Att heta Emil Svensson, växa upp i Lönneberga i Småland med en kuvad morsa och en hyperaggressiv och labil farsa kan inte ha varit en enkel match. Att dessutom bli inlåst i en bod så fort det passade farsgubben funkade liksom bara då. Hade det varit nu hade Emil haft BRIS på speed dial i Iphonen och varit fullt medveten om lagstiftningen kring barnaga.
Att Emil var full med bus är en sak men elak var han inte. I min värld var Emil i Lönneberga första klassens snällis. Han bjöd hem byns hungriga fattighjon för att låta dom äta sig mätta, det fanns ju så mycket mat. Han förstod vad dom behövde och han visste att han kunde hjälpa till. Att det var familjens julmat dom åt upp, ja, vad ska man säga annat än att dom kanske kunde ha lämnat kvar en liten del men likt förbaskat så var hans handling snäll, varken mer eller mindre.
Emil hade ett socialt patos och en solklar känsla för vad som var rätt och fel. Han brydde sig mycket om både nära, kära och folk i perfierin, ja, även om sin pappa som jag har så jävulskt svårt att se som något annat än en tyrann. Hans flata mamma ska vi inte tala om, hon som med gott minne och öppna ögon tillät maken att dagligen behandla sonen som en påse skit.
Att titta på och läsa Emil i Lönneberga som vuxen ger helt andra perspektiv än jag fick som barn. Jag hoppas alla unga Emils och Emilinor med bus i kroppen och ett hjärta av guld inser hur bra dom är och att det är helt okej att hitta på bus så länge man inte sätter andra i skiten. Den enda Emil satte i skiten var faktiskt sig själv.
[Tidigare månaders snällisar finns här: januari, februari och mars.]
