Kategori: Betyg 1

Publicerat

PING-PONGKINGEN

Rille (Jerry Johansson) är en bastant ung kille som är duktig på i stort sett en enda sak: pingis. Åååå han är så duktig på pingis. Åååååå, så duktig är han.

Pingpongboll och racket, det tycker han är jättekul. Han gör till och med fyra sit-ups på pojkrumsgolvet för att bli ÄN bättre på sporten som gett honom en identitet i klassen, bland kompisarna, i livet. Han är ju kungen av pingis.

Filmen är snygg på samma sätt som Roy Anderssons spel-och-reklamfilmer. Scenografisk perfektion men urtråkigt. Det är så tråkigt att klockorna stannar och blodet tveksamt jobbar sig genom kroppen.

Det är segt, det är pudrad lins, det är kalla pastellfärger. Jag vet att Ping-Pongkingen fått en massa priser och den vetskapen kan jag bara avfärda med ett hånfullt HUM.

Hundar som får Best-in-show-medaljer är sällan dom charmigaste jyckarna.

Publicerat

INVICTUS


När jag och min sambo såg Invictus tittade han på mig 41 minuter in i filmen och skrek:

– Det är förändring, det är politik, det är sport, det är gubbar, det är Clintan, det är Morgan Freeman – DET ÄR FANIMEJ PORR!!

Jag var väl kanske inte fullt så upphetsad.

Invictus är en sann historia regisserad av Clint Eastwood som handlar om när Nelson Mandela försöker ena Sydafrika genom att samarbeta med kaptenen för rugbylandslaget.

Morgan Freeman är väldigt porträttlik Nelson Mandela, det är han. High five till det! Matt Damon ser trovärdig ut i grön pikétröja. Vågen på den! Men annars, fy satan va segt och hua vad jag inte bryr mig. Jag bryr mig så lite att jag känner mig dum.

Publicerat

SAW VI

Jag jämför filmen Saw VI med Donatella Versace.

Precis som att jag önskar att nån nära vän till Donatella sagt ”Nu är det fanimej NOG!” om hennes otaliga plastikoperationer så önskar jag att någon väl insatt i Saw-filmserien skulle sätta ner foten, slå näven i bordet och vråla för full hals ”ENOUGH! Nu slutar vi, det här funkar inte längre!”

Det går inte att mjölka en sinande kossa, det går bara inte och om detta manus är det bästa som går att åstadkomma in the name of Saw, då tackar jag för mig hur mycket jag än tycker om dessa filmer. Tack och adjö säger jag, jag har betydligt bättre saker för mig än att titta på dravel.

Manuset till Saw VI är så krystat att det inte skulle vara ett dugg konstigare att packa BB-väskan och åka till sjukhuset för att lägga sig på britsen, kräva epidural och sen krysta utav bara helvete – fast jag vet att jag är typ skengravid.

Nej.
Slutsågat.
Enough!

Publicerat

BRAVEHEART

Om kaffe är mänskligheten så är Braveheart sumpen. Om äpplet är manligheten så är Braveheart kärnorna.

Braveheart är som en stor smutsig, nästan lite sotig, erektion. Braveheart är själva essensen av allt som andas machorulle och jag som ifrågasättande och någorlunda kritisk tjej känner bara FY FAN VA SÖMNIGT DET HÄR ÄR.

Det är 1200-talet i Skottland och William Wallace fru blir mördad och han målar sig blå i fejset och skriker FREEEEDOOOOM och snubbarna grinar och tanterna fnissar. För i min värld, liksom i dom flesta kvinnors, så är det inte William Wallace som är frihetskämpen Wallace på duken/TV:n framför oss, det är Mel Gibson, åttabarnspappan, som hittat fingerfärg och en påse pengar och vill leka krig en stund.

Visst, filmen må vara välregisserad men den är tre timmar långt och vem fan orkar med det? Och alla dessa floskler sen:

”Every man dies, but not every man really lives.”

”If we join, we can win, if we win we’ll have what none of us ever had before: A country of our own.”

” Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin’ to trade ALL the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take…OUR FREEDOM”

Jag har hellre vinterkräksjuka en hel månad än ser om den här.

Publicerat

THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD

Exakt detta hände 13 augusti 2008.

Två trötta figurer, så nära medvetslöshet man kan komma och ändå stå upprätt, hyr en film.

Sambo (pekar på en film): Den här då?
Jag: Näääää.
Sambo (håller upp Gone baby gone): Den här då?
Jag: Neeeeej, herregud, ingen film med en Affleck i huvudrollen!
Sambo: Den här då?
Jag: Jag vill ha en film med berättarröst. Jag orkar inte tänka på vad den handlar om… Jag vill ha en seg och långsam film som inte handlar om mycket alls.
Sambo: Den här då?
Jag: Okej.

Vi går hem med ”The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford” under armen. En film jag aldrig hyrt om jag haft en puls över 45.

Filmen börjar. Det är gitarrklink och vackra vyer. Efter 40 minuter ska Brad Pitt med följe råna ett tåg. Brad står på rälsen och väntar in tåget, man hör tåget, det kommer där, bakom kröken. Bilden är alldeles svart i många sekunder.
Jag: Guuud va skönt!
Sambo: Ja…kan det inte fortsätta vara så.
Jag: Vilken bra film.

20 minuter senare.
Jag: Duu…vad handlar filmen om egentligen?
Sambo: Jesse James.
Jag: Nähä??
Sambo: Jo.
Jag: Det spelar ingen roll förresten.
Sambo: Du fick din berättarröst i alla fall.
Jag: Ja. Det är bra.

En timme senare.
Jag: Den här filmen tar verkligen aldrig slut…
Sambo: Det verkar inte så…
Jag: Den är inte direkt spännande. Casey Affleck….han är så skitdålig.
Sambo: Han ska vara skitdålig.
Jag: Och skitful.
Sambo: Han spelar nog på att han är sådär ful.
Jag: Jahaa.

En halvtimme senare.
Sambo: Nu tar den nog slut!
Jag: ….
Sambo: Neheeeej…
Jag: Nudå?
Sambo: Nej, inte nu heller, va fan den handlar ju inte om nånting längre. Jesse James är ju DÖD för helvete.
Jag: Nån har satsat miljoners miljarder i den här filmen… Undrar varför…
Sambo: Mmmm…
Jag: Vem bryr sig om Jesse James?
Sambo: Amerikanerna. Han är väl som deras Robin Hood.
Jag: Robin Hood var en snällis. Jesse James är vidrig.
Sambo: Ja.
Jag: NUUUUU!!!!! Äntligen är filmen slut! Gonatt!
Sambo: Gonatt.

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN RIDER IGEN

Om den första filmen om djurdetektiven Ace Ventura faktiskt är en komisk sevärd liten film så är uppföljaren precis motsatsen.

Jag tror personligen att Jim Carrey fick äckligt mycket pengar för att hjälpa filmbolaget suga ur benmärgen ur den första succéfilmen och sen var det inte så mycket mer. Inget manus, ingen som vågade tala om för Carrey att han fan inte är kul, inget hjärta alls, bara skrik, skrän och otäckt jävla överspel.

Jag skrattade inte förra gången jag såg filmen heller och inte ens barnen skrattar nu. Jag litar på dom, mer än mig själv, eftersom jag tydligen är masochistiskt lagd och körde den i repris.

Publicerat

NAPOLEON DYNAMITE

Napoleon Dynamite (Jon Heder) är en gänglig kille med krulligt rött hår och stora glasögon. Han är en sån som indiepopparna på Söder (i Stockholm) tycker är snygg då han är rätt lik norrmannen Erlend Öye i Kings of Convenience.

Napoleon Dynamite är vad man skulle kunna kalla en kuf. En rätt ocharmig kuf. Han har en kompis som heter Pedro (Efren Ramirez) som har mustasch sen består hans umgänge mest av en underlig klunga släkt.

Vad jag förstår så klassas denna film som komedi vilket antingen betyder att jag är hundra procent humorlös eller att den faktiskt inte är så rolig som omslaget påvisar för jag skrattade inte en enda gång.

Att det är en ”independentfilm” vittnar både omslaget och förtexten om och det är inte något som per automatik klassas som dåligt i min värld. P3-musik som företeelse är inte heller dålig, men precis som independentfilm så krävs det en hel del för att jag ska gå ner i brygga och skrika ”MEEEER”.

Jag skriker ingenting till Napoleon Dynamite. Jag försöker hålla mig vaken. Däremot spolade jag tillbaka och såg eftertexterna fyra gånger för det är inte alltid jag får höra en av mina absoluta favoritlåtar i en film. Det gjorde mig glad men det var också det enda.

Publicerat

WRONG TURN 3

Två fängelsevakter ska förflytta en grupp interner från ett fängelse till ett annat. Självklart tar dom en ”hemlig” väg som ingen vet om. Självklart är det noll täckning på mobilen i just den del av skogen där bussen blir avprejad av vägen. Självklart är det så.

Filuren som prejar bussen av vägen är inte en kompis från förr som vill hjälpa sin polare på insidan ut i det fria, nej, det är en missbildad inavelskannibal som helt enkelt är jävligt hungrig på människokött.

Första filmen i Wrong turn-serien är riktigt spännande och välgjord. Urtypen av en skräckis, javisst, men sevärd och en riktig nagelbitare. Släkten av inavlade människomonster är läskiga som tusan.
Andra filmen var snäppet sämre men fortfarande en sevärd rulle en beige vanlig svennekväll. Men det här? Herregudminskapare vad är detta för nåt?

Skådisar som verkar hämtade från en kulturamakurs i överspel utan handledare. En handling som utskriven på A4-papper bättre hade lämpat sig som hjälpmedel på ett utedass.

Det är blodigt, det är kreativa mordmetoder, det är kapade kroppsdelar åt alla håll och kanter och det är så urkeckigt dåligt att jag bara vill somna in.
Och det gör jag. Bitvis. Ändå missar jag ingenting.

Publicerat

ANTICHRIST

Filmen börjar med fem minuter ren och skär filmhistoria.

En man och en kvinna, Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, älskar passionerat till tonerna av Händel samtidigt som deras son tar sig ut från babysängen, upp på fönsterbrädan, trillar ut och dör. Allting filmat i svartvitt, i slowmotion. Det är vackert så hjärtat nästan stannar.

Sen börjar själva filmen. Dafoes rollfigur är terapeut och när han ser sin kvinna liten, totaltförstörd och helt inne i sin egen svarta värld och bestämmer han sig för att hjälpa henne tillbaka till livet.

Spännande? Suggestiv? Stor konst? Nej.
Pretentiöst dravel? Lars von Trier i sitt esse? Ja.

Hade jag vetat efter dom första fem fenomenala minuterna vad jag vet nu hade jag stängt av filmen där och då. Fy satan vad dåligt.

(Tilläggas bör att jag slapp förseningsavgift på hyrfilmen för att jag enligt videobutikskillen ”hade hyrt förra årets absolut bästa film”. Vilken planet kommer han ifrån?)

Publicerat

SHERLOCK HOLMES

Sherlock Holmes för en oinvigt (som jag) var en halvgammal engelskman med tweedblazer, hatt och snugga. Hur Dr Watson såg ut har jag noll koll på, jag kan inte ens krysta fram en fantasibild. Men, det jag INTE tror om dom båda är att dom ser ut som Robert Downey Jr och Jude Law. Absolut noll komma noll procent tror jag det.

Däremot finns det alltså hollywoodproducenter med alldeles sjukt för mycket pengar i bakfickan som tycker just det – OCH att dessa två litterära figurer vore spännande att göra en actionfilm om.

Dom måste ha varit bra påtända när den idén kläcktes och stolta nog att inte inse sin begränsning när filmandet väl rullades igång, för jösses Amaaaalia vad det är är dåligt. Eller, nej, det är beyond dåligt. Det är….ingenting.

Det är en blahaj-story, Robert Downey Jr och Jude Law gör säkert det dom kan av manus, men det räcker ingenstans. Det är tråkigt, det är så irriterande trist att jag märker att jag sitter och noppar ögonbrynen med fingrarna för att inte somna och det är det sämsta soundtrack jag någonsin hört på film. Och det vill inte säga lite.

Publicerat

PINEAPPLE EXPRESS


Slicka av undersidan på din vintersöliga sko efter att du halkat runt i ångande hundbajs.

Ät en kubikmeter korvskinn.

Skrapa upp det som suttit på väggen bakom spisen i 15 år och stek det tillsammans med mögligt bröd.

Gör det, gör precis vad fan du vill men
ett tips i all välmening:
SE INTE DEN HÄR SKITEN!

Allting annat i hela världen känns som mindre slöseri med tid.

Publicerat

BRONSON

En spelfilm om Charles Manson? Ja, det kunde ju vara trevligt en vanlig enkel onsdagkväll. Han är ju rätt spännande och så har han ju haft ihjäl hon som då var Roman Polanskis flickvän. Jag förstår att det görs en film om honom.

Tjugo minuter in i filmen utbrister jag:
Charles BRONSON???

Ja, jag hade missuppfattat och blandat ihop hela grejen och det som jag vid första anblicken trodde var en boxarrulle och vid andra en inblick i en sjuk massmördares liv och leverne var alltså ingenting annat än en film om Charles Bronson, Englands genom tiderna mest våldsamma intern. De senaste 35 åren har han endast varit en fri man i fyra månader och i 30 av dessa 35 år har han suttit isolerad.

Jahaja.
Intressant?
Nä. Inte på en fläck.

Jag tror inte engelsmännen skulle tycka det var särdeles intressant med en spelfilm om Clark Olofsson heller. För visst underlättar det om man vet vem Charles Bronson är och visst hade filmen fått en lite bättre start i mitt medvetande om jag inte trott jag skulle få se något helt annat.

Likväl. Det är en jävligt skum film. Jag bryr mig inte nämvärt om denna sjuka människas förehavanden. Det bästa i hela filmen är när hans psykavdelning idkar minidisco och kör fri-och-fuldans till It´s a sin med Pet Shop Boys. Då skrattade jag gott för ett par sekunder.

Publicerat

DUPLICITY

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jaså…kanske?

Jag kanske ska harkla mig, titta stelt i fjärran och projicera någon form av afasi på mig själv för jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.

Vad är det här?

Julia Roberts är världens sötaste när hon ler sådär som bara hon kan med sjutusenåttahundra kritvita perfekta tänder, men när hon får ett filmmanus i sina spetiga händer som inte är bättre än baksidesannonsen för Telefiket i Se&Hör då sätter jag ner foten. Då är det inte okej.

Och den faaaaaan som gett Clive Owen nyckeln till Hollywoods finrum skulle jag vilja se i ögonen. Clive Owen är nån slags Nicolas Cage-copycat som desperat försöker efterhärma Cage Den Store till både uttal och manér men som alltid faller pladask på sin egen självgodhet.
Clive Owen är inte trovärdig. Han är i princip ALDRIG trovärdig och som nån form av mästerspion är han det definitivt inte. Sen kan jag se det komiska i att det är just Nicolas Cage han försöker härma. Jag menar, när var HAN riktigt bra sist?

Duplicity är ett beigt stolpskott så dåligt att jag inte ens kunde somna av den. Jag satt mest och tänkte på exakt VAD som gjorde filmen så infernaliskt intetsägande och nu har afasin drabbat mig på riktigt för fast jag försöker bena ut det så vet jag fortfarande inte.

Publicerat

TAKEN

Snygg framsida.
Snygg Liam Neeson i skinnjacka.

Storyn känns spännande: en engagerad och ofrivilligt frånvarande pappa som dessutom är fd CIA-agent ringer sin unga dotter som är på semester i Paris med en kompis fast hon inte får och mitt under samtalet hör han hur dottern och kompisen blir kidnappade. Då sätter han sig på ett flyg till Paris och börjar leta upp bovarna han bara hört rösterna på och får så småningom reda på att han har fyra dagar på sig att hitta tjejerna innan dom ska säljas vidare som prostituerade till nåt skumt land.

Visst låter det okej, men inget kunde vara mer fel. Taken är lika rutten som fallfrukt på gräsmattan efter tre veckors ihållande höstregn. Taken är ett hånskratt rätt upp i ansiktet på alla oss som inte nödvändigtvis tror att en hög placering på videotoppen är detsamma som en sevärd film men som ändå aldrig slutar hoppas.

Eftersmaken av Taken är lika äcklig som lukten av en 20-sekunders rödvinssåssmygare.
Se inte det här – ät skit istället. Det är godare.

Publicerat

MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER

Georgia (Nia Vardalos) åkte till Grekland för att jobba som lärare i ett år men fick sparken och tog istället ett jobb som turistguide. Jag förstår inte varför hon inte bara åkte hem.
Hon avskyr sitt jobb, hon hatar the low-life-suckers som vanligtvis stavas plånboksstinna turister, hon är helt enkelt en sur jävla kärring som hamnat på fel plats och såna finns det alltför många av i verkligheten för att jag ska skratta åt dom på film.

Min stora feta grekiska semester är nån sorts uppföljare på Mitt stora feta grekiska bröllop, en film som även den lovade mer än den kunde hålla. Men detta formidabla skräp hade aldrig filmats om inte föregångaren dragit in stora högar dollars världen över på low-life-suckers som har en förmåga att se det pittoreska och roliga i sånt jag inte fattar alls.

Jag ville drömma mig bort en stund, se lite sol, få chartersemesterkänslor från TV-soffan. Min stora feta grekiska semester funkar inte ens som inspiration för just detta.

Richard Dreyfuss gör visserligen en mysig karaktär och kanske är det hans tur att ta över grumprollerna som den oftast dötråkige Robert Duvall får i alla filmer och som kuriosa är en av de hjärndöda turisterna i filmen samma kille som drack Jim Carreys kiss i Dum och dummare. Hans karriär har inte gått spikrakt uppåt direkt.