Ryan Philippe är sjukt snygg men det hjälper inte.
Det här var inte bra.
Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Djurskräckisar
ROTTWEILER (2004)
Alltså, det börjar inte bra men det börjar snyggt. Påkostade förtexter, snygg grafik, ett schysst tempo, ja, jag får faktiskt upp både flås och förväntningar en smula. Tyvärr grusas detta tämligen omedelbums. Dante är en fånge som lyckas fly från ett fascistiskt framtidsfängelse (det hela utspelar sig så långt fram i framtiden som….håll i dig….2018!!!) För att leta upp honom använder dom en rottweiler med prefixen special. Det är en specialtränad hund, dess ben är gjorda av specialmetall, hunden är konsekvent speciellt misshandlad sen valpstadiet för att bli den specialmördarhund som fängelset behöver. Hunden jagar Dante och Dante jagar hunden för det enda sättet att överleva är att överleva hundjäveln.
Vissa sekunder är det filmat som att regissören sneglat åt Resident Evil men oftast får jag mer en känsla av Remington Steele eller nån annan 80-talsproduktion för TV. Det är kekkig musik, ohyggligt konstigt klippt och Dante ser mer än lovligt dum ut (fast jag inser att han är castad för att vara ”snygg” och ”ball”) i sitt halvlånga hår, oranga overall och med skelande ögon.
Att filmen är blodig och visar slaffs i närbild hjälper inte. Att jag inte gillar hundar hjälper inte, det här är fucking U S E L T.
DOGHOUSE (2009)
Kanske en lite långsökt koppling till temat men dog betydde hund sist jag kollade.
Vad sägs om det här? En skräckfilm som handlar om ett virus som sprids enbart till kvinnor och som gör att dom förvandlas till zombiekannibaler som enbart ger sig på män? Det låter ju svindumt och det ÄR svindumt men filmen har faktiskt en hel del kvalitéer som jag har svårt att värja mig emot.
Doghouse är en charmig film, lite på samma sätt som Shaun of the dead och den är extremt välgjort. Effekterna är skönt kleggiga och oklanderliga även i närbild och flera gånger undrade jag om jag var mentalt störd som såg denna på lunchen tillsammans med en matlåda innehållande lasagne. Det är huvuden som klyvs och tarmsystem som blottläggs och det är blodigt och svinigt och allmänt joxigt men jag är inte den som är den, jag hackar i mig detta med hull och hår (satan, DET lät äckligt!) och säger ja tack, för det här funkar helt okej på mig.
Det är alltså ett gäng snubbar som i ett försök att hjälpa till bjuder med en nyseparerad polare till nåt som på pappret ska bli en redig grabbhelg i en avkrok med sjuka mängder sprit och svinerier. Ingen av snubbarnas äkta hälfter var särskilt nöjda med att dom drog men inte brydde dom sig om det. Den här resan var viktigare än allt kvinnfolk i världen, det var bara att spotta lite på frugan, klia sig i brösthåret och åka.
Nu får dom känna på arg kvinnohämnd på sätt dom aldrig kunde förutspå. Kanske lär dom sig nåt på det med, kanske inte, kanske lär dom sig vara tacksamma och visa respekt för kvinnorna dom valt, kanske inte – jag skvallrar inte, se filmen så får du se men låt för all del bli att äta kleggig mat samtidigt.
Filmen kan ses alldeles gratis på Voddler.
JURTJYRKOGÅRDEN (1989)
När jag läste Stephen Kings Jurtjyrkogården (Pet sematary) i tonåren blev jag ohyggligt rädd. Jag tyckte den var rent sjukt läskig. Sen tänkte jag inte så mycket mer på boken förrän filmen kom och då tänkte jag att inte fan går det att göra en film som blir lika läbbig som boken. Och nej, det går såklart inte men det går att komma väldigt nära.
Familjen Creed och deras förehavanden i den lilla byn Ludlow i Maine kom att förpesta min nattsömn en hel del när det begav sig och efter att filmen kom var vi många som inte kunde sätta oss på sängkanten och i godan ro placera fötterna på sovrumsgolvet utan att känna ett sting av panik längs ryggraden. Jag känner fortfarande så.
I början av nittiotalet hade jag en arbetskamrat som hyrde ett hus i vilket det spökade. Huset visade sig vara byggd på gammal kyrkogårdsmark och det var så illa och så otäckt att hon till slut bestämde sig för att flytta. När detta hände beslutade jag mig för att aldrig någonsin se om den här filmen men det har gått nästan tjugo år sedan dess och jag bestämde mig för att tänka om.
Det var dumt. Filmen håller nämligen fortfarande.
Jag blir sjutton år och livrädd igen och det är både en välkommen och vidrig känsla.
Om du inte kan få nog av läskiga djur på film, klicka in dig till Filmitch. Idag skriver han om ett annat skräckinjagande djur som får mig att tänka på julen. Och nej, det är inte ål.
BREAKING WIND
För att citera sonen: ”Parodier brukar kunna vara roliga även när dom är tråkiga men det här är ju BARA prutt och sex”.
Jag håller med honom. En parodi på Twilight/Breaking Dawn hade kunnat gå att göra med en anings charm och glimt i ögat men det här är bara superbilligt, det är rea-på-rea, det är SISTA CHANSEN BUTIKEN STÄNGER NUUUUU-känsla och vi tittar på på varandra och säger högt ”vad är det vi pysslar med? Varför tittar vi på den här dyngan?”
Ja, varför? Det var länge sedan jag ställde mig själv en sån befogad fråga.
Filmen finns att hyra på Voddler för 37 kronor. Det är 37 kronor för mycket. Man borde FÅ 37 spänn för att titta på skiten.
Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg
ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)
Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.
I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.
Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.
Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.
Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.
Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.
Här finns filmen.
RESTING PLACE (1986)
En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.
Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.
Här finns filmen.
THE LIMEY (1999)
När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.
I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.
Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.
Här finns filmen.
BUCKY LARSON – BORN TO BE A STAR
Går det att köpa en lobotomering för hemmabruk på nätet?
Jag känner mig smutsig. Jag vill inte mer. Jag vill trycka in 220 volt i ena örat och stoppa en brödrost i den andra, jag vill radera min hårddisk och börja om.
Varför utsätter jag mig för detta? Vad är det för fucking feeeel på mig? Jag skulle vilja slita mitt hår, tvaga kroppen med outspädd Alg&mögeltvätt och en duschborste så hård att en bastufinne skulle skrika av smärta om han skrubbade vaderna med den.
Jag mår lite illa också märker jag. Satan alltså. En smått efterbliven äldre tonåring med munkfrilla och framtänder stora som tändsticksaskar får för sig att han ska gå i sina föräldrars fotspår och bli porrstjärna. Så han tar sig till Los Angeles och visar sina färdigheter för alla i branschen som vill titta på.
Komedier som handlar om att skratta ÅT folk och inte MED funkar inte på mig. Jag mår dåligt. Bucky Larson är utrypen av ett mobboffer och jag tycker inte han är varken charmig, hjärtskärande, intressant eller något alls för den delen. Möjligtvis kan jag känna att det är synd om grabben men förutom det – nä, inget. Jo förresten. Adam Sandler var med och skrev manus. Nu åkte han ner på minus igen.
[Att Adam Sandler nu slagit nytt Razzierekord med inte mindre än 11 (ELVA!) nomineringar för sina filmer under 2011 säger en del om att han har haft bättre år på vita duken. Det är inte bara jag som tycker mig se en klar nivåsänkning. Läs mer här vettja.]
COSMOPOLIS
Tänk dig att en trasig bitter man står med en stor pistol riktad mot huvudet på en yngre svinrik storstadsyuppie. Han måste döda rikisen, han bara måste för hans fotsvamp har talat till honom. ”Jag har assymetrisk prostata” säger rikisen. ”Jag med” säger den bittra jäveln.
Tänk dig den scenen. Sug på den. Sug på den suggestiva bismaken av talande fotsvamp och snälla gör det en liten stund till. Det kommer en förklaring till varför, jag lovar.
Jag läste recensionen av David Cronenbergs nyaste skapelse Cosmopolis i Svenska Dagbladet i fredags. Det gav mig absolut ingenting. En massa uppstaplade ord till synes utan röd tråd som utmynnande i en fullpoängare från Jan Söderqvist är knappast ett rättesnöre för mig och texten inte något som gjorde till eller ifrån för mina förväntningar på filmen, dock slog det mig att texten var förvånadsvärt spretig.
Nu såhär ett par timmar efter att jag lämnat biosalongen kan jag bara säga Jääääy, Jan! Snyggt jobbat. Spretigt, my ass, den där recensionen är lika glasklar som en monteringsanvisning för bokhyllan Billy. Jag tar tillbaka allt jag tänkt för det är ingen lätt match att beskriva en film som Cosmopolis.
Det lättaste är kanske att återge dom spontana utrop jag hörde inne på biografen:
Nä nu skiter jag i det här! (en 25-åring tjej sekunden innan hon lämnade salongen efter dryga 50 minuter)
Ja fy fan! (hennes kompis som gick samtidigt)
Pieeeeeeewwwwwww. (Den där lättnadens suck jag hörde från dom två medelålders kvinnorna som gick drygt tio minuter efter dom två första).
Det här är den sämsta film jag sett i h-e-l-a mitt liv. Den absolut och utan tvekan sämsta. Ever. (Mitt manliga sällskap när filmen var slut)
Det här var faaaan ingen film ens. (Min dotter när filmen var slut och som sett fram emot detta som en utsvulten geting på ett barnkalas i juli då Robert Pattinson är sååååå snygg)
Jag vill helt enkelt aldrig mer se en film med Robert Pattinson. (Sagt av mig OCH mitt sällskap och dottern blev inte ens förbannad åt detta uttalande)
Cosmopolis är en såndär film som är så dålig att jag inte ens ids bli arg. Det är en film som leker svår, som inte kan säga en enda normal uppbyggd mening som inte behövs analyseras en fyra-fem varv och när jag analyserat klart har jag enbart förstått att undermeningen, den smarta, den komplicerade, är lika djup som en plaskpool på en radhusgräsmatta.
Om nu Don DeLillos bok med samma namn (som jag inte läst) är skriven med så styltig dialog som den är i filmen då förstår jag inte David Cronenberg alls. Det måste vara en del av den konstnärliga friheten att se till att skådespelarna pratar så det är funktionellt för filmen. Här blir det så kallt och så hackigt att vi i publiken skrattar åt Robert Pattinsons fullkomligt personlighetsdöda Eric Packer (Pattinson), det blir så fånigt att trots att Pattison nästan visar snorren så drar dottern fram mobilen och börjar instagramma – fast hon mycket väl vet min inställning till överträdelse av biografhyfs – men hon skiter i det för filmen ”är så dålig så man dööööör”. Jag håller med henne men jag dör inte, jag suckar, skrattar, skruvar på mig och vill bara att filmjäveln ska ta slut.
En pajkastningsscen får mig att gurgelfnissa så jag hade ramlat omkull om jag stått upp och när Packer med huvudet fullt av bakverk beger sig till frisören för att klippa sig (och vi har följt åkturen till den där förbannade frisören i över en timme – låter spännande va?) och väl kommer fram så börjar den gamla genuina barberaren att klippa honom med halva skallen full av kladdigt mjölgrädde. Trovärdigt? Ja, verkligen och det säger jag med min mest bitterironiska röst.
Bitter var det ja. Den bittra mannen med fotsvampen i recensionens början, har du sugit klart på den tanken än? Bra. Låt det vara så. Den scenen finns nämligen i filmen, plagierat rätt av i min text och andemeningen i detta är skummare än varenda kladdig skalbagge eller ultrablodigt effektsökeri som var så vanligt i Cronenbergs tidigare filmer.
Jag har sett många filmer av David Cronenberg i mina dagar och jag trodde att han med Cosmopolis skulle hitta tillbaka till det fantastiska han skapade med sina ”vanliga” filmer A history of violence och Eastern Promises (och som försvann som en avlöning med Freud, Jung och Kiera-hajen i A dangerous method förra året) men jag hade så jävla fel som en människa kan ha. Trailern är en riktig lögnhals, den är Pinocchio i teaserformat och jag känner mig sjukt barnsligt snuvad på konfekten.
Jag vet att det kommer vara svårt att undvika men jag skulle klara mig alldeles utmärkt om jag slapp se Robert Pattinson agera under resten av mitt liv.
HAMILTON 2 – MEN INTE OM DET GÄLLER DIN DOTTER
Jag vägrar tro att jag är trögare än genomsnittet av Sveriges befolkning för jag vägrar tro att genomsnittet av Sveriges befolkning är så smarta att dom typ är medlemmar i Mensa.
Jag vägrar tro att jag ÄR så dum i huvet som jag känner mig under visningen av Hamilton 2 för jag sitter och tittar med vakna pigga ögon och ett fungerande intellekt men ändå, jag fattar fan inte vad filmen handlar om!
Jag försöker smälta filmen efteråt, försöker bena ut alla lösa trådar och vilka alla män var som sprang runt i filmen. Jag googlar, tittar på Lovefilms beskrivning av handlingen och tänker what the fuck, det där var inte filmen jag såg. Var har dom fått den där infon ifrån? Jag läser på SF´s hemsida och blir klokare men inte klok. Visst, ramhandlingen greppar jag, Hamiltons guddotter Natalie blir kidnappad av svartmuskiga män som vill göra henne till muslim för att straffa hennes ”onda” mamma men resten då? Alla män med olika nationaliteter som är dubbelagenter och trippelagenter och har svärd som ser ut som boomeranger och chefer med fula fitteslickarmustascher och som är naiva som dagisbarn fast dom ska vara SÄPO-chefer eller nåt. Jag fattar inte.
Sven Ahlström kan vara filmvärldens sämst castade person som Olof Cedervall, mannen jag då tror ska vara SÄPO-chef. Men eftersom jag inte är säker så googlar jag på ”Vem är Olof Cedervall” och får svaret: Olof Cedervall är en tandläkare i Norrtälje. Hitta tandläkare som erbjuder Tandblekning i Norrtälje. Ja, du ser ju. Allt är så luddigt. Jag blir liksom inte klok. Kanske är en omtitt enda lösningen men hell no, där går gränsen för min filmmasochism.
Finns det nåt som är bra med Hamilton 2? Ja. Reuben Sallmander. Jag skrattar lite när han pratar för det blir liksom too much men han är hård och han är ball och det här är inte sista gången han syns i en actionfilm.
Annars är det tunnsått med sånt som det går att vrida nån form av positiva droppar ur. Allt är totalt ologiskt. Det spelar ingen roll vilket arabland dom befinner sig i eller ska åka till, nog dyker Mouna upp som gumman i lådan, alltid med k-pistar och nån vräkig bil till hands. Och jag tror inte jag spoilar för mycket när jag skriver att det kommer att bli ett fritagningsförsök, Hamilton vill ta hem Natalie (nähä!?) och detta gör han med hjälp av en specialgrupp bestående av fyra personer. Det är viktigt det där, det är bara fyra personer som vet om detta. Vad händer? Det kommer en HELIKOPTER och hämtar dom, en helikopter som vet precis var dom är och vart dom ska och det är inte en helikopter med autopilot direkt.
Nämen usch säger jag, precis som jag sa efter att ha sett första filmen. Tänk så mycket pengar som lagts ner på detta dravel och tänk så många genomsnittsinvånare i detta land som kommer vallfärda till biograferna för att se skiten. Jag vägrar att tro att jag är smartare än genomsnittssvensken men jag hoppas att fler säger som jag efter det här: Bespara mig en trea, jag tänker INTE se den!
FIRMAN
Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.
Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.
Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.
Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.
Ända tills nu.
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.
Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.
154 minuter senare.
Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb. Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.
Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.
Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.
Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.
Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.
1993:
2012:
TYCUS
Den här filmen hade passat som handen i handsken i förra årets sommartema: katastroffilmer. En snygg poster som ger upphov till halvhöga förväntningar och Dennis Hopper som stort affischnamn, Tycus kan bli allt från en helt okej filmupplevelse till något helt heeelt annat.
Nu är det nämligen en gigantiskt stor meteor som är på väg ner mot jorden igen, Tycus heter den och återigen är det den största katastrofen i mänsklighetens historia. Något annat vore otänkbart, det är ju katastroffilmsgenren vi pratar om. Det ska vara ödesmättat, det ska vara överdrivet, historien ska spela på alla våra reptilhjärnerädslor och helst ska man sitta och gapa i soffan åt effekter som känns helt otänkbara, både att dom skulle kunna hända i verkligheten och att dom ens går att göra.
Jag kan meddela att Tycus misslyckas på samtliga dessa punkter. Dennis Hopper är med så lite att det känns som att han sålt sitt namns bokstäver som en logga istället för sitt ansikte och/eller skådespelarkunskaper. Effekterna pendlar mellan godkänt-om-filmen-varit-svensk och så pinsam att jag sitter och låter nämen åååååååå i soffan och lägger huvudet liksom lite på sned, sådär som när ungarna var små och gjorde nåt i slöjden som jag förväntades förstå vad det var men ändå tyckte var fint gjort och tänkt.
Det finns mycket med Tycus som är riktigt jävla illa men det värsta av allt är att det inte händer nånting. Jag hade kunnat snabbspola mig igenom filmen på fyra minuter och inte missat ett jota. Jag ångrar att jag inte gjorde det.
A freak like me har också sett filmen.
Filmen går att se gratis på Voddler. I wonder why.
PROJEKT X – HEMMAFESTEN
På Filmspanarnas förra träff sa en filmbloggarkollega att han hade sett den här filmen och sen i förbifarten la han till: ”det är en såndär film du skulle såga direkt Fiffi”.
Såna uttalanden gör mig nyfiken. Vad är det med filmen Projekt X som gör att det torde vara en usel film i mina ögon? Klart jag måste testa. Är min filmsmak dessutom så uppenbar att det går att läsa mig – och den – som en öppen bok? Är jag så enkelspårig, jag som själv tycker att jag är rätt open minded och sällan dissar filmer enbart på grund av sunkiga fördomar eller vad andra tycker, säger eller skriver.
Sagt och gjort. Projekt X fick bli mitt eget Projekt O (som i objektivitet) och min hemmafest bestod av att ensam och allena avnjuta denna film utan risk för ååååååh-vaaaad-dåååååligt-suckar i ena örat och oiiihiiiiiii-fniss i det andra. Tyvärr laddade jag inte upp med en ljummen BiB-tetra dåligt vitt vin och ostbågar som legat i en öppen påse alldeles för nära diskbänken alldeles för länge, jag tror nämligen att dessa små bihang hade gjort mitt projekt till en fulländad upplevelse för både kropp och själ. Kanske hade det inte hjälpt men jag hade i alla fall blivit lite lullig och det hade hjälpt vill jag lova!
Projekt X – Hemmafesten, tre alldagliga, ickepopulära, hormonstinna och socialt missanpassade killar ska ordna en fest i den ena killens föräldrafria jättehus. Jag kan säga det på en gång: ja, det går käpprätt åt helvete. Det går åt helvete på alla sätt en föräldrafri fest kan gå åt helvete på.
Vad gör då en sånhär film med en sån som mig? Får den mig att länga tillbaka till pubbetiden och sakna jättefesterna jag aldrig fick gå på? Får den mig att vilja transformeras till en såndär skitsnygg långbent äldre tonåring som varenda finnig jävel drömmer om att öva bowlinggreppet på? Får den mig som vuxen att förbanna det faktum att jag satt barn till världen, ett barn med långa ben och ett som snart kommer börja bowla i sömnen? Får den mig att aldrig någonsin mer lämna över hemmet i barnens ansvar, inte ens när jag går ner till centrum för att köpa mjölk?
Vad gör den med mig, denna film som jag spåddes såga redan innan den var sedd? Jo det ska jag tala om. Den får mig att bli så trött att jag längtar efter jordens största glas med Red Bull & Jäger. Den får mig att sucka, inte på grund av filmens handling utan för att handlingen inte är filmad med hjärta. Filmen är liksom bara dålig. Bara. Dålig.
Den bästa skådespelarprestationen i hela filmen kan en fyrtio centimeter hög trädgårdstomte stoltsera med. Han visar fuck-you-fingret åt världen och jag förstår honom. Ingen har frågat honom om han vill vara med, han har inte skrivit på något kontrakt, han får inte procent på vinsten. Han sitter fastspänd under ett bilbälte i baksätet på en trist familjebil och pekar långfinger åt alla som tittar på.
Markus, du hade rätt. Det här är en film som jag sågar men jag sågar den en av enda anledning: den är fullkomligt U S E L.
Veckans serietidningshjälte på film: CATWOMAN
Det finns dom som förvaltar en räkmacka på genomtänkta och smarta sätt. Halle Berry är inte en av dom.
Efter sin Oscarsvinst med filmen Monster´s Ball (som kom 2001) drog hon en högvinst som Bondbrud mot Pierce Brosnan i CGI-katastrofen Die another day (hallå, surfscenen!) och bortsett från lite X-men-agerande ur den högre skolan är Catwoman hennes yrkesmässiga peak sedan dess. Något att vara stolt över? Skulle inte tro det.
Halle Berry är som jag ser det den kvinnliga skådespelarmotsatsen till artisten Robbie Williams. Alla kvinnor vill ha Robbie, alla män vill vara Robbie och om det kniper vill männen ha honom också, dingalingen till trots. Vad gäller Halle Berry så finns det ingen kvinna som inte skulle byta ut sin kropp mot hennes i en handvändning, ingen man som inte slickar sig om munnen när hon kommer upp ur havet iklädd vit bikini och ingen kvinna som skulle säga nej tack om Halle kom fram och åmande bjöd på en svettig bortamatch.
Hjälper detta det allra minsta när jag tittar på Catwoman? Hjälper det att hon är urläcker i latex när filmen i sig är så infernaliskt fånig? Kan jag bortse från kostymen, från manus, från sunkig filmning, från dåliga skådespelarinsatser över lag? Nej, nej och nej. Jag kan inte det.
Halle Berry spelar alltså Patience Phillips, kvinnan som blir antastad av en bonnkatt, förvandlas till Catwoman och sen ska rädda sin lilla del av världen (alltså inte samma Catwoman som Anne Hathaway spelar i The Dark Knight Rises, där heter hon Selina Kyle). Filmen är regisserad av mannen med artistnamnet Pitof, en snubbe som innan Catwoman endast gjort Vidocq (med Gérard Dépardieu) och efter Catwoman ingenting, inte en enda långfilm. Jag förstår varför.
Halle Berry kan på många sätt jämföras med Ben Affleck och detta inte bara för att dom båda lyckats göra rätt tuffa seriehjältar till avskrädeshögar på film. Jag tycker sällan Halle Berry är bra alls. Hon är vacker som en dag men skådespeleri vete tusan om hon behärskar. Nu säger jag inte att jag tycker Ben Affleck är vacker eller ens snygg för det tycker jag inte men precis som att snyggingar med utstrålning kan mima till förinspelade Nana Hedin-refränger så kan människor få skådisjobb på grund av utseende allena. Det håller en gång, kanske två men det håller inte en livslång karriär. Halle Berry borde definitivt stanna upp och tänka efter, kanske byta bana, göra nåt annat. Sälja muffins eller nåt. Vad som helst.
SEMI-PRO
Jackie Moon (Will Ferrell) är basketspelare, smörsångare och ägare av basketlaget han spelar i. Man kan säga att han lever basket fast det går inte så bra varken för laget – Tropics – eller för honom. Drömmen om en plats i NBA vägrar dock ge med sig och när basketligan ska göras om och det räcker att komma fyra för att få en plats i den högsta ligan bestämmer sig Tropics för att göra allt – ALLT – för att inte låta chansen gå förlorad.
Såna här infantila komedier kan vara rätt kul ibland och i enstaka fall riktigt underhållande. Semi-pro är inte det. Nittofyra minuter känns som två-och-en-halv-vecka och trots att jag vill skratta och stundtals faktiskt försöker så får jag bara sveda i mungiporna.
Lika glad som jag blir av att se Woody Harrelson på film, lika bedrövad blir jag av Will Ferrell som i mina ögon är en av dom mest överflödiga skådisar världen skådat. Jag väntar fortfarande på den film som ska få mig att tycka att han är okej, inte bra men okej.
Nämen om jag skulle ta och trycka ihop högerhanden i ett smällvarmt våffeljärn. Det känns vettigare än att skriva mer om den här skiten.
Här finns filmen att hyra.
Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN
Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.
Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.
Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?
Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden. Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.
Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.
Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.
Hur faaaan gick det till?
När jag såg filmen 1996:
När jag såg filmen 2012:
Här finns filmen.
RÅTTORNAS HÄMND
Jag växte upp i en minimal liten stad med en liten men mysig biograf. Det var en såndär biograf med retrokänsla, en sån med snygg skylt, hårda men funktionella stolar och snygga lampor i foajén.
Jag växte upp i en minimal stad med en mysig biograf som när Den sista kejsaren hade premiär lockade tjugo betalande och Under the cherry moon lockade två – och vi fick gå hem.
Det skulle vara lätt att avfärda både den här biografen och byhålans biobesökare som loosers men jag kan inte se det så, inte när jag förstår vilka osannolika filmupplevelser den där biografen ändå bjudit mig på genom åren.
Jag hamnar av en slump på Aftonbladet och kan inte blunda för orden ”Filmnörden: Världens mest bisarra djurfilm” och klickar på länken. Den lilla filmsnutten går igång och tycker jag känner igen det jag ser. Det är klipp ur filmen The food of the Gods som visas och jag minns rätt, jag har sett filmen. Helt otippat visades den på min lokala biograf 1987-88 nångång, bara veckor efter att jag (tillsammans med en fullsatt salong) såg Maskarna från 1976.
Jag minns klasskompisarna som satt på stolarna bredvid mig och jag minns den skrattretande äckelkänslan av JÄTTESTORA råttor som dök upp överallt, precis ööööverallt och jag minns att filmen hette Råttornas hämnd på svenska även om den inte enbart handlar om råttor. Det är jättehönor med också. Bara en sån sak.
Filmen är baserad på H.G. Wells roman Gudarnas föda och utan att ha läst boken kan jag säga att jag tror att den är bättre. Visst är det en bisarr djurfilm, den är knepig på många sätt men det knepigaste och roligaste med filmen – för mig – är att den faktiskt visades på bio. Fram för mer udda filmer på bio tycker jag. Dom ger häftiga minnen för livet.
Filmen finns att hyra här.
VENOM
Sex nyårsaftnar i sträck gjorde jag en lista till mig själv bestående av tio punkter, tio saker jag skulle vilja göra och/eller klara av under året som kom. Det kunde vara allt mellan att köpa mig ett par skridskor och åka med dom, gå på salsakurs, åka på oplanerad bilsemester dit näsan pekade, skriva en bok, själv renovera badrummet och få min firma att öka en viss procent i omsättning men det kunde också vara att försöka överkomma min allra största fobi genom att klappa en orm.
365 dagar senare gjorde jag det. Nyårsafton året efter med listan för ännu ett år färdigskriven i fickan. Det var den enda punkten jag inte hade bockat av och vitsen med dessa listor var ju att testa mig själv, att få arslet ur vagnen och göra sånt jag annars inte hunnit/gjort/prioriterat/vågat, självklart kunde jag inte tolerera att misslyckas med detta, inte med en orm så nära som i min bästa väns vardagsrum hundra meter bort.
Hon lyfte ut den 150 meter långa tigerpytonormen (med en diameter på 90 cm – minst) från terrariet, den räckte från ena änden i det stora vardagsrummet och nästan ut i köket och där i köket stod jag med nedkissade byxor, tunnelseende och handsvett som skapade frätskador på parketten. Jag visste att jag inte hade nån återvändo. Visst, jag kunde lägga benen på ryggen och springa hela vägen hem men besvikelsen över mitt misslyckande skulle överskugga lättnaden. Jag hade bestämt mig. Ormjäveln skulle vidröras.
Jag tänkte på alla gånger jag suttit i detta vardagsrum och fikat, jag tänkte på alla timmar jag suttit vänd bort från glasburen med nacken och blicken fast som i kramp åt motsatt håll men att jag nånstans ändå gett mig en imaginär high-five för att jag faktiskt gjorde det. Jag befann mig i samma rum som en stor jävla orm och jag överlevde. Nu ska jag bara talla på fanskapet och sen är det klart, sen är min ormfobi borta. Det är så dom gör på Skansen när trams som detta ska botas, det har jag sett på TV.
Tårarna rinner längs mina kinder när min vän säger ”Är du beredd?”. Allt förutom ”svanstippen” på ormen är svart, jag ser bara en mörk tunnel, jag känner hjärtat bulta så halsbandet hoppar upp och ner, jag mår illa, jag tänker att lite kräks inte kommer märkas ihop med dom litrar av saltvatten som droppat från mina händer, kläderna går att vrida ur, hela jag skakar, jag förstår inte vitsen med det här, jag förstår inte meningen med att leva över huvud taget när det finns monster som detta som krälar runt på jorden. ”Kom igen nu! Nu kör vi!”. Jag hör orden men jag fattar inte vad som betyder. Vadå vi? VI? Hon BOR med den här besten, hon klappar den, matar den med döda råttor och kallar den vid namn. Morrisey. Morrisey! The first of the gang to die.
Två minuter senare står jag i snön på gatan och sväljer surt. Pekfingertoppen snuddade monstret och jag gjorde det. JAG GJORDE DET! Jag vidrörde ormen, mission accomplished och listan för året är genomförd. Kläderna är så fulla av udda kroppsvätskor att dom får lämnas på återvinningen i containern märkt ”Kemikalier” och lika lättad som jag känner mig för att jag klarade av detta oövervinnerliga lika stensäker är jag på att det inte hjälp alls vad gäller min ormfobi, snarare tvärtom. Det finns ingenting som hjälper mot min rädsla. Allt som har med ormar att göra, bilder, TV-program, teckningar i barnböcker, filmklipp, skogspromenader gör det BARA värre och därför och enbart därför försöker jag undvika filmer med ormtema. Venom till exempel. Det är som att vara laktosintolerant och hetsdricka 1,5 liter standardmjölk, det händer ju inte. Varför skulle det? Varför skulle jag titta på en film som handlar om en ormkille? Det är ju fullkomligt idiotiskt – och nu är det gjort.
När Louisianas träskmarker är spelplatsen, när venom betyder gift och den Venom jag känner till bäst är Spindelmannens fiende med solklara ormdrag så är det en film som jag rätt givet borde hålla mig ifrån. Men nejdå, jag stoppade filmen i spelaren och såg den. Hela. Varenda sekund. Jag blundade inte ens. Jo det gjorde jag så okej då, jag såg nästan hela. På slutet blev det lite ormäckligt, då tittade jag bort men det berodde nog mest på att jag hade en tonfiskmacka i handen och kombon tonfisk i munnen och ormäckel på TV:n är inge bra alls.
För övrigt var det inte mycket att se vare sig för ormälskare, motsatsen eller skräckfilmsälskare. Superfånig, mörk och menlös teen-skräckis, no more no less. Det var bra mycket mer skräck i det där vardagsrummet, den där nyårsaftonen, då när en 30-something nedkissad undertecknad skulle vidga sina vyer. Verkligheten överträffar oftast fiktionen, så även denna gång.