Kategori: Betyg 1

Publicerat

CONFESSIONS OF A SHOPAHOLIC

Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat.
Ja, det och ungefär ingenting annat tänkte jag på när jag såg filmen Confessions of a shopaholic på bio i London. Jag tänkte liiite på ifall den 10-årige sonen bredvid fattade nåt av en otextad film på engelska också och ja, han fattade allt vilket säger mycket mer om filmens djup än om grabbens engelskakunskaper.

Rebecca (Isla Fisher, som är ihop med Borat, Sasha Baron Cohen, i verkligheten) gillar alltså att shoppa. Hon har många kreditkort. Hon är inte så bra på att betala av skulderna hon shoppar till sig med kreditkorten. Det går åt helvete med ekonomin och den stackars modemedvetna tjejen måste jobba för att få ihop det.

Det här är inte kul. Det här är inte bra. Det är infantilt och ja, visst, Isla Fisher ÄR söt och ja, hon är jättebra på att gå lite inåt med fötterna och blinka som en äkta bimbo och ha fint lockigt hår, men vad fan, ska inte film vara mer än så?

Jo. I min värld.

Publicerat

PÅ SMÄLLEN

Jag gillar övernaturliga filmer. Jag gillar att titta på företeelser jag egentligen inte förstår och definitivt inte tror på, speciellt när det gäller rymden, rymdvarelser och konstiga djur under vattnet.
Jag har ingenting emot sagor, fantasy, knäppa hittepåhistorier. Det jag inte fixar i film är när storyn ska låtsas vara någorlunda verklighetstrogen men det är så way off att det inte GÅR att köpa historien på en endaste fläck.
På smällen är en sådan film.

Den vrålsnygga och jättecharmiga tjejen Alison (Katherine Heigl) jobbar bakom kameran på TV-kanalen E. Hennes stora dröm är att själv få vara den som intervjuar kändisar och en vacker dag slår drömmen in: hon får jobbet och ett eget TV-program.
För att fira det tar hon med sig jättesöta storasyrran och småbarnsmamman Debbie (Leslie Mann) på krogen.

På samma krog är Ben (Seth Rogen) och hans störda haschrökande flumdruttar till polare. Ben är en riktig loser i ordets alla bemärkelser. En man utan vilja att göra något vettigt, han lever för dagen, för att bli hög och full och jobb, det har han inget. Ben är allmänt ful, det känns som han luktar malpåse och han beter sig som en gris. Denna Ben hamnar efter den blöta krogkvällen i säng med Alison. Detta händer kanske 20 minuter in i filmen och hade den inte dött innan så dör den då.

MEN FÖR HELVETE! Tror filmskaparna jag är född igår? Att Alison ens skulle snegla på Ben är lika troligt som att Nicole Kidman skulle bry sitt lilla australienska vänsteröga om Per Nuder gick förbi. Nej, precis, det skulle inte hända. Att Alison och Ben sen hamnar i säng, hur hög promillehalt dom än har, är lika troligt som om Marcus Schenkenberg och Kristina Lugn skulle vakna upp en söndagmorgon i samma säng, titta på varandra och utbrista ”WHA HAPPEN?”

Grejen är den att det slutar inte där. Alison får inte panik när hon vaknar, hur äcklad hon än ser ut när hon ser Bens nakna kropp. Dom går gemensamt och äter frukost på ett fik, Ben fortsätter att bete sig som en Homo erectus, som en fucking jubelidiot. Han ger henne inte sitt telefonnummer när HON frågar, men HON ger honom sitt visitkort från TV-kanalen och jag sitter i vrålar TROOOOOOLIGT?!?!?! Varför går hon inte bara??? i soffan.

Hela filmen fortsätter i samma stil. Allt är totalt missanpassat utan att en enda sekund vara hjärtligt eller ens roligt.

Katerine Heigl är bra, hon gör vad hon kan med dasspappret till manus hon tackat ja till. Seth Rogen är en av mina absoluta hatobjekt alla kategorier. För mig är det ett under att han får stå framför kameran någonstans, någongång, under några som helst omständigheter. Han är inte rolig, han är inte charmig, han pratar så slafsigt att det är svårt att höra vad han säger och han är rent utsagt ful som stryk. Paul Rudd, som spelar storasystern man, är motsatsen: nedtonat briljant i det mesta han gör men hans roll är på tok för liten för att det ska göra nån större skillnad för filmkänslan i stort.

Det här är en räserbajsfilm i ordets mest verklighetstrogna bemärkelse.

Publicerat

THE TAKING OF PELHAM 123

Tunnelbaneactionthriller. Låter det kul?
Nej, precis. Det är det inte heller.

Ja, John Travolta ser skittuff ut med halstatuering.
Nej, det går inte att göra en film bara för att filmfolk vill visa en tuff John Travolta med halstatuering och Denzel Washington är ungefär lika full av liv som en 100 år gammal tall med rotröta.

Att den hade 100000000 dollar i budget, att det finns ett original från 1974 och en TV-serie från 1998 baserat på samma skitmanus gör inte saken ett dugg bättre.

Sätt dig på tuben och åk mellan Akalla och Mörby Centrum. Jag kan lova att det händer mer spännande saker under den åkturen än under dessa 106 minuter.

Publicerat

HEARTBREAK HOTEL

Att se Colin Nutleys film Heartbreak hotel känns som att bevittna en impotent man som står och juckar frenetiskt mot en tall.

Jag förstår att gamle Colin är stolt över sin fru, hon är duktig och fin, har smala ben och välbevarade tuttar. Men att han i film efter film efter film exploaterar henne gör inte att hon känns som en bättre skådis – bara ännu mer en colinfru. Fast i ”Heartbreak hotel” gråter hon inte en enda gång. Det är ett stort steg framåt. Däremot skriker hon jävligt mycket.

Heartbreak hotel är tänkt som en tjejfilm. Det måste vara så. Men hur nåt förhandsstödsprao på Filminstitutet kan ha sett potentialen i att korkade tjejgäng ska gå man (kvinn?) ur huset för att se två nyskilda kända skådisar dansa – det är illa. Det är ren och skär förakt.
Det finns inte en scen i den filmen som är trovärdig. Inte en scen där någon levande kvinnlig varelse kan känna igen sig.

Det är inte trovärdigt att Maria Lundqvists 42:åriga Gudrun inte vet hur man gör när man går till gynekologen. Det är inte trovärdigt att Helena Bergströms 41:åriga gynekologkaraktär ringer upp p-lisan Gudrun som nyss kallat henne ”fittjävel” och vill bli kompis med henne. Det är inte trovärdigt att två medelålders kvinnor blir stoppade av polisen på Sergelgatan och skriker ”ta mig bakifrån” och slänger upp sig på motorhuven.

Jag har väldigt låga tankar om Colin Nutley (förutom när det gäller Black Jack och i viss mån första Änglagård) och inte blir dom högre när soundtracket består till 50% av låtarna på Eva Dahlgrens En blekt blondins hjärta. Från 1992!! Det funkar inte. Det blir inte trovärdigt att det spelas ”Hey winner” med Lolita pop på ett normalt uteställe i Stockholm 2005. Eller att det dansas frenetiskt till ”Två av oss” med X-models.
Det känns enbart som en massiv flört med nyskilda sextiotalistiska småstadsbrudar. ”Kom igen tjejer, visst känner ni igen er, vi spelar ju till och med ER musik. Det är bara Ooa hela natten som fattas och lite Tomas Ledin, men det kan ni spela när ni kommer hem. Gå och se filmen nu för bövelen!!

Smöret känns mest härsket. Colin Nutley har jävligt låga tankar om Sussi från Falkenberg och Ann-Mari från Sveg om han tror att dom går på den här lätta. Dom gör inte det, dom KAN INTE det. Om nu Mr Nutley vill visa svenska folket vilket härligt sydeuropeiskt temperament hans fru behärskar, så låt honom göra det. Ställ ut henne på Nytorget och låt henne vråla. Men jag vill inte se mer av familjen Nutley/Bergström på film nu på ett tag. Fast å andra sidan är det ju ingen som tvingar mig att hyra skiten.

Publicerat

TWILIGHT

Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag är för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig och allt det hade jag behövt i en Kånken på ryggen om det här skulle ha funkat det allra minsta.

Jag förstår att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE!

Publicerat

PUBLIC ENEMIES

Det här var den av sommarens storfilmer som kändes mest ointressant att se på bio.

Michael Mann är en överskattad regissör, fan, filmen Heat var höjd till skyarna när den kom och den var ett värre sömnpiller än en hel karta Valerina.

Jag hade således inga som helst förväntningar på den här filmen. Inga alls. Att Johnny Depp är en bra skådis är en lika oemotsagd sanning som att jorden är rund. Men mer då? Sen då?

Gäsp.

Dubbelgäsp.

Det roligaste i filmen är Christian Bales rollfigur som heter Melvin Purvis. Tänk, ett sånt namn hade Oasis och Blur-fansen ryckt av sig grungefrillan för att få heta när det begav sig.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)

Publicerat

G-FORCE

Redan för flera år sedan började jag gnälla över programmen på MTV, att det klipps sjutton gånger i sekunden och jag blir typ trött bara av att titta. Ögonen hänger liksom inte med.

MTV-klippning är gubbkalsong i jämförelse med G-Force.
HÄR går det undan.

Jag fattar att tanken med filmen är stor duk, 3D-brillor, jättepopcorn och big-gulp-läsk och att titta på den på liten dator med kasst ljud inte är att göra filmen rättvisa. Men det skiter jag i.

Filmen är nämligen inte alltigenom dålig. Den är inte bra, men det är ingen kalkon och jag vet att jag definitivt inte är målgruppen för marsvinsanimerad action så jag sågar den bara lite.
Med sticksåg.

Trailern hittar du här

Publicerat

FLOOD


JAG
Har ni nåt mer ex av Flood?

HON I VIDEOAFFÄREN
Va?

 

JAG
Jag skulle vilja hyra Flood men det finns inga på hyllan. Kommer det in nån ikväll tror du?

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vi har ingen sån film.

 

JAG
Jodu, den ligger trea på topplistan.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vad hette den sa du?

 

JAG
Flood.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Finns ingen sån.

 

JAG
Flood. Alltså F-l-o-o-d, flood (uttalar detta på engelska).

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vad säger du?

 

JAG
Flood.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Nej. Finns ingen sån.

 

JAG
JO! FLOOD. Flod, typ (uttalar detta på svenska)

 

HON I VIDEOAFFÄREN

Jahaaaa. FLOD. Jamen, säg det då!

Jag fick ställa mig på kö för att få filmen och nu har jag sett den. En katastroffilm är alltid en katastroffilm och Robert Carlyle har man inte sett på ett tag. Har somnat till Hotet från underjorden 1, 2 och 3 de senaste veckorna och idag somnade jag till den här skräprullen. Herregud, vad kommer alla pengar och dyslektiska manusläsare ifrån?

Publicerat

QUANTUM OF SOLACE

Söndagmiddag hemma hos T´s gamla mormor. Jag lyckades sopa ner en porslinfågel på golvet, tjonga till en vägglampett så den nästan ramlade ner, fastna i en gardinlängd så den lossnade från stången, tjonga till den andra vägglampetten så den slocknade och spilla en hög med grädde på fina duken.
Summasummarum, en lyckad middag.

Quantum of solace är för övrigt helt kass. Alltså, heeeelt kass. Daniel Craig är visserligen perfekt i rollen, så perfekt att hans nuna är som klippt och skuren att animera och i flera scener vet man inte om han är animerad eller på riktigt. Ungefär som när Pierce Brosnan surfade på vågorna i ”Die another day”. Pinsamt dåligt. Enda skillnaden är att i den filmen var det en scen, nu gäller det hela filmen igenom.

Sen är en Bondfilm inte en riktig Bondfilm utan gadgets, men det är en annan femma.

Publicerat

ÄNGLAR & DEMONER

Att gå på bio och se en Tom Hanks-film är som att hälsa på en gammal mysig släkting som uppklädd i stickad kofta och mjuka tofflor serverar inkokt lax med färskpotatis och eggnog. Sen har han bäddat sängen i extrarummet med mjukt täcke, gammaldags manglat överlakan med monogram och ställt en tickande väckarklocka på sängbordet.

Att höra Tom Hanks prata ger mig ett klädsamt delfinleende och jag känner att jag vill vinka sådär töntigt som bara Forrest Gump kan göra och ropa Hej! Hej! Hur går det för dig? Jag har saknat dig juu!
Jag har precis sett något som man antingen kan kalla ”insidan av en bortglömd hundbajspåse” eller så kan man säga Änglar och demoner. Jag skulle kunna skriva massor om filmen. Jag skulle kunna skriva en hel del om min stolsgranne till höger också. Hon som filmen igenom försökte få den jävligt osympatiska pojkvännen att förklara varför han inte ville flytta ihop med henne. Jag skulle kunna skriva om mannen som torrhostade sig igenom filmen ungefär varannan minut eller han som skrek ”TYST!” så fort en tredje snubbe lite längre upp i salongen vrålade ”ÖH! MAAARCUUUUS, va ä du?”. Men jag gör det inte. Jag koncentrerar mig på Tom Hanks.

Att se Tom är ett varmt återseende oavsett om han sitter ensam på en öde ö med en volleyboll som heter Winston, om han är HIV-skorvig i fejset, om han får mina barn att gråta genom att hålla om sin son Forrest och luta huvudet på sned, om han är konduktör i Polarexpressen eller som vanligt bara kär i Meg Ryan.

Jag tycker om Tom Hanks. Om Änglar och demoner tycker jag mycket, men inte om.

Publicerat

BORTA BÄST, HEMMA VÄRST

Originaltiteln ”Four Christmases” säger betydligt mer om vad filmen handlar om en den svenska jävligt dumma titeln som jag antar ska vara nån slags finurlig spin-off på Släkten är värst. Kanske. Om det inte är så förstår jag ingenting alls. Då är det dumt på riktigt.

Filmen är för övrigt ganska dum. Ovanligt korkad och högljudd för att vara en romcom. Den är rentav tråkig.

Det gnistrar lika mycket om Vince Vaughn och Reese Witherspoon som älskande par som det skulle göra om Alexander Skarsgård och Oprah Winfrey eller Samuel L Jackson och Amy Diamond. Det är, så att säga, inte direkt trovärdigt och jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Vince eller Reese.

Vince Vaughn har rösten från helvetet, en tunn, feminin röst som passar föga ihop med hans ståtliga kroppshydda. Reese Witherspoons spetsiga käkparti och näbbiga uppenbarelse var som klippt och skuren för både Legally Blonde och Legally Blond 2 och som June Carter i Walk the line är hon fenomenal, men här och i de flesta andra filmer…jag säger näääe.

En scen är riktigt rolig. En bebis spyr ner Witherspoon och Vaughn visar prov på kräkreflexer som vilken kräsmagad blöjbytare som helst känner igen sig i.

Jag log i 1,5 minut. Det var min behållning av denna film.