Amelie (Audrey Tautou) är en udda flicka. Hon är en ensamvarg med svart page och stora snälla ögon, hon bor ensam i en lägenhet och jobbar som servitris på ett ordinärt franskt hak.
Samtidigt som TV rapporterar om prinsessan Dianas död tappar Amelie en kula på badrumsgolvet. Kulan rullar på klinkergolvet och slår emot en bit av golvlisten, som lossnar. Det är ett hål in i väggen bakom den lösa kakelbiten och Amelie sträcker in handen och hittar en liten ask, en pojkes gömda hemlighet som legat där sen på 50-talet.
Amelie bestämmer sig för att leta upp denna pojke som nu blivit en äldre man och hon bestämmer sig för att om han blir glad tänker hon fortsätta försöka förändra folks liv till det bättre och om han blir sur lägger hon ner hela projektet.
Givetvis blir han glad och självklart fortsätter Amelie göra det hon gör bäst: se till dom små fina sakerna i livet och göra dom viktiga och stora.
För visst är det så att bland det mest fantastiska man kan vara med om i livet är att ta en tesked i höger hand och slå den försiktigt mot det brända sockerlocket på en perfekt crème brulee. Det vet Amelie, det vet jag och det vet alla som ids känna efter.
