Kategori: Ben Affleck

Publicerat

THE TOWN

Nu när jag faktiskt sett en film med Ben Affleck som inte fick mig att varken vilja stänga av och/eller spy så rider jag på vågen och tar mig an denna.

The town verkar vara en riktig kritikersuccé och Jeremy Renner blev till och med oscarsnominerad för sin roll. Jag tänker att jag får försöka se dom bitarna och strunta i att huvudrollen OCH regissörsklappan tillhör Mr Affleck – men – dessa tankar är tämligen svåra att slå bort när filmen väl dragit igång. Det är nämligen inte många scener han INTE är med i, Ben The Linslus.

Charlestown, en förort till Boston, har av någon märklig anledning blivit bankrånarnas hemvist # 1 i USA. Dom har flest rånare per capita, det är som att rånarluvorna sitter i generna på invånarna där. Doug (Ben Affleck) har en pappa som sitter i finkan (Chris Cooper) men det hindrar inte honom från att med noga uträknad precision råna banker på löpande band. Nu är han inte ensam, han har sitt gäng, sitt posse.

På den senaste i raden av rånade banker jobbar Claire (Rebecca Hall). Rånarna gör det dom ska utan alltför mycket blodsspill och tar sedan Claire som gisslan. Dom gör henne inte illa utan säpper henne vid en strandkant men hon blir givetvis chockad som fan.

Rånarna får reda på att Claire bor i Charlestown även hon och för att ligga steget före och få reda på om och vad hon berättat för FBI gör Doug en trevare och blir hennes vän och sedan – såklart – mer än så (han har pumpat muskler en masse för den här rollen och vill givetvis visa sig med naken överkropp i motljus). Doug blir kär på riktigt i Claire och vill börja ett nytt liv, han vill sluta med rånerierna. Men det är ju den där sista stora stöten. Det är ALLTID den där sista stöten…

Jag skulle kunna raljera över The town tills jag gick i pension. Jag skulle kunna spriva spaltmeter om hur jävla DUM Ben Affleck ser ut med sin ständigt halvöppna mun (den manliga motsvarigheten till Kristen Stewart?) och sina ticks att alltid röra huvudet liiite innan han pratar så att jag som tittar vet exakt vad han ska säga innan han säger det men nej, jag skiter i det den här gången för jag tycker The town är en fullt duglig film. Om jag tar i från tårna så är den faktiskt riktigt….bra.

Det är en inte så värst nyskapande story, en story inte helt olik Heat, men där Heat i mina ögon föll på dom två stora, på ”giganternas kamp” mellan DeNiro och Pacino, där håller The town just för att det känns som vanliga tjommar som sitter i skiten, inte två Filmsjärnor som tjänar multum på överspel.

Jon Hamm som FBI-agenten är för mig ett helt okänt ansikte (nej, jag har inte sett Mad men) och det är asskönt att se någon ”ny” i just den rollen. Han gör det dessutom jättebra. Rebecca Hall har jag tyckt om sen jag såg Vicky Cristina Barcelona och den känslan sitter fortfarande i. Jeremy Renner är mästerlig på att med små medel gestalta någon vars psyke är på väg att explodera och Chris Coopers lilla inhopp är Chris Cooper i ett nötskal: genialiskt!

Ben Affleck kunde ha haft den goda smaken att ge huvudrollen till någon annan men hade han gjort det hade säkerligen brorsan (eller Matt Damon) fått den och det hade varit lika illa. Så den här gången väljer jag att bita mig i tungan för det är inte värt det. Jag vill inte besudla en riktig bra film med simpla ordbajserier. Det här är en film att se och se om, till och med för en sur skeptiker som jag.
Bra gjort Ben!

Publicerat

Extract

Joel (Jason Bateman) är ägare av en liten vanilj-extraktfabrik och extremt sexuellt frustrerad. Hans fru Suzie (Kristen Wiig) vill aldrig ligga och inte är hon intresserad av försäljnings-siffror heller. Joel å andra sidan är inte överdrivet intresserad av Suzies jobb att designa kuponger heller så man kan väl säga att dom lever rätt parallella liv där utrymmet för spontant mys inte är så stort.

Det händer en olycka i fabriken, ”Step” (Clifton Collins Jr) blir av med testiklarna och kan stämma Joel på miljonbelopp. Den flirtiga kleptomanen Cindy (Mila Kunis) får nys om ”Step” och tycker det vore det perfekta bedrägeriet: få honom att kära ner sig, slippa ha sex och sen sno alla pengarna.

Samtidigt springer Joels Ove Sundberg-look-alike-granne Nathan omkring och är allmänt jobbig, Joels kollega Brian (J.K. Simmons) kallar alla deras anställda för puckon, kärringarna vid löpande bandet arbetsvägrar, Joel blir betuttad i Cindy, Suzie detsamma i den köpta poolpojksgigolon, Gene Simmons är med på ett hörn och Dean (Ben Affleck) bjussar sin bäste vän fabriksägaren på allt från Xanax till hästmedicin med varierat resultat.

Jag gillar det här. Jag gillar alltihop, jag gillar (kors i taket å håll i hatten) till och med Ben Affleck! Han har helskägg, permanentad page och är allmänt hög, han är helskön här!

Regissören Mike Judge är hittills mest känd för att ha regisserat Beavis and Butt-head och Office space men jag tycker Extract är det bästa han gjort. Om det beror på honom eller det lysande hopkoket skådisar vet jag inte men det spelar ingen roll. Underhållande och bitvis riktigt kul är det i alla fall.

Här finns filmen.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 2.

Den andra filmen jag gett mig på i mina funderingar kring filmer med en bra och en dålig huvudrollsinnehavare är Changing lanes.

Det här är en film jag medvetet förskjutit av en enda orsak, en orsak som stavas Ben Affleck.

Där har vi definierat ännu ett problem med denna typ av filmer: det kanske inte är så att filmen ALLTID blir sämre av att ha en jättebra och en sjukt dålig huvudrolls-innehavare (som i del 1 av min fundering), men det kan bli så att jag väljer att inte se den alls.

Storyn i Changing lanes är nämligen helt okej, egentligen mer än okej. Objektivt sett är den faktiskt RIKTIGT intressant men hade det inte varit för det här lilla bloggeriexperimentet så hade jag på riktigt ALDRIG sett filmen.

Doyle Gipson (Samuel L Jackson) är nykter alkoholist, nyskild och rätt panikslagen över att ex-frun hotar med att flytta till Oregon med deras två små söner. Gavin (Ben Affleck) är en uppkomling på en advokatbyrå, en byrå ägd av hans skrupelfria svärfar (Sydney Pollack). Gavin är på väg till ett otroligt viktigt domstolsförhör, det kanske viktigaste i hans karriär, när han kör på Doyle på motorvägen. Doyle är även han på väg till domstolen för att få klart med den smutsiga vårdnadstvisten och få en chans att bli pappa igen på riktigt.

Gavin tycker att hans liv är så viktigt att han struntar i försäkringspappren och skriver en blank check till Doyle så han kan betala reparationen. Det enda Doyle behöver är skjuts till domstolen för att komma i tid men Gavin vägrar ge honom det. Gavin tappar en fullmakt som är superviktig för honom och Doyle plockar upp den. Den enes bröd, den andres död.

Samuel L Jackson är en skådespelare jag högaktar. Jag har aldrig sett honom dålig i en roll även om han varit med i en del tveksamma filmer. Jag älskar honom i Long kiss goodnight, i Pulp fiction, Juryn, Jungle fever och Deep blue sea – och även här i Changing lanes.

Ben Affleck är en pudrad vuxen man med mjölktänder. Jag kan inte ta en sådan kille på allvar. Att han och polaren Matt Damon skrev och sedan själva fick göra Will hunting 1997 är för mig lika underligt som om Christer Björkman skulle säga ja till en centrumalkis att vara med i Melodifestivalen med en egenkomponerad snapsvisa och sen sjunga duett med Carola.

Ben Affleck spelar över även när han inte spelar alls. Det i sig är en befrift men det gör honom inte till en bra skådis. I min värld är han är så satans dålig att det egentligen krävs svordomar av den högre skolan för att poängtera detta faktum.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Sover Dolly Parton på rygg?
Har E.T ett långt pekfinger?
Behöver Carl Bildt Lypsyl?

Här finns filmen.

Publicerat

STATE OF PLAY

Cal (Russell Crowe) är en gammal journalisträv. Han är en såndär gammal murvel som luktar malkulor och har bruna manchesterkavajer både till vardag och fest. När Cal pluggade på universitetet delade han rum med Stephen (Ben Affleck) som sedemera blev en framgångsrik kongressman.

När en av Stephens nära kvinnliga medarbetare Sonia ”hoppar” framför tåget börjar en häxjakt av Stephen i media. Det snokas upp att den gifte kongressledamöten varit otrogen med Sonia och vilken sten Cal och hans unga medarbetare Della (Rachel McAdams) än tittar under så dyker mer underligheter upp.

Cal får svårare och svårare att agera professionellt. Stephen har rymt hem till honom för att undkomma drevet, Stephens fru (Robin Wright) vill ha ett förhållande med sin mans gamle vän och den drivna tidningsbossen (Helen Mirren) eldar på i jakten på scoop.

State of play är en välgjord thriller som egentligen har allt men saknar ”det”. Ben Afflecks vidriga nuna drar ner betyget, resten av skådespelarna gör sitt jobb. Russell Crowe är mest bara Russell Crowe.

Som standardunderhållning är den absolut sevärd. Som samlarobjekt, nix.

Publicerat

DUMPA HONOM!

En tjej blir kär i alla killar som visar minsta intresse. En tjej vill inget annat än att gifta sig med sin kille men istället är det hennes syster som blir gift. En tjej ger ett ultimatum: gift dig med mig eller så gör vi slut och en tjej blir betuttad i en kille som är gift.

Småhistorierna i Dumpa honom går ihop, lite som i filmen Short cuts. Den röda tråden genom hela denna film är enkel: ringer han inte, vill han inte vara seriös, inte gifta sig, ja, då är han inte särskilt intresserad. Originaltiteln He´s just not that into you säger egentligen tusen gånger mer om filmen än översättningen.

Dumpa honom är en intressant film som tuffar på i ett puttrigt, småmysigt tempo. Det är idel kända skådespelaransikten som flimrar förbi, in i minsta lilla biroll. Det är en rätt fiffig historia och jag kan tänka mig att om jag vore snubbe skulle jag känna igen mig mer i filmen än jag gör som tjej, även om flera av dom kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara mina vänner – eller jag själv en dålig dag.

Filmen är bättre som tankeställare än som film, men jag köper historierna, dom är trovärdiga. Jag önskar bara att jag hade sett den när jag var 20. Hade jag gjort det hade jag inte behövt köpa boken tio år senare.