Bazil (Dany Boon) blir av en väldigt olycklig slump skjuten i pannan. Läkarna vågar inte avlägsna kulan med fara för hans liv och Bazil får lära sig leva med vetskapen om att han när som helst kan trilla av pinn.
Det han också får lära sig leva med är att han efter olyckan blev både arbetslös och bostadslös. På hans nattliga vandringar genom staden hittar han ett gäng sorglösa individer som bor i och driver en underjordisk återvinningsstation och dom blir hans nya vänner.
Bazil träffar på två vapenhandlare. Den ena var en skapare av landminor (en sådan som dödade Bazils far när han var liten) och den andra tillverkade pistolen som Bazil sköts med och tanken på hämnd börjar gro i Bazils perforerade huvud.
Jag skulle kunna skriva en plågsamt lång kärleksförklaring till Jean Pierre Jeunets kreativitet och skönt udda galenskap som regissör men jag sparar den grejen till en annan gång. Jag tror bara jag är lite smygförälskad i hans hjärna och jag skulle betala mycket för att få vara en arbetslös cell därinne som kunde beskåda dom andra i arbete.
Den här killen har alltså gjort Delikatessen, Amelie, En långvarig förlovning, De förlorade barnens stad, Alien 4 och nu denna färgsprakande metallgräddtårta och trots att jag inte tycker att alla dessa filmer håller hela vägen manusmässigt så tycker jag rent visuellt att det inte finns mycket som klår dom.
Första halvan av Micmacs är en ren fröjd, en närapå fullpoängare i min värld. Andra halvan byter liksom inriktning och jag märker att jag börjar tänka på annat. Dock är summan av kardemumman absolut och utan tvekan en sevärd filmupplevelse.
Filmen finns att hyra här.
