Nästan lika bra som Rocky IV
Petra Mede ska hålla i Guldbaggegalan den 24 januari. Oscarsgalan går av stapeln den 27 februari under ledning av James Franco och Anne Hathaway.
Det jag undrar lite över lag är: hur gick det till?
Vad tycker du? Är dessa tre bra val?
När jag ser såna här filmer så blir jag aggressiv i magen.
Jag blir så oändligt provocerad av allt som har med lull-lulliga bröllop och allt som heter bröllopsplanering att göra. Jag blir galen på tjejer som skriker ”Iiiiiiiii” och kramas i ett kör och jag blir fullkomligt tokig på att bli itutad att meningen med livet är att hitta en karl okej nog att gifta sig med.
För helvete, det är 2010 inte 1852!
Hur som helst, Hollywood är världsmästare på denna typ av film och självklart går scenograferna bananas i djungeln av pryttlar som hör maffiga bröllop till: dyra klänningar, alltför dyra (och i min smak jättefula) ringar med så stora stenar som möjligt, påkostade inbjudningskort, klistermärkeshjärtan, rosenblad, tärnklänningar, storband, hjälpredor bla bla blaaaaaa.
Kate Hudson (grym snygg i lugg by the way!) och Anne Hathaway spelar i alla fall två tjejer, två bästa vänner, som sedan småskoleåldern drömt om inget annat än ett bröllop på Plaza. Dom har båda fast sällskap och blir friade till samtidigt och självklart får dom samma bröllopsdatum – på the Plaza!
Vojne, vojne, hur ska det gåååååå. Vilka I-landsproblem kan man skaffa sig innan man sätter sig ner och får en tankeställare och tänker på barnen i Afrika, på hemlösa, på toalettstädare, på hivsmittade. För fan, kom in i matchen brudar!
Men det är givetvis att begära för mycket. Det Hollywood säger att giftaslystna kvinnor vill ha, det vill giftaslystna kvinnor ha och därför blir jag en smula förvånad när jag sitter i soffan och bölar (!) när det är kvarten kvar. Jag bölar! Åt det här skräpet!
Ja. Vad ska jag säga. Hollywoods stråkar nådde även min hypofys för en stund, men det är inget jag är stolt över och heller inget jag kan förklara. Filmen är för övrigt knappt sevärd även om både Hudson och Hathaway är bra skådisar.
Lewis Carrolls gamla LSD-tripp-roman har dammats av och gjorts till film av Tim Burton.
Vem annars?
Det är han eller möjligtvis Terry Gilliam som hade kunnat fixa det här, men jag antar att Burtons förmåga att samla ihop nödvändiga stålar är större. Och så har han ju Johnny Depp-esset i rockärmen och vilket filmbolag vill inte ha del av DEN guldkalven?
Hur som helst så är Alice i Underlandet den minst burtonska filmen han gjort på senare år, tycker jag. Det är färgglatt och knepigt, visst är det det, men det är ungefär lika intressant som att se oljefärg torka i spöregn. Det är knappt så barnen tyckte det var nåt att ha och dom är ju ändå målgruppen antar jag.
Tim Burton och hans posse är världsbäst på grafiska figurer och filmaffischer och så även denna gång. Mia Wasikowska är alldeles underbart söt och jättebra som Alice och hon gör sig strålande på bild.
Johnny Depp är Hattmakaren i multikolorerade linser och läspar när han pratar och han är fanimej trovärdig till och med som den här idioten. Burtons fru Helena Bonham Carter är givetvis med på ett hörn och denna gång som den Röda Drottningen med ett svårt fall av vattenskalle.
Hon gör sig också på bild och hon kan skrika högt och hon gör således precis vad hon förväntas göra med sin roll och Burton får en nöjd fru med egna pengar på banken (ja jag är trött på henne…)
Nej, jag säger helt sonika nej till det här. Det är alldeles för mycket snack och liten verkstad för mig.
Det är en berättelse som varken är speciellt kul eller spännande, den är bara annorlunda för det annorlundas skull och för mig är det inte tillräckligt varken för att en saga eller film ska bli intressant. Jag ser hellre om Kalle och chokladfabriken.
Max Smart (Steve Carell) är smart. Han jobbar för en hemlig brottsbekämpande organisation och är en riktig nitisk pappersvändare. Hans mål här i livet är att slippa skrivbordsjobb och kontor och istället bli en riktig agent, en sån som gör nytta på fältet med balla gadgets och ett spännande liv.
Max bantade 75 kilo, gjorde om alla fysprov och klarade dom med bravur, men chefen tyckte han var för oumbärlig ”under jord” så agentdrömmen sprack. Igen.
Men då det här är en Hollywood-film, en film som hade varit om möjligt ännu mer beige om vi fått följa Max en dag på kontoret, så självklart ändrar sig chefen och gör honom till agent och självklart får han med sig en vacker kvinnlig agentpartner (Anne Hathaway) när dom beger sig till Tjeckien och Moskva för sitt superhemliga och jättespännande uppdrag.
ÖYYIIIIIIIIIHHYYYYYYY. Det är nu jag lägger till med the most annoying sound in the world, för det är så ospännande det kan bli. Det är bara keckigt och larvigt och även då det på pappret ska vara kul så är det inte ens ett ryck i mungipan.
Visst fattar jag att Get Smart ska vara nån slags James Bond för minderåriga, men vad fan, det här är att underskatta en tioårings intelligens – EN MASSE!
(Betyg 1 för filmen. Betyg 2 för Steve Carell som sliter som ett djur för att göra nåt vettigt av sin roll i det hela.)
