Kategori: Betyg 1

Publicerat

THE INTERNSHIP

Jag läser Fredrik Sahlins ord om denna film på SVT Kultur:

” I skrivande stund har det gått ett dygn sedan jag sänktes ner i den bubblande dyngpöl som är ”The Internship”. Vilket nog är tur; om denna recension skapats direkt efter ridåfall hade du just nu bara tittat på ett gäng invektiv.” 

Sahlin ger filmen 0/5 i betyg och jag känner en fräschör över detta statement.

Sen klickar jag in till Henke på Fripps Filmrevyer och läser hans åsikter om samma film.

”Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man.”

Henke ger filmen 4/5 i betyg och jag känner en förvåning som nästan spräcker den där lilla blodådran på sidan av pannan, den jag får för mig kan spricka när man minst anar det precis som den gjorde på Suzanne Reuter 1994. Det glömmer jag aldrig.

När chocken lagt sig finns där ingen återvändo. Jag måste helt enkelt se filmen. Jag måste bilda mig en egen uppfattning.

Komedier med en speltid på två timmar ska man alltid akta sig för. För att förtydliga mig lite –  man ska ALLTID akta sig för dessa. En riktigt bra komedi håller inte för två timmars speltid, aldrig aldrig någonsin. Wedding crashers (Wilsons och Vaughns förra gemensamma film) var 119 minuter lång. The Internship är 119 minuter. Det finns INGET försonande i att det fattas en ynka minut till tvåtimmarsgränsen, båda filmerna är väldigt mycket för långa, alltså VÄLDIGT mycket för långa. Dom är även för många.

Jag kan tycka att Wedding Crashers hade en del helt okej scener och att slutresultatet om än svagt i alla fall blev godkänt men den här stinkande rullen hade dom kunnat göra Ctrl A med redan på manusstadiet och sedan tryckt på Del. En ”hoppsan” helt enkelt. En ”hoppsan” som filmvärlden borde ha kunnat vara tacksam över.

The Internship är en så fullkomligt menlös film, alltså, jag saknar ord. Förlåt Henke, men den här gången är jag verkligen inte på ditt lag. Jag känner bara att det bultar i tinningen och att den där blodådern längtar efter att brisera. Av chock, grav irritation eller hederlig hjärnblödning, den skiter i vilket.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 8

Nu har vi kommit fram till den åttonde filmen och året är 1989. Det märks. Det är en tydlig skillnad i både utseende och känsla i filmen och det märks inte enbart i förtexterna som skulle kunna vara vilken härlig 80-tals thriller som helst sett till typsnitt och musik, skillnaden genomsyrar hela filmen.

Till exempel, Jason missar inte. När Jason vill döda någon – oavsett hur – så gör han det ploffsch bara. Det är inget snack, inget velande, han tänker ”DÖ” och människan framför honom dör. I denna films början missar Jason. Man tror att han ska döda en kvinna på en båt men nej, han missar. Är det med mening? Vill Jason dra ut på eländet eller ser han dåligt? Nu letar han givetvis upp tjejen i fråga och dödar henne i alla fall men tanken kvarstår och det är en tanke jag aldrig har behövt tänka under dom tidigare sju filmerna.

Som originaltiteln avslöjar så tar sig Jason till New York och även det gör att filmen blir nåt helt annat än den varit runt skogarna och badstranden vid Crystal Lake. Mer modern kanske? Mindre Fredagen den 13:e-isk kanske? Att det smugit sig in fler fragment av försök till humor gör att filmen tyvärr kollrar bort mig. Jag ser inte en sånhär film för att få skratta, jag vill bli rädd. Jag vill bli shit-in-my-pants-rädd och det blir jag inte nu. Morden visas knappt. För att vara en Fredagen den 13:e-film är den extremt oblodig. Fantasin förväntas jobba hårt men om jag inte får några ramar att låta fantasin gå loss inom så blir det liksom inte läbbigt alls. Att se Jason hålla en machete och sen bara förstå att någon är död. Jaha. Gäsp. Nej. Det funkar inte.

Det är också ovant att se ett känt ansikte i en film som denna. Även om Peter Mark Richman inte är känd till namnet så är han ett skådespelaransikte man sett i många många filmer och återigen får jag känslan av att regissören Rob Hedden ville försöka göra en ”egen grej” av den åttonde filmen, en grej som faktiskt inte funkar alls. Visst kan det vara så att det är mig det är ”fel” på men med tanke på att Rob Hedden sedan 1989 endast filmat sju avsnitt TV-serie (två olika), två filmer och fem TV-filmer (varav samtliga inte många hört talas om) så gick det nog inge vidare det här. Det känns som att filmserien borde försöka återgå till det ”normala”. Undrar om det blir så i film nummer nio? Nästa vecka vet du.

Originaltitel: Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan

Produktionsår: 1989

Regissör: Rob Hedden

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 18 döda

Mest minnesvärda scen: När Jason väcks till liv på sjöbotten med blå elektricitet som blir som en kontur kring hans kropp. Satan så lökigt!

Publicerat

COMPUTER CHESS

Att ha presspass till Stockholms filmfestival betyder att man får gå gratis på vardagar innan klockan 17 i mån av plats. Dom där sista fyra orden har jag svårt för. I mån av plats.

Jag tycker inte det känns okej att ta ut semesterdagar för att blogga allt vad jag har och inte ens veta om jag är garanterad plats på visningar. Det är liksom inte värt mödan att kuska stan runt i jakt på en annan visning om det visar sig att jag inte fick plats på filmen jag valt att se. ”Dagtidsföreställningar blir aldrig utsålda, det är bara att gå dit, det finns alltid plats” sas det från festivalhåll men det kändes ändå inte okej. Filmfestivalen var till slut hygglig nog att göra skuggbokningar på dom dagtidsfilmer vi bloggteamare ville se och redan vid första visningen visade det sig vara ett en hiskelig tur. Visningen var nämligen – ta-daaaa – slutsåld.

.

Jag tillhör den typ av filmintresserade som gärna försöker mig på att se all sorts film, gärna film jag inte vet nåt om alls. Jag har inga problem med att denna typ av medveten icke-gallring medför att jag rätt ofta ser filmer som betygsmässigt är ”dåliga”. Livet kan inte bara smaka oxfilé, det måste silas lite havregrynsgröt mellan framtänderna också. Computer Chess är en film som jag fastnade för enbart av att se affischen. Svartvitt, 80-tal, gigantiska datorer och schacknördar, det låter som mumsmums i mina öron.

I programförklaringen står det såhär om filmen: ”Underfundigt porträtt av nördar och deras egenheter som sätter den samtida utvecklingen inom artificiell intelligens i ett charmigt perspektiv.”  Nu såhär med filmen i färskt minne så känner jag att det är helt klart sant men det saknades ett tillägg: ”Sällan har 91 minuter känts längre än nu.”

Alltså, filmen är ERBARMELIGT tråkig. Den är OTROLIGT fånigt gjord. Den ska kännas som nån form av dramatiserad dokumentär om en schackturnering där dataprogrammerare tävlar mot varandra i grenen vilken dator är smartast men det enda jag ser är second-hand-glasögon och frisyrer som kammats åt olika håll för att verka nördiga (löjeväckande) och retro. Kanske är jag onödigt hård i min dom, jag kanske kunde nöja mig med att trycka fingret hårt och länge på en enda bokstavstangent istället.

Jag gör så.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Jag såg filmen tillsammans med Jimmy från Except Fear. Länk kommer vad det lider.

 

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 7

Nu har vi kommit fram till mitt favoritår i filmhistorien: 1988. Tyvärr är inte årets version av Fredagen den 13:e ens i närheten av någon favorit för mig.

Tommy Jarvis lyckades kedja fast Jason under vattnet i slutet av sjätte filmen och där har han befunnit sig i ett gäng år. Nu börjar den unga tjejen Tina (Lar Park-Lincoln) se syner. Hon ser en man under vatten som får liv, hon ser hur vänner och bekanta kommer att bestialiskt mördas men det är syner, ingen tror henne.

Alltså, den här filmen är rent dum. Ingen charm, ingen läskighet, det finns ingenting av det härliga som fanns i del 6. Bortkastade pengar att göra filmen kan man tycka men jag ser på Imdb att med en budget på 2,8 miljoner dollar har filmen fram tills nu dragit in 19,2 miljoner dollar. Att få igång en skräckfilmsfranschise är banne mig mer lukrativt än McDonalds.

Hur som helst, det är bortkastad tid att se filmen.

Originaltitel: Friday the 13th Part VII: The New Blood

Produktionsår: 1988

Regissör: John Carl Buechler

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 15 döda

Mest minnesvärda scen: Det brinnande slutet är ganska maffigt.

Publicerat

THE SUMMIT

Det är nåt med äventyrare som provocerar mig.

Fel.

Det är nåt med PROFESSIONELLA äventyrare som provocerar mig.

Det är nåt med människor som har dessa extrema living-on-the-edge-egenskaper och som lyckas få andra människor att bekosta deras over-the-top-expeditioner som retar mig. Det som stör mig är inte att det finns människor som frivilligt väljer att dyka djupast, klättra högst, cykla längst eller skida mest galet, det som stör mig är att när dom pratar om sina idéer så gör dom det som om deras liv hängde på det. Som att dom inte kan andas, inte finnas, inte existera om dom inte får ge sig ut på dessa äventyr. Att äventyren ifråga kostar hundratusentals kronor och planering och träning omöjliggör egen försörjning och att kunna spara ihop till strapatserna verkar dom inte tänka på. Det finns ju sponsorer.

Det finns människor som går till vårdcentralen med lite halsont och dör ett halvår senare i lungcancer. Det finns människor som går till jobbet som vanligt på morgonen och blir påkörda av en buss på väg hem. Det finns människor som spelar fotboll och hux flux segnar ner på gräsmattan och dör. Sen finns det äventyrare som frivilligt väljer att klättra upp för världens högsta berg – eller näst högsta som K2 är – och som vet rent statistiskt att 25% av expeditionen inte kommer levande ner och när det visar sig att procenttalet vid denna klättring blir 46% så gör dom en film om det.

Ursäkta om jag låter sarkastisk, jag har bara så svårt att se det riktigt hemska i detta. Alla inblandade gjorde detta med öppna ögon, alla visste att det var superfarligt, jättesvårt och ett högriskbeteende att ens försöka. Visst är det sorgligt när människor dör men att folk dör på K2 är ingen direkt ögonbrynshöjare. Jag tycker att det är långt mycket hemskare att unga människor dör i joggingspår eller att barn får cancer.

Av denna anledning tycker jag att The Summit saknar existensberättigande. Att den dessutom är illa gjord gör inte saken bättre. Jag förstår inte vad själva dokumentären går ut på, om det är för att visa hur modig expeditionen var som ens försökte, om det var för att visa hur nära ett berg en helikopter kan flyga eller hur kaxiga teleobjektiv det finns, om det är för att utröna vem som är the bad guy och som vägrade hjälpa till och därigenom sätta sitt eget liv på spel. Jag förstår inte och jag ids inte ens försöka förstå. Hade jag inte suttit mitt på en rad mitt i salongen hade jag lämnat visningen, så krass är min verklighet.

Det här är en film som gjorde mig irriterad och även på nåt plan ledsen. Jag tittar på människor som frivilligt leker med döden och som är förvånade när döden vinner. Att utmana ödet är bara så dumt, döden vinner ändå alltid, det är liksom meningen med allt. Det är som att banken till slut alltid vinner när man spelar roulette.

Ger man sig in i leken får man banne mig leken tåla men det är inte självklart att det blir en intressant film av händelseförloppet.

Jojjenito och Fripps filmrevyer såg filmen samtidigt som jag.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 5

Drömmer Tommy (John Shepherd) eller har Jason Vorhees blivit uppgrävd från sin grav? Har han blivit skvatt galen eller stämmer hallucinationerna, lever Jason?

Den femte filmen kom året efter den fjärde men Tommy (Corey Feldman) som var tonåring i förra filmen är alltså runt tjugo nu och lider psykiskt av sina barndomstrauman.

Det är väldigt länge sedan jag såg denna den femte delen för första (och fram tills nu enda) gången och jag kan ärligt säga att jag inte minns ett jota. När jag sätter mig för att se om filmen märker jag vid en handfull tillfällen att jag får påminna mig om vad det är för film jag faktiskt ser. Tankarna far iväg. Ett tag trodde jag det var nån collegekomedi, ett tag Den nakna pistolen. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att filmen inte är bra nog, inte i detta sammanhang, inte i Fredagen den 13:e-franschisen.

Det finns liksom en del basala krav en film i denna serie bör kunna bocka av och att dubbla antalet döda från förra filmen är inte rätt väg att gå. Det är inte antalet mord som är spännande, det är det andra. Det mörka, väntan på det man vet ska komma, Jasons otäcka uppenbarelse som smyger omkring. Här får man nada. Ingenting. Totalt menlös film.

Originaltitel: Friday the 13th: A New Beginning

Produktionsår: 1985

Regissör: Danny Steinman

Jason: –

Bodycount: 22 döda

Mest minnesvärda scen: Fackla i munnen. Det lyser genom kinderna. Wow liksom. Eller inte.

Publicerat

TO THE WONDER

Jag fick en skiva i ett vitt kuvert på posten.

”Här. Varsågod. Se den. Sen vill jag vill läsa vad du tycker. Nyfiken.”

Det stod inte ens en titel på skivan. Jag visste ingenting om vad som väntade mig när jag stoppade in den i spelaren, mina förväntningar var på noll men mitt intresse på stjärnstopp.

Det här är det bästa sättet att se film på i min värld. Huvudet blankt som ett papper, koncentrationsförmågan uppdragen på max. Kanske visste hen som skickade mig filmen det. Kanske inte. Men jag hoppas du läser nu för tro mig, jag förstår varför just jag fick den här filmen och jag förstår att du tänkt efter, att du har koll på mig och min blogg och ville ge mig nåt att bita i. Jag är också nyfiken, inte längre på vad jag tyckte om filmen men på vem du är. Du kanske kan göra dig till känna på något sätt när du ser det här? Kommentar, mejl, vykort, flaskpost, brevduva?

Filmen börjar* och jag känner mig som att jag sitter på första raden på Dansens Hus och ska se en föreställning där dans allena gestaltar känslor, uttryck och handling. Viga människor i figurnära svarta underställ hoppar, skuttar, vrider sig i otakt till svår klassisk musik. Det har gått tre minuter av filmen och det sticker i huden. Jag känner mig orolig, inte som i betydelsen nervös, snarare mer oharmonisk. Det är jobbigt.

Vacker musik, vackra bilder, vackra människor som uppenbart älskar varandra, Ben Affleck är den ena men vem är hon? Nån Bondbrud va? Berättarrösten pratar i diktformat. Korta kärnfulla fraser som viskas fram för att sona in i solnedgångar, vajande gräs, hav. En tågresa med ett skrattande nykärt par. En europeisk stad. Paris? Han rör hennes hår, formar det i en tofs. Olga Kurylenko heter hon ju!

Det här stickandet i kroppen försvinner inte, det snarare ökar i takt med den filmharmoniska musiken. Jag känner igen det här, jag har varit med om det här förut, min kropp har reagerat på precis samma sätt tidigare. Tree of life! Förra gången jag kände detta underliga obehag var när jag satt på biografen och beskådade Terrence Maliks Tree of Life. En film kan vara bajsnödig på så väldigt många vis men bajsnödighet på Maliks vis är mer än jag klarar av. Men nu slår blixten ner! Kan det här vara en Terrence Malik-film det här också? Närbilder på hår som blåser i vinden, detta jävla väsande, bajsnödig dialog måste inte nödvändigtvis vääääääsas, jag fattar ändå att det ska vara svårt, pretentiöst, djupt, annorlunda.

Rachel McAdams kommer in i handlingen. Hon rör sig som i ultrarapid. Det är sakta filmade kor, det är en funderande Ben Affleck, det är ryktade hästar. Filmen har ett tempo som kanske kan ge vissa människor vilopaus och ett förnöjsamt leende på läpparna, själv vill jag kasta kaffekoppen i väggen bara för att det ska hända något verkligt. Jag vill klafsa runt i lägenheten med varmt kaffe under fotsulorna, jag vill lyssna på hög musik som berör, jag vill tillbaka till MIN verklighet.

Fan det ÄR Terrence Malik. Det MÅSTE vara det! Jag blir galen, jag blir fan galen. Kan inte nån jävel bara PRATA som en vanlig människa? Och denna blandning av engelska och franska. Att nån pratar på franska och Ben Affleck svarar på engelska. JAG FATTAR ATT HAN INTE KAN FRANSKA. JAG FATTAR! OCH NU GALOPPERAR HÄSTJÄVLARNA OCKSÅ! Och vinden viner, alla fortsätter väsa, det är KONSTIGT, det är säkerligen KONST det här men det är konst jag inte förstår och konst jag INTE VILL FÖRSTÅ. 

Jag fick en film i ett vitt kuvert och det tackar jag för. Jag är innerligt tacksam för ett genomtänkt present som denna. Men nästa gång, om det blir en nästa gång, snälla snälla snälla, ingen mer Terrence Malik. I såna fall får du skicka med en påse psykofarmaka.

* Härifrån skrev jag texten i realtid. Bilden och övrig information om filmen la jag in i efterhand. Jag satt med datorn i knät, tittade på filmen och skrev samtidigt.

Publicerat

BYZANTIUM

Vi får följa en vampyrmamma (Gemma Arterton) och en vampyrdotter (Saorise Ronan) genom tvåhundra år av odödlighet och jag har på riktigt gäspat käkarna ur led.

Jag tycker vampyrfilmer är intressanta om dom är bra, inte per automatik. Om du vet med dig att du tycker om ALLA vampyrfilmer, se filmen. Om du tror att du tycker om vampyrfilmer av Neil Jordan bara för att du gillade Interview with a vampire, se om Interview with a vampire istället. Om du har en crush på Gemma Arterton, se En sång för Marion. Om du tyckte Saorise Ronan var bra i Flickan från ovan, kolla bara hur cool hon är i Hanna. Om du har en craving efter vampyrer  som inte verkar kunna stillas, be nån bita dig i halsen och sätt Bram Stoker´s Dracula från 1992 på repeat.

Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Jag hade så tråkigt när jag såg filmen att evigt liv banne mig inte lockar det minsta. Tänk om man hade evigt liv, en  DVD-spelare och EN film och filmen var Byzantium. Vad skulle man göra? Vilket MÖRKER!

Vad tyckte Filmitch och Jojjenito om filmen? Klicka på deras namn så vet du.

Publicerat

PENTHOUSE NORTH

Det här har man sett så himla många gånger förut.

1989 var det Rutger Hauer som kämpade för sitt liv i Blind fury (Blint raseri), 1994 var det Madeleine Stowes tur i Blink (Blint vittne) och nu är det Michelle Monaghan som trots – eller på grund av – sitt handikapp tvingas till kreativa lösningar när hon sitter i skiten.

Hon lever i ett gigantiskt penthouse i New York tillsammans med fästmannen Ryan och hon tycker nog att hennes liv är riktigt bra. Hon står nära sin höggravida syster och hennes svåger är trevlig även om han tagit reda på fakta om Ryan som inte stämmer. Svågern anar fuffens och det visar sig att han har rätt.

Prologen där det visas hur Sara (Monaghan) blev blind är helt irrelevant för historien. Jag fattar inte varför det är med. Hon var fotograf i Irak-kriget (tror jag, nåt krig är det i alla fall) och det blir nåt anfall, hon bländas och ögonen slutar fungera. Trist för henne men som sagt, det har ingenting med någonting att göra. Hon är blind. Punkt.

Det är ett kärt återseende att se Michael Keaton som psykopatisk och objuden gäst men nästa gång jag blir sugen på att se honom i en sådan roll ser jag om Pacific Heights (1990) istället. Den här filmen är nämligen korkad och torftig bortom förklaringens gräns.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

Månadens filmspanartema är kanske det klurigaste, roligaste och mest intressanta av alla vi hittills skrivit om. Den här gången gäller det nämligen att få sin filmsmak utmanad av någon annan!

Alla filmspanare (1) som är med på temat har via lottens hjälp fått en utvald filmspanarvän (2) och sen har det varit upp till (1) att läsa på om (2), gå igenom bloggtexter, luska, trixa och fundera ut en perfekt film för denne att se, gärna en film som (1) tycker om men som är i en genre som (2) normalt sett inte skulle välja själv. En riktig jäkla smakutmaning alltså.

Det blev Jimmy som har bloggen Except Fear som skulle välja film till mig och när han skickade titeln satte jag morgonkaffet i halsen. Spottade och fräste som värsta Kapten Haddock, alltså en Kapten Haddock en riktigt dålig dag.  ¤!%&%¤?%&#. För satan alltså! Men när han skickade sin förklaring till varför den utvalda filmen blev just min film skrattade jag högt.

”Wong Fei Hung – mannen, myten, legenden. Porträtterad på film uppemot 100 gånger vilket är mer än självaste Jesus. Trots de miljarder som valde att  tro på den sistnämnde är det endast en av dem som verkligen existerat och det är Wong Fei – alkoholens överman.

Fiffi nämnde att hon inte hade mycket till övers för Kung Fu, men kan hon stå pall mot kampsportstekniken ”Zui Quan / the drunken fist”? Jag vill att Fiffi ser Jackie Chans genombrott Drunken Master från 1978 i rent bildningssyfte inför framtida konfrontationer! Som jag alltid brukar säga; Ingen metod är väl mer effektiv än tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” ifall någon är odräglig på krogen. Jesus må ha räddat många, men Wong Fei lärde människan att rädda sig själv. Hail the drunken master!”

.
Tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” på krogen? Haha, BEEN THERE DONE THAT tänkte jag. Så hur illa kan det bli med en martial-arts-actionkomedi från 1978 med självaste Jackie Chan i huvudrollen? Jag beger mig med så öppet sinne som jag kan frambringa in i den filmiska världen tillsammans med Drunken Master.

1.46.40 senare.

Hade jag haft en spegel framför mig på soffbordet hade jag kunnat titta i den och sett ett spöke. Jag tror faktiskt att jag är bortom vit i ansiktet, att jag har rejält svarta ringar under ögonen och att håret är stripigt och blött av skallbas-transpiration. Således är jag rätt lik den där figuren som klättrar upp ur brunnen i The Ring.  Jag har försökt så mycket att jag är helt slut. Jag har tryckt ner alla reflexer till hånskratt, jag har inte skakat på huvudet, jag har bitchslappat mig på högerhanden när den letat sig fram till paus och/eller stoppknappen, jag har på många sätt utmanat mig själv och mitt filmtittande bara genom att se klart filmen.

Drunken Master får mig att tänka på Jönssonligan, på Cirkus Maximus (alltså ingen film utan cirkus på riktigt), på Stefan&Krister-uppsättningar som visas under helkvällar på TV4, på Helan och Halvan, på Dr Mugg och på 40-tals musikaler från Hollywood. Skådespeleriet är väl kanske inte nåt jag går ner i spagat av men jag fascineras över det rentvättade hår som flera av dom uppvisar. Eftersom dom rör sig så ofta, mycket och ryckigt flyger liksom frisyrerna runt som vore dom dockor i Mupparna och ljudeffekterna skulle vara klockrena i vilken Disneyfilm som helst – eller kanske snarare Tom & Jerry.

Den Jackie Chan som nu är känd från hollywoodfilmerna Shanghai Knights, The Tuxedo, Shanghai Noon, Rush hour, Rush hour 2 och Rush hour 3 har också gjort filmer i namnen Chan Yuan Lung, Lung Cheng, Chen Lung, Chen Yuen Lung och Jacky Chan fast när han föddes 1954 hette han Kong-sang Chan. Kärt barn har många namn. Det är just det. Jackie Chan är kär – för många.

Det finns hundratusentals människor som avgudar honom, som tycker han är den fräsigaste som någonsin gjort en hoppspark i slowmotion och jag förstår rent intellektuellt att han är vansinnigt duktig på det han gör. Men it doesn´t do it for me. Jag är mer imponerad av en snubbe som kan steka fisk än en martial arts-guru och jag förstår varför jag i möjligaste mån försöker undvika denna genre. Den är helt enkelt inte för mig.

Tack för utmaningen Jimmy! Den var bra, smart och framförallt genomtänkt. Jag har försökt, jag har kämpat, jag har fått ta mig en funderare på mina egna genrefördomar och som experiment har det här varit både superkul och väldigt nyttigt. Det är dumt att säga nej bara för att säga nej men om nån föreslår en filmkväll med Drunken Master II så kommer jag vänligt men bestämt att avböja. Är du nyfiken på filmen jag just sett så går den att streama här alldeles gratis.

.

.

.

Det är en hel drös filmspanare som tackat ja till att vara med på det här temat och det har varit ett fungerande hemlighetsmakeri gällande vem som ska utmana vem. Jag har således ingen aning om vilka filmer det kommer skrivas om idag. Jag kan lova att det bjuds på spännande läsning under alla dessa länkar:

Sofia

Jojje (som jag gav min filmutmaning till)

Henke

Johan

Jessica

Jimmy

Lena

Johan & Markus

Erik

Christian

Rebecca

Stefan

Publicerat

007-helg: ÅSKBOLLEN

 

 

 

 

 

Men gode Gud, här har vi ett stycke film som borde ligga i vakuumförpackad malpåse. Åskbollen har åldrats sämre än Tom Jones sångröst och det vill inte säga lite.

Skrattretande beiga actionscener mot uråldrig blue screen, en föga intressant och/eller spännande historia, blek bondbrud och en allt annat än inspirerad Sean Connery son Bond. Att han dessutom har den dåliga smaken att tvinga sig på kvinnfolk gör att det luktar surt om hela filmen. James Bond är ju en världsvan cool snubbe med snygga kläder och säkert luktar han gott också, han ska (väl?) inte behöva ta till osnygga och rätt hårdhänta utpressningsmetoder för att få ligga?

Under den här obegripligt långa speltiden satt jag mest och undrade när filmen skulle börja. Det var ofantligt segt och trist. Jag undrar om man inte måste vara en riktig invigd, ett bondfan ut i fingerspetsarna, för att uppskatta detta. För mig är det inget annat än ren och skär smörja. Fast affischen är snygg.

Tredje filmen. Fyra kvar. Pust.

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 5/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Publicerat

2010: MOBY DICK

Ja….jag säger då det. Jag känner mig som en surgumma med stödstrumpor när jag harklar upp lite snor i halsen och läser högt från baksidan på filmens fodral.

”Från skaparna av Mega Shark vs Giant Octopus och Titanic 2 kommer tidernas mest klassiska havsäventyr som du aldrig har sett det förut!”

Här måste jag pausa en stund. Det jag nyss läste var dagens sanning – om än med en komisk twist. Nej jag HAR aldrig sett detta förut och det är jag väldigt tacksam för. Jag fortsätter:

”Jättevalen Moby Dick tog kapten Ahabs ben i en av sjöhistoriens mest mytomspunna sammandrabbningar. Nu är Ahab tillbaka i en specialbyggd ubåt, redo att hämnas på sin gigantiska fiskfiende som åter sätter skräck på haven…”

Joråsåatteh sörru. En mandelkubb på det?

Publicerat

ATLANTIC RIM

Jag var arbetslös en period i mitten på nittiotalet. Jag gick till Arbetsförmedlingen och stämplade, hämtade Platsjournalen, sökte vartenda jobb jag var det minsta kvalificerad för men det var inte nog. Eftersom jag jobbat inom hemtjänsten tvingades jag söka alla jobb inom kategorin vård, alla, annars skulle jag nekas A-kassa. Jag använde mitt sunda förnuft och sökte inte arbeten som krävde sjuksköterskeutbildning eller högre men det var inte nog. Jag stängdes av. Anledningen var att jag vägrade söka jobb som narkossköterska på Södersjukhuset. Jag hade således inte aktivt sökt dom jobb jag tilldelades av Arbetsförmedlingen och då skulle jag inga pengar ha.

Skådespelarna i Atlantic Rim hade nog samma typ av arbetsförmedlare på sina respektive arbetsförmedlingar, enda skillnaden var att när dom sökte jobb dom var underkvalificerade för så sa arbetsgivaren ja. Och där stod dom. Förvånade och nervösa från första arbetsdagen till den sista.

När jag ser Atlantic Rim slår dig mig hur FRUKTANSVÄRT bra Pacific Rim är. Filmer som dessa som redan på manusstadiet pendlar mellan soptunna och lövtunn sörja är ingen enkel match att göra bra. Det krävs kvalificerat folk bakom varje spak. Atlantic Rim har lika många spakar som Pacific Rim men betydligt fler stackare som ska sköta grejerna.

Rätt man/kvinna på rätt plats, det är så simpelt egentligen – för alla utom på arbetsförmedlingen.

 

Publicerat

SCARY MOVIE 5

Det går alldeles utmärkt att göra sig lustig över Apornas planet, Paranormal Activity, Mama och Black Swan. Synd att filmskaparna bakom Scary Movie 5 inte gör just det.

Publicerat

DEN INNERSTA KRETSEN

Jag undrar om inte den här filmen kan vara det ultimata beviset för att jättemånga jättestora skådespelare i rollistan i kombination med en jättekänd skådespelare som regissör inte per automatik gör en film bra *andas in* och att en jätteintressant politisk thriller på pappret jättelätt kan pladdras bort till att bli en seglivad jättelång historia.

Meningen här ovan kan vara den jättelängsta någonsin på den här bloggen men det beror bara på att jag har så jättelite vettigt att skriva om den här jättetråkiga filmen. På det sättet har den nåt gemensamt med alla övriga filmer jag skrivit om idag. Men det är också det enda.

Imorgon är allt jättevanligt igen på bloggen. Jag lovar.

Här är länken till Imdb om du blir jättenyfiken på filmen.