Kategori: Betyg 1

Publicerat

TOMORROWLAND

Tänk dig att du är mätt. Alltså jättemätt. Typ alldeles nyäten och det du åt var både vällagat, näringsriktigt samt toppat med ost.

Sen sträcker någon fram en vit plastsked av matskedsstorlek. Du är tvungen att ta den. Oklart varför men du känner dig hotad på nåt sätt. Du håller i skeden och framför dig står en såndär gigantisk konservburk med billig ravioli. Kall är den också. Hela den tomatkladdiga pastauppenbarelsen är allt annat än aptitlig, du är som sagt inte ens hungrig men med en sked i taget, en tugga åt gången, kommer du äta upp hela burkens innanmäte. Maten växer i munnen mer och mer för varje tugga, du sväljer men kräkreflexerna vaknar, du hulkar men härdar ut. Hotet är överhängande. Du måste äta och du äter.

130 minuter senare är raviolin slut. Du är kladdig som en 7-månaders bebis runt munnen, en bebis som precis käkat morotspuré med händerna OCH du vill bara kräkas. Samtidigt, alla vet hur jävla äckligt det är med raviolispyor. Raviolispyror ser ut precis som ”oäten” ravioli vilket gör hela maträtten ännu mer – för att röra sig med ett engelskt ord – gross.

Vad har då denna matliknelse med Tomorrowland att göra? Jo. Tänk att den goda maten du åt i början av texten är bra film. Alla sorters film, film som gör dig nöjd, glad, mätt och belåten. Sen kommer en film som Tomorrowland och bara stinker overload av ravioli. Totalt meningslös film (föda) som inte är något annat än hundraprocent CGI (mättnadskänsla) utan mening (näring).

Jag är SÅ trött på den här typen av film. Jag är less på filmer som känns som dåliga TV-spel när den enda idén verkar vara att så lite som möjligt i filmen ska vara skådespeleri och ”vanlig film” och så mycket som möjligt ska fixas av efterbearbetningsfolk, animatörer och allehanda andra programmerare. Menlöst är vad det är och Tomorrowland är ett sömnpiller av guds nåde. (Och app-app-app, kom inte dragandes med liknelser i form av CGI-fester som Transformers, Godzilla, Pacific Rim och såna filmer, den typen av filmer har en baktanke som totalt saknas i Tomorrowland och det är att dom vill UNDERHÅLLA. Inte SÖVA.)

Jag tänkte ett tag att jag skulle ge filmen en tvåa på grund av dom två unga tjejerna i filmen som båda är riktigt bra, Britt Robinson som Casey och Raffey Cassidy som Athena men sen tänkte jag vafan då för? Filmen är ju pissdålig.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett Tomorrowland och hennes text är betydligt mer nyanserad än min. Läs den gärna – här!

Flmr-Steffo har också sett filmen och är han inte alldeles…mysnöjd…minsann? Hans recension finns att läsa här.

Och nu har även Filmitch sett den. Ravioli eller popcorn? Kolla här.

Publicerat

BECK – INVASIONEN

HÄR har vi anledningen till varför folk:

1. inte vill erkänna att dom tittar på Beck-filmer

2. tittar på Beck-filmer men undrar varför

3. slutar titta på Beck-filmer.

Jag har sett alla Beck-filmer som kommit ut. Den här filmen är näst sämst av hela klabbet, endast slagen av Den japanska shungamålningen från 2007. Vad fan hände? Hur kunde manuset slinka igenom? Vad gjorde regissören? Vad håller skådisarna på med? Hur kunde INGEN trycka på nödstopp?

Jag har bra tålamod när det gäller denna filmserie men här är min gräns nådd. Det är knappt den når upp till det lägsta betyget.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET GÅR ÅR HELVETE

Det kan gå åt helvete, vara ett helvete, kännas som ett helvete, bli ett helvete, lukta som ett helvete, smaka som ett helvete, se ut som ett helvete, handla om ett helvete och man kan befinna sig i ett helvete.

Månadens filmspanartema lämnar den stora dörren öppen till den filmhelvetiska snaskfabriken och det är bara att greppa tag i en skopa och välja smak. ”Det går åt helvete” kan ju handla om precis vad som helst. Så jag valde att se om en film som jag tyckte var helvetiskt dålig första gången jag såg den men som jag av nån anledning är helvetiskt sugen på att se om för att den har en skådespelare i huvudrollen som jag normalt sett tycker är helvetiskt rolig och som just i denna film faktiskt bor i Helvetet och har Satan själv till pappa.

Ja just det. Precis. Klockrent va?

LITTLE NICKY (2000)

Adam Sandler är allså Nicky, Little Nicky, skapelsens ”krona” med en pappa som är Satan själv (Harvey Keitel). Han fick en smäll i huvudet när han var lite yngre och är nu lite skev, typ halvsidesförlamad. Men han har en välkammad synthlugg. Alltid nåt på pluskontot.

Nicky bor i Helvetet tillsammans med bröderna Cassius (Tommy ’Tiny’ Lister Jr) och Adrian (Rhys Ifans) och det är inte någon demonstrationsvideo i hjärtlig syskonkärlek vi får se här. Nä, dom beter sig rätt illa mot varandra to say the least. Även Djävulen har kommit fram till detta då han efter ett familjeråd (då han skulle avslöja vem av bröderna som fick ta över tronföljden) valde att tillsätta sig själv – igen – i ytterligare 10000 år.

Adrian och Cassius blir tokiga och beger sig upp till jorden för att göra det till ett riktigt helvete istället, nånstans måste dom få härska, dom är ju trots allt män med helvetisk hybris. Men lilla Nicky tar rygg på dom och ska försöka ställa allt tillrätta tillsammans med sin pratande hund med nithalsband, Beefy.

Little Nicky är en riktigt rutten film. Den är som en grabbig studentikos fars med för mycket budget. Allt jag mindes med filmen stämde, den är vidrigt dålig.

Så min idé gick bokstavligt talat åt helvete. Jag trodde jag sett filmen under helt fel omständigheter första gången men det hade jag inte eftersom inte ens rätt omständigheter hjälpte. Inte ens skådespelare som Patricia Arquette ger guldkant till filmen. Ingenting funkar. Jag ger upp. Två gånger med Little Nicky är egentligen två gånger för mycket men sett till temats titel måste jag ändå klappa mig på axeln och känna mig rätt nöjd.

 

 

 

Idag skriver mina filmspanarkompisar också om hur det går åt helvete på lite olika sätt.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Filmitch

Jojjenito

Flmr

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

 

 

Publicerat

SERENA

Meg Ryan och Tom Hanks har spelat mot varandra i tre filmer (Joe och vulkanen, Sömnlös i Seattle och Du har mail). Det är alltid mysigt att se dom ihop, dom är som pusselbitar, supertrovärdiga som kärlekspar.

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper har också spelat mot varandra i tre filmer (Du gör mig galen, American Hustle och denna). Jag kan inte låta bli att undra…..varför? Man kan ju lätt tro att dom castas mot varandra för att dom har ”nåt”, att dom är som två magneter som inte kan vara utan varandra men nixpix säger jag. Paret Lawrence/Cooper har en personkemi som inte är ett dugg mer spännande än en tallrik riven morot.

Nu har danska regissören Susanne Bier satt tänderna i romanen Serena av Ron Rash som handlar om George Pemberton (Bradley Cooper), hans timmerbusiness i 30-talets North Carolina och hans kärlek till den udda fågeln Serena (Jennifer Lawrence).

Hur gör man en sånhär film utan att den känns som en pastisch på en Harlequinroman? Ja, JAG vet inte. Inte Susanne Bier heller uppenbarligen.

Det har byggts upp en liten ”by” i en skogsglänta som känns som papphus och kulisser målade på rullgardiner. Det har lagts tågräls på marken som inte ens ser ut att hålla för en dressin gjord i papier mache och där ska Cooper, Lawrence, Rhys Ifans, världens bästa David Dencik och dom andra skådisarna försöka agera utan att skratta i byxan. Samtidigt är det pålagd musik som får mig att associera till nåt riktigt ostigt softporndrama och jag känner att huvudet håller på att sprängas för att jag återigen ”tvingas” se en film som inte håller måttet.

Jennifer Lawrence har aldrig varit sämre än här. Jag sitter med en riktig existerande kudde framför ansiktet och kinderna blossar. Jag skäms. Hon är hemsk. Och att det här är samma Bradley Cooper som i American Sniper går inte att förstå. Jag tror inte på ett enda ord han säger och han lyckas inte förmedla en enda äkta känsla.

I scenen när någon siktar med ett gevär mot David Dencik sitter jag i soffan och vrålar: ”NEEEJDUDINJÄVEL DU SKJUTER INTE DAVID DENCIK, HAN ÄR DET ENDA BRAIGA MED FILMEN!!!”. Sen säger det PANG.

Jag hoppas att det här är sista gången Bradley Cooper och Jennifer Lawrence ska försöka förmedla någon form av ”kärlek” till varandra på film. Det blir ungefär lika passionerat som när barn leker att Barbie och Ken har sex. Två dockor som gnider sig mot varandra blir bara gnisslande plast, knappast någon eld. Det blir inte ens rökutveckling.

Publicerat

LEFT BEHIND

Jag läser om filmen och tycker plotten verkar intressant. Miljoner människor försvinner sådär puts väck bara och Nicolas Cage verkar vara den som blir kvar, den som blir left behind. Jag får lite Stephen King-vibbar, alltså bra sådana.

Jag klickar in på ImdB och ser att filmen har 3,1 i betyg. 3,1! Det måste vara fel? Väl?

Läser Flmr-Steffos recension och tänker att det var väl själva faaan vad snål han är med betyget. Kan filmen verkligen vara SÅ rutten? Neeeeej, inte va?

Så vad gör jag? Jag låter magkänslan styra, hyr filmen på Itunes och sätter mig i soffhörnet med en fredagskaffe. Några minuter senare vill jag typ SPOTTA UT DET och fråga inte vad jag vill göra en timme och femtio minuter senare när filmjäveln ÄNTLIGEN är slut. Jag vill typ slå mig själv i ansiktet med en stol.

 

Publicerat

PLAYING IT COOL

Chris Evans är perfekt castad i rollen som Captain America, den kanske torraste och tristaste av alla superhjältar som finns. En icke påklädd skyltdocka har mer utstrålning än Captain America och det är just därför den rollen passar Chris Evans som handen i handsken.

I Playing it cool ska han däremot försöka spela något helt annat, en charmig snubbe som leker romantisk för att snärja en tjej (Michelle Monaghan) som tydligen är helt ”rätt” för honom. Vari det rätta består i förtäljer dock inte historien, jag vet inte ens om Michelle Monaghan förstår, det känns nämligen inte så.

Hela filmen är full av frågetecken och dom blir extra stora och skakiga när olika farsartade scener blandas in i filmen när en utklädd Chris Evans ska agera ut sina egna konstiga tankar – i sina tankar. Eller nåt. Han gör det inte på riktigt alltså. Det blir bara inklippta pinsamheter.

Obegripligt värdelös film det här. Det är synd om Michelle Monaghan. Hon kan få så mycket bättre.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

Publicerat

SHARKNADO 2

Jag ser Sharknado 2 kvällen innan jag ska flyga till New York. Det var dumt.

Jag är flygrädd, tycker det är vansinnigt obehagligt med flygplan överlag. Det tog många år och all energi kan kunde frammana för att se Snakes on a plane, inte tusan hade jag kunnat tro att Sharknado 2 lika gärna hade kunnat heta ”Sharks on a plane” och att detta plan var på väg mot New York av alla platser på jorden. Inte heller hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag bara ett halvt dygn senare skulle sitta i ett flygplan som i extrem turbulens försökte landa i New York men planet hoppade runt som en vante i luften, folk skrek, grät, bad till Gud och det kräktes precis överallt (i påsar, utanför påsar, utan påsar, på hen i stolen bredvid, på golvet) och bredvid mig satt min dotter med dödsångest och kved fram: ”Jag hade föredragit hajarna!!!!”.

Jag gillade den första Sharknado-filmen, för att vara en B-film var den riktigt underhållande och hade effekter som inte krävde skämskudde. Sharknado 2 är något helt annat. Fortfarande charmig på nåt vrickat sätt men det känns som det saknas både pengar och engagemang när det gäller produktionsvärdet. Det är helt ärligt skrattretande dåligt.

Ian Zierling är tillbaka som Fin och Tara Reid är tillbaka som hans (numera) fru April. Mer eller mindre lättigenkända fejs som Viveca A. Fox och Judd Hirsch mixas med skådisar som Mark McGrath vars mest kända filmer är Hooters 2012 International Swimsuit Pageant och Killer Karaoke. Undrar om han känner sig nöjd med sitt karriärval?

Nu ser vi fram emot Sharknado 3: Oh Hell No!

Publicerat

FREEDOMLAND

Jag tycker det är skönt med människor som låter fasaden spricka ibland. Människor som kämpar som djur för att vara perfekta men så *hoppsan* visar det sig att dom är mänskliga.

Julianne Moore är en av dom kvinnliga skådespelare jag hyser allra störst respekt för. Hon är alltid bra. Lyser. Briljerar. Levererar. Därför är det så himla najs att titta på Freedomland och konstatera att hon har sett bättre dagar på jobbet. ”Jag vill verkligen inte vara här”-känslan lyser igenom i varenda bildruta, det ser ut som om hon läser innantill från ett manuskort. Hon är liksom inte där.

Samuel L Jackson försöker kompensera, man ser hur han kämpar, vänder ut och in på sig själv för att rädda alla scener dom har tillsammans (vilket är många) men ju längre filmen går ju mer känns det som att han ger upp. Han kör sitt race men han kan inte rädda både Julianne Moores son (i filmen) och Julianne Moore själv (som skådis).

Vad gäller filmen så fastnade jag för affischen, den gav mig bra vajbs. Spänning, mörker, thriller, mums. Tyvärr visade det sig att inget av dessa fyra ord stämde. Med facit i hand, filmen Freedomland utstrålar billig TV-produktion, varken mer eller mindre och det känns som att den vanligtvis så duktiga kompositören James Newton Howard har sålt nåt oanvänt nothäfte som legat och skräpat för musiken passar inte in i filmen alls.

Äsch. Skippa denna. I wish I had.

Publicerat

DYKE HARD

Med jämna mellanrum ringer det en säljare till mig i färgbutiken. Hon vill att jag ska sponsra en förening som jobbar mot incest. När jag säger nej har det hänt att hon svarat: ”Då betyder det alltså att du är FÖR incest!”.

Vilken normalt funtad människa som helst förstår att det ena inte har med det andra att göra men alla har rätt till sin egen tolkning av verkligheten. För mig är det dock inget likamedtecken mellan begränsad budget och att förespråka incest.

Av samma anledning som det är svårt att säga nej till behjärtansvärd sponsring är det svårt att skriva om den här filmen. Det är i det närmaste omöjligt för mig att göra det utan att raljera, utan att försöka få till lätta poäng på andras tillkortakommanden, utan att verka elak på riktigt. En film som Dyke Hard, med undertiteln Titta vi flatar, som är regisserad av en kvinna och som fullkomligt dryper av HBTQ-stereotyper av alla de slag är nämligen så politiskt korrekt att det kan fungera som ren självspäkning att inte hylla den, jag kan komma att få stämplar i pannan som jag vet att jag inte förtjänar. Samtidigt, jag kan inte på något sätt skriva/säga/tycka att det här är en bra film.

Jag har sett att Dyke Hard har fått riktigt höga betyg från recensenter både här och där men för egen del funkar filmen inte alls trots alla blinkningar till andra filmer och utflippad 80-tals estetik. Dyke Hard är inte bättre än vilket mediokert avsnitt av Doktor Mugg som helst och hade den satts upp som nyårsrevy i någon landsortsaula tror jag inte någon hade gått ner i spagat av glädje direkt. Skådespelarprestationerna saknar motstycke i svensk filmhistoria – och då in a bad way – samtidigt som all dialog är på engelska, på (medveten eller omedveten?) skolengelska.

Jag tror dock att Dyke Hard kommer hitta sin publik både i Sverige och resten av världen på samma sätt som till exempel The Room gjort. Det är helt enkelt så dåligt att det av vissa – många – uppfattas som bra. Själv sitter jag och vrider på mig i soffan, jag skäms, det är jobbigt, det gååår bara inte att tycka att det jag ser är varken bra, charmigt eller ens nödvändigt. Pinsamt snarare.

Filmen finns att hyra på SF Anytime.

Publicerat

INTO THE WOODS

Jag tycker om musikaler. Normalt sett.

Jag tycker om Anna Kendrick. Alltid.

Jag hyser mer och mer respekt för Emily Blunt ju fler filmer jag ser henne i.

Chris Pine. Hahaha. Chris Pine.

Johnny Depp borde pensionera sig. Typ igår.

Och Meryl Streep. Meryl Streep! MERYL STREEP? Mitt förtroende för oscarsjuryn är numera noll och ingenting efter att dom nominerat Meryl Streep för Bästa kvinnliga biroll för just den här filmen.

Allt detta sammantaget gör Into the woods till en helt enkelt episk skitfilm.

[Okej, jag inser att det kan finnas nån läsare som undrar lite mer ingående varför filmen inte riktigt föll mig i smaken. I en bra musikal, i dom flesta musikaler, finns en eller ett par ”låtar” som återkommer i historien, toner som får mig som tittar i rätt stämning. Into the woods bjuder på noll och ingenting av detta. Långa långa låååånga musikaliska sjok av samma urtråkiga toner, ingenting som berör annat än att jag blir förbannad av dess uselhet. Lägg till att det är en synnerligen blek berättelse som är otroligt trist filmad, herregud, det finns inga förmildrande omständigheter när det kommer till betyget. Inga alls.]

Movies-Noir har också sett filmen. Måtte han för filmens skull ha mer tålamod än jag. Läs här får du se.

Filmitch tyckte ungefär som jag.

Publicerat

BALLS OUT

Nu blir det ännu mer tennis.

Komedier som handlar om sport kan vara jätteroliga. Ja, som Major League till exempel, eller Cool Runnings.

Dom kan också vara bitvis kul som Blades of Glory och Billy Madison.

Sen kan dom vara som…Balls Out.

Publicerat

Dagens duo: SPIES & GLISTRUP

Jag har precis köpt en bok som heter 100 balla ställen i Stockholm av Valle Westesson. I den finns ett kapitel om ett ufohus på Torö som den danske resebyråmagnaten Simon Spies byggde på 60-talet.

”Simon Spies gjorde många provokativa och knäppa saker. På Torö anställde han till exempel ett harem: tio kvinnor vars uppdrag var att gå runt nakna och vara redo när han var sugen på mys. Varje dag lät han dessutom flyga in de danska dagstidningarna med ett privatplan som släppte lektyren från ett flygplan ovanför huset. Sedan åkte planet tillbaka till Danmark.”

Föga förvånande, det där ufohuset lockar mig. Jag vill inte bara smyga dit, jag vill typ BO där. Jag fick även en snabb idé att den där Simon Spies intresserade mig, jag menar, en man som lyckas få igenom ett svindyrt klotrunt betongbygge mitt i Stockholms skärgård måste vara något alldeles extra. Av denna anledning blir jag jätteglad när jag hittar filmen Spies & Glistrup på triart.se. Utan att ha svinkoll på vare sig herr Spies eller Mogens Glistrup hyr jag filmen. Fan alltså. Ibland borde man googla – först.

Om Jimmie Åkesson och låt oss säga…Bert Karlsson…var kompisar, skulle du vilja se en långfilm om deras vänskap? Inte? Frågan är vem som tror att vänskapen mellan Glistrup (som startade den nationalistiska liberala Fremskridtspartiet) och hans forna klasskamrat och – som sagt – resebyrårikisen Simon Spies är så mycket mer tittvänlig. Danskarna kanske, inte vet jag.

Jag tycker filmen är ovärdig. Den är ovärdig att titta på, ovärdig att någon lagt ner tid och pengar på att producera, ovärdig att bry sig om. Fan alltså vilka grisiga män filmen handlar om! Satans äckliga. Orka engagera sig i dessa gubbslem… Jag läser om boken istället och planerar för mysiga utflykter i Stockholm i sommar.

Spies och Glistrup som duo? Jag skiter i dom, SKITER i dom.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

SOME GIRL(S)

I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.

Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.

Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.

Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody  – bara för att.

Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.

Publicerat

I HATE VALENTINES DAY

En dag som denna känns det bra att drämma till med en film för alla belackare av just denna dag. Till alla som kräks på hjärtformat skumgodis och långstjälkade rosor som säljs till extremt överpris och alla som inte ser det ”humoristiska” i att ge bort ätbara trosor till sin kärlek eller helt enkelt knaprar lyckopiller som vore det Tic Tacs just idag för vilken dag på året är vidrigare att vara singel på en denna? Oavsett anledning till att avsky denna dag, här kommer en film som gör att du kommer hata den än mer.

Dagen alltså.

Och dig själv – om du tittar på filmen.

Den finns på Netflix, det är lätt hänt att ”slinka dit”, att trycka fel och hamna i den här antiromantiska soppan. Nia Vardalos (ja precis, hon med det stora feta grekiska bröllopet och uppföljaren som hette nåt liknande men var hästlängder sämre trots att det var typ samma film OCH – som grädde på moset – TV-serien med det fantasifulla och kreativa namnet för någon som inte längre vill bli förknippad med Grekland: My Big Fat Greek Life) har skrivit och regisserat denna bedrövliga film och självklart knep hon huvudrollen också. Hon har gett sig själv en sprillans ny locktång i gage också, det vet jag för det syns. Detta lockiga jävla hår som inte rör sig även om hon springer. Perfekta jävla lockar oavsett om det är tidig morgon eller mitt i natten. Jag hatar henne, jag tror fan det. Jag hatar håret i alla fall.

Här teamar Nia upp med sin gamla rest från bröllopsfilmen, John Corbett, mannen som ler oavbrutet och inte har gjort en intressant roll sen han var Carrie Bradshaws kille i Sex and the city – och då hade han ungefär en nanopromille av Mr Big´s utstrålning.

Här spelar han Greg Gatlin. Greg ler oavbrutet, satan så störigt. Nia Vardalos spelar Genevieve Gernier och även hon visar garnityret oavbrutet. Undrar om det finns en baktanke med att dom båda har initialerna GG? Samma bokstav som Greece? Långsökt javisst, men det skulle inte förvåna mig. Det mesta med filmen är nämligen det. Netflix fick nog köpa in den gratis.

Så om du trodde att du hatade Alla hjärtans dag, tro en gång till. Ser du den här filmen idag DÅ är det läge att bli hatisk på riktigt. Hatisk mot dig själv om inte annat. Själv känner jag mig smutsig nu, rejält smutsig. Jag vet inte vad som kan rädda den här dagen för mig.