Kathy, Ruth och Tommy går på en engelsk internatskola. Det är en sluten värld där mörka hotfulla historier lärs ut som sanningar och där fritt tänkande inte är något som direkt premieras.
Klassen får en ny ”beskyddare”, en lärarinna som öppnar deras ögon och talar om varför dom egentligen befinner sig på skolan. Självklart blir hon bortplockad, tystad, ivägskickad.
Nej, Never let me go är ingen ny Döda poeters sällskap om du tänkte den tanken. Lärarinnan i fråga är inte viktig som person, den stora frågan i den här berättelsen är vad den handlar om i grund och botten. Är det en kärlekshistoria? Ja. Är det ett mångfacetterat drama? Ja. Är det något så annorlunda som en science fiction-film i engelsk landsbygdsmiljö? Ja, faktiskt och just därför tänker jag inte droppa så mycket som en milliliter spoilervätska i den här recensionen för jag tycker du ska se filmen utan att veta för mycket.
Vad gäller skådespelarna så är Kiera Knightley som den vuxna Ruth precis lika rutten som hon brukar vara. Jag försöker-försöker-försöööööker tänka bort det, fokusera på annat, sluta med den där jävla klådan som infinner sig så fort hon är i bild, men det är så ruskigt svårt.
Carey Mulligan å andra sidan är den vuxna Kathy och hon är precis så bra som hon alltid är. Hon har en fantastiskt fin berättarröst som jag gärna hört mer av som en guide genom historien och en unik närvaro i varenda scen. Andrew Garfield – nya Spider-man – spelar Tommy och han verkar ha gjort någonting rätt med tanke på att han även var med i The social network men jag har ännu inte riktigt fnulat ut exakt vad. Han ser mest ganska…dum…ut.
Jag undrar om Kiera Knightley är castad för att tillföra någon form av högaristokratiska Jane Austen-vibbar över filmen, det kan vara så. Filmen är baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn, Ishiguro som även skrivit Återstoden av dagen vilket för mig gör den här filmen bra mycket intressantare än om den baserats på något skrivet av Austen herself.
Never let me go är en bra film som hade varit så väldigt mycket bättre om någon hade sparkat det där Kiera-helvetet ner i botten på en återvinningscontainer märkt ”deponi” och sen tömt den upp och ner på nåt sopberg i obygden. Det retar mig. Det retar mig så fruktansvärt mycket att jag känner såhär och inte kan se bortom det för filmen förtjänar ett bättre betyg än jag kan ge den. Jag vet det. Men det går bara inte. Hon är värre för den här filmen än om Ove Sundberg kraschat min senaste Singstarfest.
Äsch, vad fan, FUCK KIERA! Nu har det gått några dagar sen jag såg filmen och skrev recensionen och filmen släpper inte, klumpen i magen går inte bort. Jag kan inte dissa ett helt fotbollslag på grund av en malplacerad back hur fel människa på fel plats det än är. Never let me go ÄR en fyra. Minst en fyra.
