OUIJA

Nej. Alltså nej.

Samla ihop några vänner och lek anden i glaset på vardagsrumsgolvet istället. Det är garanterat läskigare än den här filmen.

.

.

.

 

 

Dagens duo: ALEX & EMMA

Jag kände för att se en tämligen harmlös romcom och döm om min förvåning när jag hittade Alex & Emma på Viaplay. En Rob Reiner-myspysfilm med charmtrollet Kate Hudson och Luke Wilson, det skulle kunna vara huvudet på spiken just idag men det var det inte. Verkligen fucking not!

Alex Sheldon (Wilson) är en författare som fått skrivkramp och Emma (Hudson) är en flink stenograf. Hon ska stenografera hans prat så att boken går fortare att få klar —> Alex får pengar —> Alex kan betala nåt bus som hotar honom med döden.

Nämenalltså det här är bara SÅÅÅ lamt! Ena sekunden befinner sig filmen i Alex lägenhet, man får se honom gå fram och tillbaka och försöka värka fram ett manus och en menlös brunhårig Emma som skriver och skriver och ska försöka stava rätt till det svenska förnamnet Y-L-V-A. I nästa sekund blir det nån slags återblickar/klipp till historien som Alex just nu berättar där han agerar huvudpersonen i boken.

Gäääääääsp.

Det här är inte sevärt även om jorden skulle sprängas och det enda som fanns kvar var en ensam människa, en TV och Alex & Emma på DVD.

Nej. Nej. Neeeeeej. Den här duon är lika karismatisk som om en tall och en gran skulle flirta med varann i skogen.

 

 

.

LFO: THE MOVIE

Jag vet att det finns en hel del personer där ute som hyllar den här filmen. Jag är inte en av dessa men jag medger att jag blev både glad och nyfiken när jag såg att filmen fanns på Netflix men dessa känslor la sig tämligen snabbt.

Science fiction-historien om en svensk variant på galen vetenskapsman som kommer på ett sätt att hypnotisera andra människor med hjälp av ljud är på pappret betydligt mer intressant än det blir på film. Filmen osar lågbudget och det är speciellt fotot som känns undermåligt. Skådespelarna lämnar förvisso mycket övrigt att önska men jag vet inte om dom presterar under sina förmågor eller helt enkelt inte har bättre manus än så att jobba med.

Det jag tycker om med filmen är ljudbilden samt sista två minuterna som är riktigt bra.

Viktor Jerner har skrivit en jättebra recension av filmen på MovieZine där han förklarar lite mer ingående om allt som inte är bra med den (han ger filmen 2/5), Danny The Street ger den 2/5 (kantboll på en 1:a) och filmspanarvännen The Velvet Café hyllar filmen på sin blogg och ger den 4,5/5.

FANDANGO

.

.

För fjärde fredagen på raken är jag medrecensent i projektet Decennier och för fjärde fredagen på raken skriver jag och decenniergänget om en 80-talsfilm som kanske inte hör till dom allra mest kända.

Fan alltså, jag har sett tre fredagsfilmer på raken nu som fått lägsta betyg (Where the buffalo roam, My dinner with André och Fitzcarraldo), det måste liksom vända, det måste sluta på topp, eller hur visst måste det det? För egen del är dagens film den enda av dessa fyra som jag på förhand kände till, jag har till och med sett den men det var så länge sedan att jag inte mindes någonting. Nu när jag sett om filmen visade det sig att jag mindes mindre än ingenting, jag är fan tveksam till att jag ens sett den. Nåja. Spela roll.

Fandango är en roadmovie med en snygg Kevin Costner, en töntig Judd Nelson i pilotglasögon och två killar till som är och var okända av en anledning. En turkos gammal bil har en stor plats i handlingen också.

Det fanns ingenting i den här filmen som engagerade mig. Jag struntar helt ärligt i att dessa fyra män är på väg att bli vuxna, ska ut i livet, hoppar fallskärm och/eller ycker det är en bra idé att åka bil till Mexico. En av killarna har tydligen blivit ”draftad” till Vietnamkriget (draftad? Trodde det bara det ordet gällde sport) och jag blev mer sugen på att googla ordet än att se klart filmen. Manuset är som helhet ett hafsverk, dialogen känns stundtals precis lika styltig som vi ibland anklagar svenska filmer att ha, filmen har inte något som sticker ut, som gör den minnesvärd.

Det finns en anledning till att Fandango är en tämligen bortglömd 80-talsfilm. Den är helt enkelt skitdålig. Så nej, det slutade inte på topp för min del, det slutade med FYRA ettor av FYRA möjliga, ett medelbetyg på 1/5. Det är så udda att det nästan blir kul. Fast jag hade hellre haft kul när jag såg filmerna. Hö hö.

Tack Henke och Christian för att jag fick vara co-writer under dessa fyra veckor. Det VAR kul, det var det faktiskt, det handlade nog mer om maximal otur vad gäller filmvalen i kombination med en busskrock rakt in i min filmsmak. Men nu ser jag fram emot 90-talet!

Är resten av Decennier-gänget lika oresonliga som jag kring Fandango? Klicka på länkarna för att se efter.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Svensk söndag: GULA DIVISIONEN

.

.

.

En svensk Top Gun? Så kändes det när jag sprang på den här filmen. Jag blev nästan lite upprymd, det här kunde bli riktigt fränt.

Det blev det inte.

När Hasse Ekman är i bild vaknar jag till. När Sven Lindberg är i bild vaknar jag till igen. Resten av filmen är som en reklamfilm för flygvapnet och det är faktiskt riktigt riktigt trist. Filmen är så pass tråkigt att jag somnar ifrån den fyra gånger innan jag lyckas se hela i ett svep.

Bortkastad tid skulle kanske många säga. Själv tänker jag inte så och det är nog tur det. Jag tycker inte ens det är bortkastat att jag KÖPTE filmen enkom för detta tema men är det mot förmodan någon som är sugen på att se filmen så skickar jag gärna den vidare. Mejla mig så löser vi det.

FITZCARRALDO

.

.

Efter två decemberfredagar med riktigt risiga 80-talsfilmer, Where the buffalo roam och My dinner with André, lägger Decennierprojektets grundare Fripps filmrevyer och Movies-Noir in en kanske inte högre men väl annan växel. Nu ska vi nämligen ut och resa.

Vi ska till Peru, vi ska mitt in i den peruanska djungeln där en excentrisk man vid namn Brian Sweeney Fitzgerald ”Fitzcarraldo” (Klaus Kinski) fått för sig att han ska bygga en opera – och hela gottepåsen regisseras av Werner Herzog.

Fitzcarraldo ser läskig ut. Han ser ut som en morf mellan Frankenstein och Willem Dafoe, en morf som begåvats med egenskaperna dålig smak samt snålhet vilket resulterar i en hemmablondering som gick fullständigt åt fanders. Det från början mörka håret blev givetvis kycklinggult, alla vet att det blir så, ALLA. Men detta tycks inte störa Fitz, ja, jag kallar honom Fitz för det känns som att jag känner honom nu efter att ha sett den här trettontimmarsfilmen som lika gärna hade kunnat heta Den oändliga historien i Peru.

TRETTON TIMMAR?

En fullt förståelig fråga. Nej filmen är inte tretton timmar men den känns som tretton timmar. Å andra sidan är den 158 minuter och det är inte kattskit det heller, speciellt när filmen inte riktigt handlar om nämnda opera. Filmen handlar nämligen inte om en halvgalen entreprenörs drömmar om en opera, om att bygga något stort och maffigt i en natur som är gjord för kokosnötter och bambumadrasser, nej, tänk om det hade det varit så väl. Filmen handlar om att Fitz köper en båt, en stor jävla ångbåt som han ska köra via en flod till en annan. Kruxet är att floderna inte sitter ihop utan skiljs åt av ett STORT BERG och hans braiga idé är att transportera – dra – båten ÖVER berget, ner på andra sidan och plask ner i rätt flod.

Fitzcarraldo är det vattentäta beviset för att man inte kan lita på IMDb´s betygssystem. Filmen har 8,1. 8,1! Fatta hur högt det är! Nightcrawler har 8,1, Mandomsprovet har 8,1, Exorcisten har 8,0. Fitzcarraldo har liksom ingenting i den där 8-sfären att göra, inte alls, det måste vara nån fascistoid grupp av Kinski-hags eller nåt Herzog Fan Gang som gett sig fan på att gemensamt logga in på IMDb och visa världen hur extraordinär denna film är. Sorry to say, dom har fel.

Fitzcarraldo är verkligen inte en bra film. Jag struntar i om den skulle ha varit baserad på en verklig händelse (vilket den inte verkar vara, det enda som är sant är att båtfan drogs över berget på riktigt), jag tycker den är rätt igenom ointressant. Men, det finns ett MEN, det finns en guldstjärna som jag ska sätta på fodralet. Jag ska ge filmen en stor eloge för ljuden som båten gör ifrån sig när den dras över berget. Knarren, ljudet av träfibrer som dras isär, det är väldigt mysigt att lyssna på (påminner om efterljuden i en gammal berg-och-dalbana när vagnen passerat och hela bygget står och vajar av trycket) och jag skulle gärna ha ett insomningsband med enbart dra-en-ångbåt-över-berget-ljud. Skulle kunna bli en storsäljare. Kanske en app?

Nu är det alltså tre ettor av tre, ett osannolikt lågt medelbetyg på dessa noga utvalda 80-tals-praliner (sa hon med ett stänk av saltsyra). Men kanske, kanske, kanske gick filmen hem bättre, mer, djupare, finare hos mina bloggkollegor än hos mig? Vem vet? Klicka vidare vettja.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

EXTRATERRESTRIAL

Stämningsfull poster, värdelös film.

Ungdomar korkade bortom all upptänklig sans och vett, en handling som skulle gå att få ihop genom att spela in små dagisbarns ga-ga-snack med varandra över en pipmugg ljummen mellanmjölk – alltså yttepyttesmådagisbarn – och sen är det Ally McBeals snubbe Billy (Gil Bellows) som är sheriff i byhålan.

Allt är bara S Å jävla illa. Se inte denna för allt i världen, hör du det nu Filmitch!

MY DINNER WITH ANDRÉ

Fredagseftermiddagar i december betyder Decennier-tema här på bloggen. Idag skriver Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och jag om en – i alla fall för mig – okänd film från 80-talet, My dinner with André i regi av Louis Malle.

För mig är Louis Malle mest känd som äkta man till Candice Bergen, hon som spelade Murphy Brown i TV-serien Murphy Brown men för många andra är han en mycket känd regissör. När jag ögnar igenom hans filmografi kan jag konstatera att den enda film av honom jag sett (före idag) är Begär (Damage från 1992 med Jeremy Irons och Juliette Binoche). Den är å andra sidan en riktig höjdare till skillnad mot dagens film.

Som en kommentar på förra veckans decennierfilm (och brutala lågvattenmärke) Where the buffalo roam skrev Movies-Noir: ”Detta var utan tvekan bland det sämsta 80-talet hade att bjuda på. Nu blir det skönt nog bara bättre!”. SOM jag önskade att han hade haft rätt!

Wallace Shawn är ett okänt namn men ett känt fejs och den här filmen går ut på att han käkar middag med André Gregory som är ett okänt namn och ett okänt fejs (trots att jag ser att han varit med i Demolition man!) Dom båda har skrivit filmens manus tillsammans, eller ”manus” snarare för det känns som att filmen faktiskt inte är mer än att dessa två ses över en bit mat, snackar lite och droppar floskler. Improvisation på film, alltså kan inte alla bara lägga ner den grejen? *host* Ja även Colin Nutley tack.

Den här filmen kom 1981 och jag förstår att den var ganska egen då sett till formatet, kanske till och med spännande, mustig, kryddig, härlig? Det kryllade inte direkt av planlösa lågbudgetpratfilmer på 80-talet men när jag ser filmen i nutid är den verkligen ingenting att hänga i julgranen.

Samtalet är så pass ointressant att jag stundtals undrar om det är jag som är dum i huvudet eller om man faktiskt kan skylla på tidens tand eller vad tusan det är frågan om. Om jag hade varit den tredje personen vid bordet hade jag behövt använda saltströaren i ögonen eller hacka mig i handen med gaffeln för att hålla mig vaken. Det är på gränsen att jag behöver göra det även nu, hemma i soffan, när jag tittar på filmen men Wallace och André är inte värda blodutgjutelse och smärta på det sättet, det får räcka med dom fyra stora koppar kaffe UTAN mjölk jag bälgade i mig för att ta mig igenom filmen.

Satan alltså, det svider i ögonen nu även utan salt. Två fredagar, två ettor i betyg, vart ska det sluta? Jag hoppas att Decennier-kompanjonerna tycker bättre om filmen än jag gjorde. Klicka på länkarna för att komma till deras recensioner.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

SPARTAN

Härom månaden skrev jag om tre filmer som Hollywoodlegenden David Mamet varit inblandad i (här är det inlägget) och här kommer en liten parentes till det inlägget.

Spartan är nämligen i allra högsta grad en David Mamet-film då han både skrivit manus och regisserat, en kombination som enligt mina djupgående studier sällan är helt lyckad.

Om du tänker dig vuxna män som leker krig, alltså inte roar sig med tönterier som paintball utan bara leker krig i största allmänhet i skogen iklädda kamo-kläder och allvarsam uppsyn, precis så börjar Spartan. Scott (Val Kilmer) är The Alfaman of the Alfamen, sitter på en stubbe och är förbannad, talar om för dom andra hur dom ska göra, vad dom ska säga, ser ner på dom för att dom inte orkar springa mer och det hela går ut på att ett gäng män i militärkläder jagar en väl sminkad kvinna över stock och sten.

Scenen hade kanske kunnat vara begriplig om den varit precis vad det ser ut som, ett gäng familjefäder som leker krig en ledig söndagseftermiddag, men så är inte fallet. Det är Secret Service som har en övning. Ja, precis, United States Secret Service, den polisiära organisationen som ska beskydda presidenten och dennes närmaste.

Det känns som om David Mamet suttit på sitt gubbrum och fantiserat ihop hur han tror att Secret Service arbetar. Den där hittipåvärlden genomsyrar hela filmen och jag tror inte på ett enda scenario, inte på en fläck. Okej att Val Kilmer spelar över så man tror det är på skoj (men det är det inte), det är en liten del av allt det usla, det jävliga är att varenda sekund av filmen är skrattretande genomrutten. Och det är en thriller vi snackar om här, det är ingen komedi, inte en spoof, inte ett familjedrama. Det är meningen att det ska bli spännande, att jag ska bry mig om den försvunna flickan som filmen handlar om, att Secret Service-männen ska kännas handlingskraftiga, intelligenta och trygga men ingenting av det fungerar. Det blir bara pannkaka, översaltad, understekt pannkaka med möglig sylt och sur grädde.

David Mamet, det dröjer ett tag tills vi ses igen. Jag behöver en paus.

WHERE THE BUFFALO ROAM

Fredagsfilmen här på bloggen kommer under hela december vara någon från 80-talet, filmer noga utvalda av filmbloggarna Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Dom har ett projekt som heter Decennier och nu är dom framme vid 80-talet och då vill jag givetvis vara med på ett hörn.

80-talsfilmer ligger mig varmt om hjärtat, eller låg, efter att ha sett dessa fyra filmer är jag inte lika säker längre. Haha. Måste skratta lite nu för det är faktiskt ganska roligt. Vilka filmer! Voj voj! He he. Det ska bli VÄLDIGT intressant att läsa mina kamraters recensioner idag.

Where the buffalo roam. Kanske inte en av dom mest kända filmerna från 80-talet. Nej. Precis. Och man behöver inte vara Einstein för att förstå att det finns en anledning till det.

Författaren Hunter S Thompson har skrivit historien och Bill Murray spelar honom i filmen. Det är alltså samma Hunter S Thompson som skrivit Fear and loathing in Las Vegas och The Rum Diary, en författare som är toppen för alla som tycker det är jättespännande att följa en packad mans förehavanden. Personligen tycker jag inte det är speciellt spännande eller ens givande, det är rätt enahanda och tröttsamt.

Den här filmen ska dock vara nån form av biografi där bara vissa namn och detaljer är ändrade men den handlar om Thompsons (Bill Murray)  förhållande med juristen och aktivisten Oscar Zeta Acosta men som i filmen heter Carl Lazlo (Peter Boyle). Men biografi eller inte, det här är tråkigt bortom mitt förstånd. 96 minuter känns banne mig som 96 dagar. Jag är ledsen, min text blir inte mer informativ än sådär. Bortglömda filmer ÄR oftast bortglömda av en anledning.

Blir du sugen på att läsa mer om denna rackarfilm, klicka på länkarna här nedanför.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

THE CAPTIVE

Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: ”Mum says I ride the shortbus because I´m special”. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.

Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.

I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.

Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.

Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.

Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.

The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.

A WALK AMONG THE TOMBSTONES

People are afraid of all the wrong things står det på affischen. YOU BET att du din postergrafiker och taglinepåhittare tycker att jag är rädd för helt fel saker men jag kan tala om för dig att jag är inte alls rädd för fel saker, jag är rädd för helt rätt saker, SÅDETSÅ!

Jag är rädd för att det inte står på IMDb hur stor budget den här filmen har.

Jag är rädd för att nån vill mörka budgeten och att denne någon med rätta har svårt att sova om nätterna.

Jag är rädd för att filmens förtexter är i ett typsnitt som arbetslösa som tvingades ta datakörkort 1996 tyckte var ”fränt”.

Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade föredetta polisen Mike Scudder enbart för att han precis spelat exakt samma roll i Non-Stop och det var smooth att tjäna miljoner på att slippa utmana sig själv det allra minsta.

Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade och hämndlystna föredetta polisen Mike Scudder enbart för att det var befriande att slippa den personliga vendettan han brottats med i Taken  och Taken 2.

Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade och hämndlystna föredetta polisen Mike Scudder enbart för att Luc Besson – just då – inte skrivit klart manuset till Taken 3.

Jag är rädd för att jag inte vet exakt hur tung en brun lårlång mockajacka blir efter timmar i spöregn men Liam Neeson borde kunna svara på den frågan. Det regnar nämligen oavbrutet i den här filmen. OAVBRUTET. 114 minuter regnfilm.

Jag är rädd för att filmen har ett manus som är noll procent spännande och skulle jag rita en graf över punkterna trovärdighet, seriemördaraura, det-nyskapande-med-att-skriva-in-en-svart-tonåring-som-sidekick-till-en-trött-AA-polis samt Liam Neesons utstrålning så skulle samtliga hamna på minuskurva. Alltså under noll. Alltså så undermåligt att jag häpnar, att jag sitter i biosalongen och skakar på huvudet med hakan vid knäna, att jag utforskar närmsta nödutgång med blicken, att jag önskar att jag hade en tändare i fickan och en rökdetektor precis ovanför huvudet så jag kunde fippla igång brandlarmet och komma UT härifrån.

Jag är rädd för att det finns en anledning till att en film som varit på G i över tio år men inte blivit av och att anledningen stavas DEN KANSKE INTE SKULLE HA BLIVIT AV??? DEN KANSKE SKULLE HA LAGTS I MALPÅSE, INLÅST I ETT KASSASKÅP NEDSÄNKT I ETT TERRARIUM FULLT MED KUNGSKOBROR, INSPRÄNGT I HALLANDSÅSEN, ÖVERTÄCKT MED RHOCA-GIL OCH SEN STRÖSSLAD MED KLIPULVER??

#ruttenfilm

#undvik

#nejliamneesonärintecool

#nejdethadeintehjälptmedharrisonford

 

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng av filmbloggarkompisarna. Vi fick skriva på embargopapper att inte prata om/skriva om filmen förrän efter den haft premiär i USA. Det var både lätt och svårt. Lätt för att det var en rutten film i ett sammanhang där väldigt många filmer var bra, svårt för att jag var tvungen att hålla min Liam Neeson-tourettes i schack.

Vad tyckte dom andra om filmen, är dom nere i avloppet och gräver precis som jag? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

THE STRANGE COLOUR OF YOUR BODY´S TEARS

Dan Kristensen (danske Klaus Tange) har varit ute på en resa och när han kommer hem upptäcker han att hans fru när försvunnen. KLIPP. Närbild på bröstvårta. KLIPP.  Kvinnoben som tittar fram under en lila klänning. KLIPP. Närbild på Dan (otroligt lik Willem Dafoe i vissa vinklar förresten). KLIPP. Bilden delas upp i tre. Uppspärrade ögon. Morristapeter. En drillborr. KLIPP. Brölande oljud. En bunden kvinna. Ett stetoskop. KLIPP. En snurrande LP-skiva. KLIPP. Dans ögon i närbild genom grön kameralins. KLIPP. Dans ögon i närbild genom röd kameralins.

Såhär fortsätter filmen i 102 minuter. Arty-farty-barometern går i taket och så även jag. Det här är INTE min grej. Filmer som försöker vara balla/coola/snygga/egna/svåra enbart för ballheten/coolheten/snyggheten/egenheten/svårighetens skull blir inget annat än skrattretande i mina ögon.

Kom igen, försök berätta nåt istället Hélène Cattet och Bruno Forzani, det här är en långfilm inte en videoinstallation på MAM i Paris.

Blir du nyfiken på filmen så visas den på Monsters of film-festivalen ikväll kl 22 på Zita eller på SF Anytime till och med söndag.

BACK TO THE 80´S: DET VÅRAS FÖR RYMDEN (1987)

.

.

.

Jag undrar vad Mel Brooks har för syn på oss svenskar. Hans film The Twelve Chairs fick heta Det våras för svärmor, Blazing Saddles blev Det våras för sheriffen, Young Frankenstein blev *ta-daaaah* Det våras för Frankenstein, Silent Movie fick titeln Det våras för stumfilmen, High Anxiety blev Det våras för galningarna, History of the world blev Det våras för världshistorien, Life stinks blev Det våras för slummen och självklart blev Spaceballs, filmen som driver med rymdfilmer i allmänhet och Star Wars i synnerhet, Det våras för rymden.

Alltså, hur snäv fantasi hade titelsättarna på 70-och 80-talet egentligen? Var svenskarna såna fåntrattar att vi inte gick på bio och såg sånt vi inte kände till? Det var nämligen inte bara Mel Brooks som blev utsatt för titelupprepningar, Goldie Hawn fick sin släng av sleven när alla filmer hon var med i prompt skulle döpas om till nåt som började med ”Tjejen som…”.

Nåja. Det våras för rymden kan ses som en form av spoof, en film som gör billiga poäng av att twista till handlingen i någon annan film. Scary Movie-filmerna är nutida exempel på spoof-filmer, Hot Shots-filmerna är 90-talsvarianter men det finns många fler exempel, dock är dom allra flesta jag sett betydligt bättre och roligare än Det våras för rymden. Det går nämligen alldeles ypperligt bra att hålla sig för skratt när Mel Brooks är i farten. Hans syn på humor klickar inte med min, inte på en fläck.

Här springer Rick Moranis runt i Darth Vader-kostym och gestikulerar med HEEEELA kroppen, John Candy är utklädd som nåt mellanting av Chewbacca och lejonet i Trollkarlen från Oz och Mel Brooks själv är som vanligt med på ett hörn och jag kan inte se hans storhet som skådespelare – heller. Det enda lilla som gör filmen tittbar är Bill Pullman som här är ung, snygg och iklädd sånt som numera klassas som utklädningskläder.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1987.

 

BACK TO THE 80´S: SUSAN, VAR ÄR DU? (1985)

Madonnas genombrottsskiva Like a virgin kom ut 1984, den här filmen kom 1985. Var man tonåring på den tiden var det omöjligt att inte veta att Madonna var den coolaste katten i stan även om jag aldrig gjorde som många andra tjejer och anammade hennes klädstil till punkt och pricka. Jag var mer….Andrew Fletcher.

Jag såg Susan, var är du på bio en sommardag och jag tror det var första gången jag hörde tjejer högt reagera i en biosalong. Å andra sidan (om jag inte missminner mig, det var trots allt väääldigt länge sedan) så var det mest tjejer där, eller ja….flickor och jag tror alla – inklusive jag – sprang till skivaffären och köpte singeln Into the groove efteråt.

Filmen är dock precis lika intetsägande nu som jag tyckte 1985. Den uttråkade hemmafrun Roberta Glass (Rosanna Arquette) längtar efter att nåt skoj ska hände i hennes liv och hon lusläser annonserna i tidningen. Varför dessa annonser är så roliga förtäljer dock inte historien. Men på grund av hennes annonsläsning uppmärksammar hon en man som med jämna mellanrum sätter in en annons som lyder Desperatley Seeking Susan där det står tid och plats där denna man kommer vara och dit Susan bör komma. Hon börjar fundera på vem denna Susan (Madonna) är och som sig bör i filmer när det inte går att hitta en smartare/trovärdigare lösning skrivs det in en olycka (läs: inspringning i gatubelysning) med minnesförlust som följd och hux flux blir hon tagen för denna Susan och leds in på en kriminell bana.

Gäspade du när du läste texten? Jag gäspade när jag skrev den och fy satan vad jag gäspade när jag såg filmen. Alltså, den ÄR inte bra.

Det är klart att jag har sett mycket som är sämre än detta men det krävs att man tycker att Madonna och/eller Rosanna Arquette är det coolaste/snyggaste/sexigaste som går i ett par skor för att man ska kunna ge filmen godkänt. Jag tycker inte det. Däremot är det en snygg filmaffisch som fullkomligt osar 80-tal. Tyvärr hjälper det inte filmen.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1985.