Hur intressant kan en film vara som utspelar sig under ett dygn och som inte handlar om någonting mer än att en amerikanske kille, Jesse (Ethan Hawke) träffar en fransk tjej, Celine (Julie Delpy) på ett tåg mellan Budapest och Wien och dom bestämmer sig för att göra varandra sällskap i Wien fram till morgonen då deras vägar skiljs åt?
Jo det ska jag säga: den kan vara MYCKET intressant.
Som jag ser det så är det här romantisk film när det är som allra bäst. Att se Bara en natt är som att resa själv. Det är fjäderlätt att leva sig in i historien, att gå där på Wiens gator med Jesse, att prata om allt och ingenting och känna melankolin i bröstkorgen, att veta att det inte är någon idé, att hur mycket dom än känner för varandra så kommer dom aldrig mer att ses.
Bara en natt kom 1995. 1995 fanns det knappt mobiltelefoner, än mindre fullt fungerande internet. Självklart känns det här ”aldrig-mer-tänket” betydligt larvigare nu än det gjorde då, för hur svårt är det att hålla kontakten med allsköns elektronik 2010, liksom?
Men 1995 var världen mycket mindre än nu. 1995 reste jag jorden runt under några månader och min enda kontakt med släkt och vänner hemma var några få utvalda, i förhand bestämda, postboxar i olika storstäder dit mina närmaste kunde skicka brev som jag hämtade ut. Det känns som 1600-talet om man jämför med nu, men likväl, det var bara femton år sedan och sjukt mycket har hänt på dom här åren.
1995 hade Ethan Hawke ännu inte träffat Uma Thurman och fått två barn med henne. Han var en tämligen okänd skådelspelare. Julie Delpy om möjligt ännu mer inkognito. Kanske var det därför jag föll så handlöst för filmen då när det begav sig? Det kändes liksom som en historia om två verkliga människor, inte som en vanlig film.
För mig funkar det här. Jag får hjärtklappning och känner den ångestfyllda, trevande och lyckliga passionen genom rutan och jag gråter som om jag själv vore där, som om jag själv sa hejdå och visste att aldrig mer, ALDRIG MER, kommer jag att få träffa den här fantastiska människan igen.
Klart som fan att det är fint och sorgligt, men också romantiskt på gränsen till larvigt. Men bara på gränsen.
