Kategori: Betyg 1

Publicerat

BACK TO THE 80´S: KAMPEN OM ELDEN (1981)

Filmen utspelar sig för 80000 år sedan, en tid då inte ens en fantasifull utanför-boxen-tänkande-människa kunde föreställa sig en värld med Webergrillar, flintastek och alkoläsk, än mindre nåt så självklart som en tändsticka.

För 80000 år sedan var det ballaste, häftigaste kung-i-baren-prylen man kunde ha en brinnande eld. Där elden brann där bodde vinnarna och det gällde att hålla igång elden för släcktes den alldeles oförhappandes så hade dom ingen aning om hur som skulle tända den igen. Eld liksom ”bara hände”, det var ingen aktiv fredagsmyshandling att ”tända en brasa” eller grillmästarsysselsättning för att laga till dagens jaktfångst.

Om man ser filmen för precis vad det är, det vill säga en chans att stifta bekantskap med med väldigt gamla släktingar och se hur dom levde, så är filmen intressant. Självklart har jag ingen aning om hur korrekt filmen är, det är svårt för någon att kräva hundraprocentig sanningshalt i en historia som denna, men det känns som att regissören Jean-Jacques Annaud åtminstone hittat en liten kärna i vad som känns genuint och sant. Att han castat Ron Perlman i en av dom större rollerna måste dessutom ses som en fullträff då han kan vara en av dom få skådespelarna på jorden som inte behöver toksminkas för att se ut som en urtidsmänniska.

Orkar man inte se filmen för precis vad den är utan har krav på spänningsmoment, actionsekvenser och slowmotionslagsmål när det vankas filmtajm, ja då kanske man helt enkelt ska välja en annan film. Själv såg jag om den för att jag var nyfiken på om den var ett lika fungerande sömnpiller nu som jag tyckte den var när den visades på en historielektion i högstadiet. Det var den.

Det här film i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1981.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DEN BLÅ LAGUNEN (1980)

.

.

Det är många som klagar på brist på karaktärsutveckling, trovärdigt manus och fungerande dialog i Transformersfilmerna men hallå, kom igen, har ni som klagar sett Den blå lagunen?

Två barn blir strandsatta på en öde ö tillsammans med en skeppskock som hittar en tunna rom och super ihjäl sig. Pojken (Christopher Atkins) och flickan (Brooke Shields) blir kvar ensamma på ön och åren går. Dom är hux flux inte så små längre men dom kämpar på med sitt liv, jagar sin mat, pratar lugnt och stilla med varandra och Emmeline (Shields) har den kritvita klänningen på sig som hon hade när hon som fyra-fem-åring hamnade på ön. Fortfarande lika vit bara lite mindre.

Det här är en mix av tantsnusk för väldigt unga, existentialism for dummies och Mitt i naturen. Lyckas man inte bli gravt betuttad i Christopher Atkins blonda lockar och vältränade torso eller Brooke Shields ögonbryn har filmen INGET tittvärde över huvud taget. 1980 har aldrig känts mer som 1850 än nu och det roliga är att jag kände samma sak när jag såg filmen första gången nånstans i mitten av 80-talet. Jag fattade inte grejen då och jag fattar den inte nu.

Men jag måste erkänna att om filmen slutat fyra minuter tidigare hade en fått en trea.

Det här är tredje filmen i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag kommer tre filmer från 1981.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TITTA VI FLYGER (1980)

.

.

.

Första filmen ut i detta nya tema blir en film jag inte sett sen jag sög på tummen.

Nä, eller jo, eller nä, jag sög aldrig på tummen men jag var fan inte gammal när den här dök upp på moviebox i mitt föräldrahem.

Eller jo, jag var nog rätt gammal. Då bodde jag i en byhåla och mina föräldrar var inte direkt först på bollen när det vankades nymodigheter så jag kan nog ha varit 12 när jag såg den (och väldigt få 12-åringar suger på tummen). Hur som helst, jag mindes inte ett jota av filmen när jag började titta, det var helt blankt i huvudet. Ganska skönt faktiskt.

Titta vi flyger är en film som handlar om att jag tittar på folk som flyger. Resande som tar sig från A till B i ett Trans America-flygplan, flygvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) som precis gjort slut med sin pojkvän (som också är med på planet). Sen är det L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar som co-piloten Murdock som en förnumstig barnskådespelare med hästtänder direkt känner igen som L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar. Captain Oveur (Peter Graves) bjussar på föga smakliga sexuella anspelningar på nämnda barnskådespelare med hästtänder och jag bara suckar. Det här är fan inte roligt alls. I n t e a l l s.

Till exempel, det är en evighetslång scen med Bee Gees Stayin´Alive som musikalisk fond som ska fungera som spoof på Saturday Night Fever (när John Travolta dansar med sin vita kostym) men hahschhhhost SOM det inte funkar. Jag drar inte på smilbanden en microsekund, inte under hela speltiden. 88 minuter har aldrig känts längre.

Det är tur att jag vet att 80-talet har så himla mycket härlig film att bjussa på för det här var fanimej inte kul.

Det här är första filmen i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1980, ett vid lunch och ett ikväll. Nu kan det bara bli bättre, eller hur?

Publicerat

MANNEN I MITT LIV

Nina (Jennifer Aniston), en välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet och en uppenbar aversion mot tvåsamhet är tillsammans med välutbildad svinjobbig besserwisser med högt hårfäste och noll charm.

Välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän träffar den homosexuelle mannen George (Paul Rudd) på en fest och vänskap uppstår.

Den homosexuelle mannen George lever tillsammans med en annan man men blir osnyggt dumpad och behöver någonstans att bo. Den välutbildade kvinnan med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän tycker det är en jättebra idé att ta in George som inneboende. Den svinjobbiga besserwissern som inte vill något annat än att flytta ihop med sin flickvän tar det hela bra, blir lite skönpolare med George och accepterar flickvännens samboskap utan alltför mycket gruff.

Sen blir den välutbildade kvinnan gravid och hon tar det med ro. Det är hennes beslut, hon allena tänker bestämma över sitt och barnets liv, besserwisserpappan får inte ens veta något, inte förrän lång tid gått och innan hon berättar för pappan har hon droppat den självklara planen för homosexuelle George: hon vill uppfostra barnet tillsammans med George och hon vill bo tillsammans med George, inte med besserwisserpappan.

Det Nina med egoistiska integritetspinnen uppkörd så långt upp i arslet att den skaver på gomseglet inte har räknat med är detta: att hon kommer bli kär i George. Och George vill inte ha denna välutbildade kvinna hur bra vän hon än är. George vill ha nåt Nina inte har. Han vill ha kuk.

MEN FÖR SATAN VAD DET HÄR ÄR UNKET! JAG VILL SPY!

Publicerat

NO

Ibland när jag går på (tråkiga) 3D-visningar brottas jag med tvångstanken att ta av mig glasögonen och försöka titta på filmen utan.

Ibland brottas jag bra och behåller glasögonen på, ibland vinner tvångstanken och jag drar upp glasögonen i pannan, tittar på filmen nån minut eller två och sen, sen, seeeeeen kommer huvudvärken som ett brev på posten.

Att titta på No är som att trycka ner migrän i huvudet i 118 minuter. Den är filmad så den ska se ”gammal” ut, som en dokumentär om man så vill eller bara tidstypiskt från Pinochets Chile anno 1988. Tanken är god men resultatet förkastligt. Det är som att titta på dålig 3D utan glasögon – i TVÅ FUCKING TIMMAR!

Jag är ledsen, jag vet inte om jag ens kan bedöma filmen. Två pauser för Alvedon-intag, smärta mellan ögon och öron, så svindåligt gjord film rent fototekniskt att en kanske bra story går förlorad. Gael García Bernal är som alltid bra och han är fin i skägg men helt ärligt, filmen är piss.

Vad gör man inte för en filmspanarkompis, jag hade lovat Jojjenito att titta på filmen.Vad tyckte han? Här är hans funderingar kring No, en film som blev Oscarsnominerad för Bästa utländska film 2012. Jag hoppas han slapp huvudvärk.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE

Varning för EN spoiler i texten!

När jag ser Eclipse är det för mig OBEGRIPLIGT hur filmen har kunnat släppas från klippbordet. Eller från manusstadiet. Det känns som en självklarhet att boken är eoner bättre och mer läsvärd än detta härke till filmproduktion men ändå, här sitter jag och där sitter barnen och vi tittar på TV:n men ingen av oss ser speciellt engagerad ut.

Jag förstår att många ser Robert Pattinson som en snygging men själv förstår jag det inte alls. Det finns ingenting hunkigt i en lungsiktig anemisk ung man med röda ögon och kindben så vassa att det går att hyvla ost mot dom. Taylor Lautners Jacob är den suraste, argaste och bittraste karaktär jag någonsin skådat på film och det börjar bli rätt tjatigt efter tre filmer nu. Javisst, grabben är olyckligt kär men KOM IGEN, karaktärsutveckling, nån som kan stava till det ordet?

Och Bella. Bella. Jag tycker Kristen Stewart är totalt RUTTEN som skådespelare men med ett i det närmaste obefintligt manus att jobba med är hon bortom detta. Jag kan däremot förstå att alla som läst boken och lärt känna Bella på ett säkerligen lite mer ingående vis tycker om henne även här, men det krävs inläst visdom för att nå dit.

Vad filmen handlar om? Borde jag skriva det? Kan jag väl, om jag bara visste. När filmen är slut känns det nämligen som att jag sett en två-och-en-halv-timme (inklusive reklamavbrott) lång trailer inför bröllopet som kommer i nästa film (där var den, spoilern!). Eclipse känns inte som en film som kan stå på egna ben alls. Har man inte sett filmerna innan är denna helt meningslös och kommer man inte se filmerna efteråt är Eclipse bortkastad totalt. En mellanfilm helt enkelt, i ordets allra sämsta betydelse.

Sofia fortsätter skriva om Twilight med fokus på böckerna. Här är veckans text.

Publicerat

AMAZONIA

Det här är tredje filmen vi ser på Peace&Love Filmfestival och jag har funderat en del under dom andra två visningarna varför det är så lite folk i salongen. Bra film som knappt inte drar folk alls, annat än oss med pressackrediteringar kring halsen, det är så synd.

När Amazonia ska visas i 3D kl 11.00 är det lång kö till insläppet. Massor med barn och vuxna som otåligt men glatt står och stampar och det är klart dom gör, samtliga barnfilmer under festivalen är nämligen gratis för barn och deras föräldrar. Så när vi satt oss ner i salongen och jag med mina hökögon försöker kolla hur många fler ”vanliga filmintresserade” det är i publiken (mer än jag och min gästbloggare) så kan jag snabbt konstatera: noll. Salongen är knökfull in till sista plats och ingen har betalat en krona.

Amazonia är en barnfilm som handlar om en cirkusapa som hamnar i Amazonas regnskog när det lilla planet han forslas i störtar. Det är en film med djur, om djur och  – höll jag på att säga – FÖR djur. Det är ingen dialog, det är bara musik och naturliga djungelljud och man får se vartenda djur man visste och inte visste fanns i en regnskog. För egen del är den här filmen trist intill bristningsgränsen. Jag höll på att gäspa mungiporna ur led. Jag avskyr djur i alla dess former, naturfilmer är något jag ALDRIG skulle få för mig att se på TV hemma, än mindre på bio så jag kan inte med nån vilja i världen säga att jag är målgrupp för den här filmen. De minsta kidsen i publiken verkade dock vara det. Dom reagerade på allt, på det läskiga mörka, på den glada och söta apan, på äckliga ormar och skalbaggar som tog sig fram i närbild. Barnen hördes hela tiden och det kändes som ett mervärde till hela visningen.

Det jag inte kan ta ifrån filmen var att den kändes välgjord, att jag flera gånger tänkte ”hur tusan filmade dom det där?”. Sen är den inte bra på nåt sätt men jag kan inte förmå mig ge den en etta, den är trots allt tittbar och jag fick inte alltför stora men. 83 minuter ska man väl klara av, man är väl superhjälte.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag är sur i magen nu. Filmen var helt värdelös. Bilden var kass, det var dålig 3D och jag förstår inte varför man gör en film om ett djur som ser andra djur. Tråkig story. A waste of time. Jag trodde det skulle vara lite mer exotiskt, lite mer glada fina färger ungefär som när man ser naturfilmer på Cosmonova men istället fick man kisa sig igenom hela filmen.

Filmen var inte värd att se överhuvudtaget och jag förstår inte varför man lägger pengar på att göra en sånhär skitfilm. Om jag måste ge betyg, och det måste jag, så blir det en svag etta, knappt en etta överhuvudtaget. Kan du fixa en halv fiffilura i betyg åt mig mamma?

 

.

Publicerat

Svensk söndag: FÖRTROLIGHETEN

När folk liksom per automatik kläcker ur sig att svensk film är dålig kan jag bli irriterad men ibland förstår jag så himla väl hur dom tänker och vilka filmer dom menar.

Jag tror det rör sig om filmer som gör sig svårare än dom är, filmer som gräver ner sig i folkhemsmisär, filmer där det ska anspelas på förbjudna sexuella tankar men filmmakarna vågar inte gå hela vägen, filmer som utspelar sig på platser där invånarna borde ha en viss accent men skådespelarna bjussar på en egenkomponerad och noll procent trovärdig variant. Det är filmer i muggig gråbeige färgskala, det är antingen enbart stora skådespelare på filmaffischen eller ett gäng man aldrig förut hört talas om (och det finns en anledning till det) och hela filmen är deprimerande så man vill dö.

Förtroligheten är själva essensen av allt det som gör svensk film total oattraktiv i mångas ögon. Alla punkterna ovan stämmer nämligen in. Krydda detta med en soundtrack bestående av ångestframkallande psalmer sjungna av barnkörer så har du hela bilden klar för dig.

Att Alba August är bra och en stjärna i vardande förstår jag men helt ärligt, jag tycker synd om henne här. Vilket sammanhang hon blivit inslussad i. Jösses. Jag vill ringa BRIS. Som tur är kommer Förtroligheten glömmas bort och inte bli annat än en tveksam parentes i hennes filmbiografi men för resten av gänget….stackare!

Pappan Johan Gry är så felcastad att om Leif Loket Olsson glidit in från vänster och blivit en del av kungafamiljen så hade det känns naturligare. Mamman Helena af Sandeberg försöker sig på nån form av göteborgska som hon lika gärna hade kunnat strunta i. Det är troligare att en stockholmare flyttat till Örgryte och behållit sin accent än att en infödd göteborgare inte kan sitt eget språk. Sen är det Anton Lundqvist som är så himla bra i allt jag sett honom göra på scen att jag vägrar tro att den skrattretande gestaltningen han gör av filmens Sören ska belastas honom.

Varenda atom av den här filmen helt enkelt usel.  Jag kan inte beskriva filmen bättre än så.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER

Joan Rivers – Don´t start with me

En plastikopererad-in-absurdum-samt-rätt-gammal-dam som kommer instapplande på scen men nån slags glittrig morgonrock och så mycket hårspray i kalufsen att inte ett hårstrå rör sig på hela föreställningen, kan det vara nåt att ha? Kan en donna som Joan Rivers vara kul?

Att Joan Rivers faktiskt ÄR kul beror på EN enda sak: hon har självdistans nog att kunna driva med sin egen person. När hon berättar om de månatliga träffarna med Cher då smink, fix och fina kläder är förbjudet går det inte att hålla sig för skratt. Det är lätt att se den synen framför sig. Hon bjussar hårt på sig själv och därför är det lättare att ta att hon går ibland över gränsen i grovhet när det gäller andra (lesbiska, kinesiska kvinnor, män). För grov i mun är hon, sjukt grov ibland, vilket jag ser som ett stort plus. En kvinna som Joan Rivers skulle vara så enkel att stämpla som en blåst bimbo, något hon bevisat här att hon inte är.

Det som gör att betyget inte blir högre trots att jag hade en rolig stund är att hon skriker oavbrutet. Inte ett ord kommer ut mellan Joan Rivers läppar som inte har en decibellstyrka i stil med en Motörheadkonsert. Det är jättejobbigt att lyssna på och det är fullständigt onödigt.

.

.

.

.

Danny Bhoy – Subject to change

En skottsk-indisk komiker som skämtar om vardagligheter och krokodiler, kan det vara kul? Jarå, det funkar.

Danny är väl kanske inte den mest lysande av scenpersonligheter men puttrig är han och fnissade några gånger gjorde jag även om ingen av skämten riktigt fastnade.

.

.

 

 

 

 

 

Louis C.K -Live at the Beacon Theatre

Jag vet att många gillar Louis C.K. Jag vet att många avgudar Louis C.K. Själv vet jag vem Louis C.K är men inte så mycket mer. Han uppträdde i Globen häromsistens och jag hörde inget annat än att han var lysande.

Jag har sett honom i två filmer alldeles nyligen, Blue Jasmine och American Hustle och som skådespelare sköter han sig förträffligt. Hur ser jag då på honom som stand-up-komiker?

För det första känner jag att jag blir förvånad. Efter all denna upphaussning om hur fantastisk egen denna man är tänker jag mest ”what?”. På vilket sätt är han egen? På vilket sätt har han hittat sin egen komiska nisch? Visst är han rolig, visst är han avslappnad på scen men han är en annan sak också: dryg.

Louis C.K visar sig vara precis så dryg som jag trodde Joan Rivers skulle vara. Istället är det plastansiktet Joan som utstrålar värme (nåja) och Louis är kall som ett frysskadat glasspaket. Båda skämtar mycket om sex men där Joan är grov är Louis bara provocerande. Skämtet att onanera i närheten av små barn funkade inte första gången och när han sen drar den i olika versioner genom hela föreställningen får jag lite nog. Att han sen drar det hela ännu längre och skämtar om att det är okej att ligga med spädbarn för dom minns ändå inget av vad som hänt då känner jag att det stockar sig i halsen. Jag kan inte skratta. Möjligtvis och troligtvis hade jag garvat om jag sett honom live, skratt smittar ju, men när jag sitter själv och ser föreställningen så är den överraskande icke-rolig.

Dryghet är i min värld det minst charmiga som finns OCH det minst roliga.

 

Alla tre filmerna finns på Netflix.

 

Publicerat

GODZILLA VS MOTHRA

Jag skulle inte ha skrivit som jag gjorde förra veckan. Jag var så glad när jag såg trailern till Godzilla VS Mothra the Jättefjäril och tänkte att den slipper jag åtminstone men sen plockar jag upp nästa film i Godzilla-boxen och ser….jättefjärilen. Fanfanfanfanfaaaan.

Okej. Jag tar det från början. Godzilla kommer upp från havet och är arg. Sen kommer det ett jätteägg (tänk Jurassic Park-äggen fast gånger stjärnstopp och målat lite mer som ett påskägg i pistagegrönt och gult) och ur det ägget föds en larv som glänser likt en sprillans ny Happy meal-leksak i hårdplast i solen.

Den larviga larven växer upp och blir till en gigantisk fjäril, en fjäril som ser ut som nånting animerat ur den charmiga serien Powerpuffpinglorna och självklart ska den mucka med Godzilla.

Den här filmen är nåt så urbota dum, den är så svinkorkad, ocharmig och den saknar ryggrad. Jag var inte underhållen en enda minut, hade inte roligt en enda sekund och var inte imponerad alls. Det är som om utvecklingen gått BAKÅT. Den är från 1992 för tusan, inte 1929!

Originaltitel: Gojira tai Mosura

Svensk titel: Godzilla VS Mothra

Produktionsår: 1992

Regissör: Takao Okawara

Speltid: 102 min

Onödigt men kul vetande: Akira Kurosawa var ett stort fan av Ishiro Honda, mannen som hittade på Godzilla. Kurosawa ville regissera en egen Godzilla-film men filmboaget Toho sa nej eftersom Kurosawa var känd för att aldrig hålla budget och bolaget misstänkte att dom inte skulle få ihop pengar nog till Kurosawas krav på både lön OCH specialeffekter. Sett såhär i backspegeln, var det inte lite synd ändå? Jag hade gärna sett en Kurosawisk Godzillafilm.

 

 

.

Publicerat

AVALANCHE SHARKS

Mammothberget har en förbannelse vilande över sig, en demon som kallas Skukkum. Skukkum bor i berget och lever på skid- och snowboardåkare och hur denna hajdemon hamnade där går tydligen att härröra till en ”galax lång långt borta”.

För länge sedan kämpade nämligen intelligenta hajar för att rädda sin ras då deras planet var på utdöende och nu befinner dom sig alltså i och runt ett snöbeklätt berg nånstans i Amerika. Hundraprocentig logik i den meningen, eller hur?

Hajarnas magar kurrar av tjejer i uppknäppta skidjackor med ingenting under, tunna färgglada leggings och hörlurar/öronmuffar (så dom inte hör när hajarna närmar sig trots deras morrande läte). Att tjejerna befinner sig i vintersportmiljö betyder inte att dom åker skidor, nejdå, dom står mest i solen och svankar och tackar nej till utomhussex från snorkåta pojkvänner.

Killarna åker annars mest skoter och tävlar om vem som åker fortast, hur ska dom kunna göra annat när det står en bredbent fotomodell som kräver att dom gör upp på ett ”manly way”, det vill säga ”a race”.

Man behöver inte vara genusforskare för att känna att det här är unket som en soptunna full med bortglömt fiskrens. Man behöver heller inte vara särskilt diplomatisk när det ska delas ut betyg. Det finns bara ett betyg värdig filmen och det beror på att den – även i sin genre – är totalt genomrutten.

Publicerat

GODZILLA VS KING GHIDORÂ

Innan filmen börjar visas en trailer på Godzilla VS Moslar (Mothra), filmen som kom året efter denna jag nu ska se. Moslar visar sig vara något så skräckinjagande skitlarvigt som en jättefjäril (!). Jag känner nån form av konstigt lugn sprida sig i kroppen när jag tänker att värre och sämre än denna trailer kan dagens film omöjligt vara. Men se, jag hade fel.

Godzilla VS King Ghidorah kom 1991 och är en film med mycket sämre effekter än original-Godzilla från 1954. Den saknar ärligt talat allt av värde. Jag skäms. Jag skäms över att jag tittar på filmen, jag skäms å skådespelarnas vägnar, jag skäms över att folk svälter i världen men det finns filmbolag som har tryckt in både yen och dollars i en pissfilm som denna.

King Ghidorah som monster skulle säkert funka kalas i en nutida påkostad blockbusterfilm, en flygande ödleliknande varelse med tre huvuden och många vassa tänder. Men här, nä usch, det är så larvigt att jag känner mig förlamad.

Helt ärligt, jag har slösat 103 minuter av mitt liv på den här skiten, jag vill helt enkelt inte skriva mer om den. Se den inte, det är allt jag har att säga.

Originaltitel: Gojira tai Kingu Gidorâ

Svensk titel: Godzilla VS King Ghidorah

Produktionsår: 1991

Regissör: Kazuki Ohmori

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: När filmens tidsresenärer åker tillbaka till februari 1944 ser en amerikansk sjöofficer något som ser ut som ett flygande tefat men hans chef med högre rang tror inte på UFO:n. ”Det här blir nåt att berätta för din son när han föds, Spielberg” fnyser han. En solklar referens till Steven Spielberg vars pappa tjänstgjorde i andra världskriget, något som även tros vara en förklaring till Spielbergs ”förkärlek” för just Andra världskriget i sina filmer.

 

 

.

Publicerat

GODZILLA VS BIOLLANTE

Denna film börjar där den förra slutade. Godzilla ramlade ner i en vulkan och Tokyos invånare tyckte nog det var ganska skönt även om det också är….tomt. Godzilla. Död. Vilken konstig grej.

Nu har det hittats celler efter Godzilla, celler som fraktats till ett laboratorium för att användas i genforskning. Tanken är att uppfinna ett slags vete som  – korsat med kaktusar – ska kunna växa i öknen. Jag kan inte säga att jag fattar kopplingen mellan ett vattenmonster och vetekorn men det är kanske inte meningen att det ska vara glasklart?

Hur som helst, laboratoriet sprängs av nån anledning och Godzillas celler förstörs. Tror man. Men det är klart att dom inte gör, hallåååå liksom. Godzillas celler smälter samman med en växt som blir en biollante, en muterad jättestor rosenbuske med krokodilkäft.

Biollanten är en av dom största Kaiju-monsterna men det är kanske det monster som låter minst läskigt på pappret. En rosenburke, kom igeeeeeen.

Allt det härligt charmiga och välgjorda från förra filmen är som bortblåst här. Musiken påminner om dödperioderna i Flashdance och det är ingenting som får filmen att hamna på plus direkt.

Originaltitel: Gojira tai Biorante

Svensk titel: Godzilla VS Biollante

Produktionsår: 1989

Regissör: Kazuki Ohmori

Speltid: 105 min

Onödigt men kul vetande: Till en början ville filmbolaget att Biollante skulle vara en blomma med ett mänskligt ansikte i mitten, ett ansikte som kunde prata. Jag vet inte om det hade varit bättre eller sämre.

.

Publicerat

BAD NEIGHBOURS

Jag ser mig inte som en speciellt snål person men ibland, iiiiiblaaaaand, händer det att jag kan känna tillfredsställelse över att slippa betala för något som visar sig vara totalt ovärt.

När Markus deklarerade på förra filmspanarträffen att han ville välja film till nästa träff och att det var Bad Neighbours som var på tapeten så tänkte jag inget speciellt. Jaha, en komedi, kanske jag tänkte. Jaha, Seth Rogen, kanske jag tänkte. Jaha, Zac Eftron, kanske jag också tänkte. Men jag tänkte ingenting som handlade om filmens eventuella braighet eller dålighet, jag bara konstaterande att det skulle bli något helt annat än de förra månadernas svenska filmer och att det kändes ganska…befriande.

Sen kommer man till det här med livet, krockarna mellan det man vill göra och det man måste göra, jobb och sånt. Jag kunde inte fippla till det, jag kom inte loss från jobbet och jag visste det långt tid innan, jag skulle vara tvungen att avstå månadens gemensamma biobesök. Pressvisningen av filmen däremot, den krockade inte med något. Tvärtom. En ledig kväll med regn i luften, fint besök av en vän från norr och en inbjudan till Bad Neighbours som gällde för mig +1, det är klart att vi gick.

Filmen heter alltså Bad Neighbours, dåliga grannar. Filmen hade även kunna hetat Bad Students, Bad Parents, Bad Friends eller varför inte Bad Pot-Smoking-Assholes. Som så ofta i filmer med Seth Rogen i rollistan är det haschrökandet och drogliberalismen som är i fokus och jag bah zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Det är så fucking dötråkigt att titta på. Vad vill dessa filmmakare att man som åskådare ska göra? Klappa händerna åt att andra så öppet och lättsamt nyttjar dessa droger? Bli sugna på att prova själva? Tycka att rollfigurerna är supercoola? Uppskatta skådespelarna som med till synes lätthet spelar dessa roller?

Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne) är gifta och har en dotter som är ett halvår på´t ungefär. Dom är trötta småbarnsföräldrar med avdomnat sexliv och framförallt Kelly längtar ut, längtar efter vuxet sällskap och lite mer fest i vardagen. Så när en studentförening med Teddy Sanders (Zac Efron) i spetsen köper grannhuset och bjuder in till fest passar dom på, dom tackar ja och dom partajar som om det inte fanns en morgondag. Krökar, boffar, shottar, dansar, näckar, kissfäktas, rubb och stubb, all in. Sen försöker dom ligga med varann på köksgolvet.

Småbarnsföräldrar som försöker ligga, det är humor det, tydligen. Småbarnsföräldrar som vill ligga och som vill ligga med varandra, det är beviset på ett bra och välmående förhållande, tydligen. Att ha en fru som inte knorrar när snubben går loss på allehanda mer eller mindre illegala preparat, det är att vara i en perfekt relation, tydligen. Att ha en jättebebis till man är också härligt, tydligen.

Alltså, det är så MYCKET i den här filmen som är så dumt, så dåligt, så billigt, så korkat att jag inte vet var jag ska börja. Manus känns inte genomarbetat för fem öre, det är liksom INTE ROLIGT ALLS. Seth Rogen är BARA högljudd och teddybjörnsblåst. Rose Byrne är helt tokfel i sin roll, hon spelar över och försöker vara rolig så till den milda grad att det bara blir pinsamt. Zac Efron visar sina sex-pack. Jaha? Gääääsp. Dave Franco är bror till James aka polare till Rogen aka given som boffarnisse. Christopher Mintz-Plasse är säkert också polare till nån, det är min enda förklaring till varför han är med.

Bad Neighbours är som en lite vuxnare variant av Pineapple express, Bad Neighbours är också en film som fick spontana applåder på pressvisningen, något som väldigt sällan händer. Jag och mitt sällskap satt som två frågetecken, det sista vi tänkte på var att slå ihop händerna och skapa nån form av ljud. Peka ett långfinger åt duken hade passat bättre men det låter inte så mycket.

Gratis är gott heter det ju men när gratis inte ens är gott vad är det då?

 

 

 

Vad tycker mina filmspanarvänner om detta spektakel? Klicka dig vidare in på deras bloggar och titta efter. Sofia, Cecilia, Jojje, Henke och Markus&Erik.

 

 

Publicerat

SAW 3D – THE FINAL CHAPTER

I en film som enbart känns som urvattnade motorsågsscener staplade efter varandra ska överlevande från Jigsaws torteringsceller börja i nån form av ”stödgrupp” under ledning av en ”guru”. Du hör ju hur jävla larvigt det låter.

Filmen brakade på med allt dom hade, satsade varenda spänn på fullkomligt menlös 3D och hade så lite pengar över till annat att till och med det i dessa filmer så viktiga artificiella blodet fick bytas ut mot Fun Light Hallon.

Om man tycker det är superspännande att se en man öva korsstygnsbroderier med svart tråd över sin egen kind, ja, då passar den här filmen som handen i handsken. För alla oss andra, låt den bara falla i glömska – alternativt häll bensin på skiten och tutta på.

”The Final Chapter”? Törs man verkligen lita på det?

.

Originaltitel: Saw 3D

Produktionsår: 2010

Regissör: Kevin Greutert

Manus: Marcus Dunstan och Patrick Melton

Budget: Ca 20 miljoner dollar

Bodycount: 27 döda

Mest kreativa scen: ”Twisten” i slutet.

.

 

 

.