Kategori: Betyg 1

Publicerat

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Haeundae

En sydkoreansk katastroffilm som dessutom är landets dyraste film genom tiderna. Det är nästan så jag såg ut som Marty Feldman när jag hittade den här.

Nu när jag sett den ser jag ut som Grodan Boll. Grön i ansiktet av nedsvalda spyor och påsar under ögonen värre än sopberget i Nairobi.

Filmen börjar med 90 minuter fars a la Galenskaparnas sämre stunder. Folk slår varandra med tillhyggen (och det SKA alltså vara roligt), skriker urskillningslöst och beter sig som riktiga wackos och jag tänker hela tiden på varför dom ”komiska karaktärerna” i sydkoreanska filmer alltid måste se ut som har Downs syndrom?

Sista halvtimmen händer det lite mer. Tsunamin kommer ÄNTLIGEN. En våg. En våg till. Oj, en jättevåg. Är det slut nu? Nej, skit också, det kommer en våg till. En JÄTTESTOR den här gången. Sydkoreaner verkar i alla fall inte ha simundervisning i läroplanen för det är antingen eller. Antingen står man stadigt på golvet i en snart vattenfylld hiss eller så stiger vattnet ovanför näshöjd och då går det inte att på något sätt hålla sig flytande. Leva eller dö, ingenting där emellan. Hundsim är ett luftslott.

Effekterna må ha varit dyra men är i dom flesta fall inte särskilt bra gjorda. Handlingen är omständig som en stammare som tokstressad ska handla skosnören och saktfärdig som en mördarsnigel på sömnpiller och nu vill jag mest bara snabbspola mig fram till nästa tisdag för herreguuuuud så dåligt det här var.

Publicerat

THE FAST AND THE FURIOUS

Jag fick en trevlig förfrågan från Joel om att recensera den här filmen och självklart svarade jag ja.

Det är tio år sedan jag såg The fast and the furious första gången och på tio år kan mycket hända. Då tyckte jag filmen var en jättetråkig bagatell men ändå stod jag på Biltema dagen efter och letade underredsbelysning till min gula lilla Skoda.

När jag denna gång stoppar filmen i DVD-spelaren försöker jag verkligen se filmen med öppna ögon, tvättade öron och ett rent samvete. Om det gick bra? Ja, det tycker jag.

Som jag ser det är The fast and the furious – fortfarande – en fullständigt onödig film. Den kostade 38 miljoner dollars att spela in, vilket skulle kunna vara BNP för ett mindre afrikanskt land om jag överdriver en smula. 38 miljoner dollar! Tänk så mycket nytta dom pengarna hade kunnat göra i någon annans händer än regissören Rob Cohens. Om filmen hade varit det minsta underhållande hade jag inte klagat alls. Det finns mängder av hjärndöd action som fungerar alldeles utmärkt när jag vill blåsa bort skallen och tänka på nåt annat än tvättstugetider, färgsättningsförslag och handbollsturneringar för en stund men The fast and the furious är ingen sådan film.

En polis som jobbar undercover för att komma åt stadens kriminella streetracinggäng med Dominic (Vin Diesel) i spetsen kan inte få upp pulsen på mig. DET GÅR INTE. Om jag 2001 såg filmen som en sug-och-svälj-bagatell så är den anno 2011 snarare som ett jävla fästingbett som vägrar sluta klia och nånstans vet jag att om jag inte får det ur systemet så riskerar jag att få hjärnhinneinflammation. Inte ens Michelle Rodriguez är särskilt tuff. Jag griper halmstrån här men jag kan inte för mitt liv hitta något som är genuint och bra med den här filmen.

The fast and the furious är som en biltidning i rörligt format. Glamourmodeller kommer och går och det är knappt dom fungerar som ögongodis. Dom balla snabba bilarna och gaspedalen är i centrum och det räcker inte för mig. Det räckte inte ens i Driven och då satt ändå Sylvester Stallone bakom ratten.

Filmens regissör Rob Cohen har gjort videon till Rammsteins fantastiska låt Feuer Frei och han teamade upp med både Vin Diesel och nämnda band redan året efter (2002) och gjorde filmen xXx. Men DET är en heeeelt annan historia.

 

 

.

Läs gärna Joels analys av filmen. Jag behöver nog inte tillägga att vi har ganska olika åsikt om filmen i fråga.

Publicerat

Sjöodjursonsdag: MEGA PIRANHA

The Orinoco river i Venezuela är en smutsig sydamerikansk flod. Var skulle gen-manipulerade pirayor finnas om inte där?

Regissören Eric Forsberg är med all önskvärd tydlighet ett stort fan av Tony Scott. Satan så mycket snabba klipp och jösses så menlöst det blir när det inte är lika snyggt gjort som i Scotts filmer.

Här är det inte färgade linser och vackra människor i close-up, det är en ganska ful man med gröna tatueringar, det är en vuxen kvinna med tandställning och en bikini som vid första anblicken ser ut som ett gäng leverfläckar, det är en tjock man i hudfärgad skjorta och en handfull asiatiskor med och utan bikiniöverdel och med underdelen långt intryckt mellan skinkorna (och nej, inga string) och det är en sunkig båt mitt ute på den där leriga floden. Vad är det mer då? Jo, PIRAYOR såklart, massor massor MASSOR av pirayor!

Mega Piranha lider av en stor och svåravhjälpt åkomma: den är dum. Det är en film nåt så inihelvete korkad att jag redan efter tio minuter funderar på att stänga av. Människorna i båten blir nämligen – givetvis – uppätna av dessa hoppande fiskar men vad händer? Jo, båtens undersida börjar bubbla och BÅTEN sjunker. Varför då? Käkar pirayor skrov och båtinredning till dessert eller vadå?

Filmen hoppar till Los Angeles. Jason, en man med grym six-pack vaknar. Han jobbar i nån form av specialstyrka och skickas till Venezuela då USA´s ambassadör blivit dödad på en båt. Vad är viktigt här? Är det viktiga att någon högt uppsatt man mördats eller att Jason är en snygg uppumpad man i kalsonger? Vad skrev jag här ovan? Jo, att det är en DUM film och således är killens hockeylår det viktiga i den scenen.

Det hoppas vidare igen, nu till ett gäng mikrobiologer som kommit på nåt smart. Men jag som tittar tänker inte på VAD utan fokuserar på hur jävla tröttsamt det är att biologer och/eller forskare i fält på film alltid ska vara klädda i militärgröna västar och att naturintresserade och intelligenta kvinnor alltid är rödhåriga och klär sig i beigt.

Filmen fortsätter i samma anda och nu kan jag välja mellan att skriva norra Europas längsta sågning eller helt enkelt bara höja ett varningens pekfinger för det finns ingen – INGEN – anledning i världen för NÅGON att se den här filmen. Det räcker med att jag slösat bort 90 minuter av mitt liv, tro mig, snälla gör det. Lär av mitt misstag.

Det här var den sista läskiga-djur-under-vatten-sjöodjursonsdagsfilmen. Det är snart sommar. Snart ska bikini, baddräkt, sköna badbyxor eller tajta speedos tas fram ur gömmorna och nära och kära ska börja tjata om bad i svinkalla hav och insjöar fulla av myggägg och soppåsar.

Är du liksom jag en badkruka? Är du en stolt sådan? Svarar du ja på båda dessa frågor så skicka ett mejl med ditt namn och adress till badkruka@fiffisfilmtajm.se.

Jag har tio små presenter att dela ut och dom tio första som mejlar får ett pyttelitet men kärleksfullt bevis för att det 1. är helt okej att vägra bada ute för sjöodjur finns VISST och 2. du är inte ensam.

Publicerat

Trubbel i paradiset

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inte en komedi i världen som håller för en speltid på två timmar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en komedi med Vince Vaughn håller knappt alls för jag blir så trött i öronen av hans monotona röst att jag till slut sitter och håller för dom. Öronen alltså. Det spelar liksom ingen roll om han är rolig eller ej, det funkar inte för mig. Dodgeball funkade helt okej tack vare alla andra utom Vaughn, The break-up var ett sömnpiller Jennifer Aniston till trots, Wedding crashers (119 minuter lång och hela 128 (!) minuter i den oklippta versionen) föll långt före målsnöret och Trubbel i paradiset har knappt ett mål att springa till.

Fyra par med mer eller mindre svajiga relationer ska åka till en paradisö för att ”komma närmare varandra”. Upplägget är nånstans liiiite som Adam Sandlers Grown-ups, fast jävligt mycket tristare och utan alla barn. Jag drog inte på munnen en enda gång, jag tamejfan GÄSPADE med stängd mun och detta trots en line-up som på pappret kändes väldigt skoj.

Om inte ens Jason Bateman, Kristen Bell, Jon Favreau, Malin Åkerman, Kristin Davis och Jean Reno kan rädda den här filmen, ja, what to do? Släng dit all världens flytvästar, världmästaren i SOS-morse, kapten Klänning och hela hans brandmansarsenal, en veckokurs i hjärt-och-lugn-räddning och en köfri akutavdelning, jag lovar, det hjälper inte ett skit.

Se inte den här filmen om du planerar en romantisk filmkväll med din partner. Ta honom/henne i handen, åk till det lokala badhuset och hoppa bomben från tre-meters-svikten tillsammans istället. Det blir ett mindre plask än detta, det kan jag lova.

Här finns filmen.

Publicerat

Daisy Diamond

Finns det någon lägre stående varelse på jorden än en dålig mamma? Finns det något som är lägre ALLS?

En kvinna som inte vill ta hand om sitt barn eller en mamma som gör allt hon kan men det hon kan räcker ingenstans alls, finns det nåt värre, nåt mer…värdelöst?

Ja det gör det.
Det finns Daisy Diamond.

Stackars Noomi Rapace. Hon måste ha läst manuset och sett något mellan raderna som jag som åskådare absolut inte ser. Hon spelar den nyblivna mamman Anna vars enda dröm är att bli skådespelerska. Hon drar till Danmark och söker lyckan men det funkar inte. Provspelningar och vrålskrikande spädbarn är inte en bra kombo. Att titta på film med hörlurar och ha en vrålskrikande bebis i öronen är inte heller särskilt kul. Fan. Ungen skriker halva filmen igenom, jag blir galen! Jag blir så pass galen att jag egentligen bara vill stänga av.

Det är den danske regissören Simon Staho (Dag och Natt) som står bakom Daisy Diamond och jag förstår att han vill skapa debatt och trycka på olika tabubelagda moderskapsprylar men nä, det biter inte på mig. Filmen rinner av mig som havsvatten på Maldiverna och kvar finns endast början till tinitus och ekot av den tokskrikande jävla ungen i öronen.

Men Noomi Rapace är bra.
Noomi Rapace är alltid bra.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Sjöodjursonsdag: Megalodon

”Man blir brun i bastun – det är det bästa.”
”Jag är blyg som en tonåring och beter mig som en sån.”
”Jag gillar att tänka. Jag tycker det är kul.”

Dessa tre citat är alla ursprungna ur Linda Thelenius välformade mun under den tiden hon hette Rosing och befann sig i Big Brother-huset.

Jag har alltid tyckt och trott att hennes ordbajserier är det mest korkade som existerar men jag har haft fel. Det finns en överman och den heter Megalodon.

Enda anledningen till att denna film får ett betyg överhuvudtaget är den absolut sista scenen som faktiskt ger mig en liten ilning i magen. En liten, mikroskopisk nästan, men ändå.

Filmen ska vara 90 minuter lång men redan efter 78 minuter börjar eftertexterna rulla. 12 minuter eftertext, hallå, det klarar inte ens Avatar av och det här är ändå en effektfilm i princip helt utan effekter, i alla fall om man ska räkna dom vettiga.

Tröttsamt och urbota korkat, det är Megalodon i ett nötskal.
Uäk, säger jag och sväljer det som nyss kom upp.

Publicerat

Veckans Gosling: REMEMBER THE TITANS

Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det ”the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, ”based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och ”god” på slutet, dom svarta killarna är självklart ”soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!

Publicerat

Sjöodjursonsdag: Dinoshark

Idag är det onsdag. Onsdagar är en bra dag att titta på läskiga-djur-under-vatten-filmer (precis som alla andra dagar i veckan).

Därför kommer jag att skriva om två sådana filmer idag som båda innehåller kreativa simmande monster som hellre käkar folk i badkläder än påsklunch. Först ut är Dinoshark.

En man befinner sig på en båt i Alaska. Mannen dyker ner i vattnet. En muterad dinosauriehaj vaknar till liv och äter upp honom.

En kille i solglasögon kommer till Mexico. Killen vet troligtvis om att han ser ut som en ung Tom Cruise från sidan varför han i alla lägen ställer sig i profil mot kameran. Till och med Julio Iglesias ligger i lä där och han visar ändå ALLTID upp sig i profil.

En kille som på håll skulle kunna misstas för Jeff Bridges har en båt. Han drar iväg och Tom Cruise-profilen får vakta båten. Sen dör alla av en dåligt gjord CGI-haj som i vissa scener är stor som en normal gädda och i vissa större än Megalodon.

Ja det var väl det.
Typ.

Roger Corman har producerat skräpet och har även en liten roll som doktor i filmen. Nu ska jag ta mig an nästa höjdare som jag misstänker är av samma kaliber. Tjohoo!

Publicerat

World Invasion: Battle Los Angeles

Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!

Publicerat

Sleuth

Sleuth (på svenska blev det Skuggspel) från 2007 är en remake av filmen Sleuth från 1972.

Den gamle klassikerregissören Joseph L. Mankiewicz åtog sig originalet (efter att ha gjort filmer som Cleopatra och Pysar och sländor) och när remaken skulle göras slog filmbolaget på stora trumman och lät den engelske Wallander – Kenneth Branagh – sitta i regissörsstolen.

Anthony Shaffers pjäs är förlaga och han skrev ihop filmmanuset alldeles själv till original-filmen. Till remaken blev självaste Nobelprisvinnaren Harold Pinter kontrakterad men inte fan hjälpte det.

I nya versionen spelar Michael Caine Andrew Wyke och Jude Law Milo Tindle. I gamla versionen spelade Michael Caine Milo Tindle och Laurence Olivier Andrew Wyke. Detta måste vara filmvärldens sätt att leka miljömedvetna och återanvända sopor.

Om jag vill se två personer som överspelar på liten yta och samtidigt talar ett högtravande och icke aktuellt språk då betalar jag hellre en femhundring och knallar iväg till Dramaten.

Ordet för dagen uttalas: [pretaŋʃø:´s].
Pretentiös.

Publicerat

A SERBIAN FILM

Nu är den här, filmen som kan bli för 2011 vad The human centipede var för 2010: den där sjuka filmen ”alla” snackar om och som kan vara ”den värsta någonsin”.

Historien handlar om ex-porrsjärnan Milos som dragit sig tillbaka med fru och liten son och slutat knulla för pengar. Besparingarna börjar sina och Milos behöver ett jobb. Han blir kontaktad av skummisen Vulek som vill ha med Milos i en sista film, en hemlig porrfilmsproduktion som kommer ge honom väldans mycket pengar. Milos tackar ja men borde kanske – såhär med facit i hand – ha tackat nej.

Suck. Denna ständiga tävlan om vem som kan dra gränsen längst åt något outforskat äckligt och/eller perverterat håll och ändå få filmen att klassas som ”vanlig”. Som filmtittare är jag ganska hårdhudad, jag fixar att se äckelpäckel utan alltför stora psykiska men MEN A serbian film tänjer gränsen i mitt tycke alldeles åt helvete för långt åt barnporrhållet för att jag ska kunna se den utan att reagera.

Naket, blodigt, piss och skit, spekulativt våld, psykiskt störda vidrigheter, jag kan ha åsikter om allt det där och jag kan tycka väldigt illa om väldigt mycket MEN min absoluta och tveklösa gräns går när barn dras in i det hela. Denna film klassas som ”skräck” men är ingenting annat än spekulativ sadistisk och pederastisk våldsporr.

Pedofili kan aldrig ha en vettig förklaring, aldrig någonsin försvaras och att dra in grafiska våldtäkter av både ett nyfött barn (jag skiter i att det är och ser ut som en docka!) och en liten 5-årig pojke som en del i handlingen i en ”vanlig skräckfilm” är allt annat än okej. Visst förstår jag att dom scenerna finns där enkom för att provocera, hallå, jag är inte dum, men jag sätter ner foten här å det bestämdaste för detta är provokationer jag inte bett om att få se. Barnporr är dessutom olagligt även om det packeteras i en serbisk skräckförpackning.

Filmen i sig går säkert att analysera i det oändliga men helt ärligt så intresserar det inte mig. Det räcker att konstatera att en speciell scen i filmen har etsat sig fast i mitt medvetande och det gör mig alldeles kall för jag vet inte hur jag ska få bort den.

 

 

Både Discshop och Ginza har valt att dra in försäljningen av denna film då den strider mot deras policy. Det kan man tycka vad man vill om. Personligen tycker jag det är enomt befriande och skönt med företag som vågar ta ställning och jag tycker inte det har ett skit med censur att göra eller att dom leker smakpoliser. Dom vill inte sälja filmen, svårare än så är det inte och jag som sett den förstår dom.

Uppdaterat 2011-05-03:
När jag (den 14:e april) såg att Lovefilm hade A serbian film för uthyrning och att den var etiketterad som både ”drama, internationellt, thriller och skräck” mejlade jag dom och frågade om någon ansvarig faktiskt hade SETT filmen?
Svaret jag fick idag var att filmen numera enbart finns under ”skräck” och att deras policy inte är att censurera filmer. Men frågan kvarstår.

Uppdaterat 2011-05-04:
Jag fick svar från Lovefilm:
” Visst är det så att det finns folk på LOVEFILM som sett filmen och precis som hos allmänheten har den även väckt debatt internt. Vi tycker dock att det är viktigt att inte förmynda utan att informera våra kunder och därefter låta dem göra sina egna val.

Uppdaterat 2011-06-05:
Magnus Betnér har skrivit ett riktigt intressant inlägg om filmen. Klicka här för att komma dit.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 3

Jag erkänner, jag har hårda Colin Firth-cravings efter hans insats i The king´s speech. När jag då hittade filmen Sanna lögner jublade jag lite inombords. En spännande mordhistoria i regi av Atom Egoyan med nämnde Colin (hurra!) och….Kevin Bacon (eeeeehm).

Kevin Bacon är inte en kille som får mig att hjula av glädje direkt. Jag tycker han har gjort ett par sevärda rollinsatser i sitt liv, mer än så är det inte, men här fanns klara förutsättningar för att det skulle kunna bli bra. Det var min åsikt innan jag tjongade in skivan i spelaren och kanske tre-fyra minuter till, SEN insåg jag att det kan bli en låååång kväll framför TV:n.

Lanny (Bacon) och Vince (Firth) är ett känt TV-par, lite som Filip & Fredrik kan man säga. Dom är oskiljaktiga roliga sång-och-dansmän som är tjommiga med och mot varandra och dom får tittarna att samlas runt TV-apparaterna. Kvinnorna flockas kring dom och varje chans att få ligga tas, på mer eller mindre snygga sätt. Så hittas en kvinna död i Lannys hotellbadkar men mordet klaras aldrig upp. En ung journalist (Alison Lohman) vill skriva om mordet femton år senare och börjar snoka.

Kevin Bacon som entertainer var hysteriskt skrattretande redan när han dansade sig fram i Footloose och här ska han dessutom spela lite gigolo vilket inte funkar alls. Att Colin Firth sjunger hellre än bra såg vi i Mama Mia men här är han inte ens charmig bara konstigt aggro och dessutom iklädd en SVINFUL moppemusche. Han måste vara den ende mannen i världen som inte klär i ansad ansiktsbehåring.

Sanna lögner borde ha kunnat vara en helt okej film. Det är den inte. Kevin Bacon som i min bok är både ointressant, rätt ful och fullkomligt obegåvad är precis det även här och jag blir inte ett dugg besviken på honom. Däremot blir jag förbannad för att han drar ner Colin Firth i soppåsen och knyter igen den. Jag har aldrig sett Firth så dålig som han är här. Aldrig. Jag trodde inte det var möjligt men med en riktig papphatt som motspelare så vad fan ska han göra?

Min tes att en bra skådespelare kan bli en usel skådespelare i fel sällskap stämmer och den här filmen är beviset.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Kanske, men jag skulle inte sätta pengar på det.

Här hittar du filmen.

Publicerat

THE RESIDENT

Då gårdagens höjdare var regisserad av Finlands mest kände regissör Renny Harlin tänker jag dagen till ära presentera en film som är regisserad av Finlands kanske mest okände: Antti Jokinen.

Jag brukar normalt sett vara försiktig med spoilers men den här gången fullkomligt sprutar jag ur mig dom så vill du se filmen med friska ögon ska du helst inte fortsätta läsa.

Filmen handlar om en bedragen vältränad akutläkare vill byta bostad då dom gamla minnena känns för påträngande. Någon ringer och erbjuder henne en apbillig hyreslägenhet. Hon tar den. Tjohoo liksom, what´s the catch?

Världens kortaste plot, ja, visst är det det men en nagelbitarthriller behöver inte vara djupare än så för att funka.

Antti Jokinen har alla förutsättningar att få till en visserligen standardiserad thriller men ändå en sevärd sådan men han shabblar bort varenda pass, varenda målchans, ja, han har fanimej ÖPPET MÅL ibland men skjuter ändå utanför.

Planteringarna är lika uppenbara som Drottningsholms trädgårdsmästares. Ahaaaa, där används en spikpistol. Nähä! Så tokigt! Kommer den att återanvändas i slutscenerna? JAAAAA, SKULLE TRO DEEEEET!

Nu är det inte BARA Jokinen som inte hade en av sina bästa veckor på jobbet i och med denna filminspelning, både människorna framför kameran och hans posse bakom måste ha haft viktigare saker att tänka på än arbetsinsatsen för det är verkligen sandlådenivå på slutproduktionen.

Hilary åååå-jag-har-vunnit-en-Oscar-nej-just-det-jag-har-ju-vunnit-TVÅÅÅÅÅ Swank har hamnat i samma felvalsfack som Cuba Gooding Jr och Halle Berry efter sina vinster. Det är inte många rätt där. Att det inte gått så bra för henne kan också bero på att hon faktiskt inte är en överdrivet bra skådespelare, det är mer filmerna hon vunnit med som varit extremt bra.

Vad gäller den manliga huvudrollen så tror jag Jokinen ville ha George Clooney. Eller Javier Bardem. Eller Ola Rapace. Det han fick var Jeffrey Dean Morgan, en billigare mix av dessa tre men en mix med total avsaknad av utstrålning.

Christopher Lee är med på ett liiiitet liiiiitet hörn och när han dör är det enda jag tänker ”jaha, det där var sista gången jag såg honom i en film” för han såg lika död ut innan som han gjorde efteråt.

Inte ens scenograferna lyckas få till det. Lägenheten fullkomligt lyser Albuquerque Studios och alla vinklar, vrår och konstiga ”bakomrum” är så tok-illa genomförda att det känns som interiörer från en dockteater.

Det Antti Jokinen är mest känd för innan detta jubelhaveri är att han regisserade Eurovision Song Contest när det hölls i Helsingfors året efter Lordis vinst 2006. Min absoluta åsikt är den att utan den exekutiva producenten och landsmannen Renny Harlins stålar hade Jokinen aldrig kommit i närheten av en regissörsstol på högre nivå än finska Bolibompa.

Publicerat

OMBYTTA ROLLER

Har du svårt för svordomar och andra fula ord? I såna fall skulle jag råda dig att klicka dig vidare in på någon frikyrklig låtsas-borgerlig modeblogg istället för ett par centimeter längre ner kommer det fullkomligt VINA okvädningsord.

Fortfarande kvar?

Okej.

Hur i hela förbannade helvete kunde jag tycka att Ombytta roller var kul när den kom? Hur FAN var jag funtad som skrattade åt den här skiten? Vuxna rika gubbjävlaluder som roar sig på andra människors bekostnad, som hittar på ”experiment” med andras liv för sitt eget vridna nöjes skull, enbart för att dom kan, för att dom har stålars nog att köpa andra. Är det nåt att garva åt?

Jag tyckte filmen var inte bara rolig utan även smart och tankeväckande när jag som tonåring såg den (jag har hittat anteckningar och dessa brinner nu i en plåtskål i köket). Rikisen som blir tvingad att byta plats med den småkriminelle hemlöse och *huuuulk* nu känner jag att gårdagens middag är på väg upp. Det är surt i hela halsen.

Dan Aykroyd som Louis Winthorpe III är BARA ocharmig, Eddie Murphy som Coleman är inte kul på en fläck och gubbarna Duke & Duke (Ralph Bellamy och Don Ameche) skulle jag vilja stoppa ett varsitt äpple i truten på och lägga upp på julbordet och sen glömma kvar till flugornas och larvernas stora mellandagsglädje.

N-ordet används stenhårt av dom två vita gubbjävlarna – både med ett g och två – såpass ofta att det får vilken civiliserad nutids-människa som helst att skämmas (barnen satt med stora ögon i soffan och sa ”MEN SÅDÄR FÅR MAN JU INTE SÄGA!”) och filmen uppvisar en kvinnosyn som andas förra sekelskiftet. Hora (Jamie Lee Curtis) eller pidestalmadonna (Kristin Holby), allt däremellan är icke existerande.

Det här är en ”komedi” med en tydlig bäst-före-dag. Var den inte förr så var den absolut 80-talet sista dag – fast det kunde lika gärna ha varit 1931.

Mitt betyg när jag såg den 1985:

 

 

Mitt betyg 2011:

(Och nu är jag snäll. Solen skiner, jag är ledig och det är lördag.)