I filmens början går George Clooney omkring i snön mina älskade sommarstugetrakter i Dalarna (men i verkligheten spelades scenerna in i Brunflo i Jämtland). Det är huttrigt, det är kallt, det är svensk vinter när det är som snyggast och sedär, där dyker Björn Granath, Madickens pappa, upp i en liten liten roll.
George Clooney fortsätter sin promenad genom filmen. Han tar sig till Italien, till en mysig liten by där han liksom på övriga ställen han besöker är ”the american”. För det är han ju. Amerikanen. Den namnlöse, den tyste, den ensamme. Mannen som inte får skaffa vänner och därför fikar med en präst. Mannen som inte får bli kär och därför besöker bordeller. Mannen som dödar för pengar och därför lever som en köpt man gör.
Filmens regissör Anton Corbijn är för mig mest känd som mannen bakom Depeche Modes jättefina skivomslag, en del av deras musikvideor och att han – tro´t eller ej – gjort omslaget till Per Gessles platta Mazarin!
Filmaffischen är skitsnygg och för åtminstone mina tankar tillbaka i tiden till Cary Grant, till Hitchcock, lite till tidiga Bond, till filmer från 60 och 70-talet, till mysnostalgi, till välgjorda thrillers med män i dyra kostymer och till postern från Vertigo som hänger på jobbet (men även på Dr. James Wilsons kontor i TV-serien House).
Men, filmaffischen visar en springande George Clooney och det är lätt att luras att tro att The american skulle vara en tempofylld actionfilm men inget kunde vara mer fel. Det är mer drag i en morgontrött sköldpadda. Jag kan inte säga att filmen gjorde mig besviken, snarare tankfull och fundersam. Jag förstår nämligen inte riktigt vad Corbijn vill säga men han kanske inte vill säga nåt speciellt? Han kanske bara ville göra en snygg agentfilm och visa upp mannen med världens snyggaste händer när han noggrannt monterar ihop ett skjutvapen i närbild?
Ja tack, säger jag och nickar.
Det räcker alldeles tillräckligt för mig.
