Kategori: Betyg 1

Publicerat

Kommissarie Späck

Det finns tre olika sätt att göra film på: med hjärtat, med hjärnan eller med förhoppning om att fylla på bankkontot snabbt och till alla bredder.

Kommissarie Späck känns, precis som så många andra svenska polisfilmer, enbart som ett sätt att jävligt enkelt tjäna stora pengar och det är fine, det är det absolut, om det finns ett uns av någon av dom andra kroppdelarna med på ett hörn – OCKSÅ.

Det gör det inte här och det förvånar mig lite faktiskt. Nu har inte Fredde Granberg någonting med manus att göra men när han står bakom kameran brukar det kunna bli inte bara sådär barnsligt småkul utan även rätt finurligt och det blir det inte här, inte på en endaste fläck.

Leif Andrée gör antagligen vad han kan för att blåsa lite liv i den äckliga polisen Martin Späck, men det funkar inte. Johan Hedenberg är Grünwald Karlsson och jaaaa, han är arg hela jävla tiden (precis som Persbrandt) och nej, det är inte humor att höra honom lyssna på Sudda sudda sudda sudda bort din sura min varannan minut. Vad har dom fått det ifrån liksom?

Cecilia Frode spelar Irene Snusk. När hon var med i Roast på Berns och så uppenbart inte ville vara där sa hon med allvar i rösten:

”Jag frågade mig själv när jag gick hit om jag tyckte det var roligt med snusk. Könsord, bajs och kiss och sånt och nääe, jag tycker inte det är roligt. Jag tycker det är ett osofistikerat sätt att skämta på.”

Ja, då vet vi åtminstone varför hon tackade ja till den här filmen. Money talks, i alla lägen (och här kan du se hela det ångestladdade ”roliga” klippet. 4 min in i klippet är citatet ovan.).

För Kommissarie Späck är ingenting annat än snusk i ordens mest skitiga bemärkelse. Det är plumpt, sexistiskt, taffligt, lågt och dessutom ”onödigt blodigt” (enligt sonen) och ”helt enkelt inte kul alls” (enligt dottern). Själv skrattar jag åt det som händer före förtexterna men kan man ens tillskriva det en del av filmen? Jag vet inte. Jag vet bara att Kommissarie Späck kan tacka just denna lilla sekvens för det höga betyget.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: HALLOWEEN då och nu.

Den allra första Halloweenfilmen kom 1978 och på svenska hette den Alla helgons blodiga natt.

Redan när jag var tonåring och såg den här för första gången sågs den som en skräckfilmsklassiker.

Det store John Carpenter regisserade, Jamie Lee Curtis var den lilla tjejen och hennes bror, den läskiga killen med vita masken, hette Mike Myers och vem som spelade honom struntade dom flesta en hel hög i. Jag tror faktiskt att många inte ens såg honom utan höll för ögonen mest hela tiden, i alla fall många i min bekantskapskrets och ska jag vara uppriktig, så även jag.

2007 satte Rob Zombie klorna i Halloween och gjorde filmen till sin. Grundstoryn är exakt densamma som i originalet men han har breddat historien, försökt hitta förklaringar och vill ge mer bakgrundsinformation än vad Carpenter gjorde.

I originalet får man tänka själv, i remaken behöver man inte ha en enda hjärncell till övers. Kan du hålla ögonen öppna så förstår du filmen.

Scout Taylor-Compton spelar Jamie Lee Curtis gamla roll som Laurie. I originalfilmen får jag känslan att det enda Curtis behövde visa på provfilmningen var hur hårt i botten nålen på decibellmätaren slog när hon skrek och detsamma gäller för Taylor-Compton. Jävlarihelvete vad hon skriker! Det är sviiiinjobbigt att lyssna på och det lägger en mycket irriterande sordin på hela filmen.

På vissa snyftiga biofilmer har det delats ut näsdukar i foajén och det här är en film där biografpersonalen borde dela ut öronproppar till åskådarna. Det ringer i mina öron fast det var flera timmar sedan filmen tog slut och trots att jag drog ner volymen innan grannen började knacka i väggen.

Halloween 1978

Speltid 91 min = alldeles precis lagom för en skräckfilm.
Story = Intressant, enkel och spännande.
Skådespelarinsatser = Okej. Jamie Lee Curtis var 20 år när filmen spelades in men hon klär sig, beter sig, pratar och ser ut som 40.
Läskighet = när jag såg den första gången var den skitläskig, nu var den sådär. Till mitt försvar var jag typ 13 första gången.
Charm = 70-talsskräckisar är 70-talsskräckisar. Det funkar ändå rätt bra på mig och jag kan inte riktigt förklara varför.
Mardrömmar efteråt = Nu, inga. Då, ett par.

 

 

 

Halloween 2007

Speltid 109 min = alldeles åt helvete för långt för en skräckfilm ÄVEN om filmen skulle vara bra.
Story = lite mustigare än originalet men kanske lite FÖR curlat, tillrättalagt och uppenbart.
Skådespelarinsatser = Hahahaha.
Läskighet = Nollkommanoll procent. Den är inte ens pulshöjande.
Charm = Snyggt jobb av Zombie att återanvända och tänka utanför boxen gällande Mike Myers masker men annars, nä.
Mardrömmar efteråt = Inga. Inte en chans.

Publicerat

PALINDROMES

Efter Happiness och Storytelling har nu recensionsturen kommit till ännu en film signerad Todd Solondz: Palindromes.

13-åriga Aviva vill ha barn. 13-åriga Aviva vill INGENTING annat än just det, att bli mamma.
Ja, det var handlingen det. Det var inte ens ett försök att göra en lång historia kort utan det blev liksom inte mer än sådär.

Aviva spelas av åtta olika personer i filmen vilket innebär att är man minsta ofokuserad (som jag var) och kanske inte hundraprocentigt koncentrerad (som jag var) och kanske inte tycker det är svinkul med såna hära moderna konstprojekt-typ-djupingprylar (Solondz har tydligen alltid velat ha fler skådespelare till en och samma roll ”för att olika människor har olika talanger”) så blir det inte speciellt intressant. Knappt ens sevärt faktiskt. Jag satt med fingret på stoppknappen flera gånger och det enda som höll mig ifrån det sista trycket var det gamla vanliga: jag vill inte tycka saker om en film jag inte sett klart.

Nu har jag sett den – klart – och jag skulle ha tryckt på stopp redan efter tio minuter för varken filmen eller den här recensionen känns det minsta glädjande, varken för mig själv eller för andra.

Det enda med filmen som höll mig uppe var Ellen Barkin. Hon är en av dom snyggaste människorna på jorden och jag har gillat henne stenhårt sen jag såg Sea of love 1989. Annars var filmen ett enda långt njäääää. Jag hittade ingenting av Solondz egensinniga filmmagi som jag tycker så mycket om i hans andra filmer och det gjorde mig lite ledsen.

Nu ska jag vänta skitlänge innan jag ser Life during wartime.

 

Publicerat

Resident evil: Afterlife

Musiken under dom första minutrarna påminner som sånt jag gärna dansar till på skumma synthklubbar. Då känner jag mig lite glad.

Sen börjar det skjutas frenetiskt. Jag fattar inte varför, det är ingen handling alls att tala om, det känns som att jag är mitt inne i nåt dåligt animerat TV-spel där hjältinnan filmas i slowmotion inte för att det ser ballt ut utan för att förlänga filmens speltid. Den manliga skurken, om han nu är en skurk, har solglasögon och pratar sådär entonigt och med sammanbitna käkar som Agent Smith (Hugo Weaving) gör i Matrix.

Men Resident evil: Afterlife är inte Matrix. Resident evil: Afterlife är inte ens Resident evil, inte om man ser till första filmen – och i viss mån andra – som faktiskt var sköna fungerande actionfilmer med en handling som man inte behövde vara universitetsutbildad för att fatta, eller TV-spelsskadad småunge.

Vad än Paul W.S. Anderson har för baktanke med att skriva och regissera detta, om han försöker ge frugan Milla Jovovich en skjuts uppåt på karriärsstegen, så har han absolut fel i sina tankegångar. Att skriva och regissera dynga har nämligen inte hjälpt någon på traven och det blir inte ett dugg bättre av att dra in nära släktingar i den illaluktande högen. Snarare pinsamt av honom – och jääävligt korkat av henne att tacka ja.

Publicerat

When in Rome

Nu gör jag det lätt för mig men jag gör det av pur beundran.

Jag hittade nämligen en av dom roligaste film-recensionerna jag någonsin läst för ett tag sedan och nu har jag sett filmen. När jag sen skulle skriva ihop något som toppade den där recensionen började jag bara garva för det går inte, det är fan omöjligt.

Så varsågod. Det här är en recension av När man är i Rom (When in Rome) skriven av Caroline på Nöjesguiden.

”När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.

Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram.

Det finns inte utrymme för att förklara hur kass den här filmen är. Men ni kan få en hunch: Ni vet, den världsberömda scenen i Fellinis Det ljuva livet, när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi? Den här filmen gör en hommage till den, nej, en kopiering, med anorektikern Bell som snurrar runt och badar i klänning.

Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.”

För att lägga till några egna ord: Don Johnson som åldrats med värdighet (och välutbildad plastikkirurg med full syn till skillnad mot så många andra i Hollywood) har en liten roll som han förvaltar väl. Angelica Huston ger en kaksmula tyngd till historien och vill du prompt se Kristen Bell (som jag inte tycker är fullt så dålig skådis som recensenten ovan), se Forgetting Sarah Marshall istället. Den har både hjärta och hjärna till skillnad från denna larviga parentes i filmhistorien.

Publicerat

Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

Publicerat

THE LAST AIRBENDER

Om förra fredagens biopremiär hade världens fånigaste titel så har denna världens ballaste.

The last airbender är en titel som förpliktigar. En film som heter så ger intrycket att vara en tuff film, alltså ingenting för mesar, veklingar och folk som lätt blir förkylda.

Filmen är baserad på en tecknad TV-serie som tydligen går på Nickelodeon som heter Avatar: The Last Airbender eller Avatar: Legenden Om Aang (ibland är det bra att ha en halvstor son för det här har gått mig helt obemärkt förbi).

Världen serien och filmen utspelar sig i består av fyra olika nationer där invånarna kan bända det element dom tillhör hur dom vill. De fyra folkslagen består av Eldnationen, Vattenfolket, Jordriket och Luftnomaderna.

Den 12-årige luftbändaren Aang (Noah Ringer) är en pånyttfödd Avatar och den ende som kan bemästra alla fyra elementen. Att hålla elementen i balans är viktigt för att bibehålla fred på jorden.

I första filmen får vi lära känna två syskon, Sokka (Jackson Rathbone) och hans syster Katara (Nicola Peltz) som är vattenbändare och det är dom som hittar Aang nedfrusen i en stor isklump och…..nej, jag orkar inte skriva mer om handlingen nu. Den är mig fullkomligt likgiltig. Jag känner aggressionerna bölja upp inom mig och jag försöker verkligen se objektivt på filmen för jag fattar att den inte är gjord för 38-åriga kvinnor men va faaaaan, lite kan man väl få kräva ändå? Typ någorlunda vettigt skådespeleri?

Jackson Rathbone är den jag retar mig mest på. Jag får fan klåda i underlivet av att se honom agera. Han ser sjukt dum ut med sina uppspärrade ögon och inte en enda gång lyckas han använda dom korrekt och titta mot rätt punkt på blue screenen så att effekterna runt omkring honom blir trovärdiga. Alltså, jag snackar om en kille som inte skulle platsa i Glada Hudikteatern men som av någon skum jävla anledning fått en roll både i denna och i Twilight. Den självklara frågan jag ställer mig är: vem har han sugit av för att få dessa?

Den enda skådespelaren som får godkänt är Dev Patel, killen från Slumdog millionaire som här spelar Prince Zuko. Det är en kille som kommer gå hur långt som helst.

Regissören M. Night Shyamalan är innan detta mest känd för sina annorlunda och personliga filmer Sjätte Sinnet, Signs, Unbreakable och The village. Jag gillar det han gjort förut och låter det vara så i min värld. Jag ska försöka förtränga den här, gå vidare och låtsas som det regnar när affischerna för uppföljarna dyker upp på stan. Jag ska helt enkelt behandla filmen som luft.

The last airbender är alltså inte avataren Aang, det är jag!

Publicerat

THE RIG

”Some things shouldn´t be disturbed” står det på filmaffischen. Gud så sant det är.

Nån som inte vill bli störd är typ jag. Jag vill speciellt inte bli störd när jag längtar efter att se en läskig film som handlar om monster i kombination med vatten och blir skitglad när jag hittar The rig som enligt all info handlar om ett alien-ish-monster på en oljerigg mitt i en jättestorm som liksom betar av besättningen en efter en i ett svindlande tempo och i en klaustrofobisk miljö.

Nostromo eller en oljerigg, det kan väl inte spela nån roll? Ja, för tusan, det kan bli nåt, tänkte jag i min enfald och satte på filmen.

Nu såhär efteråt när filmen är sedd och pulsen lagt sig har jag bara en sak att säga till teamet bakom The rig: GÅ OCH DÖÖÖÖ! Ni har fan ingen aning om någonting alls, JÄVLA klåpare!!

Ni är tydligen fullkomligt okunniga i psykologi, relationer, spänningsuppbyggnad, rolltillsättning, scenografi, monster-tillverkning och den lilla men ack så viktiga punkten i en skräckfilm: hur blod ser ut. Vilken färg har det, vilken konsistens?

Men det värsta, det absolut värsta av allt är valet av bakgrunds-musik. Soundtracket består av ett brassband som tutar loss genom hela filmen och jag undrar redan efter tio minuter om det är en columbiansk TV-film jag tittar på eller nåt som sänds på helgnätter på Hallmark. Skräckfilmskänsla får jag bara efteråt när jag tittar mig i spegeln och undrar hur fan jag tänkte. ”Are you talkin´to me?”

The rig gör mig faktiskt BARA förbannad. Ingen annan känsla befinner sig i kroppen, allt annat har rymt. Nåt så urbota jävla korkat packeterat i en alldeles för snygg förpackning – som ett sämre avsnitt av Paradise Hotel.

Publicerat

GREENBERG

Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).

Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.

Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.

Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!

Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.

Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.

 

Publicerat

SVINET

Dagens långsökta gåta:
Köksluckor kan med fördel målas med en skumgummi-rulle för bästa resultat. Om du tar bort gummit, vad finns då kvar?

Svar: Den här filmen. En SKUM RULLE.

Jag tänkte bryta av mitt massiva tittande på amerikansk och svensk film med något helt annat och hittade då denna: en belgisk svartvit film från 1974 – utan text – som handlar om en ensam man som knullar en gris. Ingen kan någonsin säga att jag inte försöker ta ut svängarna i alla fall.

Den svenska titeln, Svinet, låter rätt så harmlös egentligen. Jag har ingen aning om vad originaltiteln Vase de noces ordagrant betyder men den engelska titeln förstår jag: The pig fucking movie.

Redan dom första minutrarna av filmen får mig att ifrågasätta min mentala status som inte stänger av. Mannen, huvudkaraktären, dvs svinet, ska försöka skapa en flygande docka med hjälp av en duva och ett ihåligt illa tilltygat dockhuvud som han försöker trycka ner fågelhuvudet i.

Sen fortsätter filmen med att han försöker sätta på sin älskade sugga, sen bajsar han i en trälåda, sen springer han runt naken endast iförd grova innetofflor och jagar sin sugga men hon är för snabb och för lurig och han får fortfarande inte till det. Mannen har även massor av fåglar som springer runt på tomten och han verkar mest leva för sina djur, sina suspekta glasburkar och innehållet i sin bajstunna.

Sen får han då äntligen valuta för sitt trånande. Han tjongar på suggan och verkar mer än lovligt nöjd, glad och hård i magen efteråt och tidelaget resulterar i att mannen blir pappa till tre små grisar som han ska försöka uppfostra på sin sunkiga jävla gård.

Hade det här varit en svensk film hade jag sagt att med 78 minuters speltid skulle den inte få kallas långfilm. En belgisk film på 78 minuter bör inte heller kallas långfilm och den här är på gränsen att få kallas film överhuvudtaget. Ett konstprojekt, javisst, ett filmat experiment för att ta reda på var filmtittares gränser går, jodå, jag köper det med, men att se Svinet som en vanlig normal spelfilm kommer jag aldrig att kunna göra.

Undrar du förresten hur det gick att se filmen utan text?
Det gick bra. Inte ett enda ord yttrades nämligen i hela filmen.

Tack gode gode Spielberg, Cameron, Malmros, Ephron, Lucas, Howard, Sundvall, Tarantino, Zemeckis och alla ni andra som gör lättsmält filmunderhållning för oss som vill drömma oss bort till en annan värld ibland. Fanns det bara experimentell film såsom denna så skulle jag lägga ner Fiffis filmtajm på en pisskvart och sitta och karva mig i hålfoten med en glasbit istället. Det vore behagligare. För alla.

(märk väl, inte ens denna är sämre än Göta Kanal 3)

 

Publicerat

KARAOKEKUNGEN

”Vem vill se ut som en förvånad badboll?” frågar filmens Pirko (Kjell Wilhelmsen) och syftar till hur snubbar ser ut som rakar av sig håret på huvudet.

Vem vill vara karaokekung frågar jag mig för det här är fan inte bra. Jag hyrde filmen för att få se Mia Skäringer men hur mycket var hon med? Fem minuter? Känns som falsk marknadsföring om någon frågar mig.

Det är krystade dialoger, det är platt scenografi, det är ocharmigt och inte kul alls. Filmen är ändå kategoriserad som komedi, utan citationstecken, men för mig liknar det mer ett Roy Andersson-drama fast utan Roy Anderssons smutspastelliga perfektion.

Kjell Wilhelmsen i huvudrollen verkar vara en skön kille och jag låter ingen skugga falla över honom. Han klarar sig med beröm godkänt och han kunde ju inte veta hur slutresultatet skulle bli när han läste manus och tackade ja.

Näääe, jag ids inte ens analysera det här. Jag tackar för mig och går vidare genom livet för den här hållplatsen har absolut ingenting spännande att ge mig som kan hålla mig kvar. 82 minuter i Almost Elvis-land var 81 för mycket.

Publicerat

Sorority row

Bruce Willis äldsta dotter Rumer Willis har en av rollerna i Sorority row, filmen som gör att jag skäms som en rodnande krabba över att vara tjej och är glad som en 4-åring på julafton att jag inte är tonåring längre.

En på ytan tajt student-tjej-grupp råkar av misstag och dumhet få en av sina tjejmedlemmar dödad. Ja, det är så jävla dumt att jag baxnar!

Tjejerna har med gemensam tankekraft kommit på att dom ska lura en otrogen pojkvän att tjejen som han precis drogat med rohypnol och nu ska spänna på fast hon ligger där i sängen som en död fisk – Men hey! Hon har silikonrattar och är därför både skithet och knullvänlig ändå för en riktig kille behöver tydligen inte ens ett motjuck för att bli tillredställd – ska snedtända och låtsas dö. Men killen får panik, det hela urartar och han dödar henne på riktigt.

Istället för att gå till polisen bestämmer sig gänget för att kasta ner det halvnakna liket, en av deras bästa vänner, i ett hål i skogen. Hmmmm. Moget och ansvarstagande beteende, hahaha, nej, inte direkt. Jävla idioter!

Skrapar man bara det allra allra fjäderlättaste på det där glättiga plattångade och perfekt klädda patrasket så vilar ett gäng välsminkade psykopater. Tjejerna är så plastiga att man lika gärna skulle kunna byta ut dom mot oklädda skyltdockor och sen filma dom som tjeckerna gjorde i sina dockfilmer på 70-talet.

Ställ upp dockan. Klick. Flytta dockan en millimeter. Klick. Flytta lite till. Klick. En långfilm i detta hackiga förmat skulle i mina ögon vara långt mer intressant än det här avskrädet.

Den enda tjejen i filmen som faktiskt klarar sig med hedern i behåll är just Rumer Willis. Hon har ett lite udda utseende, hon är mer lik sin pappa än sin mamma (Demi Moore), i alla fall tror jag det, jag vet ju inte hur Demi Moore skulle se ut utan alla skönhets-operationer. Rumer Willis utseende gör att hon i alla fall känns personlig jämfört med dom där troslösa barbiedockorna som kutar runt i 90 minuter alldeles glosögda och hjärndöda och jag vill inget hellre än att trycka ner ett fälgkors i halsen på hela högen samtidigt.

Nej, fy faaaaaan för det här. Sorority row kan vara en av dom mest infantila tonårsskräckisar som någonsin gjorts och jag känner mig smutsig som faktiskt såg hela utan att förstå mitt eget bästa och stänga av.

Nu ska jag tvaga min kropp hårt och länge med sandpeeling och svinto och jag ska banne mig njuta av det.

Publicerat

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Publicerat

Tre om en: Tre recensioner av filmen Gamer

Att titta på film är sjukt kul! Att prata och skriva om film är nästan lika roligt.

Men att diskutera film eller att läsa recensioner kan även vara ruggigt enerverande. Speciellt jobbigt kan det bli om man själv har en stark åsikt i ämnet och dialogkombatanten och/eller recensenten inte förstår den alls.

Ibland läser jag en recension skriven om en film och jag sliter mitt hår i undran över om det är samma film vi sett. Jag får liksom inte ihop det.

Dagens Tre om en får därför fungera som ett typexempel på just detta.

Det är tre recensioner skrivna av tre olika filmbloggare, men av samma film och det roliga är: det finns inget om är rätt och fel. Filmtittande är subjektivt och personligt skrivna recensioner är bland det roligaste som finns att läsa, även om man inte håller med.

Eller vad tycker du?

Recension nr 1.
Skriven av Andreas från AddePladdes (j-vla) filmblogg

Med nästintill bara dåliga omdömen och bottenbetyg är det lätt att sänka förväntningarna till noll. Gamer är ett sånt fall. Jag försöker å andra sidan att vara så vidsynt som möjligt, så när jag mötte en kille som sa att den där Gamer är ju rätt skön, så fick det räcka för att jag skulle ge den en chans.

En actionrökare av Crank-skaparna med en stenhård Gerard Butler i huvudrollen och den fantastiskt karismatiska Michael C Hall (Dexter) som skurk kan ju inte vara helt värdelöst. Måhända att handlingen är en Running Man-kopia med toppmoderna cgi-effekter, det är ändå ett helt okej upplägg för en hyfsad upplevelse.

Faktum är att det faktiskt blir rätt trevligt. Som jag skrev ovan, Butler är stenhård och Hall är karismatisk. Ingen gör något oväntat, men det krävs inte mer. Visserligen kan jag få fnatt på den intensiva klippningen, men eftersom det verkar vara så det ska göras nu för tiden är det väl bara att vänja sig. Annars tycker jag ändå den håller hög klass med sina effekter.

Visst ser jag också brister, men jag har sett betydligt sämre och mer meningslösa actionfilmer. Gamer har en tillräckligt engagerande story för att hålla mig vaken. Därtill hyfsat storslagna actionsekvenser och självaste Dexter som skurk. Med andra ord; jag är nöjd!

Betyg: 3/5

Recension nr 2.
Skriven av Andreas från Andreas blogg (förmodligen världens sämsta filmblogg):

”Gamer” utspelar sig i en nära framtid, en tid då tankekontrollsteknologi har tagit samhället med storm. Människor kontrollerar andra människor i ett gigantiskt multiplayerspel över Internet.

Den enstörige miljardären Ken Castle är skapare till den kontroversiella underhållningsformen Slayers – ett mäkta populärt spel som låter miljoner agera ut sina innersta lustar och fantasier online – framför en världspublik. Spelandet har utvecklats in i en ny, skrämmande dimension…tankekontroll…manipulation…människor som spelar med människor.

I centrum finns Kable, superstjärnan och kulthjälten från det ultrabrutala spelet Slayers. Kable styrs av Simon, en ung spelare med rockstjärnestatus, som fortsätter att trotsa oddsen och för Kable till seger varje vecka. Bortförd från sin familj, inburad och tvingad att strida mot sin vilja måste Kable – den moderna tidens Gladiator – överleva länge nog att kunna fly från spelet, frita sin familj, återfå sin identitet och rädda mänskligheten från Castles hänsynslösa teknologi.

Alla FPS-spelares drömfilm. Asball. Jag har för några dagar sedan precis avslutat Call of Duty: Modern Warfare 2 och den här kom precis i rätt tid. Såg den i HD och måste säga att det var en perfekt HD-film. Mycket färger och skitläckra filmfilter. Handlingen är rätt ok om man tillåter sig själv att hänga med lite. Kul att se Dexter Morgan från serien Dexter häri också i en annan roll än just Dexter. Gerard Butler svek mig som fan i kärringfilmen PS. I Love You.
Men nu har han min fulla respekt igen.

Typisk kill-film med våld, blod, action, tuttar i mängder med massa massa morbida människor som lever i en fantasivärld.

Betyg: 3,5/5

Recension nr 3.
Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm:

Oftast behöver man bara några minuter för att komma in i en film och få känslan av om det kommer bli bra eller anus.

Med filmen Gamer behövde jag en minut för att känna ”njääääää”, två minuter för att tänka ”vad fan är det här?” och efter dryga fem minuter kommer denna välskrivna dialog:

TV-chefen Bob: Jag tänker inte sumpa tre asiatiska krig på grund av nära.
Nån manlig assistent: Ingen bryr sig om döda asiater. Dom bryr sig om Ken Castle.
TV-chefen Bob: Jag vill prata med Gina.
Programledaren Gina: Okej…Bob. Castle har bara framträtt en enda gång i medierna, i sista intervjun med Walters innan hon dog för nio jävla år sedan.
Bob: Sluta menstruera och säg bara om den blir av för fan!

Exakt där gav jag upp mentalt. Känslan jag fick tämligen direkt av att Gamer inte var något annat än värsta typen manschauvenistisk hjärndöd smörja visade sig stämma. Men Gamer är mer än så.

Gamer är en fullkomligt fördummande pojkaction. Det är en orgie i fördomsrapningar. Kanske har filmskaparna gjort en enkät bland High School-killar i USA om vad dom vill se i en actionrulle och sen skrivit manus utifrån:

1. ball rynkig känd-från-300-snubbe i närbild
2. unga tjejer som dansar i bikini och putar med rumpan
3. unga tjejer som utan egentlig anledning lyfter på tröjan och visar brösten
4. vapen, skottlossning och actionscener med sprutande grus, blod och svett i sådana närbilder att man inte ser vad som händer
5. supersnabba klipp som hjälper till att få bort fokus från den egentliga handlingen och som gör att man inte hinner lyssna så noga på vad karaktärerna pratar om, vilket i och för sig inte gör nåt eftersom det ändå bara är floskler och totalt innehållslösa sådana dessutom.

Jag vill inte tro att det här är vad unga killar vill se i actionfilmsgenren. Jag tror dom har högre krav än så. Jag HOPPAS att dom har högre krav.

JAG nöjer mig i alla fall inte med det här, men å andra sidan, sist jag kollade hade jag ingen snopp.

Publicerat

Vampyrer suger

Det är jävligt inne med vampyrer just nu.

Det är True Blood och Buffy på TV och Twilight-med-otaliga-uppföljare på bio och snart är det Halloween och då springer små gynnare gata upp och gata ner med löständer och skrämmer skiten ur harigt folk som jag.

Vampyrer suger är en parodi på Twilight. Det kan ju va skoj, om man gillar Twilight, vilket inte jag gör.
Jag gillar inte böckerna heller. För mig är dom välskrivna på samma nivå som en Harlequinbok men det är inte det det här inlägget handlar om. Det handlar om filmen Vampyrer suger och ja, det gör dom verkligen.

Det mest intressanta med Vampyrer suger är att vampyrerna inte alls suger lika mycket som i originalfilmen. Filmens Bella heter Becca och spelas av Jenn Proske är till exempel mycket bättre i sin roll än vad Kristen Stewart någonsin var i Twilightfilmerna. Det är visserligen ett faktum som egentligen inte säger någonting alls eftersom det är som att jämföra en monchichi med en banan.

Men när jag genom hela Twilight satt och såg ut som ugglan Helge i från A till Ö och faktiskt inte förstod vad filmen hade för existenberättigande, där satt jag nu och fnissade lite.

Ja, jag fnissade lite. Tre gånger närmare bestämt.
En gång åt en slagsmålsscen mellan en polis och en rullstolsburen (jag vet, jag är hemsk), en gång åt en oskyldig men tydligen rätt illaluktande fis och en gång åt att filmen var slut.