Kategori: Amy Adams

Publicerat

PSH-helg: Tvivel

En misstänksam nunna som smider ränker. En präst som inte kan hålla fingrar och andra kroppsdelar i styr i närheten av unga pojkar.

Ja, där är handlingen i filmen Tvivel i två meningar. Ska jag drista mig till att lägga till ännu en så kör jag den gamla klassikern: men är allting verkligen som det ser ut att vara?

Tvivel är inte särskilt nyskapande, heller inte särdeles spännande. Filmen lever på grund av en hjärt-och-lung-maskin som stavas Philip Seymour Hoffman, en syrgasmask vid namn Meryl Streep och Amy Adams är kartan med koffeintabletter. Tålamodet får du hålla med själv.

Men precis som att dåliga skådisar kan totalsänka en medioker film så kan en medioker film bli någorlunda sevärd av bra folk framför kameran. Det ska skaparna av Tvivel vara oändligt tacksamma för.

Jodå. PSH klär även i prästkläder. Han sköter sig, han levererar även när det inte finns så mycket att koka soppa på. Dessutom har han fått till en skitfin lugglock på affischen.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa kvinnliga biroll är både gamla rävar och unga bävrar

AMY ADAMS

Amy är nominerad för sin roll som Mark Wahlbergs flickvän i The Fighter.
2002 gjorde hon en jättebra insats som Brenda Strong mot Leonardo DiCaprio i Steven Spielbergs Catch me if you can, en film jag hade skyhöga förväntningar på, förväntningar som kanske inte riktigt blev infriade.

Frank Abagnale Jr (DiCaprio) spelar en osedvanligt lyckosam lögnare som utan minsta problem lyckas få alla runt omkring sig att gå på hans hittipåhistorier. När han var 17 var han USA´s mest framgångsrika bankrånare och han hann arbeta som läkare, pilot och advokat innan han ens fyllt 18. Den enda som inte tror på hans snack är FBI-agenten Carl Hanratty (Tom Hanks) men katt-och-råtta-leken slutar alltid med att råttan kommer undan.

 

 

 

HELENA BONHAM CARTER

I The king´s speech spelar hon en lågmäld fru och drottning i klassiska tantkläder men det är inte så vi är vana att se Helena Bonham Carter.
På senaste tiden har hon mest spelat grafiskt snygga roller i äkta mannen Tim Burtons filmer och toktuperad Bellatrix Lestrange i Harry Potter.

Helena Bonham Carter började spela in film ungefär samtidigt som mitt filmintresse tog fart på allvar. 1985 gjorde hon den fina Ett rum med utsikt.

Filmen utspelar sig i början av 1900-talet. Lucy (Bonham Carter) är på semester i Florens tillsammans med sin väninna/ förkläde Charlotte (Maggie Smith). Dom träffar på två män, Herr Emerson (Denholm Elliott) och hans snygge son George (Julian Sands som pratar en heeelt fantastiskt vacker engelska). George blir förtjust i Lucy och försöker kyssa henne men kyska Charlotte går emellan.

När dom kommer tillbaka till England friar den tråkige men rike Cecil Vyse (Daniel Day-Lewis) till Lucy och hon svarar ja. Allt ser ut att gå hur smidigt som helst för Lucy då plötsligt far och son Emerson dyker upp i byn. Dom tänker bosätta sig där. Hua! Hur ska det gååååå?

 

 

 

MELISSA LEO

I The fighter spelar Melissa Leo boxarmamma, i underskattade Frozen river en trasig white-trash-mamma och i den urdåliga Veronika bestämmer sig för att dö spelar hon Mari.

Men den allra bästa filmen Melissa Leo varit med i hittills är ändå 21 grams från 2003, regisserad av Alejandro González Iñárritu som har chans på en Oscar för bästa utländska film på söndag med Biutiful.

Paul Rivers (Sean Penn) är en ganska olycklig man som väntar på ett nytt hjärta, Christina Peck (Naomi Watts) lever ett harmoniskt liv med man och två döttrar och Jack Jordan (Benicio Del Toro) är en kåkfarare som nyligen blivit frälst och deras liv vävs samman genom en tragisk olycka.

21 gram.
Tanken är lika storslagen som svårgreppbar.
Hur mycket väger ett liv?

 

 

 

HAILEE STEINFELD

True grit är den första långfilmen Hailee Steinfeld spelat med i. Kaxig start på en karriär måste jag säga och kanske blir det även en svårtoppad skådespelarinsats oavsett vad hon gör framöver.

Hailee är född 1996 vilket ger mig en smula panik eftersom jag har en dotter född 1997 och alltså skulle kunna, rent hypotetiskt, vara även denna tjejs mamma. Satan, jag ÄR gammal!

Nåja. Här är en länk till Hailees fansajt.

 

 

 

JACKI WEAVER

Jacki Weaver är nominerad för sin roll som Janine Cody i Animal Kingdom. Hon har varit skådespelerska sedan 1966 och ändå har jag aldrig sett henne i någon film. Om det beror på att hon gjort rätt smala filmer eller om det är jag som är allmänt obildad har jag ingen aning om men jag tror det kan vara en kombo.

Jacki är född 1947 och har ingen egen fansajt men här är länken till hennes ganska komiska informationssida på sajten Famous why.

Publicerat

THE FIGHTER

Micky Ward (Mark Wahlberg) är en welterviktboxare från Lowell, Massachusetts. Hans mamma Alice (Melissa Leo) är hans engagerade manager och hans äldre halvbror, Dicky Eklund (Christian Bale) är inte bara en föredetta boxare utan även hans tränare, en tränare som vill att lillebror ska bli allt det han själv aldrig blev.

HBO ska göra en dokumentär om Dicky som nu inte är mycket mer än en spillra av sig själv och ett riktigt crackhead och han tror att dokumentären ska hjälpa honom till comeback. Det är en ganska korkad tanke.

Hela filmen känns rätt korkad tycker jag, korkad och plastig. Jag förstår inte hur den har kunnat gummistövlat sig in i oscarsnomineringsträsket, den enda vettiga förklaringen måste vara att 2010 verkligen inte var ett starkt filmår.

Att oscarsjuryn är svag för boxningsfilmer är ingen hemlighet. Rocky, Tjuren från Bronx, Million dollar baby, ja, det går att namedroppa en hel hög men att jämföra The fighter med dessa klassiker är som att köpa en Cappricciosa i frysdisken på Willys och tro att den ska smaka lika gott som en vedungsbakad pizza med hemlagad tomatsås, parmaskinka och färska champinjoner hos italienaren på hörnet.

Christian Bale har inte varit såhär smal/tärd sen han gjorde The machinist och såg ut som han bott i en grotta utan mat i tio år. Han gör rollen som Dicky bra, inget snack om saken och om det är någon i filmen som förtjänar att uppmärksammas så är det just han. Mark Wahlberg spelar samma roll som han alltid gör, dvs sig själv och det går att hålla sig för skratt rätt enkelt när jag ser honom.

Amy Adams (som Mickys flickvän) är söt och fin men gör absolut ingenting extra för att förtjäna sin nominering för bästa kvinnliga biroll. Då är Melissa Leo bättre som mamman Alice, men inte heller hennes prestation får mig att gå ner i brygga.

The fighter är en konstig film som av någon underlig anledning ses som en storfilm. Jag ser inte det oscarsjuryn ser, jag bryr mig inte det minsta om karaktärerna, jag satt mest och hoppades att Micky eller Dicky eller nån annan skulle dö så jag skulle slippa höra detta messande av alla namn som slutar på Y. Som Marky Mark. Det var tider det!

Publicerat

NATT PÅ MUSEET 2

Det finns uppföljare och så finns det uppföljare.

Det finns Gudfadern 2 som i många stycken är bättre än ettan. Det finns Jurassic Park 2 som är snäppet sämre än första filmen men ändå helt okej.
Det finns Hajen 2 som jag ser bara för att vattendjuret är läbbigt, men som story vete tusan om det är nåt att ha. Det finns Charlies änglar 2 – utan hämningar som är ett överkvalificerat dravel av guds nåde. Och så finns det Natt på museet 2.

Natt på museet, den första filmen, var halvbra tycker jag. Lite nytt, lite gammalt, lite charmigt sådär. Natt på museet 2 är en film gjord för folk som sover på egenspikade masonitskivor.

Natt på museet 2 är en film för barn och ungdomar som aldrig sett en film förut, som blivit nekade allt från Teletubbies, Bamse, Pippi, Emil och Saltkråkan till Narnia, Harry Potter, Spider-man och Polarexpressen.

Jag är inte målgruppen.
Ingen jävel är målgruppen.
Jo, det ska vara nån banjospelande hillbilly i amerikanska södern vars mamma och pappa är enäggstvillingar, men annars kan jag inte komma på NÅN som skulle finna minsta glädje i att se den här filmen.

Publicerat

JULIE & JULIA

Julie (Amy Adams) jobbar som telefonist på ett försäkringsbolag och får verbal skit i öronen hela dagarna. Hon är gift med en gullig kille och dom har precis flyttat till en risig lägenhet i Queens. Hon har vänner hon inte gillar och som inte gillar henne och när hon närmar sig 30 känner hon ångesten bubbla över. Hon måste göra nåt med sitt liv!

Julia Child (Meryl Streep) flyttar till Paris på 1950-talet med sin man som fått jobb på ambassaden. För att göra något vettigt om dagarna passar hon på att gå en kurs i professionell matlagning eftersom hennes väsen är helt och hållet uppslukad av mat. Hennes dröm är att undervisa i matlagning men hon träffar på två kvinnor som håller på att göra en fransk kokbok på engelska och dom virar in energiska Julia i ett nafs.

I lägenheten i Queens kommer Julie på vad hon ska göra för att må bättre. Hon ska ägna sig åt sina två hobbys: skriva och laga mat. Hon letar fram sin favoritkokbok – Mastering the Art of French Cooking av Julia Child – och bestämmer sig för att på 365 dagar laga sig igenom denna bok och samtidigt blogga om det.

Filmen Julie & Julia är baserad på boken med samma namn skriven av verklighetens Julie och passagerna i filmen som handlar om Julia Child är baserade på en massiv brevväxling mellan Julia själv, hennes man och Julias brevvän i USA.

Alltså, det här är ett oklanderligt hantverk och Meryl Streep är Meryl Streep, men det är rätt händelsefattigt. Det är som att köra 50 mil på farthållare i innerfil på motorvägen. Det tuffar på i lagom tempo, det är lite puttrigt och gulligt och så, men det brinner liksom aldrig till. Det blir aldrig intressant.

Klart det är en film man kan se i brist på annat, men nån klassiker blir den aldrig.