Kategori: Betyg 1

Publicerat

YARDEN

”Bästa knegarfilmen sedan Äta sova dö!” står det på den insäljande affischen som även strösslas med höga betyg, fyror från en hel drös med kritiker runt om i Sveriges mediahus.

Jag hade en fundering på att se den här filmen när den gick på bio men det kom andra filmer emellan och den slutade gå. Så kom då Guldbaggenomineringarna förra veckan och dom gör nytta speciellt för smalare filmer som denna OCH för såna som jag som gärna ser denna typ av film men ibland behöver en spark i ändan för att få det gjort.

Nu är i alla fall Yarden sedd och jag kan konstatera så mycket som att Anders Mossling fick en nominering för Bästa manliga huvudroll som arbetaren med nummer 11811 i Malmös hamn, att Sara Nameth blev nominerad för Bästa manus (baserad på Kristian Lundbergs roman), att Ita Zbroniec-Zajt nominerades för Bästa foto och att Patrik Strömdahl nominerades för Bästa ljud. Grattis till er fyra.

Jag sitter inte i Guldbaggejuryn men om jag gjorde det hade jag bara nominerat en av dessa. Ita Zbroniec-Zajts foto är magnifikt, hela filmen är (precis som det också står på affischen) bildgenialisk men annars kan jag ärligt säga att filmen inte nådde fram till mig över huvud taget.

Jag är allergisk mot skådespeleri som är ”en halv sekund efter”, när någon säger nåt och en karaktär ska svara och den tar liiiiiite för lång tid på sig, sådär så det känns som att det är noll procent realistiskt för så pratar man inte i verkligheten. Antingen hummar man aslänge för att man faktiskt inte vet vad man ska svara eller så svarar man ögonaböj. Den där mittemellanreaktionen får mig som åskådare att bli nervös. Har skådespelaren tappat texten? Varför är han inte mer ”med”?

Alla skådisar i Yarden pratar på det här sättet men det är speciellt i kommunikationen mellan 11811 och hans son som det blir extra problematiskt. Dom känner varandra, dom är en familj, inte två främlingar på en buss och deras dialoger låter så sjukt styltiga.

Nähäpp, det här var ingenting för mig men blir du nyfiken på filmen kan du hyra den hos Triart.

 

Publicerat

STAR TREK

Förutsättningarna var dessa:
Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av TV-serien Star Trek. Jag har hört talas om namnen Spock och Kirk och ordet klingon men det är ungefär så långt som mina Star Trek-kunskaper sträcker sig. Jo, det är nåt med fingrarna också, man ska dra isär dom två och två som nån form av….hälsning? Äsch. Jag vetefan. Jag tänker inte gubbgissa på sånt jag har noll koll på.

Anledning till titt:
Jag har hört så himla många prata om ”en viss scen” i Star Trek Beyond där Beastie Boys låt Sabotage används och det är tydligen en scen som är ”out of this world”. Star Trek Beyond är dessutom regisserad av Justin Lin och han känns som en regissör som kan förvåna – positivt. Dagens film är inte Star Trek Beyond – jag veeeeeet – men jag kände att jag borde se dom tidigare filmerna för att kunna se den nyaste och ge den en ärlig chans. Dessutom, dagens film är regisserad av J.J Abrams, jag menar, hur illa kan det bli?

Tankar under filmens gång:
Det är förunderligt hur man kan få så många skådespelare att underprestera samtidigt. Den vanligtvis så stabile Anton Yelchin (RIP) skulle inte kunna övertyga en blind om sina skådiskvalitéer här. Chris Pine är ingen personlig favorit men han brukar inte reta upp mig och det gör han inte här heller, han är bara…blek. Men så har vi Karl Urban, världens kanske nu levande sämste skådis och här slår han ännu en spik i DEN brädan. Och Simon Pegg som så många klagar på när han agerar comic relief i Mission Impossible-filmerna…. Kom igen, HÄR DÅ??? VAD GÖR HAN HÄR??? Varför är han ens med??? Att jag inte riktigt förstår själva manuset orkar jag inte ens bry mig om för filmen är tråkig så jag smäller av. Båååååårrriiiiiiing.

Summering när filmen är slut:
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för den här gången hade mina icke-förväntningar verkligen rätt. Jag har medvetet undvikit den här filmen (fram till nu…) och jag var smart som gjorde det för det här klickade verkligen inte med mig alls.

Tjohooooo, det här var ju lajbans! Nu blire Star Trek Into Darkness!! Mer om den imorgon.

Publicerat

SVJ – STORA VÄNLIGA JÄTTEN

Om nån får för sig att jämföra den här filmen med E.T – måtta in en dansk skalle på fanskapet.

Den ENDA gemensamma nämnaren mellan Stora vänliga jätten och E.T är att Steven Spielberg regisserat båda filmerna. För övrigt är den ena filmen en klassiker och den andra är trams.

.

.

.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

LUCKA #19: JULEFRUKOSTEN

Jag tänkte göra ett experiment. Det är så många som högljutt klagar på svenska filmer och som i samma andetag hyllar Danmark för deras höga nivå på långfilmer så idag blir det dansk julfilm. Jag måste helt enkelt testa.

Det går inte att dra alla svenska filmer över en kam lika lite som det går att dra amerikansk, asiatisk eller för den delen dansk film över densamma. Julefrukosten är ett mycket bra exempel på det.

Jag tycker jättemycket om dansk film, jag ser mycket och gärna dansk film och jag har hittills alltid varit nöjd med det mesta jag sett. Att därför se en dansk film som är precis lika genomrutten som vilken svensk eller amerikansk bajsfilm som helst, det var riktigt skönt faktiskt.

Julefrukosten utspelar sig på en bilverkstad bland män som jobbar, män som larvar sig, män som pruttar, män som bajsar med öppen toalettdörr, män som kollar i nakenkalendrar och skruvar motor och ett par blonda söta kvinnor i figurnära klädsel som fungerar som nån form av sans och vett mitt i hela den manliga julgröten.

Kim Bodnias närvaro hjälper inte ett dugg, jag fnissade inte ens när han fes. Nä, den här filmen är så dålig att jag nästan skäms över att ha sett den. Men bara nästan.

Betyg på filmem:

Mängd julkänsla:

Publicerat

LUCKA #17: KLAPPJAKTEN

Jingle bells. En trevlig liten jullåt – fram tills nu. Jingle all the way är nämligen inte bara originaltiteln på dagens film, det är även den andra strofen i texten till den däringa jullåten. Och okej att jag har sett den här filmen en gång förut men ibland lyckas hjärnan faktiskt radera information den inte behöver och vetskapen om att man sett Klappjakten behöver man INTE ha. Därför såg jag om den till det här temat. Jag är SÅ dum i huvudet.

Det här är en film som får en att vilja åka till Playa de Varsomhelst för att slippa fira jul på vanligt sätt. Den är så skränig, så gapig, så ojojoj-stackars-pappor-aktig att jag vill spy och då inte i munnen utan rätt ut med fingrarna framför munnen så det blir som en äckel-sprinkler tjugo meter åt alla håll.

Arnold Schwarzenegger spelar alltså pappan Howard som jobbar så hårt och mycket att han hela tiden missar allt han lovat göra med sonen. Och han fortsätter ljuga trots att han vet att han inte kommer hinna till parader, teatrar, sportgrejer eller vad den än är (yada yada yada gäsp). Hemma finns Den Goda Modern Liz (Rita Wilson) som städar undan efter pappans lögner och tröstar den besvikne lille sonen Jamie (Jake Lloyd, ja DEN Jake Lloyd, han som blev Anakin Skywalker med hela världen tre år senare).

Det Jamie vill ha kanske lika mycket som en närvarande pappa är en Turbo Man, en actionfigur som (om man ska tro filmen) hela Amerikas osnutna ungar önskat sig. Pappa Howard har alltså missat informationen från frugan att denne Action Man-figur ska inköpas och tror att det bara är att åka till leksaksaffären på julafton och fixa biffen. Så enkelt är det såklart inte. Man måste överleva 90 minuters tinitusskapande gubbskrik innan figuren är i hamn och julen kan börja.

Den här filmen är för en julälskare vad ren brosk på tallriken är för en köttätare.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla som filmen skapar:

(Fast det är en så uppstressad julkänsla som egentligen inte borde räknas. Alls.)

Vill du höra mig och Steffo battla/munhuggas om den här filmen i podcastformat, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

LUCKA #14: THE NIGHT BEFORE

Är den ultimata (jul)gåvan en presentkartong som innehåller all världens droger samt en kväll i en Red Bull-limousin tillsammans med bästa polarna? Ja, tydligen är det så. Isaac (Seth Rogen) blir i alla fall glad som en speleman när hans höggravida fru ger honom just detta när han varit ett sånt stöd under hela graviditeten. Så nu hör ni tjejer, det här är vad snubbar önskar sig, inga jävla slipsar och manchettknappar. Olagligt? Skit samma va, det är ju jul!

The Night Before är en orgie i mansmys, extremfula stickade jultröjor, karaoke och infantila drogskämt. Tröttsamt så jag smäller av. Jag sitter och ritar på mitt röda hus med vita knutar som jag vill bygga på månens baksida för att slippa sånt här jävla skit men det hjälper inte, jag måste härda ut tills filmen är slut.

Jag måste dock erkänna att det inte är nåt större fel på skådespelarprestationerna. Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie har bra kemi ihop, Seth Rogen är Seth Rogen och Michael Shannons närvaro gör att jag kan andas en liten stund även om han boffar som en dåre i den där bilen.

Kristen höger eller inte, jag kan inte för mitt liv se det roliga i den här filmen och inte får jag nån julkänsla att tala om heller. Däremot fattar jag ju att massor av människor (*host* Steffo) tycker det här är både mysigt och roligt men som sagt, I really really don´t.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

 

Publicerat

LUCKA #13: UNACCOMPANIED MINORS

Ett gäng mer eller mindre svinjobbiga ensamresande yngre tonåringar fastnar på Hoovers flygplats på självaste julafton då ett hemskt snöoväder sätter stopp för vidare flygningar.

Med en regissör som Paul Feig bakom ratten trodde jag att filmen skulle vara rolig ÄVEN om jag inser att målgruppen ligger runt 8-10-åriga osnutna rackarungar och inte en medelålders mamma som borde få panik över att barnen reser ensamma på julen in the first place.

Men jag får inte panik, inte över barnen, jag får panik över att allt är så mediokert. Humorn till exempel. Bara för att filmen riktar sig till barn så innebär det inte att man kan strunta i kvalitet och finurlighet. Eller jo. Manusförfattarna Jacob Meszaros och Mya Stark kan nog inte stava till något av dessa två ord.

Kidsen gör väl vad som förväntas av dom (vilken inte är så mycket) och för mig är det mest nya ansikten bortsett från Brett Kelly, den rödhåriga killen som gick att beskåda i Bad Santa. Han ser exakt likadan ut här. Tyler James Williams spexar loss och han är säkerligen en skådis man kommer se mer av framöver. Gia Mantegna (ja, Joes dotter) pratar mest om att vara naken….eller…..en gång är ingen gång, två gånger är alltid. Eller?

Nej hörrödudu, det här var inget för mig. Högljutt, bräkigt och trist. Med tanke på medelbetyget hittills i julkalendern, det här med julfilmer kanske helt enkelt inte är min grej? Åsch, vi får se. På´t igen imorgon.

Betyg på filmen:

Julmyskänsla:

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #10: STAR WARS – THE HOLIDAY SPECIAL

Här är dom! Hela Star Wars-ligan är samlade i en ”julig” specialfilm som gör sitt bästa för att få mig som tittar att spy upp julgröten. Redan i filmens början introduceras vi för Chewbaccas fru Malla, sonen Lumpy samt den åldrade och rätt äckliga pappan Itchy – och detta till sämsta sortens Lilla huset på prärien-musik.

Historien kretsar kring att Han Solo och Chewbacca ska försöka hinna hem till Chewbaccas familj i tid för ”julmys”, eller Life Day eller vad det nu kallas. Grejen är bara den att det är en sån fruktansvärd umpa-lumpa-musik i bakgrunden hela tiden så jag får panik i hela huvudet. Och Luke Skywalker har så mycket kajal att en gothkille med Parkinson skulle ligga i lä.

Efter tio minuter funderar jag på att stänga av men tvingar mig att fortsätta se. Resultatet blev migrän samt några av de lägsta betyg denna blogg skådat.

Alltså FY I HELA HELVETE vad det här är undermåligt, på ALLA fronter!

Orkar. Inte. Mer. Och tror du mig inte, litar du inte på att filmen är SÅ dålig, kolla själv vettja. Den finns på youtube, här är länken men du ser den på egen risk. Kom inte hit och gråt sen när du vill ha din timme liv tillbaka.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla? Skojar du med mig???

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #8: SO THIS IS CHRISTMAS

En julfilm som handlar om ungdomskrökande, ungdomsgökande och ofrivillig graviditet hör kanske inte till vanligheterna men så är det här ingen vanlig julfilm heller. Det enda med det här filmen som har med julen att göra är titeln. Faktiskt.

Eric Roberts är pappa till en tonårsdotter som testar alla gränser som finns, Viveca A. Fox är mamma till en tonårsson som gör sin flickvän med barn och tillsammans är dom ett tämligen omaka par. Pappan och mamman alltså. Att varken sonen eller dottern är speciellt lätta att tycka om gör inte filmen lättare att ta till sig. För mig blev det känslan av två timmars arbete – mer än filmmys – att ta sig igenom filmen och DET är aldrig bra, den känslan är ajabaja.

Filmens framtoning andas billig producerad TV-film och det finns många anledningar till att jag inte kände till att den fanns förrän jag började djuphavsborra efter julfilmer till temat. Håll dig borta från den här filmen om du vill ha nån form av lugn, ro och julmyskänsla i kroppen under december månad.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

.

.

Publicerat

LUCKA #6: A CHRISTMAS HORROR STORY

Ja…herregud.

Här trodde jag kanske att jag kunde få tipsa om en härligt julskön skräckfilm, perfekt för en snöfallande julnatt. Men nä, det här är ingen film jag vill tipsa ens min värsta fiende om. Ren jävla tortyr att titta på är vad det är.

Den säljs in som en ”antologifilm” och dom tre historierna är ihopklippta i varandra istället för att man får se en berättelse i taget. Dessutom är filmen så illa klippa att det bara blir rutten potatismos av alltihop istället för – åtminstone – en ätbar soppa, om än smaklös.

 

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

Publicerat

LUCKA #4: KRAMPUS – THE RECKONING

Krampus, vad är det för figur då? Man skulle kunna säga att han är antitomten. Där Tomten belönar snälla barn med julklappar där straffar den djävulslike Krampus dom elaka.

Han är kanske inte lika känd här som han är i vissa andra europeiska länder (som Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien till exempel) men jag tror bara det är en tidsfråga tills kidsen har lika bra koll på honom (om Krampus nu är en han?) som på andra…monster.

Den här filmen handlar om en liten familj med unga Zoe i centrum (Amelia Haberman), en liten tjej som ritar en teckning föreställande sina närmaste men ”glömmer” sin syster. Var är hon nånstans? Den här lilla tjejen tror att nåt som heter Krampus finns och att den är hennes vän. Doktorer tror att hon hallucinerar, hon själv är bombsäker.

Jag sitter och väntar och väntar på att nåt läskigt ska hända, på att krampusen ska dyka upp, på att det ska bli lite effekternas julafton men jäääävlar vad jag fick vänta. Filmen utger sig för att vara betydligt mer än den är, om man ska vara snäll och det ska man väl annars kommer Krampus…

Betyg på filmen:

Mängden julmys:

Publicerat

LUCKA #3: BAD SANTA 2

Jag tycker Bad Santa (från 2003) är en riktigt kul film. Det är en julfilm jag sett om åtminstone en handfull gånger för även om den är grov, osnuten och knökfull med sexskämt så har den ändå nån form av grundvärme i sig. Därför kunde jag väl aldrig i min vildaste fantasi tro att uppföljaren skulle vara så fullkomligt cynisk iskall som den är. Dessutom är den i stora delar totalt humorlös.

Att se Billy Bob Thornton reprisera sin roll som Willie Soke gjorde mig ungefär lika håglös som Billy Bob såg ut. Att han gjort den här filmen enbart for the bucks är helt överflödigt att ens påpeka för den mannen är inte där. Han är inte närvarande, inte psykiskt. Alls. Kroppen är där men hjärnan är på väg på pimpel-VM i Kanada eller nåt.

Kathy Bates spelar Sunny Soke, Willies mamma och föga solig. När jag var tonåring kallade min ena morbror mig för ”Sunshine” för att jag var så himla trumpen men herregud, jag var uppåt som bröderna Bronnett i ett cirkustält i jämförelse med hur Sunny Soke är här. Dessutom platsar kärringen in som nordamerikas sämsta morsa, alla kategorier. Jag har väldigt svårt att skratta åt henne och hennes beteende, jag kan inte riktigt se bortom eländet som nånstans måste ha.

Pensionärsparet som var mitt enda ”sällskap” i biomörkret hade dock lättare att skratta åt skiten. Ljudligt och gällt ljöd skrattet mellan dom ekande tomma bänkraderna och lika glad som jag var för deras skull lika förvånad och besviken var jag för min egen. Hur kunde det gå så illa? Hur kunde Christina Hendricks tacka ja till en roll? Att Kathy Bates gjorde det kan jag nånstans ändå greppa, rollen är trots allt helt wacko jämfört med allt annat hon spelat, Annie Wilkes i Lida inkluderad.

Nä det här var ingen höjdare. Nu tänker jag se om ettan istället, den här filmen önskar jag att jag kunde radera från hårddisken mellan öronen.

Betyg på själva filmen:

(Korrekt betyg är 1,5. Inte riktigt en etta men fanimej ingen tvåa)

 

Publicerat

DOG EAT DOG

Jag har sett en sisådär 290 filmer i år. Det här är den i särklass sämsta av dom alla.

Dog Eat Dog är en såndär film som ska vara provocerande med grafiskt over-the-top-underhållningsvåld men det enda sättet den provocerar mig på är att den är så fruktansvärt otydlig, att manuset är obegripligt, att Nicolas Cage och Willem Dafoe kämpar som rabiessmittande hundar för att göra sitt bästa med dessa två illa skrivna rollfigurer (och faktiskt till viss del lyckas, så mycket kan jag ge dom) och att INGENTING i filmen får mig att reagera som jag antar att regissören Paul Schrader vill att den ska göra.

Jag är SÅ uttråkad att dom redan ostoppade fåtöljerna på biografen Park får rumpan att kännas som att den sitter på träbänkar ihopsnickrade av lackad furu i nån gammal ovädrad gympasal. Jag vänder och vrider på mig sådär som mördarsniglar i en saltfylld plasthink. Försöker till och med sova men musiken i filmen gör mig så irriterad att jag inte kan slappna av och blunda. Men va fan, den är bara 93 minuter tänker jag, en kortfilm, det här fixar jag. Men 93 minuter har aldrig känts längre. Aldrig. Faktiskt. Fi fan alltså.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival tillsammans med några filmspanande vänner och här är deras tankar om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

THE WHOLE TRUTH

Det finns en film som heter Hur många lingon finns det i världen? Den kom 2011. 2013 kom det en uppföljare till som heter Hur många kramar finns det i världen?

Alldeles nyss släpptes The Whole truth med stora namn som Keanu Reeves, James Belushi och Renée Zellweger i rollistan. Den hade lika gärna kunnat heta Hur många rättgångsdagar finns det i världen? och spelas av Glada Hudik-ensemblen. Dom hade gjort det hästlängder bättre.

Publicerat

THE CONFIRMATION

Ännu en film om en alkoholiserad pappa som missköter sig själv och relationen med sin son och det hjälps inte att rollistan är fullskiten med stora namn och duktiga skådespelare, det här är tråkigt så klockorna stannar.

Jaeden Lieberher, den lille killen från St Vincent och Midnight Special, fortsätter dock att imponera stort på mig. Det känns jättespännande att få följa honom framöver och se vad det blir av honom. Han finns i samma tycka-om-låda hos mig som den lille Room-killen Jacob Tremblay och därför är det extra kul att dom båda kommer dyka upp i samma film nästa år, Colin Trevorrows The Book of Henry. Men det hjälper ju inte nu. Det finns nämligen bara ett betyg värdig den här filmen.