När jag såg trailern till Korparna trodde jag att det var en film som utspelade sig under samma tidsperiod som Utvandrarna. Det visade sig vara väldans fel. Korparna handlar om en bonde, hans familj och vedermödor och när filmen börjar är det 1978. 1978!
Exakt var i Sverige den där anskrämliga bondgården är belägen förtäljer inte historien men det pratas rejäl ståkkhålmska trots att den unga flickan ”från Stockholm” som kommer till byn på besök verkar vara lika udda som en längdskidåkare i Kenya.
Bonden och familjefadern Agne (Reine Brynolfson) kämpar på med sitt arrende och har inte mycket annat för ögonen än att försöka flytta en sten, sörpla i sig vattnig potatis, fläsk och sås och bete sig som en douche mot sina två söner. Den äldste sonen Klas (Jacob Nordström) har inga planer på att vara fadern till lags men han vet att det som tas för givet är att han tar över gården. Frun Gärd (Maria Heiskanen) är den enda som utstrålar det minsta värme men det är inte yppigt passionerat quinnligt mys vi pratar om här, nej det är en karg värme, en sådan som är slutprodukten då en människa aldrig får något varken gott, snällt eller fysiskt tillbaka i ett förhållande.
Korparna är en film som i min värld helt saknar existensberättigande. Jag förstår inte värdet i att ge en film som denna ekonomiskt stöd på något plan då den inte har något nytt eller väsentligt över huvud taget att berätta. Korparna är en film som ger svensk-film-belackarna vatten på sin kvarn då den här filmen är PRECIS som många TROR att ”svensk film är”. Men nej, svensk film är inte alls som Korparna, Korparna är som Apflickorna, Det är filmer som med ett kreativt foto lockar filmtittare som uppskattar konstnärlig film för ja, Korparna är mycket mer av en bildmässig installation än en fungerande film, i alla fall för mig.
Jens Assur är en fantastisk fotograf men steget från att vara det till att bli filmregissör är ganska långt. Det krävs en engagerande berättelse, det krävs personregi och av detta ser jag ingenting i Korparna. Jag ser dock perfekt uppställda traktorer i motljus, vackra isiga fåglar, grusvägar som placeras perfekt vertikalt längst till vänster i bild och en konkav son med kamera som smyger omkring bland strån på en äng.
Det här är inte bra. Det här är verkligen inte en bra film. Det Korparna dock har är kanske den pinsammaste sexscenen svensk filmindustri någonsin skådat – och DET vill inte säga lite. Den tog aldrig slut. Och den gnisslade tamejfan så torftigt och kliniskt var den. Hade man varit en fluga på väggen hade man känt en svag doft av potatisskal, frustration och ammoniak i rummet.
Personligen är jag även så urbota less på filmer med en ofungerande far i centrum att skulle kunna fräsa. Räcker det inte snart? Hur många såna här filmer ska man behöva tugga sig igenom innan man får se en man som faktiskt rannsakar sig själv, analyserar sitt beteende, förändrar sig själv och sin livssituation och beter sig SOM FOLK? Filmens Agne är som Orup skulle ha uttryckt det, ”en spillra av en man”, men han är en man som det är omöjligt att känna medlidande eller förståelse för. Att han ens kunnat bli gift, det är fan en gåta!
Jag visste inte detta innan jag såg filmen men Korparna är baserad på en roman med samma namn skriven av Tomas Bannerhed och som fick motta Augustpriset 2011. Jag kan tänka mig att boken är en betydligt mer angenämare läsning än filmen var att beskåda. Och jag kan inte göra annat än hålla med min filmspanarkompis Jojje som efter visningen kläckte idén om att filmen Korparna istället skulle ha blivit en perfekt coffeetablebook. DÄR hade du kunnat göra riktig nytta Jens Assur.
I veckans avsnitt av Snacka om film snackar jag lite mer om den här filmen och jag såg den på Malmö Filmdagar tillsammans med filmspanar-Jojjenito. Här är hans tankar om filmen.
Ett bankrån som går åt pipsvängen, det har man väl sett tusen gånger på film förr? The Vault är precis en sån film MEN med en liten twist och med tanke på filmens titel behöver man inte vara Einstein för att förstå var denna twist befinner sig.
