Tiden går fort när man har roligt.
Jag skrev ihop en hyllning till Woody Allen (med efterföljande Woody-films-helg) samma dag som den här filmen hade biopremiär och det känns banne mig som igår, men det var det ju inte. Det var den 29:e oktober för att vara exakt, nästan precis en vecka innan snökaoset kom till Stockholm och nu släpps filmen på DVD lagom när snön smält.
Woody Allen har lämnat sitt älskade Manhattan och beger sig återigen till London för att öppna dörren och visa oss in i ett sammeulsurium av relationer, lögner, otrohet och förhoppningar.
Den här gången får vi möta Sally (Naomi Watts) som är gift med den utbildade-men-vägrar-jobba-som-det läkaren Roy (Josh Brolin) som istället hade en one hit wonder med en roman för flera år sedan och jobbar sedan dess på en uppföljare men det går inget vidare. Sally, med hjälp av sin mamma (Gemma Jones), försörjer ensam den lilla familjen, vilket börjar bli smått ohållbart. Dessutom vill hon ha barn.
Mamman har blivit lämnad av sin make sedan 40 år (Anthony Hopkins), han fixade inte att hon ”unnade sig att bli gammal”. Han packade väskorna, köpte en sportbil, blekte tänderna, solade och tränade kroppen, fick telefonnumret till en hora som han kärade ner sig i och gifte sig med.
Mamman bröt ihop och fick kontakt med en spåkvinna, Sally har tröttnat på misären hemma och förälskar sig i sin chef (Antonio Banderas), maken Roy tröttnar även han och börjar flirta med den vackra Dia som spelar gitarr i fönstret mitt emot och visst kan du se grundbultarna för ett hederligt gammalt Woody Allen-romantiskt drama?
Jag har inget emot någon av skådespelarna och visst förstår jag att Hopkins har rollen som egentligen är självskriven Allen själv, men jag saknar Woody, jag saknar hans torra självironiska gubbighet. Antony Hopkins blir liksom en helt annan typ av äldre man, en kanske mer trovärdig och betydligt mindre humoristisk. Att se Woody Allen själv susa fram i en vit cab med blekta gaddar hade varit hysteriskt roligt, när Hopkins gör det blir det mer åldersnojig vardag.
Du kommer möta en lång mörk främling är 98 minuter skönt myspysig film. Inte någon Woody Allen-klassiker men jag har sagt det förr och kan säga det igen: han har en extremt hög lägstanivå. Om han hade spolat den inhyrda berättarrösten (Zak Orth) för att istället ha pratat själv hade jag ploppat upp betyget ett snäpp till.
52 minuter in i filmen får man som grädde på moset ett strålande tips vad man kan göra med vårskitiga fönster för att slippa tvätta dom. Jag tänker LUGNT anamma det tipset!
