Kategori: Betyg 1

Publicerat

CLOSE MY EYES

När filmåret 1991 skulle listas hittade jag av en slump denna lilla….film….som jag misstänkte kunde vara något jag behövde se för att kunna göra listan komplett.

Det var helt fel. Den här filmen behöver ingen människa på jorden se, inte av någon som helst anledning. JO! Känner du ett omänskligt sug efter att se Clive Owen spritt språngande näck så är filmen ett måste, annars inte. Och knappt då ska jag ärligt säga.

Den här filmen handlar om incest, varken mer eller mindre. Den handlar om en vuxen storasyster (Saskia Reeves) som inleder ett förhållande med sin vuxne lillebror (Clive Owen) medans hon samtidigt har ett förhållande med rikisen Sinclair (Alan Rickman). Syskonen kan inte hålla varken tassar eller andra kroppdelar borta från varandra fast systern känner att det är fel och brodern skiter i vilket, han är typ kär.

Om jag går till mig själv så tänker jag att ett triangeldrama av detta slag borde kunna twistas till rätt rejält och kunna bli både otäckt, trasigt och till och med lite mordiskt om man har tur. Nu blir det ingenting. Absolut ingenting. Syskonen knullar som kaniner och överklassmannen är lugn som en filbunke både när han misstänker otrohet och kommer på hur det hela ligger till.

Han är inte så bra i den här rollen, Alan Rickman. Det är mycket pratandes-medelst-att-endast-röra-på-underläppen och det blir tröttsamt rätt så fort. Clive Owen är ung och jättevalpig (fast han är 27 år när filmen spelas in…) och alla dom lillebrorsfasoner han spelar upp ger mig tok-klåda. Saskia Reeves kände jag inte till alls innan jag såg den här filmen men hon är tydligen med både här och där, i TV-serien Luther och den engelska Wallander till exempel. Hon lyckas spela känslomässigt schizofren på ett…tydligt…sätt i alla fall.

En TOTALT meningslös film som inte har något på någon topplista att göra.

Vilka filmer som dyker upp på 1991-års-listan kan du se här på bloggen på onsdag!

Publicerat

HOME INVASION

Här är det ord och inga visor. Två minuter och trettio sekunder in i filmen har ramhandlingen etablerats, en person är dödad och maskerade män har – brutalt – gjort inbrott i en villa där en kvinna och hennes son bor. Tyvärr ackompanjerades allt detta av billig TV-filmsmusik MEN jag beslutade mig för att inte döma ut filmen på förhand. Jag har min nya 25-minutersregel att hänvisa till om det blir för B det här, samtidigt, den har nåt som får mig intresserad. Kan det möjligen vara dom där maskerna? Vad ÄR det med masker som är så himla intressant?

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Spieces-läckerbiten och van Damme-sidekicken (i Maximum Risk) Natasha Henstridge och hon står även som producent för filmen. Asch alltså, det bådar inte gott va? Jag får känslan av att hon har lite fuck-you-pengar på banken som hon kan sätta sprätt på samtidigt som hon behöver ett jobb och fördomssirenen som sitter på min hjässa snurrar, blinkar och låter som värsta hesa Fredrik. Snälla snälla film, överbevisa mig, få mig att känna mig som en idiot! Jag skulle tycka det var så himla härligt.

Den billiga TV-filmsmusiken fortsätter samtidigt som jag förstår att sonen inte är en son utan en styvson och att mamman (styvmamman) Chloe kanskekanskekanske inte gift sig med sin man om han inte vore så sprängrik. Det är i alla fall vad styvsonen tror. Han gillar alltså inte sin ”nya mamma” nämnvärt.

På IMDb kan man läsa en hel del matnyttigt om skådespelare, bland annat roliga/smarta/finurliga citat som dom sagt under sina karriärer. Detta är ett citat från  Natasha Henstridge: ”I was about 12 years old when I started getting boobs. I never tried to hide them because I started to realize the power I had with them.”

Filmens andra huvudroll spelas av hunken från Speed 2 Jason Patric och citatet från honom får mig att undra om han är jättenöjd med valet att göra dagens film. ”I’m willing to take less money and fourth billing and do interesting roles. I hate putting limitations on myself. I don’t set out to sell popcorn or make money for the major studios. What I’d like is for my work to have meaning.”

Om jag hade funnits med på IMDb hade du kunnat läsa detta citat från mig:
”Livet är alldeles för kort för att titta på rutten film, ändå envisas jag med att göra just det. Jag är dumihelajävlahuvet.”


Publicerat

Back to the 70´s: I SPIT ON YOUR GRAVE (1978)

Jag har sett alla tre nyinspelningarna av I spit on your grave. Egentligen är det ingen av dom som är en ren remake, samtliga har omskrivna manus som är liiite mer kompatibla till verkligheten den utspelar sig i men när jag sprang över detta original i min jakt på trevliga sjuttiotalspärlor så krävde den såklart en tittning. Jag ska även tillägga att filmen har en alternativ titel, Day of the woman.

Den här filmen är skriven och regisserad av Meir Zarchi, en man född 1937 som faktiskt varit med och producerat alla dom tre nyare filmerna och som – håll i hatten nu! – skrivit och regisserat den fjärde uppföljaren: I spit on your grave: Deja vu som enligt uppgift är i post-produktion just nu.

Nåja. Tillbaka till originalet. Här är det nämligen original så det förslår. Huvudrollen Jennifer spelas av Camille Keaton som gifte sig med sin regissör strax efter filmen var färdiginspelad. Hon har tydligen lite diffusa släktband till Buster Keaton då hon i en intervju sagt att hon är ”a second or third cousin” till honom.

Denna film handlar precis som alla andra filmerna i ”serien” om en kvinna som blir brutalt våldtagen av ett gäng mer eller mindre hillbilly-män. Hon överlever mirakulöst och får sedan ett enda mission in life: hämnd!

I dom nyare filmerna är hämndscenerna väldigt grafiska – alltså vääääldigt grafiska – det är dom inte här. Visst är det blodigt och eländigt här med men man får liksom inte se i närbild vad hon gör med männens könsorgan. Det är nämligen oftast dessa organ som blir offer för hämnden, att männen sedan dör av ”följdsjukdomar” som förblödning och hjärtstillestånd är oftast bara ett plus. Den våldtagna kvinnan är dessutom väldigt liten och späd men när hämndbegäret kickar in får hon helt oanade styrkor.

I den här filmen blir Jennifer våldtagen av ett gäng uppenbarligen svagbegåvade byhålebor. Snubbarna påminner mer än lovligt om karaktärerna i en Stefan och Krister-fars vilket gör det hela stört omöjligt att bli berörd av. Jennifer själv är heller inte ett under av utstrålning, det är inta alls samma GO i henne som i dom nutida Jennifer:erna.

Kanske att det här var en film som fick folk (och Siewert Öholm) att förfäras 1978 men 2016 är det ingenting att hänga i julgranen.

Nästa tisdag tar jag nya tag med en 70-talare som förhoppningsvis är lite mer sevärd.

Publicerat

KAMBAKKHT ISHQ

Ingen jävel ska kunna säga att jag inte är grundlig i alla fall!

Såhär ligger det till. Efter en del förfrågningar har jag nu börjat sammanställa den Ultimata Listan med Sylvester Stallones Filmer. MEN för att kunna göra det så korrekt som möjligt tänkte jag försöka ta mig igenom de få men ändå existerande svarta hål som finns i mitt Stallonefilmstittande.

Kambakkht Ishq är en sån film. En film med Stallone i en av ”huvudrollerna” men också en – för mig – totalt okänd film och jag erkänner, jag använde mig av kanske inte helt lagliga medel för att hitta den men just nu har nöden ingen lag. Stallonefilmerna MÅSTE ses!

Det här är en indisk film inspelad i Hollywood och det pratas hindi med inslag av engelska. Nästan en handfull stora skådisar spelar sig själva i filmen (Stallone, Denise Richards och Whoopi Goldberg) och jag inbillar mig att regissören Sabir Kahn och hans rollbesättare kan tacka Arnold Schwarzenegger för det, han tackas nämligen rejält i text innan filmen rullar igång.

Med en budget på imponerande 12,5 miljoner dollar kanske man skulle kunna tro att det finns någon form av väsentligt värde i filmen men ack vad jag bedrog mig. Kahn har satt sprätt på vartenda öre ungefär på samma sätt som en sexåring rasslar iväg veckopengen på ett nöjesfält.

Det är färgglatt, det är hög ”fräsig” musik, det är musikalnummer med glittrande klänningar, folksamlingar, poliser och galenskaper. Bara det att filmen är TVÅ OCH EN HALV TIMME LÅNG gör mig lite rädd då manuset på sin höjd hade räckt till en halvtimme. Scenerna med musik och dans ”fyller liksom ut” speltiden på ett – för mig – i längden ganska långtråkigt sätt, men jag förstår samtidigt att det här är nåtslags ”Bollywood Light” och att i den kontexten måste detta ses som en kortfilm.

Sylvester Stallone gör två charmiga inhopp i rollen som sig själv, en som prisutdelare på stuntmännens variant av Oscarsgala och ett som slagskämpe när han medelst parkeringsautomat gör slarvsylta av buset. Jag känner mig lite stolt över honom som för sin kompis skull ändå ställer upp på den här skiten. Jag menar, utan hans namn i rollistan hade jag ALDRIGIMITTLIV sett den här filmen. Så hans närvaro är viktig, helt klart.

Ett steg närmare den Ultimata Listan är jag i alla fall, det är i alla fall EN ljusglimt i den här bajshögen.

Publicerat

SLEEPING WITH OTHER PEOPLE

Jag gjorde en miss, jag skrev inte om filmen direkt efter att jag sett den, sådär som jag alltid gör. Och nu minns jag inget, inget mer än att jag tänkte att filmen var värd en tvåa direkt efteråt men eftersom jag inte minns ett enda skit av filmen kan jag inte ge den ett så högt betyg.

För ingenting i det här fallet betyder verkligen ingenting. Till och med vetskapen om att Jason Sudeikis var med är puts väck.

Publicerat

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

Jag tänker på Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ja precis, Matthew McConaugheys karaktär, han som var med på tok för lite i filmen. Han sa en sak som snurrar runt som en loop i min hjärna när jag tittar på Michael Bays senaste film 13 hours. Fugazi, Fugazi. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust. Så sa han. Fast jag tänker att han sa:

Fugazi, Benghazi. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust.

Så är filmen för mig. Som damm. Jag borstar av filmen som vore den dammråtta och vips, it´s a wazy, it´s a woozie, borta! Till saken hör att jag aldrig på förhand dissar en film av Michael Bay. Jag har ingenting emot honom som regissör, sådär som att jag vet att många andra har. Dom som skrattar åt karln, tycker han har kvinnosyn som en dinosaurie och gör filmer där en liten ask popcorn har mer djup. Så det var med öppna ögon och ett glatt sinnelag jag satte mig i biosalongen på Stockholm Filmdagar för att se filmen som utspelar sig under tretton timmar den 11 september 2012 i Libyen, närmare bestämt på den amerikanska ambassaden i Benghazi.

Jag skulle gärna förklara filmens handling lite närmare om jag haft den minsta aning om vad som hände. Jag tror det var sex amerikanska militärer filmen fokuserade på men när Cecilia sa att det var tretton höjde jag knappt på ögonbrynen, konstaterade bara torrt att ”fan va många jag missat”. Men hon menade timmar, inte snubbar och jag kände mig inte ens dum. För hur dum jag än är så kan jag med lätthet säga ”MEN DURÅ!” till filmen och komma undan med det.

Filmen är nämligen totalt ologisk. Den hoppar runt bland platser och zoomar in så många militärklädda och kamouflagemålade/skitiga män att det fanimej inte går att se skillnad på dom. Visst ropas det namn hit och dit men jag lyckas aldrig hålla reda på vem som är vem. Varför? För att jag inte bryr mig. Jag gör inte det. Jag bryr mig inte det minsta om vad som händer för jag hänger inte med.

Till saken hör att filmen visades utan text och det var en riktig bummer. Jag är dock inte säker på att jag hade tyckt bättre om filmen om jag kunnat läsa inantill. Ibland funkar det bara inte. Och hur mycket jag än gillar John Krasinski så tycker jag inte han funkar i denna typ av film. Han ser alldeles för snäll ut. Och jag fastnar lite i funderingarna kring honom och Emily Blunt, vilket GULLIGT par det är och nu ska dom bli föräldrar igen. Det är fint tycker jag. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust.


Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar och det gjorde några av mina filmspanarkompisar också. Klicka på länkarna för att komma till deras tankar om filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Vill du höra mig prata mer om ”Benghaziskiten”, lyssna på avsnitt 24 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

REGRESSION

John Gray, en djupt troende man (David Dencik) kommer till polisstationen och erkänner våldtäkt på sin egen dotter (Emma Watson). Han minns dock ingenting. Ingenting alls. Polisen Bruce Kenner (Ethan Hawke) är misstänksam mot alltihop och tar hjälp av en psykoanalytiker (David Thewlis) som via hypnos försöker få reda på vad Gray  egentligen gjort.

Visst låter det bra? Visst låter det spännande? Visst låter det som en sådär film som man kan glida ner i spagat av att hitta för man blir så jävla glad. Kanonskådisar, ett manus som handlar om övergrepp och spännande religiösa saker, ett manus som dessutom är skrivet av Alejandro Amenábar, samma snubbe som skrev Vanilla Sky, The Others, Gråta med ett leende, Open your eyes och Agora och som även regisserade dessa filmer.

Han har regisserat Regression också så jag kan inte skylla på skit bakom spakarna heller. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skylla på för den här filmen FUNKAR VERKLIGEN INTE. Ingenting funkar. Den känns som en B-film, eller…..C. Jättetråkigt är det. Konstigt. Knepigt. Tråkigt. Jag vetefan, men SYND är det. Synd på så goda förutsättningar.

Publicerat

POINT BREAK

För din egen skull, se inte denna film.

Den här filmen är så obeskrivligt dålig på vartenda sätt jag kan komma på och det gör mig så förbannad att det går att bränna 105 000 000 dollar på….det här! På….ingenting.

Tänk så många svältande barnmunnar dessa pengar hade kunnat mätta. Tänk så många mindre och klurigt kreativa filmer som hade kunnat spelats in för samma pengar. Det här är bara så hjärndött, fult, tråkigt och extremt aurafattigt. Det gav mig mer att följa Matias Varelas Instagram under inspelningstiden än att se den färdiga filmen, jag tycker dessutom att han är med på tok för lite. Kolla gärna intervjun med honom på Babel Bio också för han är inte bara en kanonskådis, han känns som en störtskön snubbe privat också.

Men….om du aldrig trott på mig förut, gör det nu. Det är bortkastad tid, pengar och LIV att se denna film. Lyssna och tacka dig själv på förhand.

Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar tillsammans med ett gäng andra filmspanare. Här finns länkar till deras texter om filmen. Läs! Och läs speciellt om du inte tror på mina ord här ovan.
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Fripps Filmrevyer

Publicerat

ACCIDENTAL LOVE

Regissören David O. Russell har säkert en hel massa goda kvalitéer som människa men som regissör saknar han det mesta som skulle kunna finnas på pluskontot hos en filmmakare, en – av märkliga anledningar – framgångsrik sådan.

Oscarsjuryn ser dock något i honom som jag inte förmår eftersom dom sedan 2011 nominerat honom hela tre gånger i kategorin Bästa regi (för The Fighter, Silver Linings Playbook och American Hustle – alla tre lika obegripliga).

En av David O. Russells sämsta sidor som regissör är personregi. Han lyckas göra till och med normalt sett duktiga skådespelare ruggiga (Jeremy Renner i American Hustle till exempel och även i viss mån Jennifer Lawrence i samma film men listan kan göras lång. Jättelång. Jättejättejättelång). Betänk då vad som händer när han regisserar skådespelare som i normalfall sällan når upp till en godkänd och sevärd nivå. Jessical Biel till exempel. Hon har huvudrollen här. Det är inge bra, inge bra alls faktiskt. Hon må se ut som en animerad disneyflicka men hon är ruskigt kass på sitt jobb (om nu inte jobbet består i att ENDAST se ut som en animerad disneyflicka men det tror jag inte) och när hon ska försöka följa David O. Russells taktpinne blir det i det närmaste otittbart utan skämskudde.

Alice Eckle (Biel) jobbar som rullskridskoservitris och blir glad som en spillevink när stadens snygglo-men-dum-som-ett-spån-polis Steve (James Mardsen) friar till henne. Självklart är det all a girl wants, att bli gift och gärna med en mustaschprydd karl som knappt kan hålla ett samtal igång, i alla fall om samtalet inte handlar om honom själv.

Men innan frierimiddagen är över har olyckan skett, Alice får en spik rätt in i huvudet, en spik som dessutom inte kan plockas bort eftersom familjen inte har en sjukvårdsförsäkring som täcker och inte heller nog med sparade pengar. Polis-Steve får kalla fötter då han inte vill binda upp sig med någon som rent statistiskt kommer bli grönsak så småningom och där står Alice, lämnad, ledsen, ensam, utan jobb och med en spik rätt in i skallen.

Den där spiken i huvudet blir Alice ”nyckel”, hon beter sig underligt och det ena leder till det andra som leder till det tredje som är en senator i Washington (Jake Gyllenhaal, stackars stackars Jake Gyllenhaal).

Jake Gyllenhaal är anledningen till att jag såg denna film. Jag litar på hans smak, på hans val av filmer. Det jag ska göra framöver är att lita MER på min David O. Russell-aversion än någonting annat. Fan, han kallar sig till och med Stephen Greene här. Varför då? Skäms han?

Det borde han göra.

Publicerat

RONALDO

Det här är ingen dokumentär, det här är en reklamfilm. Det är nåt man kanske bör vara medveten om INNAN man ser filmen. Det var inte jag.

Jag trodde i min enfald att med samma folk bakom spakarna som gjorde den finfina dokumentären Senna så skulle detta kunna bli en chans att komma under huden på den där fenomenale fotbollsspelaren som jag har så himla svårt för. Har han verkligen i sann Michael Jackson-anda köpt ut sin sons mamma ur barnets liv? Hur många timmar står han framför spegeln varje dag, hur många liter hårvax använder han i veckan? Såna där viktiga frågor hade jag velat få åtminstone liiiite svar på men nja….det blev mest portugisiska magrutor och hissmusik av det hela.

En otroligt tråkig film om fotbollsvärldens kanske sämste skådis.

Vill du höra mig prata lite mer om Ronaldo och filmen, lyssna på avsnitt 13 av filmpodcasten Snacka om film.

Publicerat

KNOCK KNOCK

Så kallade home invasion-filmer är en genre jag oftast gillar. Mitt hem är verkligen min borg och jag har väldigt lätt att sätta mig in i utsattheten att få sitt hem invaderat att bus, drägg, tjuvar, misshandlare och – om det vill sig riktigt illa – mördare. Det behövs inte någon stor portion otäckheter för att jag ska tycka att det blir obehagligt.

I Knock Knock är det Keanu Reeves rollfigur Evan Webber som får sitt hus invaderat av två lättklädda unga damer när han är ensam hemma en kväll. Och det är Fars dag också till råga på allt. Stackars stackars Evan som blir lämnad av sin härliga fru och sina två barn just denna dag.

Nåja. Han får ju som sagt besök av två snuttiluttor som alldeles regnblöta ringer på hans dörr  – och han öppnar. Och dom får låna handduk och morgonrock och hej vad det går, det tar bara minuter innan dom helt ogenerat springer omkring i underkläder och börjar tafsa på honom. Och – märk väl – Evan är MAN och en MAN kan uppenbarligen inte säga nej när det dyker upp lössläppta psykopatiska sexuellt frigjorda OKÄNDA flickor. Alltså….jag tror inte på´t. Jag vägrar tro att denne till synes fullt normale familjefadern är så jävla….dumihuvvet. Han är korkad som ett spån OCH han spelar över som på en nyårsrevy i Emmaboda.

Sen är det tjejerna. Idioterna. Ana de Armas och Lorenza Izzo. Herreminjävlar alltså. Den sistnämnda är dessutom fru Eli Roth, mannen som skrivit manus OCH regisserar denna film och att casta henne i en huvudroll får mig att vilja börja lobba för dödsstraff för nepotism.

Jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen, jag erkänner det. Inga infriades. Jag gillar Keanu men här är han bara sooooo baaaaad.  Det finns verkligen inga förmildrande omständigheter. Det här är en riktig skitfilm.

I avsnitt 12 av filmpodden Snacka om film pratar Steffo om Knock Knock. Och han är SNÄLLARE än jag med betyget! Coolt va?

Publicerat

EVOLUTION

Månadens filmspanarfilm blev film nummer tre från lördagens heldag på Stockholms filmfestival.

Evolution, ännu en film jag hade noll komma noll koll på, jag hade inte ens sett en bild, ingenting. Som vanligt tycker jag det är en enormt skön känsla att ha när jag ”går in i” en film men just i fallet Evolution hade jag nog behövt liiiite mer kött på benet för att ge mig själv en rimlig chans att vara med i matchen. Nu satt jag mest och gnagde på ett vitt skenben från random djur och hur intensivt jag än använde framtänderna så kändes det mest bara….menlöst….att käka på nåt utan vare sig smak eller näring.

Fy fan en sån pretentiös dynga! Så kändes det när jag satt där i biosalongen och tittade på dom svartögda likformade kvinnorna med beiga knälånga bomullsklänningar som alla var ”mammor” till typ tioåriga söner och mammorna gav dom någon form av gift till kvällen för att göra pojkarna sjuka. Eller nåt.

Jag undrar om det inte till och med var lite hat jag kände under filmens gång. Hat för att det görs filmer som är såhär långsamma och jävliga och bajsnödiga och ett självhat för att jag inte har IQ nog att analysera och förstå filmen. Jag satt alltså och ömsom avskydde min egen hjärna och ömsom försökte tvinga mig att somna för att tiden skulle gå lite fortare. Värdelösa känslor, båda två, speciellt eftersom jag inte somnade.

Lucile Hadžihalilovic har skrivit manus och regisserat filmen och nu såhär några dagar efter visningen retar jag mig på att jag inte såg den i måndags då hon fanns på plats för ett Face2Face. Jag har nämligen inte lyckats sluta tänka på filmjäveln! Den har blivit 2015-års Holy Motors för mig verkar det som. Totalt obegriplig men den har ”nåt” som gör att jag vill se om den. Jag vill förstå och jag tror att jag skulle må bra av att se den en gång till. Eller två. Nu när jag vet vad som väntar alltså. Och nu när jag vet att filmen faktiskt är förjäkla…intressant.

Dom där knappformade gälarna på ryggen. Den där röda sjöstjärnan. Den döde pojken. Sjukhuset. Fåret. Fårets tentakelsmala otäcka tunga som slickade pojken i naveln. Den nattliga seansen på stranden eller vad tusan det nu var. Pojkar som föder barn. Barn som ammar – på vadå? Evolutionen. Ja, är det DET det är (ha, tre det på raken!!)?

Betyg filmen fick i min skalle direkt efter tittningen

 

 

 

Betyg filmen får efter att ha funderat ett par dagar

 

.

.

Crazy va??

.

Vad tycker mina filmspanarkollegor om filmen och visningen?

Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

THE LOFT

”Come on, we´re men, we´re all a little LIKE that”, säger Vincent Stevens (Karl Urban). Han syftar på att trots att han är lyckligt gift precis som sina fyra närmsta kamrater så behöver dom en flådig takvåning som ”gömställe” dit dom kan ta sina sexuella tillfälliga eskapader utan att dom behöver stå till svars för hotellräkningar och andra omkostnader inför sina äkta hälfter.

Fem snygga (nåja…..? Men om dom får säga det själva så..), välklädda (gäsp), socialt funktionella män med höga inkomster och – givetvis – uppenbart narcissistiska personligheter, alltså jag kan inte tänka mig nåt tråkigare att iaktta på film ÄVEN om det hittas en död kvinna i dubbelsängen i den där lägenheten. Ändå tittar jag. Ändå HYRDE jag filmen på Itunes. Får skylla på feber och tillfällig förvirring för det här är bara S Å skumt.

Å andra sidan, hade den här filmen gjorts med finess och kanske toppad med lite konspirationsströssel, vackra vyer över nattupplyst stad, Basic Instinct-musik och fler än EN skådis som levererar så hade den kanske gått att titta på utan att skämmas.

James Marsden är alltid sjukt stabil men alla andra skådespelarna suger smutsig babianröv för att tala klarspråk och Karl Urban är värst av dom alla. Han trycker ihop ögonbrynen när han ska ”spela eftertänksam” så man skulle kunna använda rynkan som brevpress. Wentworth Miller kommer inte långt efter. Pinsamt.

Nä, på riktigt, The Loft är inget annat än en studie i illaluktande mansförakt och jag hade gärna klarat mig utan den.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: UNFRIENDED

Om jag skulle göra en lista på det tråkigaste jag vet så skulle ”titta på när någon annan spelar dataspel” hamna på plats 1.

Det är nåt så infantilt jävla tråkigt så klockorna stannar och det blir inte bättre av att den som spelar oftast är superengagerad och blir sur för att en annan inte alls fattar grejen.

Att se filmen Unfriended är nästan samma sak som att vara passiv dataspelare trots att ingen av ungdomarna spelar spel. Men dom chattar, facebookar och skypar och det är det man får se. Hela filmen visar sex personers dataskärmar och närbilder på dialogrutor och antagligen är det superfräscht och jättemodernt men jag tycker mest det blir otroligt långtråkigt att titta på OCH jobbigt för ögonen. Jag tycker jag har nog med skärmar hemma och ögonen har tillräckligt svårt att ställa om sig mellan TV:n, datorn och mobilen och nu ska jag alltså ha koll på sex skärmar samtidigt på en filmduk?

Kanske att 12-13-åringar skulle tycka att det här är spännande? Kanske. Jag vet inte faktiskt. Jag tycker i alla fall inte att det är vare sig läskigt eller en bra film rent tekniskt. Jag satt mest och funderade på vem som bestämt att just denna lilla bagatell skulle få biodistribution i Sverige?

Sofia fortsätter den inslagna månadsbanan och kör en vampyrfilm även idag och vad Filmitch har sett kan du se om du klickar här. Klockan 16 lägger Filmitch upp en extra lördagsfilm på bloggen.

Publicerat

GET HARD

Att vägra såga filmer på förhand kan vara en positiv egenskap men det kan också vara världens jäkla fail. Att jag inte skulle gilla en film med Will Ferrell och Kevin Hart i huvudrollerna skulle en hamsterbebis kunna räkna ut men då jag läst fina recensioner av både Fripps filmrevyer och Flmr bestämde jag mig för att ge filmen en chans, 39 kronor och 100 minuter av mitt liv.

Will Ferrell spelar den framgångsrike företagsmiljonärsmagnaten James Knight och han är precis lika träig och uttryckslös som vanligt. Tom blick, iskall utstrålning och grimaser verkar efter tjugo år i branschen vara hans melodi och antingen köper (och gillar) man det eller så gör man det inte. Jag gillar det inte. Det funkar inte. Jag tycker inte han är varken rolig eller bra.

Kevin Hart spelar biltvättaren Darnell som på alla sätt och vis försöker få ihop pengar för att kunna sätta dottern i en bättre skola. Kevin Hart är otroligt kort. Är det hans främsta företräde? Skådespelarmässigt knäpper han Will Ferrell ordentligt på fingrarna men det är heller inte särskilt svårt.

Vad handlar filmen om då? Jo…..Herr Knight åker fast för ekonomiskt trassel och döms till fängelse på inget mindre ställe än San Quentin. Nu har han några veckor på sig att ”bli hård” eller ”tuff” eller helt enkelt sluta grina och eftersom Herr Knight är ett fördomsfullt dumhuvve tror han att Darnell suttit inne enbart för att han är svart. Vem kan då vara bättre att lära ut konsten att överleva en fängelsevistelse än minifiguren Darnell?

Suck.

När det bästa med filmen är att höra Icona Pop under förtexterna kan jag inte säga annat än att det är en totalt menlös film på alla plan.

Vill du veta/höra mer om den här filmen? Klicka in dig på Snacka om films hemsida (eller där poddar finns) och lyssna på mig och Steffo när vi fördjupar oss i Ferrell och Hart (och vi tycker inte lika!). Klicka på avsnitt nummer 4.