Kategori: äventyr

Publicerat

Neverwas

”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”
Så sa Pippi Långstrump innan hon käkade sina krumelurpiller för att försäkra sig om att aldrig bli vuxen.

Jag skulle kunna sätta en månadslön på att hon bjussade sin killpolare på ett par stycken också – MEN – jag tror att kompisen inte alls hette Tommy utan Aaron och att han numera försörjer sig som aktör någonstans på den amerikanska västkusten.

Aaron Eckhart är född 1968. När han spelade in Neverwas var han 37 år. Kolla på bilden här ovanför – är det ett normalt fejs för en 37-åring (det är Eckhart till vänster, INTE till höger)?

I filmen Neverwas spelar Aaron psykologen Zach Riley som tjatar till sig ett jobb på nåt slags psyk/mentalsjukhus där hans pappa vårdades innan han dog. Pappan var författare och skrev barnboken Neverwas, boken som kanske även var anledningen till att han blev institutionaliserad eftersom han led av vanföreställningar. Eller gjorde han det? Var fantastierna som ledde fram till boken fantasier eller skrev han om verkliga äventyr?

Jag blev jätteglad när jag hittade den här filmen! Min nya favvo-Aaron i ett såndärnt härligt färgglatt fartfyllt barn-och-ungdomsäventyr, wohooo, fram med maraccas och xylofon liksom! Första halvtimmen är precis sådär bra som jag trodde, ja, kanske lite mer än så till och med. Sen dalar filmen sakta sakta hela tiden för att sluta i ett ganska likgiltigt ”jaha”.

Brittany Murphy, frid över hennes minne, har en fin liten roll och mysfarbrorn Ian McKellen gör en större och mer blindgalen arbetsinsats som den schizofrene Gabriel Finch. Han har såna fina lite ledsna och gamla ögon och det slår mig att såhär, precis såhär, kommer Haley Joel Osment se ut när han blir gammal.

Nick Nolte, Jessica Lange, Vera Farmiga, Alan Cumming och William Hurt är även dom med i den imponerande rollistan, det känns bara lite synd att det inte blev den tredubbla saltomortalen jag hoppats på utan mer ett litet magplask, fast utan det obligatoriska svidet.

Här hittar du filmen.

Publicerat

Micmacs

Bazil (Dany Boon) blir av en väldigt olycklig slump skjuten i pannan. Läkarna vågar inte avlägsna kulan med fara för hans liv och Bazil får lära sig leva med vetskapen om att han när som helst kan trilla av pinn.

Det han också får lära sig leva med är att han efter olyckan blev både arbetslös och bostadslös. På hans nattliga vandringar genom staden hittar han ett gäng sorglösa individer som bor i och driver en underjordisk återvinningsstation och dom blir hans nya vänner.

Bazil träffar på två vapenhandlare. Den ena var en skapare av landminor (en sådan som dödade Bazils far när han var liten) och den andra tillverkade pistolen som Bazil sköts med och tanken på hämnd börjar gro i Bazils perforerade huvud.

Jag skulle kunna skriva en plågsamt lång kärleksförklaring till Jean Pierre Jeunets kreativitet och skönt udda galenskap som regissör men jag sparar den grejen till en annan gång. Jag tror bara jag är lite smygförälskad i hans hjärna och jag skulle betala mycket för att få vara en arbetslös cell därinne som kunde beskåda dom andra i arbete.

Den här killen har alltså gjort Delikatessen, Amelie, En långvarig förlovning, De förlorade barnens stad, Alien 4 och nu denna färgsprakande metallgräddtårta och trots att jag inte tycker att alla dessa filmer håller hela vägen manusmässigt så tycker jag rent visuellt att det inte finns mycket som klår dom.

Första halvan av Micmacs är en ren fröjd, en närapå fullpoängare i min värld. Andra halvan byter liksom inriktning och jag märker att jag börjar tänka på annat. Dock är summan av kardemumman absolut och utan tvekan en sevärd filmupplevelse.


Filmen finns att hyra här.

Publicerat

Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

”If one could treat relatives like one treats insects all my problems would be solved. I could simply put them in a jar or pin them to the wall.”

Mmmm, det är inte lätt att vara tonåring, på väg att bli vuxen. Eustace har inte bara ett dygnet-runt-morgon-humör och inskränkta griniga funderingar att bry sig om, han har även sina två kusiner boendes under samma tak, kusiner som han enligt citatet ovan avskyr som pesten.

Kusinerna är inga mindre Lucy och Edmund, två av syskonen Pevensie som tillsammans med sina syskon Susan och Peter hamnade i Narnia i den första rätt sevärda filmen och i den andra filmen som knappt hade styrfart att hålla en rejvare vaken. Men i Kung Caspian och skeppet Gryningen får Lucy och Edmund klara sig själva, vilket dom gör med den äran.

Jag tycker det är intressant att den brittiske regissören Michael Apted (född 1941) tagit över det jobbet från Andrew Adamson (född 1966) som regisserade dom två första Narnia-filmerna (och även första och andra Shrek).

Apted kan vara en av Hollywoods mest spretiga regissörer, eller så har han som få fått möjligheten att göra filmer i nästan precis varenda genre som finns: det lite underliga dramat Nell med Jodie Foster, De dimhöljda bergets gorillor med Sigourney Weaver som forskaren Dian Fossey, thrillern Bakom stängda dörrar med Hugh Grant och Gene Hackman, Pierce Brosnan som James Bond i The world is not enough, flera avsnitt av TV-serien Rome och nu alltså ett gäng snorungar och en hel massa cgi-effekter i Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Det finns två negativa saker med den här filmen. Ett: det saknas en vuxen person, någon stor brittisk skådis i en roll, det hade gett hela filmen en tyngd och trovärdighet som den saknar. Två: Will Poulters röst. Som Eustace drar han iväg en hel del komiska oneliners som skulle kunna kännas ännu roligare om han inte hade samma röstläge som en sexuellt frustrerad, uppretad och extremt noggrann kvinnlig socialsekreterare som är mitt i hormonbehandling inför det stundande könsbytet.

Borsett från mina två aber så är, tro´t eller ej, Kung Caspian och skeppet Gryningen den mest sevärda av juldagens biopremiärer. Det hade varit en brutal högoddsare om jag satt en tia på det innan jag såg filmerna men likväl så är det sant.

Änglagård och Megamind har båda sina brister och kvalitéer men den här filmen är som en gammal jullovsmatinée. Att förpassas till känslan av att ett jullov är ett jullov och ingenting finns att tvätta, städa, laga, betala eller steka är nästan lika häftigt som att gå in i en garderob eller titta in i en tavla och hamna i en annan värld.
Tack för den julklappen!

Publicerat

MEGAMIND

Megamind blev bortförd som liten. Hans utomjordiska föräldrar satte honom i en liten kapsel tillsammans med en konstig fisk med brutalt underbett som på svenska heter Hejduk (reserverar mig för stavningen).

Samtidigt, i en annan kapsel, sitter en annan liten bebis, en trind pojke med vacker lock i pannan och dom båda pojkarna landar på Jorden men ödet ville dom olika och den trinde pojken hamnar under granen hos en rik familj och Megamind krashlandar på ett fängelse.

Den trinde pojken växer upp och blir godheten själv, Metroman. En man som hjälper dom svaga, som kan flyga, som bara vill gott medans Megamind kommer på att det enda han kan bra är att vara ond och varför då inte bli BÄST på det?

Jag vet inte, men storyn står mig upp i halsen redan där. Det där snacket om att ödet bestämmer varför vi blir som vi blir och att det ödet vill är bara att hacka i sig, det finns ingenting vi kan göra själva åt saken, alltså, jag köper det inte.

Detta trams i kombination med att den snälle Metroman framställs som en totalt ocharmig mansgris och att Megamind själv inte är sådär genomond utan egentligen ganska klantig och mesig och att den manhaftiga TV-hallåan Roxanne (Hallå! Hon har KORT HÅR, det ultimata beviset för att hon inte är bimbo) är beundrad av alla fast hon egentligen är trist så klockorna stannar OCH att kameramannen Hal (som sedemera blir förvandlad till muskelhjälten Titan) inte är något annat än ett egocentriskt mobboffer med en pipeline i platina till mammas navel gör att jag inte får bra vajbs från någon. Jo. Lille fisken Hejduk är en sköning och med David Batras röst är han klockren.

Annars måste jag säga att jag sällan sett sämre dubbat läppsynk. Det är som att det varit lite skitisamma, prata på ni i studion. Magnus Rongedal är Megamind (Will Ferrell i original), Fredrik Dolk är Metroman (Brad Pitt i original) och Caroline Söderström är Roxanne (Tina Fey i original). Jag tycker inte någon av dessa är toppen direkt.

Summa summarum så är Megamind ett knappt ljummet tidsfördriv som inte räddas av ett soundtrack innehållande både AC/DC och Ozzy. Ta med kidsen och se Tron Legacy istället.

Publicerat

TRON LEGACY 3D

Sam Flynn (Garett Hedlund) är son till Kevin Flynn (Jeff Bridges), världens mest framgångsrika spelutvecklare som på ett oförklarligt sätt försvann när Sam var liten. Nu har Sam hunnit bli 27, lever lite av ett rebelliskt liv och är i hemlighet ägare till aktiemajoriteten i pappans företag.

Alan (Bruce Boxleitner), Kevins vän och kollega, fick ett sms från Kevin från ett tjugo år gammalt nummer och Sam beger sig till spelhallen där hans pappa brukade hänga för att försöka klura ut var meddelandet kom ifrån. När han hittar den hemliga dörren i väggen bakom arkadspelet Tron och går nedför trappan till tonerna av Eurythmics Sweet dreams, ja, vore jag inte redan såld blev jag det då.

För dig som minns Tron från 1982 så ja, det är samma skådespelare i rollerna som Kevin och Alan. En åldrad Jeff Bridges och en mycket gråhårig Bruce Boxleitner (som jag aldrig hade känt igen om jag inte vetat att han skulle vara med). Det nya ansiktet Garrett Hedlund kommer med denna film att bli 90-talisternas och 00-talets kids svar på Harrison Ford och Tron Legacy kommer att bli deras Bladrunner. Gällande detta är jag HELT säker.

Alltså, jag skiter egentligen i handlingen, jag ids inte förklara mer om den. Jag vet bara att när jag sitter där på rad fyra med dom där fåniga 3D-glasögonen utanpå mina vanliga och det tar inte ens trettio sekunder av filmen innan jag bränner av mitt första leende och jag känner hur fötterna liksom lyfter från golvet och jag vill bara göra raketen sådär som jag gjorde i förskolan och jag är glad att ingen filmar mig för jag är fullt medveten om att jag ser ut som en påtänd lergök när jag inte kan sluta dumflina och aldrig förr, ALDRIG FÖRR, har hjärnans underhållningssynapser knasprat, blippat och varit på samma nivå hos en 38-årig kvinna som dom är på en 12-årig pojke men nu, NU JÄVLAR KLICKAR DET!

Jag älskar det här! Jag älskar känslan av att liksom transformeras in i en annan värld och när effekterna är så fenomenalt gjorda som här så är det ståpäls, armsvett, gåshud, giftstruma och hela konkarrongen samtidigt. Att jag dessutom är i det närmaste barnsligt förtjust i elektronisk blippblopp-musik gör det inte sämre. Det Vangelis gjorde för Bladerunner gör nämligen Daft Punk för Tron Legacy – och med den äran!

Att biografmaskinisten på Rigoletto 1 hade den goda smaken att höja volymen ordentligt så att väggar, golv och framförallt stolen skakade när det hände värstinggrejer på filmen, det är sånt jag uppskattar som tusan. Det var bara att hålla i sig i armstöden och hänga med på åkturen.

Har du inte biorum hemma med jätteduk, värstingljud, ljudisolerat tak och äggkartonger på väggarna så finns det ingenting bättre att investera 125 spänn i under julhelgen än att se Tron Legacy i 3D på bio. För mig är det här utan motstycke årets absoluta upplevelse-överraskning.

 

 

Trailern på Tron från 1982 kan du se här, Tron Legacys trailer kan du se här och hela det MAKALÖSA soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

TOY STORY 3

Jag gillar leksaker. Jag hade inte så många när jag var liten men dom jag hade lekte jag väldigt mycket med. Antagligen är det så att jag både äger fler leksaker och har fler framme nu än när jag var barn men vad det beror på vet jag inte. Det kanske är nåt för en psykolog att gräva i (om det nu var så att jag tyckte det var ett problem).

I Toy Story 3 har Andy blivit 18 år och hans leksaker ligger mest och skräpar i en gammal kista. När han ska börja på universitetet ska rummet städas ur och Andy måste välja vad han ska göra med sina saker: slänga, spara på vinden eller ge bort. Det gäller även Woody, Buzz och alla dom andra leksakerna. För Andy är stor nu, vuxen, och vad ska han då med gamla leksaker till?

Som vanligt när det gäller Toy Story så känns allting väldigt mycket på riktigt. Det är leksaker vi känner igen, det är nostalgi, det är glädje, sorg och spänning och allt är oklanderligt gjort såklart – det är ju Pixar! Ändå sitter jag i soffan och saknar nåt.

Den första Toy Story-filmen var så banbrytande, den andra hade jag längtat efter så länge och denna har jag läst så många fina recensioner om att jag antar att mina förväntningar var aningens för högt uppskruvade. Dessutom har jag både läst och hört (bland annat från mina barn) att denna film skulle vara så väldigt sorglig – och en scen specifikt – och där satt jag och väntade och väntade och undrade när jag skulle få en klump i halsen och rinnande ögon men….nä…..jag vet inte ens vilken scen dom menade.

Jag menar inte alls att Toy Story 3 är en dålig film, den är inte dålig nånstans, men jag tycker inte den når upp till föregångarnas höjder. Att jag såg den med svenska röster kanske gjorde sitt till för jag saknade verkligen Björn Skifs som Woody, han hade blivit utbytt mot Jan Mybrand.

Jag tror ändå att mitt största aber med filmen är att jag inte förstår problematiken. Varför kan man inte ha leksaker för att man är vuxen? Alltså, jag fattar verkligen inte.

 

Publicerat

Tre om en: Filmer baserade på böcker skrivna av Michael Crichton

Jag har funderat ett tag på varför jag inte hört nåt om Michael Crichton och nu tog jag mig tid att luska reda på svaret. Han är död.

Jag blev lite ledsen, jag var inte riktigt beredd på det men han avled redan 2008, 66 år gammal och han lämnade en imponerande samling böcker efter sig, varav dom allra flesta blivit film.

Personligen tycker jag att Crichton hade en osviklig förmåga att trycka in ett mänskligt pekfinger rätt i solar plexus på mystiska historier och han hittade ofta smarta och intressanta vinklar när han skildrade vardagsrelationer och situationer.

Han var några steg före hela tiden. Historierna han skrev kändes fräscha och intressanta och det fanns – och finns – en anledning till att folk vallfärdade till biograferna för att se filmerna baserade på hans böcker och att många av filmerna fortfarande håller.

 

 

Skamgrepp (Disclosure) 1994

Sexuella trakasserier på arbetsplatser har funnits så länge som kvinnor har jobbat och män i maktposition har utnyttjat sin beroendeställning och genom det trott sig ha frikort på tafs och annat ensidigt omysigt.

I filmen Skamgrepp vänds allt hundraåttiograder. Nu är det kvinnan (Demi Moore) som har makt och mannen (Michael Douglas) som blir utnyttjad för att dra historien mycket kort och även göra den en anings förenklad.

Okej, som film betraktad så är det ingen superhöjdare men den var välanvänd som diskussionunderlag i media när den kom och DET är Michael Crichton i ett nötskal.

 

 

 

 

 

Sphere – farkosten 1998

Undervattensfilmer ligger mig lika varmt om hjärtat som en flanellpyjamas i sommarstugan när det är strömavbrott och vebon är länsad av nån berusad lokal förmåga med släpvagn.

Sphere är något så ovanligt som en undervattensfilm som faktiskt är spännande även om man (som jag) redan läst boken. Rollistan är lång och imponerande, jag menar, det är svårt att inte lyfta på hatten åt att till och med Huey Lewis fått en liten roll.

Jag tittar på filmen och får uppenbara andningssvårigheter. Det är klaustrofobiskt, det är mörkt, det är sköna undervattens-blippiga ljud och vad är det egentligen för läskigt om finns därnere, långt nere i djupet? Förutom Sharon Stone så är my lips sealed.

 

 

 

 

 

Jurassic park 1993

Jag har aldrig varit särkilt förtjust i hamburgare men den Whopper cheese jag åt på Burger King i korsningen Kungsgatan Vasagatan efter att ha sett Jurassic park den glömmer jag aldrig.

Jag försökte tugga på den där grillade biten malet kött men det gick inte. Den växte i munnen, osten var som en kall bit gul skosula. Hela min världsbild hade förändrats, fan, här sitter jag och käkar burgare när jag har fått se alla dom där dinosaurierna jag lusläst om som barn, som jag drömt om som ung tonåring, som jag fascinerats av som vuxen – och jag hade fått se dom PÅ RIKTIGT! Precis så kändes det och hade Steven Spielberg gått förbi hade jag pussat honom på hakan, gett honom ett sugmärke genom skägget som han hade kunnat förklara bort som bältros om frun hade undrat.

Jurassic park har förändrat mig både som person och som filmtittare och det är inte många filmer som har lyckats med den bedriften. Det här är filmmagi när det är som allra bäst och även om jag efter detta sett hundratals försök till att göra konstiga datorfixade djur på film så finns det ingenting som går upp mot perfektionen jag upplevde av Jurassic park.

Steven Spielberg lyckades med dinosaurierna vad Columbus gjorde med Amerika och jag är sjukt tacksam att jag fick vara med och titta på slutresultatet även om baksidan var att det var slutätet Whopper efter det.

Publicerat

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.

Publicerat

MOONRAKER

När DVD:n gick sönder i sommarstugan och popcornen redan var poppade fanns det ingen annan lösning för filmkvällen än att bege sig mot VHS-hyllan. Jag och min 11-årige son dyker in bland fodralen.

Jag: Ska vi se James Bond?
Son: Vilken?
Jag: Moonraker. Jag tror det är den enda vi har. Har du sett nån Bond-film?
Son: Ja, jag såg Quantum of solace hos en kompis, mendetfickjaginteva?
Jag: Haha, jodå. Tyckte du den var läskig?
Son: Neheeeeej.
Jag: Ja, men då så. Ska vi se Moonraker?
Son: Är DEN läskig?
Jag: Inte ett dugg.
Son: Men kolla här! Den är ju från FEMTON år!!
Jag: Jaaa…
SOn: Jag får inte se den.
Jag: Säger?
Son: Jag VILL INTE se femtonårsfilmer. Dom är läskiga.
Jag: Men du, jag kan lova dig att en femtonårsfilm 1979 inte direkt är samma sak som en femtonårsfilm 2010.
Son: Okej då. Men lova att stänga av om jag blir rädd.
Jag: Jag lovar.

Vi sätter på filmen och har tittat i två minuter ungefär.

Son: Hahahahaha!
Jag: Är det kul?
Son: Ja!! Hahahaha.

Efter femton minuter.

Son: Hahahaha!
Jag: Fortfarande kul?
Son: Ja!! Är det en komedi? Varför sa du inte det?

Efter femtio minuter.

Son: Hahahaha. Jag döööööör!
Jag: Att du ORKAR skratta…
Son: Det är skitroligt ju. Dom slår ju flera meter från varandra när det är slagsmål och han den där långa killen med järn i munnen, han ser ju alldeles knäpp ut. Det är som en såndär Kommissarie Späck-film.
Jag: Att dom driver med andra filmer?
Son: Ja. Precis.

Efter en timme.

Son: Zzzzzzzzz.
Jag: Äntligen.

(enligt både mig och sonen)

Publicerat

THE LAST AIRBENDER

Om förra fredagens biopremiär hade världens fånigaste titel så har denna världens ballaste.

The last airbender är en titel som förpliktigar. En film som heter så ger intrycket att vara en tuff film, alltså ingenting för mesar, veklingar och folk som lätt blir förkylda.

Filmen är baserad på en tecknad TV-serie som tydligen går på Nickelodeon som heter Avatar: The Last Airbender eller Avatar: Legenden Om Aang (ibland är det bra att ha en halvstor son för det här har gått mig helt obemärkt förbi).

Världen serien och filmen utspelar sig i består av fyra olika nationer där invånarna kan bända det element dom tillhör hur dom vill. De fyra folkslagen består av Eldnationen, Vattenfolket, Jordriket och Luftnomaderna.

Den 12-årige luftbändaren Aang (Noah Ringer) är en pånyttfödd Avatar och den ende som kan bemästra alla fyra elementen. Att hålla elementen i balans är viktigt för att bibehålla fred på jorden.

I första filmen får vi lära känna två syskon, Sokka (Jackson Rathbone) och hans syster Katara (Nicola Peltz) som är vattenbändare och det är dom som hittar Aang nedfrusen i en stor isklump och…..nej, jag orkar inte skriva mer om handlingen nu. Den är mig fullkomligt likgiltig. Jag känner aggressionerna bölja upp inom mig och jag försöker verkligen se objektivt på filmen för jag fattar att den inte är gjord för 38-åriga kvinnor men va faaaaan, lite kan man väl få kräva ändå? Typ någorlunda vettigt skådespeleri?

Jackson Rathbone är den jag retar mig mest på. Jag får fan klåda i underlivet av att se honom agera. Han ser sjukt dum ut med sina uppspärrade ögon och inte en enda gång lyckas han använda dom korrekt och titta mot rätt punkt på blue screenen så att effekterna runt omkring honom blir trovärdiga. Alltså, jag snackar om en kille som inte skulle platsa i Glada Hudikteatern men som av någon skum jävla anledning fått en roll både i denna och i Twilight. Den självklara frågan jag ställer mig är: vem har han sugit av för att få dessa?

Den enda skådespelaren som får godkänt är Dev Patel, killen från Slumdog millionaire som här spelar Prince Zuko. Det är en kille som kommer gå hur långt som helst.

Regissören M. Night Shyamalan är innan detta mest känd för sina annorlunda och personliga filmer Sjätte Sinnet, Signs, Unbreakable och The village. Jag gillar det han gjort förut och låter det vara så i min värld. Jag ska försöka förtränga den här, gå vidare och låtsas som det regnar när affischerna för uppföljarna dyker upp på stan. Jag ska helt enkelt behandla filmen som luft.

The last airbender är alltså inte avataren Aang, det är jag!

Publicerat

Prince of Persia – The sands of time

Det här är inte lätt.

Jag har läst recensioner av denna film på flera olika filmbloggar . Det var dumt.
I min hjärna är det här nämligen en film som gödslar alla mina fördomar om snubbar.

Jag inbillar mig nämligen att det i första hand är snubbar som ser den här. Tjejerna sätter möjligtvis upp filmaffischen med Jake Gyllenhaals nakna prinsöverkropp med knappnålar ovanför sängen och killarna tittar på filmen med öppen mun och imma på fönstren.

Men jag vill liksom radera hjärnan och titta på filmen med rena fräscha ögon, men går det?

Jake Gyllenhaal spelar alltså en gatupojke, en riktig modig tuffis, som adopteras av en kung och blir således prins. Han kärar ner sig i en vacker tjej (Gemma Arterton) och blir liksom symbolen för att det goda alltid segrar över det onda och att man inte behöver vara svinsnygg för att lägra en babe som Gemma. Eller, nä. Så är det ju inte. Klart snubben behöver vara snygg. Det är ju inte så att Gemma hade fallit för den där kommunpolitikern i Göteborg som har lite taskig hud i fejset, hur rolig och charmig han än var. Jag vet inte ens vad det där har med saken att göra men jag blir bara lite ihålig i huvudet av att se deras gnabbande och jufsande innan första kyssen, för så omständigt kan det väl ändå inte vara? Hallå! Två skitsnygga människor i en värld full av fula människor och sand. SLÄTA AV VARANN FÖR FAAAAAN, vad väntar ni på???

Prince of Persia: The sands of time är en Disneyfilm. Det är en Disneyfilm i ordets sämre bemärkelse. Det är inga blodiga scener, det är inget överdrivet våld, det är ganska dåliga effekter, det är bara en rättigenom snäll film med actionscener som inte kan reta upp en grönsak.

Jake Gyllenhaal är snygg nåt så in i helvete men krävs det inte mer för att göra en film sevärd? Jo. Kanske. Krävs det mer för mig? Nej.

För mig är Gyllenhaals deffade överkropp skillnaden mellan betyg ett och en rätt stark tvåa och det är inte bara skämmigt och gummsjukt att erkänna det, det är oproffessionellt så det förslår. Men just precis idag struntar jag i det.

Publicerat

GODZILLA

Jag antar att efter succén med Independence day så fick Roland Emmerich göra i stort sett vad han ville. Och vad ville den gode Roland göra? Jo, han ville återuppliva det japanska monstret Godzilla och flytta det till Manhattan. Var det en bra idé? Som jag ser det, både lite ja och lite nej.

Den här teasern visades på biograferna typ ett år innan Godzilla fick premiär. Funkade den på mig? Döööööööhh, jaaaaaaa! OM den gjorde! Jag var alldeles eld och lågor, det här kunde ju bli nåt alldeles superhäftigt. Sen kom trailern och javisst, den utlovade härlig action och läskigt monster i nån slags symbios av dom gamla Godzilla-filmerna och Jurassic Park. Visst kunde det bli bra, visst kunde det det.

Men. Det Jurassic Park har är hjärta, det dom gamla japanska Godzilla-filmerna har är charm, det Godzilla a la Roland Emmerich har är…Matthew Broderick! Hur tänkte Emmerich? Det skulle vara så roligt att veta hur faaan han kom fram till att just Matthew Broderick skulle få huvudrollen. Denna beiga man som jag inte skulle känna igen på stan även om jag var tvungen, han är så intetsägande som skådespelare och så asexuell som man att jag häpnar över alla som väljer honom i någon roll whatsoever.

Men, han knep rollen som Dr Niko Tatopoulos och nej, han spelar inte doktor han LEKER doktor, precis så känns det. Det hittills bästa denne man gjort i sin karriär är rösten till den fantastiske lille musen Despereaux och han borde ha slutat medan han låg på topp, det är min syn på saken.

Jean Reno, Hank Azaria och Maria Pitillo spelar dom andra stora rollerna och dom klarar sig fint även om det i dessa typer av film faktiskt bara finns plats för EN huvudroll: monstret itself.

I denna tolkning av Godzilla är inte ens monstret bra nog som jag ser det. Godzilla har samma utstrålning som Matthew Broderick, dvs nollkommanoll och det funkar inte riktigt om det ska hetta till. Visst är det maffigt och påkostat och bra katastrofscener men jag skiter faktiskt en hel hög i att det är just Godzilla som trashar staden, det kunde lika gärna vara utomjordingar, män med skägg eller dåligt väder, det hade varit lika intressant.

Jag ville så gärna tycka bra om den här filmen när den kom, jag har velat det båda gångerna jag sett om den men det går inte. Det är alldeles för mycket som tar emot. Filmens tagline – SIZE DOES MATTER – är visserligen sann, men det handlar också om vad man GÖR med det som är stort. Det kan inte bara vara snack, det måste till lite verkstad också även om det handlar om ett japanskt atombombsmuterat monster.

Eller för att översätta min åsikt om filmen till ett fint gammalt svenskt ordspråk: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.

 

Publicerat

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Publicerat

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.

Publicerat

NATT PÅ MUSEET 2

Det finns uppföljare och så finns det uppföljare.

Det finns Gudfadern 2 som i många stycken är bättre än ettan. Det finns Jurassic Park 2 som är snäppet sämre än första filmen men ändå helt okej.
Det finns Hajen 2 som jag ser bara för att vattendjuret är läbbigt, men som story vete tusan om det är nåt att ha. Det finns Charlies änglar 2 – utan hämningar som är ett överkvalificerat dravel av guds nåde. Och så finns det Natt på museet 2.

Natt på museet, den första filmen, var halvbra tycker jag. Lite nytt, lite gammalt, lite charmigt sådär. Natt på museet 2 är en film gjord för folk som sover på egenspikade masonitskivor.

Natt på museet 2 är en film för barn och ungdomar som aldrig sett en film förut, som blivit nekade allt från Teletubbies, Bamse, Pippi, Emil och Saltkråkan till Narnia, Harry Potter, Spider-man och Polarexpressen.

Jag är inte målgruppen.
Ingen jävel är målgruppen.
Jo, det ska vara nån banjospelande hillbilly i amerikanska södern vars mamma och pappa är enäggstvillingar, men annars kan jag inte komma på NÅN som skulle finna minsta glädje i att se den här filmen.