ROVDJURET

Det är inte bara i Danmark som det är nåt ruttet, det är det i djungeln nånstans i centralamerika också.

Dutch (Arnold Schwarzenegger) och hans grupp av välpumpade soldater kallas in i djungeln för att rädda några överlevande höjdare som råkat ut för en helikopterkrasch. Men det finns nåt annat i djungeln, en tingest så mycket värre än dom någonsin kunnat ana. Ett rovdjur som inte är från denna värld.

Trots att jag har sett mängder av riktiga snubbe-action-filmer och macho-lasse-rullar genom åren så är det bara en handfull som får mig att gro pung.

Rovdjuret är en av dessa. Rovdjuret är en film som ger testosteronet ett ansikte. Det fullkomligt strömmar ut manliga hormoner från TV:n, det är som att det finns en osynligt rör mellan snubbarna i bild och min egen binjurebark och det är inte utan att det börjar fantomklia mellan benen när testiklarna lägger sig på plats.

För här snackar vi VM i biceps. Här snackar vi inte en påse bilar till eftermiddagsfikat, här är det en kånkenrygga med anabola och snabbkaffepulver med sked.

I den här filmen snackas det inte känslor i onödan, här är det mestadels rätt tyst. Alan Silvestris aggressiva mastodontmusik tuggar sig igenom djungeln som en ångvält och rovdjuret springer omkring mellan träden som en extremt stor kameleont.

Scenerna när rovdjuret inte ska synas, när djungeln liksom ”äter upp den”, håller inte direkt nuförtiden, däremot när rovjuret visar sig som the monster itself, DET är fortfarande extremt bra gjort. Effektkungen Stan Winston kan nöjt sitta på sitt moln och vara stolt.

Det är klart som korvspad att Rovdjuret var bra mycket ballare som film betraktad när jag var 15 år än den är nu, men den funkar.
Det är en underhållande film, den är bitvis spännande, den är skönt kleggig och inte direkt förskönande. Arnold är inte världens bästa skådis men han är Arnold och det räcker en bra bit. I alla fall Arnold anno 1987.

TRUE LIES

Nu när det råder James Cameron-feber i världen kan jag inte undgå att skriva om en av hans RIKTIGA toppenrullar.

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) är hemlig agent. Han är så hemlig att hans fru fru (Jamie Lee Curtis) tror han jobbar som nån kontorsråtta som säljer dataprylar.

Harry kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan är otrogen.

True lies gjordes 1994 och var en föregångare inom actionfilm på många sätt, lite på samma sätt som det snackas om Avatar nu. Många av actionscenerna var så påkostade och balla att inget liknande skådats förut. Det kan vara svårt att fatta nu, men så var det.

Likaså James Camerons sätt att filma med färgad lins var nyskapande. Hela filmen är i princip blåtonad. Det räcker att se ett par sekunder från filmen för att se att det är just True lies och ingenting annat. Hur många filmer klarar det bara genom sina färger? Det ska vara Tony Scott´s Man on fire (med Denzel Washington) då han använder sig lite av samma teknik men aningens mer raffinerat: han har något turkost och/eller något gult i varje scen.

True lies är två timmar och en kvart ren underhållning. Inget tjafs, inget bjäfs, full spätta framåt bara. Arnold är bra. Hans sidekick som också heter Arnold men Tom i förnamn är kalas. Jamie Lee Curtis är toppen och hennes strippscen är fenomenal. Det är skämskudde fram, men ändå helt fenomenalt. Hon och Schwarzenegger är ett coola ihop som gift par, vilket man kanske inte kan tro när man bara tänker tanken. Men dom funkar ihop alldeles utmärkt.

Av dom åtta filmer James Cameron gjort har Schwarzenegger spelat huvudrollen i tre. Förutom denna är det även Terminator och Terminator 2 – Domedagen. Undrar om samarbetet tog slut för all framtid i och med denna?

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.