Kategori: Betyg 1

Publicerat

DEATH WISH

Ända sedan Sofia hade sin Death Wish-recensions-vecka har jag tänkt att jag ska se åtminstone den första av filmerna i serien. Det var i mars och NU dök filmen ner i min brevlåda. Bättre sent än aldrig tänkte jag men nu när jag sett filmen vete fan om det stämmer faktiskt.

Om mitt plötsliga intresse för att se filmen berodde på handlingen i sig eller att jag blev överbevisad i kommentarsfältet angående Bronsons mustasch-eller-inte ska jag låta vara osagt  men här är bilden som fick mig att klicka i Death Wish på hyrlistan hos Lovefilm.

Nåja. Mustasch eller ej, nu är både filmen och Charles Bronson synad i sömmarna och det enda jag tänkte på filmen igenom var ”Är han asiat? Är han italienare? Hur ser han ut egentligen? Va fan, hur svårt kan det vara att artbestämma karln???” Det säger en hel del om filmen, filmen som klassas som något av en klassiker men – VARFÖR DÅ? Den är ju så inte bra.

Paul Kersey (Bronson) känns väldigt betuttad i sin fru sedan många år. Dom har nyligen kommit hem från en romantisk resa till Hawaii och vardagen är tillbaka i sina gamla gängor igen. Frugan och deras gemensamma dotter är och handlar och ska få varorna hemkörda när ett bus-gäng hittar adressen och beger sig till lägenheten för att råna dom på – vad dom tror – välfyllda plånböcker men dom båda kvinnorna har inte många dollars på sig och rånet går över styr. Dottern våldtas och frun blir så illa slagen att hon senare dör av sina skador.  Inuti Paul Kersey, som innan detta var både en fredens och en fridens man, växer känslor han inte riktigt kan hantera men ändå hanterar på sitt eget vis. Han blir en hämnare, en man som tar lagen i egna händer.

Filmen bygger på en bok av Brian Garfield som på svenska heter Vän av ordning. Jag har inte läst boken men för att dra till med en gissning som inte känns alltför vild så skulle jag tycka MYCKET bättre om boken än jag gjorde om filmen och jag ska försöka bena ut varför.

1. Charles Bronson är en undermålig skådis.

Jag använder mig av ordet undermålig för att det är en skönt ord som används alldeles för sällan i skrift numera men också för att jag har en bra dag och känner mig ganska tillfreds med livet. En sämre dag hade jag använt mig av ord som usel, soggig, bedrövlig och miserabel.

2. Handlingen må vara hur hjärtskärande och allmänmänsklig som helst men den är så hattigt och seeeeegt skildrad att jag inte kan engagera mig hur mycket jag än vill. Alla mina tentakler ömsom somnar, ömsom vrider sig av leda, ömsom vill snabbspola sig framåt. Jag blir liksom inte klok på det här. Det borde ju vara bra.

3. Jeff Goldblum är med och han är ond.

Han ska inte vara ond. Aldrig, nej, usch, bläk, inte på det här viset, inte såhär.

4. Det är filmmusiken från HELVETET!

Nu snackar vi inte HELVETET när det är sådär bastuvarmt och kanske lite lavastenar på marken utan nu är det tusenmiljarders grader varmt och det står en djävul med svastiskabrännjärn vid entrédörren och han liksom tjonkar in den i pannan på alla förbipasserande så det fräser och sprattar och ryker som en jätteportion fajitas i skallen. SÅ illa är det, precis så illa.

Betyget är tämligen solklart för mig och efter lite googlande så fick jag även reda på svaret på min fråga: nej, Charles Bronson var inte asiat, inte italienare eller tjeck heller. Han var halv-litauer.

 

Publicerat

BEASTLY

Kyle (Alex Pettyfer från I am number four) är skolans brutalsnygging. Han är en såndär snygg kille som vet preciiiis hur jäkla snygg han är, han är dryg så det räcker för en hel högstadieskola och kallar sin flickvän för ”deepfried barbiedoll” men givetvis inte in her face, bara till andra.

Hans extremfula insida i kombination med den där ofelbara fåfänga ytan gör att den mystiska  Kenda (Mary-Kate Olsen) förtrollar honom, förvandlar honom till ett monster, gör honom precis lika ful på utsidan som han är på insidan och han har ett år på sig att få en tjej att älska honom, hela honom precis som han är, annars kommer han att förbli ett odjur.

Beastly är Skönheten och odjuret goes teenage New York-style och för mig finns det ingenting nyskapande i detta. Det är inte så att utseendefixering kommer upphöra som fenomen bara för att en tecknad film blir collegerulle och en perfekt kille som Pettyfer agerar i en film med ärr och aboriginertatueringar  i ansiktet. Jag önskar att filmen kunde hjälpa på traven och att ungdomar tog till sig av den moralpredikan filmen bjussar på men det finns inte en chans i världen till det. Filmen är alldeles för ytlig för det och bara där knakar baktanken rätt betänkligt.

Jag tycker personligen att det här är en oengagerande och  menlös film och med en speltid på ynka  85 minuter har den inga ambitioner att vara en helaftonsfilm med efterföljande ABF-kurs i manusanalys. Jag gäspar lite och funderar på om jag tyckt annorlunda om jag var 15 år  och såg den men jag tror faktiskt inte det. Jag ser hundra gånger av hundra hellre den tecknade versionen. Sjungande klädskåp berör mig långt mycket mer än detta.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Katastroflarm Los Angeles

Till Rutger Hauer:

Förlåt Rutger, du vet att jag tycker du är en alldeles förträfflig snubbe och du kan spela allt från psykopatisk liftare till smutsig hobo men när du spelar USA´s president på film, alltså, nej, förlåt men det funkar bara inte.

Jag är alltför medveten om att amerikaner kan rösta fram både västernhjältar, ekorrar och terminators till höga maktpositioner men en Rutger Hauer med snedbena och välkammad synthlugg som landsfader i världens mäktigaste land, nej, det spelar ingen roll att du grävt i kartongen märkt ”Goggles from the 80´s” för att se intellektuell ut, speciellt inte när kostymören gett dig ett tvåmannatält till kostymöverdel att försöka vara mänsklig galge till.

Jag hoppas du fick bra betalt, vilket jag egentligen inte tror, men jag hoppas du kunde bjuda din familj på Hutspot och Jenever i alla fall nån vecka efter inspelningen. Personligen är jag glad att du var med i filmen för du var min enda behållning. Det var mina längsta 91 minuter i livet och då låg jag ändå fastspänd med värkavstannande dropp och kramp på en kall sjukhusbrits  i sex timmar innan min son skulle födas med kejsarsnitt.

Nu ska jag se om Split Second. Tack för mig och kram på´rej / Fiffi

 

(Skulle du mot förmodan vara det minsta nyfiken på vad filmen handlar om så är här en kort resumé:

Det är dåligt filmade vulkanutbrott, larviga jordbävningar och explosioner, jorden går under om 36 timmar och en kärnvapenladdning ska borras ner mitt i Los Angeles och det är skådespelare som Gud glömde i nån repetitionskällare nånstans (Josef Frizls?) ja, till och med John Rhys-Davis är en av dom. Jösses människa vad dålig han är här! Hela den här globala skiten är nåt som kineserna (?) tydligen är ansvariga för. Och som att inte det räckte så tycker en brännskadad pyromanmördargalning att det är jättespännande att spruta bensin på unga ensamma tjejer. Sådär ja. Nu går jag vidare med mitt liv och glömmer den här skiten.)

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY

Luc Besson tillhör det absoluta toppskiktet av filmregissörer efter filmer som Léon, Det stora blå och Det femte elementet. Att han även ligger bakom Taxi-filmerna och minimojrullarna bortser jag ifrån litegrann.

Även om jag medvetet sållar bland hans storfilmer och bara kommer ihåg det jag vill minnas så blev jag ändå väldigt glad när jag såg att denna film var på G. Det kändes härligt. Välgjort actionäventyr på franska med lite mumier och tokerier och (vilket är ganska vanligt när det vankas Besson) en tuff kvinna i huvudrollen. Det kan aldrig blir fel. Eller kan det det?

Jo.

Som fan faktiskt.

Luc Besson har gjort det stora misstaget att snegla på tok för mycket på sina landsmän och regissörskollegor Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet. Men där Caro och Jeunet är närmast analt precisa i varenda liten mikrometer av filmrutan där hafsar Besson igenom allt och jag sitter i soffan och eldar upp mig. Vem tror karln att han är? Vem försöker han lura? Han glömmer att barn och tonåringar sett påkostade äventyrsfilmer sen dom gick på dagis, dom GÄSPAR åt filmer gjorda med vänsterhanden. Ska man prompt ha med en dinosaurie i en film, gör den perfekt eller slopa hela grejen. Ska en bil krascha ner i vattnet, se till att göra den aningens mer realistiskt än vad ungarna kan se i sina mobiltelefonspel. Ska det vara actionfyllda sekvenser i ett rungande tempo så går det inte att köra rullator från a till ö, det måste till fler hästkrafter.

Men, vad handlar filmen om då kanske du undrar? Jo, om Adèle Blanc Sec (Louise Bourgoin) som är journalist, författare och äventyrerska och hon beger sig till Egypten för att hitta mumieresterna av Ramses II. Hon ska nämligen försöka få liv i döingen för att kunna bota sin tvillingsyster som ligger i koma efter en tennisolycka.

Tycker du att dom två ovanstående meningarna är bland det mest spännande du läst, se filmen. I alla andra fall, se något annat. Någon av Luc Bessons mästerliga filmer till exempel. Eller minimojerna. Vad som helst utom detta, i alla fall om jag får bestämma.

Publicerat

The Green Lantern

För att vara en person som normalt sett är otroligt road av serietidningshjältar så är jag – och var jag – märkligt ointresserad av The Green Lantern.

Om det beror på att trailern mest såg ut som ett TV-spel, om Ryan Reynolds inte är man nog att varken öka min puls eller få mina ögonlock att stå givakt eller om den där gröna filuren helt enkelt inte är kul nog det vet jag inte, jag vet bara att filmen var uuungefär så tråkig som jag misstänkte innan.

Filmen handlar om Hal (Reynolds), en grön ring, planeter och figurer med konstiga namn och inte nånstans bryr jag mig det allra minsta vare sig om hur det går för dom snälla, hur dumma dom dumma egentligen är eller nåt alls faktiskt. Effekterna får inte ens en treåring att sätta popcorn i halsen och Reynolds verkar göra sitt allra bästa för att hålla sig i B-minus-skådis-laget, även om jag tror att han skulle kunna höja sig ett snäpp ganska enkelt.

Känner att det är E-N-O-U-G-H såhär. Den här filmen har redan snott för många minuter av mitt liv. Jag sätter punkt. Sådär bara. Tjoff. Poff.

Publicerat

RED RIDING HOOD

Ja, herregud.

Jag tänker mig att det är en såndär eftermiddag när jag kommer hem från jobbet och inte bara känner mig som en disktrasa, jag luktar som en och jag vill inte göra någonting annat än att bli lämnad ifred, duscha och äta något jag blir mätt av som någon annan lagat.

Jag tänker mig att jag  i det läget har en trotsig jäkel till fyraåring hemma, en som käkat en polkagrisklubba med en radie på en meter som mellis på dagis och som hoppar upp och ner och tjatar om att få se en ”skjäckfilm”.

Jag tänker mig att mitt huvud kokar, att världen snurrar, att ungens energi skulle kunna el-försörja hela mellansverige och att jag bara vill att huvudvärken ska försvinna eller att hela skallen exploderar en gång för alla. Det är DÅ jag hittar Red Riding Hood, filmen om Rödluvan, sagan vi läst om kvällarna och jag stoppar den i DVD-spelaren. Då och bara då i denna hittipåvärld har denna film ett existensberättigande.

Det är Twilight-regissören Catherine Hardwicke som står bakom kameran och det är ungefär lika uppenbart som att Robert Gustafsson är med i ett humorprogram på TV. Red Riding Hood ÄR typ Twilight fast med röd cape, precis lika urbota jättedåligt, nej förresten, det här är sämre för jag har ingen jävla aning om vad det ÄR för film ens. Är det ett romantiskt drama? Är det meningen att det ska vara läskigt? Och varför ser jag min högstadieskolas aula framför mig med kulisser tillverkade av Bild&form-elever?

Amanda Seyfried ser enbart dum ut och samtliga manliga skådisar (Gary Oldman exkluderad) är som en samling av gamla rester från provfilmningarna inför Twilight och vargen ska vi inte tala om. Eller varulven, eller vad det nu ska föreställa. Hårigt och illa tillverkat är det i alla fall.

Jag vill svära mer men orkar inte. Synd på sätt och vis att jag inte har en trotsig fyraåring, då hade jag i alla fall kunnat skylla på nåt vettigt nu när jag ändå sett filmen. Det här är bara FÖR gräsligt. Bläk!

Publicerat

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans – allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Atomic Twister

När tornados drar in över delstaten Tennessee på USA´s östkust är det inte husen och vägarna, bilarna och boskapen folk är mest rädda om, det är kärnkrafts-verket. Men för att jag som tittar på en katastroffilm som handlar om det otäcka att ett kärnkraftsverk riskerar att haverera ska förstå vidden av det så kanske – kanske – reaktorn måste se aningens störrre ut än ett dockskåp och kylanläggningen för dom radioaktiva reaktorstavarna snäppet över ett akvarium i size.

Det är liksom ingen idé att börja denna recension på något annat sätt. Det är ingen idé att luras, hålla på halser, beskriva handling och karaktärer på ett objektivt sätt för min ironiska munterhet kommer lysa igenom precis som könshår i en vit blöt baddräkt. Atomic Twister är nämligen så dålig att den på något sjukt sätt blir underhållande.

Det första jag ser när jag sätter på filmen och förtexterna börjar rulla är namnet Carl Lewis. Herregudminskapare tänker jag och genast förpassar sig min hjärna till OS i Los Angeles 1984 och den där sommaren då jag satt som fastnitad framför TV:n och tittade på just Carl Lewis och hans genomgraciösa och supervinnande springstil. ”Men inte fan kan det väl vara han?” tänker jag i nästa sekund och släpper den idén precis samtidigt som en ung (snygg?) kille presenteras i bild och jag förstår att han kommer ha lite av en huvudroll. Kanske är det han som är Carl?

Mamman med chefsbefattning på kärnkraftsverket introduceras, likaså att hon är lämnad av sin man och ensamstående med 12-årige pojken Campbell som tror sig vara en man bara för att han kommit på att kvinnor har bröst. Den unge (snygge?) killen Jake är deras granne och han har blivit en riktig brudmagnet sen ex-fästmön och sheriffsdottern Ashley bröt förlovningen för att han inte kunde bestämma sig för bröllopsdatum. Men han jobbar fortfarande extra som sheriffsbiträde när fd svärfadern (Corbin Bernsen) knäpper med fingrarna, vilket han givetvis gör när det är tornadovarning. Då skickar han ut Jake i polisbilen och själv är han kvar på stationen.

Innan dess får vi självklart se kärnkraftsverket både interiört och exteriört och däribland vaktkuren vid infarten där Stu jobbar. Stu som spelas av ingen mindre än: CARL LEWIS!!! Alltså, vi snackar den riktiga Carl nu!! Jag trodde jag skulle få hicka när jag såg att det var han, jag tänkte vad faaaan har det tagit åt honom och när han bara några minuter senare dessutom DÖR så förstod jag ingenting, i alla fall inte varför han skulle vara första namn i förtexterna.

Atomic Twister är över lag en film som sätter igång alla mina tycka-illa-om-amerikaner-triggers. Den är så dumjävla korkad att jag ibland sitter och kippar efter andan som en fågelunge som istället för daggmask fått överkokt tagliatelle till middag. Det kryllar av konversationer som denna:

– Är alla telefoner döda???

– Ja. Dom flesta.

Men telefonerna är bara döda när det passar in i den ”spännande handlingen” precis som att strömavbrott bara existerar när det behövs. Hela reaktorn släcks, allt blir mörkt men i rummet bredvid lyser taklampan. Samtidigt ska skådisarna försöka förmedla att det är en stor jävla katastrof på gång i hela västra Tennessee när det där minimala kärnkraftsverket riskerar att haverera och säger orden som inte alls vittnar om jänkarhybris: It´s gonna make Chernobyl look like a firecracker. Nä hörni. I don´t think so!

Atomic Twister är ingen film jag någonsin kommer rekommendera att en enda människa på jorden ser OM det inte är så att man njuter hämningslöst av att beskåda riktigt värdelöst skådespelande. För här har samlats kanske världens mest obegåvade – men ändå avlönade – skådespelare och det är bitvis stor humor att iaktta dom in action. George Henare som Manuel Fluentez, storbossen på verket, är värst av dom alla och jag kan inte hålla mig för skratt. Tyvärr finns det ingen människa i bild som passerar något som helst nålsöga och ännu mer tyvärr, ingen inblandad icke-i-bild heller.

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.

 

 

Publicerat

Life as we know it

Jag trodde att jag gillade Katherine Heigl när jag såg henne ”agera” mot Seth Rogen i ”komedin” På smällen. Det gjorde jag inte.

Jag gav henne en andra chans i 27 dresses och där passerade hon nålsögat med hårfin marginal.

Några månader senare dök hon ner i dyn igen när hon återigen försökte sig på att ”agera”, denna gång mot ”karaktärsskådespelaren” Ashton Kutcher i pissrullen Killers. Hon dök ner så hårt att det knappt gick att skönja trampdynorna.

Nu VET jag att jag inte gillar henne. Jag VET det. Ändå sitter jag här och har kollat på ännu en bortom medioker ”komedi” med henne som leading lady.

Jag blir så jävla trött. Jag blir trött på henne men mest av allt på mig själv. Det är ju som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg gång på gång på gång och inte fatta att man måste ta på sig en hockeyhjälm för att överleva klungan med bulor.

Jag kan lova en sak. Det kommer aldrig aldrig aldrig någonsin att dyka upp en ”Veckans Heigl” här på bloggen. Aldrig.

Nej.

Never.

Jag säger NEJ till det och ett nej är ett nej alldeles oavsett röstläge.

Hörs det att jag skriker?

 

Publicerat

Mozart and the whale

2001 gjorde den norske regissören Petter Næss sitt livs film. Jag vågar säga det trots att karln inte är äldre än 51 för jag är säker som en O.B Fleur på en gymnastik-uppvisning att Elling är ett mästerverk som inte går att bräcka.

Att det var Elling som öppnade dörren till det stora landet i väst och gav Næss chansen att regissera en Hollywoodsk variant av denna film fyra år senare, ja, visst var det så. Men i Hollywood funkar det inte alltid att kopiera ett vinnande recept rakt av (som Haneke gjorde med sin Funny games till exempel) utan här fick Næss ett nytt manus att bita i, fast ett manus som fortfarande kretsade kring människor med olika former av psykisk sjukdom.

Dom medelåders och kanske inte helt fotogeniska skådespelarna Per Christian Ellefsen och Sven Nordin i Elling har nu blivit utbytta mot några som passar bättre in i ”Hollywoodmodellen”, det vill säga två unga skitsnygga skådisar: Josh Harnett och Radha Mitchell.

Handlingen kretsar kring ett ”hem” där det på dagarna befinner sig en salig blandning av folk med olika störningar.  Donald (Harnett) och Isabelle (Mitchell) har båda Asbergers, dom blir kära i varandra och det uppstår komplikationer.

Josh Harnett är en skådespelare som i mitt tycke befinner i samma klass som Orlando Bloom. Det är utseendemässigt oklanderliga killar men tycker jag som tittar att dom saknar ”det” så är dom fullkomligt onödiga i en rollista. Det finns ingenting eget med dessa två, ingenting spännande, jag tror inte ens dom kan stava till karaktärsskådespelare. Som jag ser det är dom inget annat än två högavlönade neutrum.

Radha Mitchell har jag ingenting att säga om som skådespelare, varken positivt eller negativt, mer än att hon är helt felcastad här.

Det känns ändå som det fanns en klar intention från Næss sida att göra något annorlunda och bra med den här filmen. Titeln Mozart and the whale är bra, den sticker ut men fick den heta så i USA? Nix. Den fick heta Crazy in love. Bara DÄR blir man ju förbaskad.

När pengarna inte räckte till större namn än Harnett och Mitchell borde Næss sagt NEJ, NEJ så ilsket som bara en norrman kan låta. Jag tror nämligen filmen hade blivit bättre om han letat huvudrollsinnehavare på ett riktigt psykhem.

 

Publicerat

Deep Rising

Nu blev det återbesök i Sjöodjursonsdagstemat, bara sådär.  Jag fick nämligen ett mejl. I mejlet stod denna mening:

”Du som är fånig vad gäller vatten och som hatar ormar måste bara se Deep Rising.”

Visst. Mejlskrivaren har rätt. Självklart måste jag se den där filmen.

Treat Williams, Famke Janssen och ett stort gäng andra semikändisar (såna som är väldigt utseendemässigt lika andra stora skådespelare men som saknar en väsentlig beståndsdel: talang) befinner sig på en stor lyxig båt utanför Kinas kust. Många fartyg har försvunnit i området och ingen vet varför. Jo, jag vet, för jag har fått ett mejl så jag VET att det är ormar i vattnet och jag sitter som på häftstift och är skiträdd för jag hatar verkligen ormar mer än jag hatar halsfluss och vinterkräksjuka och fästingar och män som går och handlar i livsmedelsbutiker endast iklädda badbyxor och foppatoppflor.

Men vad fan, det kommer ju inga ormar. Det kommer nåt svart böljande som ser ut som Ursula i Den lilla sjöjungfrun fast med en massa huvuden som påminner om när man ska göra prinskorv lite ”snyggare” och skär snitt – kryss – i ändarna och när korvarna sen steks så liksom fläks dom upp.

Nä. Det här var larv. Skitdåligt larv.

(Och nej, jag kommer aldrig se Snakes on a plane, hur många mejl jag än får.)

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Supernova

En framgångsrik forskare med glasögon i pannan (Peter Fonda) hittar en massa solgrejer i sina jätteteleskop. Han räknar ut att denna solpryl kommer krocka med jorden inom en vecka men istället för att varna allmänheten rymmer han lite osnyggt och ger kryptiska små meddelanden till sina närmaste om att det är viktigt att leva livet fullt ut och att dom ska ”ta hand om sig”.

Solfläcksaktiviteten gör att magnetfälten rubbats och flyttfåglar flyger fel. En trött TV-reporter blir satt på det glamorösa jobbet att prata vimsiga fåglar och i ett försök att förstå magnettjosanhejsan bokar hon möte med forskaren som alltså försvunnit.

Beverly Hills-Dylan (Luke Perry) jobbar åt forskaren och han verkar vara en kringsresande man med en ganska dysfunktionell fru som råkat ut för hemskheter med en psykomördare  inblandad och hon har nu vittnat mot honom, han sitter i finkan i väntan på dödsstraff, hon är livrädd och viftar med en pistol så fort någon närmar sig. Dom har en dotter som Dylan verkar gilla den lilla tid han är hemma.

Tia Carrere är nån spion som förföljt den där forskaren under en längre tid och nu blir Dylan indragen i avlyssningsfuffens på nån konferens och planet störtar och alla dör utom Tia och Dylan och den där TV-reportern vägrar ge upp och allt detta händer medans jag beskådar solfläcksprylar i närbild gjorda på nån utdömd Amiga från 1992.

Det här är en Hallmark-produktion (alltså gjord som en TV-film) som känns som en katastroffilmsvariant av TV-serien Sunset Beach, dvs en serie där absolut INGENTING händer trots att minutrarna, timmarna går.

180 minuter tradigt helvete med en Luke Perry som mer än någonsin försöker efterlikna Bruce Willis i fysiska manér (som att snörpa ihop munnen) är inte så kul. Det är faktiskt inte kul alls. Det är inte ens särskilt mycket katastrof. Jo,  hela FILMEN är en katastrof, men inte handlingen.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Bening: GOOD VIBRATIONS

På en planet långt långt härifrån är befolkningen nåt så tradigt som enbart bestående av män. Till råga på allt så har evolutionen gjort att dessa mäns befruktningsorgan har skrumpnat ihop fullständigt så det beror inte enbart på bristen på kvinnor att avkommor bara är en dröm.

Nu ska en av planetens män väljas ut för att få åka till Jorden. Mannen ska med hjälp av allehanda surrande hjälpmedel och efter diverse utbildningar i den kvinnliga anatomin se till att befrukta en kvinna och vilken som helst verkar duga. Harold Anderson (Garry Shandling) blir den planetens utvalde.

”Komikern” Garry Shandling är en sån man som borde få kvinnor att frivilligt genomgå en knäperforering medelst slagborr och för att sedan fästa knäna tajt mot varandra med en vagnsbult. Om jag tycker han är äcklig? Nädå. Inte värre än en bortglömd falukorv inslagen i en fryspåse instoppad i analen.

Nu blev det äckligt här, jag vet, förlåt, men Good vibrations retar gallfeber på alla mina sämre sidor. Bara det att Good vibrations är den SVENSKA översättningen av originaltiteln What planet are you from? Morr!

Att Annette Bening är med i den här smörjan förvånar mig likaså att birollslistan även innefattar namn som John Goodman, Ben Kingsley och Greg Kinnear.  Jag borde ha lärt mig att aldrig någonsin förvånas.

 

 

 

Publicerat

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.