OM GUD VILL

Det är sommar i Stockholm, det är 1975 och det är varmt som satan.

Juan (Amir Chamdin) har flyttat till Sverige, han jobbar tvåskift för att få ihop till en normal lön och väntar ivrigt på att hans fru ska komma efter och bo med honom. Det är sju dagar kvar tills dess. Han prickar av dagarna i en almanacka i omklädnings-rummet. Sju dagar av längtan och väntan och han räknar ner.

Så möter Juan Juli (Nina Persson), en ganska skum finsk sångerska som är om möjligt ännu mer ensam än Juan och plötsligt spritter det av liv i hans ögon. Det blir roligt både att leva och att jobba, men på allt det roliga läggs det gifta locket. Juans fru ska ju komma.

Efter att ha sett Amir Chamdins Cornelis blev jag väldigt nyfiken på att se hans långfilmsdebut och nu har jag alltså gjort det. Om Gud vill är en bra film och hade jag sett denna innan jag såg Cornelis hade jag fortfarande tyckt att Cornelis var en toppenfilm men jag hade kanske inte varit lika förvånat positiv.

Om Gud vill är filmad helt i svartvitt, den är tidstypisk in i minsta detalj (precis som Cornelisfilmen) och till och med förtexterna ackompanjeras av Somliga går med trasiga skor. Det är inte så konstigt att Om Gud vill på många sätt känns som en kompishistoria till Cornelisfilmen, som en lite mindre och lite sämre tvåäggstvilling, som en helt annan del av Sverige fast under samma tid, men ändå inte. Asch, det låter flummigt som fan nu, jag inser det, men, ja, det får vara så.

Chamdin lyckas drämma till med maximerad nostalgikänsla i båda dessa filmer. Han har här letat upp klipp med Kojak, med Palme, med Hedvig i Från A till Ö och hela scenografin med allt från reklamaffischer till kläder och hår till musik är väldigt väl genomtänkta. Janne Loffe Carlsson har förvandlats till en invandrarboss på ett fruktlager i Årsta och detta med så enkla medel att det är genialiskt och Chamdin själv är visuellt väldigt lik en av karaktärerna i min barndoms höjdarprogram Tårtan.

Att ingen har tänkt på att ge Nina Persson en filmroll förut är både konstigt och helt självklart (och guuuuud vad det känns som att jag sitter här och röker braj nu och bara väntar på att Suzanne Reuter ska komma och säga att det kommer en kanelbulle flygande) men det ÄR konstigt för att Nina Perssons utseende gör sig extremt väl på film och speciellt i svartvitt – alltså hon är ju jättevacker – och det ÄR helt självklart att filmrollerna INTE samlas i klungor runt henne för hon är inte någon stor aktris, för att uttrycka det diplomatiskt.

Men som helhet är Som Gud vill en sevärd film. Charmig i sin litenhet och ännu ett bevis för mig på att Amir Chamdin är en framtidsregissör värd att hålla ögonen på.

CORNELIS

Precis just idag för 23 år sedan dog Cornelis Vreeswijk, femtio år gammal, utblottad med cancer och svår diabetes.

Han levde ett hårt liv, han krökade, gökade, slogs och satt i finkan samtidigt som han gav ut mängder med skivor, bra skivor, personliga låtar, låtar vi minns.

Jag hade personligen inte någon djupare relation till Cornelis Vreeswijk innan jag såg filmen det ska jag villigt erkänna men nu är jag kär. Fascinerad och kär.

Jag är så betuttad att jag fan har hål i huvudet eller åtminstone mos i hjärnan. Jag lämnade pressvisningen med rinnande ögon och en stor värmande fotogenlampa i bröstkorgen och jag är inte van vid det, inte på det här viset.

En storfilm, en stor svensk film, där nya ansikten vågar testas och nya grepp tas, det hör inte till vanligheterna. Jag menar, i normalfall skulle Cornelis ha spelats av en Micke Nyqvist med lösskägg och sumodräkt och hans fruar av Helena Bergström och Lena Endre, men det här är inte normalfall, det här är svensk films framtid och jag är så djupt impad av hela gänget, av allihop som dragit detta projekt i hamn.

Regissören Amir Chamdin har sitt förflutna i gruppen Infinite mass men sin framtid bakom kameran med tunga filmpriser runt halsen. Filmens Cornelis, Hans-Erik Dyvik Husby, har sitt förflutna som frontman i bandet Turbonegro men sin framtid bland dom riktigt stora svenska folkhemshjältarna. David Dencik var lysande som John Ausonius i TV-serien Lasermannen och här porträtterar han Fred Åkerström med knivskarp precision och snart ser vi honom i The girl with the dragon tattoo, det kan liksom inte gå illa för den killen. Resten av rollistan är bara så bra, ingen nämnd och ingen glömd.

Cornelis Vreeswijk är vissångaren som vi svenskar tycker är bland det svenskaste som finns, men som var född i Holland och faktiskt var holländsk medborgare ända till sin död. Det känns som ett skönt hånskratt rätt upp i ansiktet på alla rädda små sverigedemokrater att det ska till en förortsrappare och en norrman för att få ihop en film om en holländare som kommer bli en svensk musikfilmsklassiker fullt jämförbar med hur stor filmen om Johnny Cash, Walk the line, blev i USA.

Det är nåt litet litet med filmen som saknas, kanske en dimension till, kanske ville jag veta något MER om Cornelis, nåt som inte stått på löpsedlar, men det är ingenting som stör mitt helhetsbetyg.
Amir Chamdins Cornelis kommer bli en STOR SVENSK KLASSIKER och Hans-Erik Dyvik Husby är en norrman som aldrig mer kommer behöva höra en dålig norgehistoria när han går på krogen. Däremot kommer han bli tvingad att sjunga Somliga går med trasiga skor.

Hela det fantastiska soundtracket till Cornelis finns såklart på Spotify. Klicka här så kommer du dit direkt.