Fiffis filmtajm längtar som en dåre efter: DESPICABLE ME
Fiffis filmtajm längtar efter: RANGO
Tre om en: SHREK – Nu och för alltid
Jag minns att jag hörde Hans Wiklund på radio, det var nångång under 2001 när han hade varit i Cannes och sett nån nyskapande datoranimerad film om ett grönt träsktroll som rapade och fes och som dessutom var nominerad för nåt pris – i pretto-Cannes!
Sånt händer ju inte, jag fattade ingenting, men filmen verkade skum på ett bra sätt och rätt kul. Sen kom filmen till Sverige, jag såg den på bio och föll totalt pladask för detta gröna snällismonster vid namn Shrek.
Nu har det gått nio år och det är dags för fjärde Shrek-filmen att gå upp på bio. Shrek fick sin prinsessa, han har varit med om äventyr med gamla polare (Åsnan) och nya polare (Mästerkatten), han har bråkat med fru Fiona, blivit pappa till tre små gröningar – och sen då…? Vad blev det med livet, Shrek? Blev det som du ville?
Shrek Nu och för alltid handlar om just det: om småbarnsföräldrars ständiga gluttande över staketet, om tankarna på att allt var bättre förr, om längtan efter någonting annat och om okunskapen att vara glad åt det man har. Det är faktiskt en rätt tankfull film, om än en smula långtråkigare än de övriga filmerna i serien.
Att se Shrek-filmerna dubbat till svenska är lika oskönt som att sova i en pissmyrestack utan sovsäck. Den som kom på att Samuel Fröler skulle vara en toppenröst till Shrek måste vara döv, alternativt genom alla år sett Skärgårdsdoktorn på TV utan ljud. Originalrösterna däremot är klockrena, det är sällan det finns nåt att gnälla på gällande amerikansk animerad film och röstpåläggning.
Nåt som därmeot är toppen med denna film är 3D-effekterna. Jag har inte sett nåt liknande sen Alien vs Monsters, inte ens Avatar-smörjan klår det här. Sen tycker jag fortfarande att 3D över lag är rätt överskattat då jag alltid förväntar mig mycket mycket mer än jag får, men det kanske inte är filmmakarnas fel, det kanske är min önskan om karusell-pirr i magen som är för stark?
Om detta nu är det sista kapitlet i Shrek-sagan så vill jag lyfta på hatten och säga TACK. Sällan har jag sett så många figurer på film – samtidigt – som alla klivit in och pickat fast sig vid min hjärterot som små små vänner som är med mig i alla tider. Nu och för alltid.
Vad tyckte jag om dom ”gamla” Shrek-filmerna då? Jo, såhär:
Shrek 1
Shrek 2
Shrek 3
FANTASTIC MR FOX
Mr Fox är inte bara en charmig liten räv, han är även en slug en. Han vill inte leva sitt liv enkom i sitt gryt med sin familj, han känner att han är gjord för mer och han vill inte dö bitter. Så, han bestämmer sig för att överlista byns rätt otrevliga, för att inte säga vämjeliga, bönder Boggis, Bunce och Bean (på svenska översatt till Bönne, Buns och Bena). Till sin hjälp mobiliserar han skogens alla djur och det krävs sin räv till att lyckas med en sån sak.
Regissören Wes Anderson (som tidigare gjort The Royal Tenenbaums och denna) har skrämt liv i Roald Dahls saga om den fantastiske räven och han har gjort det på ett enastående egensinnigt sätt.
George Clooney är klockren som röst till Mr Fox, Meryl Streep är hans fru och Bill Murray är figuren Badger.
Självklart sevärt, nyskapande och roligt, men ingen film som fastnar i mitt medvetande. Kul underhållning för stunden. Typ.
BOLT
Bolt är en vit hund som tror han har superkrafter. Hans matte Penny är hans allt och han får användning för sina extraordinära krafter när hon hamnar i knipa, vilket hon gör ofta och överallt.
Penny har nämligen huvudrollen i en TV-serie om superhunden Bolt, men Bolt själv vet inte att hans fiktiva liv är fiktivt, han tror att allt händer på riktigt.
En dag rymmer Bolt från inspelningsplatsen i Hollywood och hamnar av en slump och en flyttlåda i New York. Verkligheten blir påtaglig och frågorna hopar sig för den lille hunden: Vem är jag? Var är jag? Var är Penny och hur ska jag ta mig tillbaka till Los Angeles?
Bolt träffar ett gäng sköna grabbar och en kattjej på vägen, varav marsvinet Rhino är på topp-5 av mina tecknade bifigurs-favoriter genom alla tider.
Jag laddade på alla mina fördomar när Bolt kom. Jag trodde det var ännu en i raden av snyftiga hundrullar a la Lassie och jag backade bara jag såg filmaffischen. Men jag erkänner, jag hade så fel man kan ha.
Bolt är high-tech-datoranimerad-action från första stund. Det är bitvis en komisk pärla, ibland både sorgligt och tänkvärt och orginalrösterna med Miley Cyrus som Penny och John Travolta som Bolt är helt perfekta.
Kan du se den på engelska utan text – gör det och njut.
Kan du bara se den med svensk dubbning (av diverse orsaker) – se den ändå. Det är den värd.
UPP
Carl Fredriksson är en sur gammal gubbe. Han bor ensam i sitt hus efter hustruns död, han gör inget speciellt på dagarna, träffar ingen, han grumpar mest.
Ända sedan han var liten har han velat bli upptäcksresande. Det var en dröm han delade med sin barndomsvän Ellie, tjejen som sedemera blev hans fru. Men när Ellie dör 70 år senare har de ännu inte kunnat och hunnit uppfylla sin dröm och det svider långt inne i Carls hjärta.
När sedan deras älskade lilla hus ska rivas av en byggfirma som har storartade planer och ritningar för området får han nog: han ska uppfylla sin dröm. Han ska ge honom och Ellie den sista jävlar-anamma-resan. Han fäster tusentals heliumballonger i taket och beger sig iväg, mot äventyret.
Dom första tio minutrarna av filmen är så maximalt använda att hela biosalongen har hunnit skratta, säga ååååå, lägga huvudet på sned, få en klump i halsen, fnissa, känna tårarna rinna nedför kinden och fundera på hur i hela helsike resten av filmen kommer att bli om början är såhär fullkomligt lysande.
Upp handlar om livet. Om att livet inte alltid blir som man vill. Om att ta tag i saker, om att aldrig ge upp. Om kärlek, om vänskap, om åldrande, om död, om ensamhet och om att man kan göra precis allt bara man ger sig fan på det.
För att vara en animerad ”barnfilm” är det många tunga frågeställningar som dyker upp. Det är mycket man som förälder måste svara på och berätta efteråt och det kanske inte är helt lätt för yngre barn att varken förstå eller acceptera att en tecknad film inte är Nalle Puh-glad eller Disney-söt.
Pixar är jätteduktiga på att ge sina animerade filmer ett mervärde, en annan dimension är bara lättsam underhållning för kidsen. Hitta Nemo och Wall:E var båda såna ”snackisar” som liksom inte släppte taget om barnen. Upp är definitivt en sån och den är såpass känslosam att dom minsta barnen kanske inte ens borde se den. För jag är inte säker på att dom förstår, eller ens ska behöva förstå, hur sorgsamt livet egentligen är.
MONSTERS INC
Som ett led i miljödebatten och som ett förslag till alternativa energikällor har företaget Monsters Inc i Monstropolis gått i täten.
Monsters Inc´s anställa är uteslutande monster. Elaka, läskiga, hemska monster som smyger in till sovande barn och skrämmer skiten ur dom om nätterna. Målet är att få barnen att skrika så högt och länge som det bara är möjligt, för monstret suger in och sparar skriket i sina ”skrikcylindrar” som sedan omvandlas till energi som kommer hela Monstropolis till nytta.
Hela tiden pågår en tävling mellan monstren om vem som är den bästa skrämmaren. James P Sullivan är mästarnas mästare och hans sidekick och kompis är den gröna enögde filuren Mike Wazowski. Tillsammans är dom oslagbara.
En dag när Sullivan skräms som mest lyckas det rädda barnet av misstag följa med tillbaka ut genom portalen och in i Monsters Inc-fabriken. Barnet är en liten söt flicka som heter Boo (Bu på svenska) och när monstren väl får syn på henne blir dom livrädda. Barn är nämligen smittsamma, skitläskiga, vidriga och giftiga och får absolut inte finnas vare sig inom företagets mark eller i Monstropolis.
Men Boo är inte alls rädd för Sullivan. Hon gillar det där stora neonblå monstret och efter många om och med blir kärleken ömsesidig. Men, hon måste tillbaka till sin värld, till sin mamma och pappa och det måste göras utan att någon ser, vilket inte är nån promenad i parken för superskrämmaren Sullivan vars motståndare gör allt för att sätta dit Sullivan och själva hamna längst upp på skrämseltoppen.
Monsters Inc är en film som utan minsta tvekan ska ses på originalspråk. Sullivan och Mike är gjorda efter John Goodman och Billy Crystal och även om Allan Svensson och Robert Gustafsson funkar i den svenska versionen så blir dom riktiga rösterna i den amerikanska versionen ett mervärde utan dess like.
Jag kan inte tänka mig bättre underhållning än det här.
Monsters Inc är en fullfjädrad toppenbetygare. Filmen är fantastiskt gjort, det är sköna karaktärer, det är roligt, spännande, mysigt och det är en annorlunda story. Varje gång jag ser filmen vill jag gifta mig med en klotrund grön snubbe med ett öga, så kär blir jag i Mike Wazowski. SÅ kär ÄR jag i Mike Wazowski.
Titta, njut, känn meningen med livet ända ut i hjärtklaffarna och glöm för all del inte eftertexterna.
SKÖNHETEN OCH ODJURET
Det finns bara två filmer som jag sett tre gånger på bio. Den första är Forrest Gump och den andra är Skönheten och odjuret.
När denna kom 1991 var det inte riktigt kosher för en vuxen människa att gå på barnfilm utan barn. Det syntes i ögonvrån på småbarnföräldrar att man var lite eljest där man satt mitt i horden av halvfigurer som inte fattar vare sig handling eller att man ska va tyst. Dock skrämde det inte mig.
Jag hade klippkort till mitten på rad 4 och där satt jag som förtrollad i Disneys magiska värld. För Disneys värld VAR magisk då. Dom var rätt ensamma om välgjord animerad film, dom gjorde EN storfilm om året och haussen runt den var både välregisserad, påkostad och välförtjänt. Skönheten och odjuret var den första tecknade film som blev oscarsnominerad för Bästa film och jag förstår det – både att det var den första och att den sågs som en ”riktig” film.
Den vackra flickan Belle bor med sin uppfinnar-Jocke till pappa i en liten fransk by. Hon gillar böcker mer än killar och uppfattas (precis som jag just då i biosalongen) som en anings udda. Den konformade atleten Gaston uppvaktar henne bryskt och till ingen direkt nytta.
Samtidigt ber en ful fattig kvinna om skydd för natten i ett närbeläget slott och det enda hon har att erbjuda som betalning är en enkel ros. Prinsen tycker hon är frånstötande och säger nej. Kvinnan försöker få honom att förstå att skönhet inte sitter på utsidan utan på insidan, men Prinsen svarar med hån och vägrar hjälpa henne. Då berättar kvinnan att hon kan trolla och eftersom Prinsen beter sig så fult och dumt förvandlar hon honom till ett Odjur, för att hans vämjeliga insida ska avspegla sig på utsidan. Hon ger honom rosen och säger att förtrollningen endast kan brytas om han hittar någon som älskar honom precis som han är och ser ut just nu, innan det sista kronbladet har fallit till marken.
Skönheten och odjuret är en såndär film som försätter tittaren i en blandning av trans och barndomsmys. Visst, det är en musikal med allt vad det innebär, men musiken är jättefin och för handlingen framåt. Det blir varmt i magen och blött i ögat. Både det vänstra och högra.
9
Den lilla trasdockan 9 vaknar upp i en värld efter undergången.
Han beger sig ut för att leta upp fler överlevande och hittar ett litet gäng tappra dockor som blir hans vänner och dom slår sig samman. Som om jordens undergång inte var nog så det lurar onda maskiner överallt som vill dom illa.
Spännande? Inte på en fläck.
9 är en animerad film för bebisar eller jätterädda barn. Det finns ingenting skrämmande, egentligen ingenting fint heller mer än ögonen på 9 som är söta och lite Wall:E-aktiga. Egentligen är det en Bolibompavariant på denna film, om man ska vara riktigt hårddragen. Men, detta är larvigt, konstigt och den filmiska tystnaden som var så skön i Wall:E är närmast irriterande här. Jag vill liksom sätta in en jättestor nyckel i ryggen på 9, hela hans posse och filmen i sig så det händer nåt.
Visst, den är snyggt gjort, men finns det någon animerad film nuförtiden som INTE är det? 9 är färgkoordinerad i skala som närmast kan beskrivas som tusentals nyanser av brunt och det ger mig ingen wow-känsla direkt.
Att jag lyckades hålla mig vaken beror på att jag var 100% utsövd när jag såg filmen. Hade jag varit minsta sömnig hade jag klarat tio minuter i vaket tillstånd.
Max.
SAGAN OM DESPEREAUX
Den söta lilla musen Despereaux Tilling är mer än bara en liten mus. Hans inre stämmer inte riktigt med hans yttre. Istället för att bara leva för en liten bit ost drömmer han om ett spännande liv med faror och äventyr och när han får frågan ”Är du man eller mus?” svarar han:
– Jag är en gentleman.
På kringelikrokvägar träffar han råttan Roscuro som på ett synnerliget nesligt och beklagligt vis tagit död på Drottningen av Kungadömet Dor. Nu beger sig dom två tillsammans av för att rädda den moderslösa Prinsessan från en liv i ledsamhet, utan sol, regn – och världens godaste soppa.
Min dröm vore att denna lilla, på ytan anspråkslösa, animerade film skulle få sändas i SVT på julaftonsmorgon. Tänk: soffa, familjemys, risgrynsgröt, förväntan i luften, lugn och ro – och världens sötaste Despereaux.
Det går helt enkelt inte att värja sig mot det här.
(väldigt väldigt nära en fiffilura till)
G-FORCE
Redan för flera år sedan började jag gnälla över programmen på MTV, att det klipps sjutton gånger i sekunden och jag blir typ trött bara av att titta. Ögonen hänger liksom inte med.
MTV-klippning är gubbkalsong i jämförelse med G-Force.
HÄR går det undan.
Jag fattar att tanken med filmen är stor duk, 3D-brillor, jättepopcorn och big-gulp-läsk och att titta på den på liten dator med kasst ljud inte är att göra filmen rättvisa. Men det skiter jag i.
Filmen är nämligen inte alltigenom dålig. Den är inte bra, men det är ingen kalkon och jag vet att jag definitivt inte är målgruppen för marsvinsanimerad action så jag sågar den bara lite.
Med sticksåg.
Trailern hittar du här
DET LEVANDE SLOTTET
Det var dagen D. Dagen då jag och barnen skulle se Det levande slottet på bio.
Som jag har längtat efter den filmen! Jag har läst reportage ur filmtidningar på kvällarna för barnen istället för gonattsagor, vi har tittat på Spirited away några gånger för att komma i rätt stämning, vi har haft fonetiska övningar på ”Hauru no ugoku shiro” . Jag har i stort sett agerat aktiv lobbyist i mitt eget hem för att sälja in den här filmen å det grövsta och ja, jag tror det gick bra.
Så sitter vi i biografen och reklamen är slut. (Ska inte lamporna släckas nu??)Filmen börjar, jag ryser i hela kroppen. (Men släck lamporna nu då!!!).
Det frustande och pustande och rykande levande slottet kommer i bild (MEN FÖR HELVETE SLÄCK LAMPORNA!!!!!) och jag tänker ”Åååååh äntligen! Slottet!!!” och i samma sekund släcks lamporna.
Jag lutar huvudet bakåt. Sköna stolar. Och vilka nackstöd sen. Burrar ner mig i stolen…. jättesköna nackstöd….verkligen…..ska bara stänga ögonen….ett par sekunder. Blunda bara…. lite, lite….litegrannnnn….
Vaknar efter 95 minuter av att min dotter viskar: ”Mamma, jag förstår ingenting av den här filmen.”
Jag tittar upp, är alldeles grusig i ögonen.
”Näe du, det gör inte jag heller. Men visst är slottet BALLT? Precis som jag sa innan ju!!”
(tror jag)
CORALINE
När förtexten börjar reser sig håret på armarna. Jävlar! säger jag högt, satan va bra!
Familjen svarar ”Mmmmmmm”, sen försvinner vi in i det fenomenala animerade coralinelandet och blir inte kontaktbara förrän 90 minuter senare.
Ja, T somnar en stund (herregud, han gick ändå upp 05.45 för att gå till tvättstugan, han är förlåten), vi andra sugs in i berättelsen, jag vetefan om jag ens blinkar faktiskt.
Jag älskar filmer med tuffa småtjejer i huvudrollen. Jag älskar Tim Burton-aktig animation. Dakota Fanning och Teri Hatcher har perfekta röster för huvudkaraktärerna i filmen och det är en riktigt spännande historia. Jag är typ kär i Coraline.