Kategori: Betyg 1

Publicerat

Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

”Someday, someday I´ll kill you”. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

” Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

Publicerat

THE RUNNING MAN

På jullovet läste min son boken Den flyende mannen av Stephen King (under alias Richard Bachman). Jag lovade honom att han skulle få se den ”superballa actionfilmen” som baserats på boken efter att han läst klart och det är klart att jag håller vad jag lovar.

Filmen gick inte att få tag i på en svensk utgåva så jag köpte en import och självklart vänder killen på fodralet och utbrister: ”DET ÄR 18-ÅRSGRÄNS! JAG TÄNKER INTE SE DEN HÄR FILMEN!”. Efter lite övertalning ändrade han sig och när filmen var slut skrattade han. Det gjorde i och för sig jag med men vi skrattade åt lite olika saker.

Året är 2019. USA är en totalitär polisstat och TV som media är mäktigare än någonsin. Det mest sedda programmet är The Running Man, en live-jakt på specifikt utvalda människor i lite samma stuk som det svenska programmet På rymmen som gick på TV4 i slutet av nittiotalet fast då skulle dom jagade ”gömma sig” i telefonkiosker och inte bli hittade, det handlade kanske inte om liv och död.

Liv och död var det ja. Döda eller dödas. The Running Man är precis så krass. Oskyldiga medborgare pekas ut som brottslingar, väljs ut till programmet av den skrupelfria programledaren Damon Killian (Richard Dawson) och jagas sedan av ”gladiatorer” med specifika färdigheter.

Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) jobbade som polis när han på totalt orättvisa grunder sattes i fängelse. Med hjälp av två fängelsevänner lyckas han fly och Damon Killian bestämmer sig för att hitta honom och göra honom till en deltagare i programmet. Kanske få honom dödad i närbild på bästa sändningstid. Det vore ju mums. Tycker Damon.

Här skiljer sig filmen från boken ganska väsentligt då bokens Ben anmäler sig frivilligt till programmet för att få ihop pengar till sin sjuka dotter. Sonen grymtar och tycker redan här att filmen är kass. Att jag håller med honom beror inte så mycket på min jämförelse med boken (som jag läst men det var så länge sedan att jag inte minns tillräckligt för att förgrymmas), det beror på att filmen är så lååååångt ifrån den tuffa spännande actionfilmen jag mindes den som. Det här är ju URDÅLIGT. Überamerikanen Ben Richards kan inte ens prata rent (hey, det är Arnold men det stämmer ju inte, varför skulle en infödd amerikan bryta på österrikiska?) och han kläcker oneliners som är så tradiga att inte ens Lasse Kronér skulle skratta åt dom.

Hela produktionen andas gladpack och Rustas julgransbelysning, det är på gränsen till pinsamt att titta på eländet speciellt då Arnold till och med har lösskägg. Jag blir liksom stum. Sonen med. Han undrar efteråt vad det var vi såg egentligen och jag kan inte svara annat än jag har ingen aning. Verkligen INGEN aning. Jag undrar vad Stephen King själv skulle säga.

Publicerat

MIAMI MAGMA

Den här filmen har inte en skådespelare i huvudrollen vars CV-peak är att hon har legat med en snubbe som sjöng ”Sailing”. I den här filmen spelar hon en roll vars namn inte låter som en lyxprostituerad. Den här filmen har inte dåliga effekter. Den här filmens affisch säljer inte in filmen som något mer, större och häftigare än den är.

Prova nu att ta bort ordet inte i dom föregående meningarna och VIPS, där har du filmen!

Det är alltså ingen mindre än Rachel Hunter som spelar huvudkaraktären med det påkostade namnet Antoinette Vitrini. Ett snabb titt på Hunters skådespelarkarriär visar att hon är känd för roller som ”The Goddess” i Boys Klub (2001), ”Hot mother” i The Benchwarmers (2006) och som ”Newscaster” i The Story of Latino Godfather (2004) men läste man en enda skvallertidning på nittiotalet så var hon garanterat med där iklädd baddräkt och bredvid sin make med den hesa rösten: Rod Stewart.

Här får hon ett riktigt tuggben till manus att bita i. Illegal oljeborrning utanför Miamis kust gör att ett vulkanutbrott är i antågande och enligt Imdb är det inte en vanlig vulkan, det är an eruption of a supervulcano. Visst låter det häftigt?!

Antoinette är vulcanologist och hon, hennes bimbo-syster Emily (Melissa Ordway) och snyggingen Brandon (Griff Furst) ska ut åt på havet och kolla läget, kanske till och med stoppa eländet. Själv sitter jag (som vanligt när det vankas katastroffilm) och väntar på wow-scenerna, dom där storvulna, häftiga, påkostade effekterna som gör att det finns ännu en grej i världen att bli rädd för. Tyvärr lyckas inte effekterna göra nåt med mitt psyke, inget annat än att jag fnissar lite åt denna B…f´låt E-film, för precis så illa är det.

Men en katastroffilm är en katastroffilm och det är ju alltid kul att skratta men nåt högre betyg än en etta kan det inte bli tal om.

Filmen går att streama gratis på Lovefilm.

Publicerat

Veckans Berenger (sista): SLIVER

Två gånger i mitt liv har jag rest mig upp och frivilligt lämnat en biosalong mitt i filmen. Den ena gången var 2006 när Superman Returns fick mina inälvor att fucking explodera och den andra gången var egentligen den första.

Hösten 1993 var jag på en av biograferna i Stockholm som inte finns längre, Filmstaden på Regeringsgatan. Sliver hade premiär, jag hade biljett och förväntningarna var inte jättelåga. Jag gillar (och gillade) både Sharon Stone, Tom Berenger och Joe Eszterhas, manusförfattaren som skrivit Kniven är enda vittnet, Förrådd, Basic Instinct, tre filmer jag tycker väldigt mycket om – alltså väldigt!

Nu var det alltså Sliver-tajm och jag kunde ganska snabbt konstatera att Joe inte haft några av sina bättre dagar framför skrivmaskinen när han skrev detta manus. Fokus ligger på Sharon Stone naken i en ångande dusch och det kan säkert framkalla en hel del känslor men i denna biosalong – just då – framkallade det enkom gapskratt. Jag gick efter femtio minuter, tillsammans med sexton andra. Den knappt fullsatta salongen var halvfull när jag gick och jag tror inte det var många som härdade ut till slutet.

Så här sitter jag nu med DVD:n i handen, mina tankar om denna formidabla sunkrulle i alldeles för färskt minne och jag tänker alltså se om den. Vad gör man inte för konsekvensbloggande? Det här är som att gå över lik, det här är fanimej lika illa som att mobba sig själv och sen ringa BRIS och grina. Men nu gör jag det. Ingen återvändo. Andas. Gört bara!

Jag gjorde det. Jag överlevde. Carly (Sharon Stone) är fortfarande den apsnygga blondinen som ligger med den unga stenrika killen med tättsittande ögon (Stephen Baldwin). Jack Landsford (Berenger) är den äldre hete mannen som inte kan dölja en känsla och sen är det en ziljon TV-apparater hos nån fluktare som har koll på husets hyresgäster. Filmen är fortfarande varken spännande eller bra men så genomrutten som jag mindes den är den inte. Tom Berenger gör ett finfint jobb, han är solariebrun som vanligt och får chansen att visa hela sitt känsloregister.

Jag kan inte för allt smör i Småland säga att jag gillar detta men jag har sett så många filmer som är ljusår sämre så nåt kalkonbetyg blir det inte tal om. Däremot är det få favoritskådespelare som har sämre medelbetyg på sina filmer än Tom Berenger har. Det är rent utsagt skämmigt lågt.

Att gilla honom och att tycka att han gjort bra karriärval är inte riktigt samma sak. Jag respekterar honom innerligt som skådespelare men han hade behövt en läskunnig rådgivare som åtminstone hade kunnat skumma igenom skickade manus.

Det här var den sista filmen i detta tema. Jag säger tack och hej och på återseende till Tom Berenger.

När jag såg den 1993:

 

 

 

När jag såg den 2012:

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

Veckans Berenger: TRAINING DAY

En enda gång i mitt liv har jag med mina bara händer, fötter och uppdämd aggression haft sönder en nyinköpt DVD-film. Jag tänker inte skylla mitt beteende på någon annan men jag kan säga så mycket som att 1.  hen visste vilka knappar som kunde tryckas på för att göra mig skitarg 2. jag vet med skön säkerhet att detta aldrig kunna hända nu  och 3. ska jag paja en film så ska jag banne mig göra det med en riktig skitrulle så hey, jag valde rätt!

Jodå, precis så är det. Jag såg filmen i mitten på 2000-talet och tyckte den sög. Den sög på precis alla sätt jag kunde tänka mig. Jag tyckte den var totalt överflödig, den dröp av banal testosteron, jag tyckte Ethan Hawke var lungsiktigt blek och att Denzel Washington tryckt i femmans växel utan att använda koppling, jag nästan skämdes över honom. Att Tom Berenger var med minns jag bara vagt.

Vad är det då som fått mig att tänka om och ge Training Day en chans till, förutom att den platsar i Veckans Berenger-temat? Jo, allt beror på End of watch, på att jag gillade den och att den filmens regissör och manusförfattare David Ayer även skrivit manus till Training Day. Jag är heller inte dummare än att jag fattar att jag kan ändra uppfattning och att det faktiskt är helt okej att göra det – åt båda håll.

Alonzo Harris (Denzel Washington) är inte den schysstaste av människor och inte den ärligaste av polismän. Jake Hoyt (Ethan Hawke) däremot, han är knappt torr bakom öronen (i alla fall i jämförelse med Alonzo) och för honom gör man antingen rätt eller fel, det finns ingen  gråzon. Skulle det framkomma att det finns en gråzon så är det ingenting han accepterar. Han vill bara göra rätt för sig, få sin lön, klättra på karriärstegen och komma hem till frun och lilla dottern på kvällen.Tom Berenger spelar Stan Gursky och jag tycker verkligen att han är med alldeles för lite. Filmen hade tjänat på lite mer Berengersk fägring. Dom flesta filmer gör det.

Training Day är ingen snäll film. Den är mörk och hemsk och som en slags dekadensfest i polismiljö. Jag blir arg som fan men inte så arg att jag bryter sönder ännu en DVD-skiva. Jag kan hantera mina känslor och jag kan tänka det är bara på film fast jag fattar rent logiskt att det inte alls bara är på film. Klart det finns korrumperade poliser precis som det finns dito banktjänstemän, cykelbud, badvakter eller ICA-handlare. Hur som helst måste jag erkänna att det här ÄR en välskriven film, en tät story och att jag hade ganska fel sist.

När jag såg filmen 2005

När jag såg filmen 2012

Publicerat

SKELETON KEY

Jag var superpepp på skräckfilmsmys och blev tossig av glädje när jag kom på att jag hade Skeleton Key som låg och väntade.  Tyvärr funkar inte filmer som vin, det är inte säkert att dom blir bättre bara för att jag glömmer bort dom på nån hylla och får för mig att avnjuta dom vid maximalt perfekt tillfälle.

Skeleton Key känns mer som en flaska vinglögg som kommer fram lagom till midsommar. Det är ungefär samma fullträff att söka billig fylla i unken glögg en sommarkväll med vit klänning som det är att tro sig bli skrämd av Skeleton Key. Alla klyschor radas på varandra (läskig vind, gamla människor med grönstarrsögon fast dom inte har starr, en läskig tant, gungstolar, spöken i speglar, oväder, amerikanska södern med allt vad det innebär av folk utan tänder, banjospelande och vetskapen om närvarande alligatorer i bakhuvudet) och som krydda på moset är det en massa hoo-doo-wanna-woodoo-wanna-wooodo. Hokus pokus med vattniga blandningar som ska spridas ut med grace och finess. Det ser banne mig ut som om Kate Hudson inte kan hålla sig för garv ibland.

Men det kan jag.

Jag kan hålla mig från mycket just nu. Från att hoppa till, från att bli sugen på snus, från att kräkas, från att gråta, från att vilja äta barr från golvet med kniv och gaffel, från att vilja testa lindy-hop, ja det finns mycket jag inte blir sugen på just nu. Däremot är jag fortfarande sugen på en riktig jävla skräckis. Jag letar vidare.

Publicerat

HOBBIT – EN OVÄNTAD RESA

Om du har bråttom och bara vill läsa själva essensen av min Hobbitrecension, här kommer den:

Hobbit kan vara den tråkigaste och mest onödiga superhajpade storfilm jag någonsin sett.

Om du vill ha lite mer kött på benen till varför jag tycker detta kan du fortsätta läsa nu.

Sagan om ringen-trilogin var nyskapande på väldigt många sätt. Oavsett om man är ett Tolkienfan eller inte så var det svårt att värja sig både mot exploateringen och filmerna i sig. Peter Jackson gjorde ett hästjobb med historien om Frodo, hans polare, Gollum och den där olycksaliga guldringen och under stora delar av alla tre filmerna häpnade jag över hur tekniken användes och det var många gånger jag fick se sånt jag aldrig förut sett i en äventyrsfilm. Det mesta kändes väldigt autentiskt, det var en påhittad saga som blev verklig på ett fantastiskt sätt.

Efter den enorma succén med Sagan om ringen gav sig Peter Jackson alltså på den lilla lilla boken om Bilbo, boken som alltså kommer att bli tre lååånga filmer (denna inkluderad) och med facit i hand tror jag han grävt sin egen grav.

Precis som mycket av fascinationen för dom första tre Star Wars-filmerna försvann i och med George Lucas idé att göra tre plastiga prequels så känns det som att den unkna Hobbiteftersmaken smittar av sig på Sagan om ringen, i alla fall för mig. Trots att jag var noll procent pepp på den här filmen så var den långt mycket sämre än jag någonsin kunnat föreställa mig OCH den var sämre på flera olika sätt.

* Hobbit är 2 timmar och 45 minuter lång. Det tar över 90 minuter innan det händer nåt alls av värde. Om du kan din Tolkien det allra minsta kan du alltså med gott samvete sova dig igenom första halvan av filmen och du missar inte ett skit. På pressvisningen var det många vintertrötta kritiker som  använde sig av detta. Jag har aldrig förut hört så många spridda snarkningar från djupt sovande biobesökare på en och samma gång.

* Vad jag förstår har Peter Jackson använt sig av en sprillans ny teknik som ska ge oss en helt ny dimension till filmupplevelse på bio. WHÅÅÅTTT??? säger jag. Kanske till och med WHÅÅÅÅT THE FUCK?!?

En gång i tiden följde jag en TV-serie som hette Skilda världar. Den gick på TV4 och började gå 1996. Nu kan inte jag det här med filmningens teknikaliteter men efter några år skulle serien ”hottas upp” och moderniseras och hux flux filmades det med – som jag uppfattade det – en helt annan kamera. Skådespelarna hamnade som bakom en glasskiva, det blev en distans till det som visades och det kändes som att kontrasterna var högre, konturerna starkare och serien jag tyckt så mycket om blev sig aldrig riktigt lik. Precis på samma sätt uppfattar jag Hobbit. Den nya tekniken är alldeles säkert superhäftig på pappret men slutresultatet blev inte bra. Det känns billigt, det känns plastigt och framförallt känns det som att filmen är gjord 1992.

* När Steven Spielberg gjorde Jurassic Park satte han en standard för hur djur-som-egentligen-inte-finns rör sig på film. När en dinosaurie sätter ner foten så rör sig marken. Efter 1993 har jag sällan sett datoranimerade djur på film som inte ser verkliga ut och även om det finns dom som inte ser verkliga ut så är dom inklippta i filmen så att känslan blir verklig. En tass i lera gör ett lerigt avtryck. En fot i gräs gör att grässtråna rör sig. En galopperande hjord har kontakt med den torra savannen. I Hobbit har Peter Jackson frångått allt det där och låter sina ulvar se ut och bete sig som i ett billigt TV-spel. Dom liksom flyger. Dom är som skuggfigurer. Det finns ingenting spännande eller otäckt i ”odjur” som jag förstår inte är på riktigt. Varför skulle pulsen höjas, varför skulle jag ens bry mig? Den där bluescreenen eller greenscreenen är så närvarande att det är skrattretande. Fast jag skrattar inte, jag känner mig bara blåst och om JAG känner mig blåst som inte är ett fan i egentlig mening hur ska då dom riktiga Tolkiennördarna känna sig? Kanske är dom mer förlåtande? Jag vet inte men jag hoppas det om inte annat så för Peter Jacksons skull.

* Jag kan köpa grejen med många karaktärer i en film men denna hord av intetsägande dvärgar – hallåååå. Jag satt och tänkte på att det sammantaget är nio timmar film och dvärgarna är väl en fjorton, femton stycken sådär (plus minus fem) och då borde åtminstone ett par stryka med per filmdel. Men nä.

* Filmen har inte en enda spännande scen, inte en enda sekund som ger mig det minsta av känsloyttring. Dom enda som borde känna lycka över denna film (och dom två som kommer) är dagens 7-åringar, dom som är för små för att ha sett Sagan om ringen-filmerna. Även dom kommer märka skillnad på filmernas kvalitet, fast dom behöver å andra sidan inte bli besvikna, dom ser ju filmerna åt rätt håll.

Publicerat

Veckans Berenger: SNIPER – KRYPSKYTTEN

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: krigsfilmer är inte min grej. Inte ens Tom Berenger kan få mig att ryckas med i nån form av ”dödlig spänning” eller engagemang i en krypskytts liv.

Jag känner för att höja båda mina pek-och långfingrar i luften och göra kaninöron (”  ”) åt allt jag skriver för jag kommer banne mig inte kunna få ihop en icke ironisk text av det här. Det här är superdåligt. Alltså på riktigt asdåligt.

Billy Zane med i en ganska stor roll och det är en syn för gudarna. Vilken SYO-konsulent gav honom rådet att söka sig till skådespeleriet? En döv, blind, masochistiskt lagd människa som inte bara ville Billy illa utan hela mänskligheten? Jag blir förbannad när jag ser honom och han gör verkligen inte en redan dålig film bättre. Snarare är han kompisen som skjuter slangbella och träffar bästa polaren mitt i ögat och sen skrattar gott efteråt.

Tom Berenger själv är filmen igenom camouflagesminkad och gravallvarlig och bär en militär huvudbonad som ser ut som en fyra storlekar för liten grön truckerkeps. Det räcker så. Jag får nog. Mår lite illa. Blir lite trött men är samtidigt glad över att min filmbloggarkollega Sofia också sett filmen och – får jag anta – har vettigare saker att skriva om den. Klicka över dig till  Rörliga bilder och tryckta ord och läs mer om denna ”fantastiska” film vettja. Själv ser jag fram emot nästa tisdag. Det kan inte bli sämre än såhär.

Publicerat

YOUR SISTER´S SISTER

Bortsett från på mingelpartyn så är jag fan allergisk mot folk som pratar bara för att prata.  Öppna munnen om du har nåt att säga, annars håll truten.

Om människorna bakom denna film tyckt som jag hade det blivit en stumfilm. Nu är det nån form av improviserat elände.

Publicerat

Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken

Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)

Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.

Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.

Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.

Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.

 

Här finns filmen att hyra.

 

 

 

 

Echelon Conspiracy (2009)

Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.

Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.

 

 

 

 

 

Milagro (1988)

Robert Redford-dax igen dårå.

Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!

Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.

 

Här finns filmen.

Publicerat

FRILANZAREN

Jag gillar Örnsköldsvik. Jag tycker väldigt mycket om en hel drös människor som bor där. Jag har haft mycket roligt i den där staden, jag har fått kärlek, pepp, parisare och marängswiss och framförallt blir jag alldeles lugn i magen av att befinna mig där.

För några veckor sedan var jag på besök  hos mina favorit-övikare och en av kvällarna kom den här filmen fram ut gömmorna. En film som sparats för att ses tillsammans med mig. Frilanzaren. Herregud. Jag är mållös. Hur recenserar jag en film som denna?

Frilanzaren är en film som handlar om en frilansande filmare som ska göra en dokumentär i Örnsköldsvik. Enligt filmens hemsida är detta ”en spännande och underhållande skildring som även skänker mycket glädje” och jag vet inte riktigt hur dom tänker, på vilket sätt är det spännande? På vilket sätt är det underhållande? Hur är det meningen att jag ska bli glad av det här?

Visst skrattar jag en del men kanske inte för att det är speciellt roligt. Sasha, gubben som är nån form av huvudperson, är svinjobbig (han hängde även med Papi Raul på sin tid) och direkt otrevlig. Ingen av karaktärerna skänker mig nån form av positiva känslor. Alla är hemska. Alla.

Filmens stora behållning är Ö-vik, det är vyerna, gatorna, naturen. Jag känner igen mig och det är mysigt. Allting annat är fullständigt obegripligt.

Publicerat

REQUIEM

När ordet exorsism finns med i en filmbeskrivning tror jag lätt att det är en skräckfilm jag ska få se. Nu vet jag att det inte alltid är så. Requiem är nämligen tysk diskbänksrealism i kombination med psykisk ohälsa, epilepsianfall, demoner OCH exorsism och nånstans känner jag att det går att ha för många ingredienser i en kaka, det går faktiskt. Nånstans måste nån sätta ner en fot och säga app-app-app, ingen hårdstekt bacon i bananmuffinsen, men här har regissören Hans-Christian Schmid och gänget bara kört på, rätt in i kaklet bara.

Michaela (Sandra Hüller) lyckas spela grå mus nästan lika bra som Ulrich Mühe i De andras liv. Hon känns så totalt ointressant och världsfrånvänd, jag får aldrig nån känsla för henne, vad hon vill och vad hon känner. Hon är liksom bara genomskinlig – och beige. Att hon inte mår bra, att hon har fått en extremt strikt katolsk uppfostran, att hon uppenbart är sjuk hjälper inte, jag bryr mig liksom inte om henne, hon når inte fram.

Näpps. Min dom blir: torrt, tyskt och dötråkigt.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer från Stockholms filmfestival 2012

Förra året hade jag en biomaratondag på Stockholms filmfestival. Tre filmer på en dag är det ultimata sättet att se film på (med middagspaus mellan film två och tre om möjligt) och gärna tre filmer som visas på en och samma biograf för att slippa språngmarscher. Jag bestämde mig för att göra detsamma i år och fick  trevligt sällskap hela dagen av Henke från Fripps filmrevyer.

Dom tre filmerna jag såg efter varandra förra året är en ganska svårslagen trio: The skin I live in, Tinker tailor soldier spy och Simon och ekarna. Hur skulle det gå i år?

 

Like someone in love (Abbas Kiarostami, Japan/Frankrike)

Ung kvinna som jag antar jobbar som nån form av prostituerad blir ”köpt” av en gammal man med grå ståmustasch (en sån som gör att man inte ser läpparna röra sig när han pratar). Allt han verkar vilja är att äta hemlagad middag med henne men hon somnar. Och bråkar med sin svartsjuke fästman.

Godegudihimmelen så saktfärdigt. Trots min lusnojja sjunker jag ner i sätet och somnar och jag märker att han bredvid mig gör detsamma. Nåt så jävla utdraget har jag sällan skådat. Den hade gjort sig som en åttaminuters kortfilm på sin höjd och jag hade sannorlikt somnat då med.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Everyday (Michael Winterbottom, Storbrittanien)

Om jag någonsin hamnar i situationen att jag är mamma till fyra små barn, min man hamnar på kåken för droghantering och jag bor nånstans i tjottahejti på den engelska landsbygden där det alltid regnar typ underifrån DÅ är det här en film jag ska se igen. I alla andra fall räcker det alldeles utmärkt med att ha sett filmen en gång. Det skulle ha räckt att inte se den alls men sånt vet man ju aldrig förrän efteråt.

Fyra syskon-på-riktigt spelar syskonen i filmen och dessa fyra är filmens stora behållning plus kramarna mellan mamman och pappan när det vankas besök i finkan, dom kramarna känns på riktigt.  Filmen är inspelad under flera år och således åldras barnen naturligt under filmens gång. Snyggt jobbat av Michael Winterbottom, på gränsen till överarbetat då filmen saknar en ganska viktig beståndsdel: nån form av kärna. Vad vill filmen säga? Vad vill den berätta? Okej, det är jobbigt för alla inblandade men jag får aldrig känslan av att det är svinjobbigt. Det är helt enkelt inte svart nog.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Another woman´s life (La vie d’une autre, Sylvie Testud, Frankrike)

Alla som sett den här filmen kan nog enas om att maken till missvisande poster har sällan skådats. Eller så är den mitt i prick men jag är bortkollrad. Det kan vara så för damerna till vänster om mig i salongen skrattade filmen igenom. Själv satt jag där och undrade vad jag missat. Jag tyckte nämligen inte filmen var skratt-kul. Visst var den mysig ibland men historien är inte lättsam direkt, snarare ångestframkallande.

Marie (Juliette Binoche) är 26 år i filmens början, träffar en snygg kille på stranden som hon tillbringar en natt med och när hon vaknar är hon 41 och minns inte ett skit av dom femton år som gått. Hon är gift med strandkillen, dom har en son och hon själv är extremt framgångsrik och bor i en gigantisk lägenhet så nära Eiffeltornet att det nästan är groteskt. Men vad hjälper det när hon inte kommer ihåg nåt? Att relationen med maken är frostig kan en isbit intyga och att hon inte varit världens mest närvarande mamma kan sonen skriva under på. Så rolig, nä, jag tycker inte det.

Det är en ynnest att se Juliette Binoche skådespela och det är hon som gör filmen sevärd överhuvudtaget.

Henkes revy kan läsas här.

Publicerat

Veckans klassiker: MITT AFRIKA

Det finns filmer som är hederligt tråkiga. Alltså jag menar sådär vanligt tråkiga att normalt filmintresserade personer skulle trycka på stoppknappen och välja en annan film.

Sen finns det filmer som är så tråkiga att klockorna stannar. Det är filmer ”vanligt folk” inte ger mer än en kvart av sin tid men såna som jag genomlider från A till Ö för att kunna skriva en rättvis recension efteråt.

Den tredje varianten av trista filmer är dom som är så tråkiga att klockorna inte bara stannar utan klockorna själva önskar att nån vänlig själ kunde proppa dom fulla med sprängdeg och sen tutta på och göra majbrasa av dom. I den kategorin hamnar dagens klassiker, den sjufaldiga oscarsvinnaren från 1986: Mitt Afrika.

Sydney Pollack fick pris för Bästa regi, filmen vann Best picture-kategorin och Meryl Streep var nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (men vann inte) som den danska baronessan Karen Blixen som blev kenyansk plantageägare. Robert Redford spelar den manliga huvudrollen. Hela filmen är som en färgkarta av jordiga kulörer. Mysigt? Ja, kanske. Harmoniskt? Mmmm, eventuellt. Tråkigt? Ja, nåt så inihelvete!

Jag tittade i min filmbok och hittade informationen att jag såg Mitt Afrika på bio 1986. Den fick  – då – en trea av mig. Jag kan inte för mitt liv fatta hur jag tänkte men jag var kanske färgad av hajpen. Det var en storfilm när den kom, Meryl Streep var STÖRST av dom alla, Robert Redford ansågs fortfarande vara ”snygg” och Sydney Pollack var en intressant regissör. När jag stoppar i filmen i DVD-spelaren märker jag ganska snart att jag inte minns ett jota av filmen utom just färgerna – det torra gulgröna – när filmen är slut känner jag att jag inte tagit till mig ett dyft. Jag är helt nollställd. Jag var så uttråkad under mittendelen av filmen att jag försökte framkalla ett nageltrång för att roa mig själv och hur jag lyckades hålla mig vaken vet jag inte. Åtta koppar kaffe hjälpte nog till.

Näe. Usch.