Kategori: Betyg 2

Publicerat

PIXELS

Att TV-spel kan göra dom som spelar helt inne i sin egen värld kan väl alla som någon gång provat skriva under på. För egen del har jag inte varit fast i ett spel sen Rummel & Rabalder i början på 2000-talet men jag minns när jag var liten, längtan efter ett eget Donkey Kong, tjatet som aldrig fick fäste hos mina tröga föräldrar.

ALLA spelade verkligen Donkey Kong – utom jag. ALLA. Och nu överdriver jag inte. Det var på gränsen till barnmisshandel att inte ge sin avkomma ett Donkey Kong i början på 80-talet. Jag tyckte det då – och SA det då, högt och ljudligt tusen gånger om dagen – och jag tycker det fortfarande. Som förälder får man liksom välja striderna, man behöver inte nödvändigtvis dra ”vem har sagt att du måste vara som alla andra”-kortet HELA TIDEN, om ALLT! Så. Med det sagt. Hade Donkey Kong funnits nu hade mina barn haft varsitt. Punkt. Nu går vi vidare.

Brenner (Adam Sandler) var en jäkel på dataspel när han var ung. Inte bäst, NÄST bäst. Den bäste var Eddie (Peter Dinklage), dryg och jävlig med nordamerikas fulaste hockeyfrilla. Brenners bäste polare Cooper (Kevin James) var inte alls lika bra/intresserad av att spela men han var en trogen sidekick och det gick bra för honom ändå i livet. Han blev USA´s president och nu är det hans ansvar att få ordning på grejerna när dataspelsfigurer modell jättestora regnar ner från himlen. Och inte är dom godhjärtade myspysfigurer inte. Nej, dom är MORDISKA. Och vilka är bäst lämpade att använda sig av för att kriga tillbaka: militären eller ettan och tvåan i TV-spels-VM, Brenner och Eddie?

Pixel är – såklart – en dum film. Korkad och ytlig och keff. Samtidigt, charmig och bitvis rätt finurlig. Men också ful. Den enda riktiga känsla jag känner i filmen är glädjen över att se Donkey Kong ond.

Mamma kanske hade rätt?

Fan också.

[Peter Dinklage är UNDERBAR som Eddie. Bäst i hela filmen!]

Publicerat

CAROL

Jag brukar inte vara SÅ känslig när det kommer till att läsa recensioner och höra på prat som handlar om filmer jag inte har sett. Jag tycker att jag brukar kunna förhålla mig någorlunda objektiv till dom flesta filmer jag ser MEN det finns ett undantag: filmer med solklar Oscar-aura.

Filmer som känns som uppenbara Oscarskandidater och som släpps på den tiden på året då det är alldeles genomskinligt att det ligger Oscars-surr-baktankar på filmbolagets konferensrum, såna filmer har jag märkt att jag oftast har ganska svårt för och speciellt när filmen i fråga fått lysande recensioner hos personer som ”såg den först”.

Carol är en sådan film. En stark fyra eller fem-plus film, en film man ”bör” tycka väldigt mycket om för att det är en ”sån” film som man inte kan klanka ner på. Fotot är perfekt, musiken är underbar, det är skådisar i huvudrollen som man ”ska” tycka om och det är en story som borde beröra och få en att tänka till.

Men när inget av det funkar då? När filmen är platt som en pannkaka och jag bara känner att det det surfas på dom sista urvattnade superlativen från Mad Men-hajpen, när jag FÖRSTÅR att Cate Blanchett är jättebra men jag känner inget (precis som alltid när det kommer till henne, jag tycker hon är har utstrålning som en skyltdocka, alldeles för kall och perfekt för att jag ska bli berörd), att jag greppar att Rooney Mara ska vara förälskad men jag känner bara att hon spelar, jag kan se kameramännen framför henne och scriptan och regissören Todd Haynes och ljudkillarna och cateringfolket och hon som fixar kvinnornas lockar så dom är perfekta i varje scen.

Carol handlar om en FÖRBJUDEN PASSION som – tycker jag – uttrycks mer greppbart, köttigt, lustfyllt och engagerande i vilken snabbskriven Harlequin-pocket som helst och det är inte DET jag hört och läst om filmen. Jag har läst att den är fantastisk. Jag har hört att den suger tag i en och gör en melankolisk och till och med lite ledsen. Med mig hände det ingenting, absolut nada. Jag tycker det är en stabilt gjord film men jag hade hellre sett en varmare och mer ”likeable” skådespelare i någon av huvudrollerna. Eller båda. Tänk om det varit Sandra Bullock  och Shailene Woodley. Drömma kan man ju alltid göra.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD V – RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA

Det är så mycket jag vill säga, så mycket som vill ut. Filmens början med snön och tystnaden, så fint och en stor skillnad mot dom övriga filmernas mer actionstinna starter. Närbilden på Han Solos bruna ögon när han tittar på Leia. Så ung. Så….kaxig. Och Luke som sitter fast upp och ner i en snögrotta och lyckas nå sitt lasersvärd med hjälp av telekinesi, eller om han bara är magnetisk som person? Han dödar dessutom inte det vitluddiga monstret, han bara kapar armen på den. Och synen av Chewbacca som svetsar – med SKYDDSGLASÖGON! Hjärtskärande!

Rymdimperiet slår tillbaka är den Star Wars-film jag genom tiderna har haft svårast för att ta till mig. Av dom första tre (alltså del 4, 5 och 6) så har jag sett Stjärnornas krig och Jedins återkomst säkert dubbelt så många gånger. Tre gånger fler kanske. Om jag ska jämföra med en annan filmserie så har mina åsikter om dagens film – hittills – varit likvärdiga med Harry Potter och fången från Azkaban: en bra film men för mörk och dyster för min smak. Jag vill ha mer….saga. Mer äventyr.

Jag var kanske tretton-fjorton när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka. Kanske till och med femton? Då hade jag sett Jedins återkomst och Stjärnornas krig ett antal gånger och jag tyckte denna film var långt mycket sämre. Inte för den skull dålig, men sämre. Jag har inte sett om den sedan dess så säg att det var trettio år sedan sist. Typ. Trettio år. Mina minnen av filmen var i princip bara snö, is och stora robotliknande varelser med fyra ben. Tänk vad synd det varit om jag låtit minnet stanna där, om jag bestämt mig för att detta var ”den dåliga Star Wars” och sen gått vidare med mitt liv, tänk, då hade jag missat denna ljuvligt underbara film!

Rymdimperiet slår tillbaka är den perfekta blandningen av rymdaction och drama, spänning och tjofaderittanaction, mys, mörker och riktiga stakes. Beror denna förändring på att George Lucas inte längre är förste styrman på Star Wars-skeppet? Beror det på Irvin Kershner som regisserade och Leigh Brackett och Lawrence Kasdan som skrev manus? Eller beror det bara på att jag är trettio år äldre och i viss mån visare? Har filmen ALLTID varit såhär bra och jag har varit….blind?

Oavsett vilket. Halleluja. Peppen på Star Wars Episod VII steg plötsligt med ziljoner grader! It´s hot down here! Herrejävlar vad bra detta var!

När jag såg filmen ca 1985:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

HÄMNDENS ÄNGEL

Den här filmen var ett tips från Jojje, eller nej förresten, det var inget tips, han var säker på att jag redan sett den eftersom jag ”brukar gilla denna typ av film”. Och ja, Jojje har rätt, jag brukar tycka att rape-and-revenge-filmer kan vara rätt sevärda, dom är om inte annat som tändvätska på en segstartad klotgrill för mitt mansförakt och sen har jag verkligen en faiblesse för handlingskraftiga kvinnor som vägrar ta skit.

Jag var alltså tvungen att leta upp denna film med originaltiteln Ms. 45 och den svenska titeln Hämndens ängel. Hon som hämnas och som därmed är en….ängel (?)….är en mycket ung dövstum kvinna som i filmens början är en blyg liten viol och i slutet en hardcore-badass-mördare. Och om män på riktigt skulle vara som männen hon möter under en vanlig dag så skulle man vilja injicera cyanid i bröstmjölken hos pojkmammor för det är fan inte rimligt att världen ska behöva befolkas av snubbar som blir och är såhär. Provocerade psykopatiska pungkliande primater, för att uttrycka mig lugnt, försiktigt och enbart på bokstaven p.

Nu vet jag såklart att detta är påhittat och filmen är givetvis överdriven MEN den är också gjord 1981 och kvinnor var MYCKET mer objektifierade då än nu och det var MYCKET mer överslätande med ”boys will be boys-mentaliteten”. Så jag är helt säker på att en film som denna inte hade kunnat få en remake i nutid, den är alldeles för mossig för det.

Den kvinnliga hämnderskan Thana spelas av Zoë Lund som föddes 1962 av en svensk mamma och en rumänsk pappa och 1999 dog hon av hjärtstopp som antagligen berodde på någon form av drogöverdos. Förutom rollen i denna film är hennes mest kända (kanske) den som Zoe i Den korrumperade snuten. Hon är dock rätt ball som hämndens ängel med rött läppstift och fransk page även om jag tycker förvandlingen var alldeles för stor och gick alldeles för fort.

Jag vill passa på att säga tack till Jojje som fick upp mina ögon för denna film. Filmer vars existens jag inte känner till är nästan dom allra roligaste att se – om inte annat för filmallmänbildningens skull.

Publicerat

COP CAR

Två brutalt dåliga barnskådespelare snor en polisbil och får en Kevin Bacon med imponerande långtradarmusche efter sig.

Räcker det så?

 

.

.

.

I avsnitt 10 av podden Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Eller….Steffo pratar, jag har som synes inte så mycket att säga om detta.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD III – MÖRKRETS HÄMND

Jag är framme vid den sista episoden av dom senaste tre – Revenge of the Sith.

Om jag säger såhär: hade jag inte bestämt mig för att göra ett ”tema” av dessa omtittningar hade jag stängt av efter första kvarten. Inledningen av denna film är nämligen bland det mest sömnigt enahanda jag sett i en science fiction-film av någon sort. Nån form av extremt luddig rymdstrid med Obi-wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin (Hayden Christensen) som stridspiloter och en jävla massa effekter som säkert var påkostade men som NU känns extremt daterade. Dom känns nästan som….80-tal. Fast sämre. Mycket sämre.

Anakins 80-talsfrilla och uppsyn påminner om en ung Janne Schaffer och det gör inte saken ”bättre”, detta trots att jag är ett stort (nostalgiskt) fan av filmer från det årtiondet. Men här känns det mesta bara….fel.

När jag såg den här filmen första gången tyckte jag den var svagast av dom nya och jag är beredd att hålla med även här. Anakin kämpar med det onda och det goda och hela hans resa från att födas som den oskyldige Anakin Skywalker till att förvandlas till filmhistoriens största badass Darth Vader ÄR intressant MEN inte gestaltad av Hayden Christensen. Jag hade hellre sett en piassavakvast i den rollen.

Jag förstår ju att det händer så mycket mörka saker, elände och vansinniga handlingar liksom ”bakom kulisserna”, sånt man inte får se i en film med åldergräns 11 år och DET ÄR SÅ SYND! Jag tänker på scenen med barnen, slaktade Anakin barnen? Han gjorde det va? Det känns som att varenda stake (uttalas på engelska, det blir ett väldigt syftningsfel om man säger det på svenska) går förlorad i och med att det är en barnfilm. Att det här var den första Star Wars-filmen som fick PG13-rating i USA säger kanske också en hel del. Det behövde helt enkelt bli en kassa-ko av den här filmen och man kan säga att George Lucas och kompani lyckades rätt väl med det ändå.

Scenen med den brinnande Anakin och resten av speltiden fram till slutet är dock jättebra tycker jag och det är trots allt den eftersmaken som hänger i när filmen ska betygssättas. Jag kan liksom inte toksåga den. Det går inte.

Betyg när jag såg filmen 2005:

Betyg när jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

OFFICE

När Sverige vann mot Danmark i fotboll i lördags satt jag längst bak på Victoria 2 med hörlurar och radiosporten i öronen. Jag satt även och tittade på denna film.

En koreansk film med engelsk text och svenska sportkommentatorer i öronen. Simultankapaciteten fick jobba hårt och jag var lite trött i huvudet efteråt men det funkade. Det var tvunget att funka. Jag hade ett problem som jag löste på det bästa sätt jag kunde och jag störde ingen med mitt ”biljud”, jag kunde inte bara strunta i fotbollen, det var årets viktigaste match. Ju.

Med facit i hand var det dock inte det, det var den näst viktigaste. Den allra viktigaste spelas ikväll och då ska jag INTE gå på bio. Nån måtta får det vara på krockarna.

Office var på pappret en skräckfilm. Det var ganska fel tycker jag. En spännande thriller skulle jag snarare genrebestämma den som. En lugn och stabil man går hem från kontoret och slår ihjäl fru, barn och svärmor (eller mamma?) sönder och samman med en hammare. Bra knak där när huvud och ben knäcks. Man får dock inte se så mycket mer än blod som stänker på familjefotografier. Men hur kommer det sig att han gör allt detta? Vad är det som hänt? Har det nåt med det där kontoret att göra?

Filmen är lite ”flummig” men på ett bra sätt. Storyn är också rätt bra. Mitt stora aber med filmen är att den är för lång och att den berättas för sakta. Den är längre än en fotbollsmatch inklusive paus.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD II – KLONERNA ANFALLER

Nedräkningen inför Star Wars: Episode VII – The Force Awakens fortsätter. Nu har jag sett om film nummer två i sagan.

A long time ago in a galaxy far far away… Även 2002 känns långt bort. Jag såg den på premiären i en salong i Stockholm nästintill fullsatt med utklädda biobesökare. Det kryllade av hemmasnickrade säckvävstunikor och lasersvärd i plast och stämningen var svettig, för att inte säga kvalmig och jag hade svårt att inte tycka om filmen. Det är ett sånt himla plus för (i princip) alla filmer att ses under såna omständigheter. Stor duk och upphetsade tokpeppade filmgalningar i salongen, ALLA filmer upplevs som snäppet bättre än dom kanske egentligen är.

Precis som med första filmen så ser jag denna under aningens andra omständigheter. Hemma. Ensam. Utan någon bredvid vars säckväv som kliar på armen. Lite plus, lite minus, ungefär som vanligt.

George Lucas har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med en snubbe som heter Jonathan Hales vars främsta framgång på CV:t (förutom denna film) är att han hittat på historien till The Scorpion King (MEN inte skrivit manuset).

Nu har Anakin Skywalker växt upp och är inte längre en charmig orädd tioårig spillevink utan har transformeras till nån som Hayden Christensen tror sig kunna gestalta. Fi fan för denna skådespelare. Han är dålig, han är jättejättedålig. Mycket sämre än jag mindes honom som.

Men det som slår mig direkt i början av filmen är att den känns betydligt sämre gjord än den förra. Hela introt med inflygande farkoster och landningsbana känns otroligt tecknat och ”människorna” som man ser än mer än lovligt osnyggt gjorda. Sen sprängs ett….fordon….och själva sprängningen med eldsflammor och dylikt ser ut som i en andra klassens reklamfilm för halsbränna (aningens överdrivet). Känslan av ”snabbproducerad uppföljare” hänger dock med ända till slutet. Episod II känns superblek rent estetiskt även om man jämför med äldre filmer som Blade Runner (1982) och Total Recall (1990).

Amidala (Nathalie Portman) har blivit senator och hon ser betydligt äldre ut här än den treåriga åldersskillnaden det är i verkligheten. Ewan McGregor har ett skägg hipsterkillarna i SOFO skulle betala en månadslön för att kunna grooma till och Christoper Lee (som Count Dooku/Darth Tyranus) visar att han är en GIGANT i dom scener han är med i.

Nej det här var erbarmligt trist. Snark.

Betyg när jag såg filmen 2002:

Betyg när jag såg filmen 2015:

Nästa vecka kommer ännu mer Hayden Christensen. Hurra!

Publicerat

THE HOUSE AT THE END OF TIME

Skräckfilmer från Venezuela hör inte till vanligheterna att jag ser men jag gillar verkligen att sätta tänderna i just filmer i denna genre som är från lite mer ”annorlunda” länder. Även om filmerna inte nödvändigtvis är ”bra” så är dom ofta skönt annorlunda jämfört med amerikanska och svenska skräckfilmer.

Dulce (Ruddy Rodríguez) bor i ett stort hus med sina barn och upplever att det är ”nåt” galet i huset. Nåt läskigt, nånting….mörkt. Så hittas barnen mördade och det är Dulces fingeravtryck på den dödande kniven. Hon åtalas och döms för mord och sitter trettio år i fängelse.

Det är en gammal kvinna som återvänder till huset trettio år senare. Samma skådespelare men med pinsamt dålig sminkning. Dulce känner forfarande av det ”underliga” i huset och hon hävdar fortfarande att hon är oskyldig, att hon inte har dödat sina barn.

Filmen hoppar väldigt mycket i tid och är inte alltid helt solid i sin klippning. Jag märker att jag tappar fokus och ibland inte riktigt hänger med. Sen är den där ålderssminkningen inte bara pinsamt dålig, den är GROTESK, den får Leonardo DiCaprios J Edgar Hoover att se naturlig ut. Och för att vara en skräckfilm är den väldigt lite skrämmande.

Publicerat

GERMAN ANGST

 

 

 

Den tyska ångesten börjar med marsvinet Mucki som tappat två tår. Såren vill inte läka eftersom dom små benen sticker ut, sa veterinären och amputerade istället hela benet på Mucki. Lola Grave spelar den unga flickan och tillika Muckis ägare, en flicka som visar sig ha många strängar på sin lyra.

German Angst är en antologifilm bestående av tre delar och det här segmentet heter Final Girl och är regisserat av Jörg Buttgereit. Enligt uppgift ska filmerna handla om kärlek, sex och död och ja, man skulle väl kunna säga att redan första filmen har prickat in full pott där med lite målmedveten problemlösning, kroppstympning och en redig mängd otäck stämning som grädde på moset.

Make a wish är del nummer två, i regi av Michal Kosakowski. Här spelar en amulett en viktig roll, en amulett som gör att människor kan ”byta plats”. Den här delen är alldeles på tok för lång (och rätt trist) och speciellt eftersom det kändes som att första delen var på tok för kort.

Så beger vi oss in i det tyska utelivet, en klubb med hög musik och en man och en kvinna som träffats på nån suspekt internetsajt och nu ska ses för en ”riktig dejt”. Jorå. Tjohejsan. Segmentet heter Alraune och det är Andreas Marschall som regisserat. Det hade förutsättningar till en början att bli riktigt bra men jag vet inte….den suggestiva otäcka känslan försvann illa kvickt. Fasiken, filmen började ju så bra med den där lilla håriga Mucki och en tysk ångest som i princip rann längst väggarna. Men ingen lycka varar för evigt och som helhet kan det inte bli godkänt, även om det är nära.

Publicerat

SPECTRE

Utan att på något sätt vara en Bond-fantast så finns det ett visst mått av förväntan i kroppen när en ny film har premiär. Det är stort. Det är banne mig MEGASTORT. Det är typ nästan Star Wars-stort. Ja, jag sa nästan.

En Bond-film förpliktigar. Jag förväntar mig att få se extremt välskräddade dyra kostymer, vackra kvinnor i oskrynkliga haute coture-klänningar, snabba asdyra bilar, over-the-top-actionscener som får mig att tappa andan och undra ”hur fan ska han fixa det där?” och sen ska han fixa ”det där” med hjälp av coola uppfinningar som smartisen Q ligger bakom.

Med den extraordinära Skyfall i färskt minne hade jag väl mina aningar om att Spectre omöjligt skulle kunna matcha den MEN med samma skådisensemble, samma regissör (Sam Mendes) och samma grupp manusförfattare så borde det väl inte kunna gå åt pipsvängen HELT i alla fall.

Eller?

Jo. Det gick. Spectre är så nära en pipsväng rätt in i bergväggen att jag undrar vad tusan det var som hände? Hur kunde det gå så fel?

För det första, jag köper att en film är 2,5 timme lång om den har ett manus som kräver det. Spectre hade kunnat klocka in på 1,50 och ingen hade höjt på ögonbrynen. Möjligtvis hade man hört mindre antal suckar i salongen samt störts färre gånger av folk som kollade klockan men filmen hade definitivt behövt tajtas till rejält. Många scener, ja dom flesta faktiskt, var alldeles för utdragna och speciellt en biljakt när Bond blir jagad av Hinx (Dave Bautista), den hade kunnat strykas helt. Har man sett Fast and the Furious 7 så krävs det aaaaaningens mer för att en biljakt ska kännas som ett filmiskt mervärde.

Filmens kvinnor, Monica Bellucci som Lucia och Léa Seydoux som Madeleine Swann är bra skådisar och passande Bondbrudar MEN Lucia-rollen….ehm….what? En liten hostattack och man hade missat att hon var med! Madeleine Swann känns tyvärr inte heller som en välskriven karaktär trots att hon fick rätt mycket speltid.

Superskurken Frans Oberhauser (Christoph Waltz) då? Hrm. Svårt att känna att nån är superskurk som knappt heller får nån speltid och han känns knappast trovärdig som Spectres ”överhuvud” av det lilla man fick se. Jag saknade Silva (Javier Bardem) från Skyfall, jag saknade honom jättemycket.

Då är det Daniel Craig kvar. James Bond himself. Han är SJUKT snygg i kläder! Jävlar vilken mannekäng han skulle kunna bli om han bytte yrkesinriktning och SATAN vad snygga outfits han alltid har nedpackade i sin resväska som han aldrig har med sig på sina resor runt jorden. Dom uppvikta jeansen han hade som ”vinterkläder” – fem plus! (Se bild) Men annars….känns han inte lite….trött? Äsch, jag vet inte, det är antagligen inte HAN som är oengagerad, det är manuset som sviktar och inte ger honom nåt att bita i. Spectre är som sagt ingen Skyfall. Spectre är ingen Casino Royale heller. Spectre är nästan nere och nosar på Quantum of solace-dynghögen….men bara nästan.

Jag känner mig så jävla neggig nu men det ÄR jättesvårt att hitta ljusglimtar i den här filmen. Jag hade önskat att favoriten Hoyte van Hoytemas foto skulle vara ett plus för filmen men nej, inte ens det. Fotot är tråkigt. Mediokert. Hoyte kan OCKSÅ bättre. ALLA inblandade kan bättre än såhär. Till och med Sam Smiths Bondlåt är en halvmesyr.

Spectre klarar betygstvåan med en hårsmån. Den är otroligt beige för att vara en Bondfilm. Nu ska jag se om Skyfall och bli glad igen. Hej.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: ORMEN OCH REGNBÅGEN

I slutet av sommaren dog skräckmästaren Wes Craven. Han efterlämnade ett rykande svart hål efter sig hos oss alla som växt upp med hans filmer och som tycker att The last house on the left, The hills have eyes, Terror på Elm Street och Scream-filmerna är riktiga skräckklassiker.

För att minnas och hedra Craven OCH för ge mig själv chansen att se en av hans äldre filmer – som dessutom är från det fabulösa filmåret 1988 – som jag ännu inte sett så beslutade jag mig för att Ormen och regnbågen får starta Skräckfilmsveckan anno 2015.

Antropologen Dennis Alan (Bill Pullman) besöker Haiti och får där se både voodoo och svart magi på otäckt nära håll. Han förgiftas men överlever mirakulöst och reser hem till New York igen. Men när han ser dom otäcka händelserna i behaglig backspegel förstår han att han upptäckt något stort. Han kan inte hålla sig, han reser tillbaka till ön.

På ön träffar Dennis en något annorlunda präst, Peytraud, en otäck jävel. Han dödar människor och återuppväcker dom sedan som zombies. Perfekta slavar! Inte mycket till motstånd där inte. Huuu!

Jag tycker det är lite klurigt att betygssätta den här filmen. Visst är den sådär skönt 80-talsmysig att jag sitter och klappar händerna men samtidigt är den inte så vidare värst bra. Den är inte tråkig men heller inte spännande och som skräckfilm känns den mer finurlig än otäck. Så det får bli en stark tvåa till Wes Cravens tionde långfilm.

Idag skriver Filmitch om en annan skräckis och Sofia har letat upp en klassiker från 1987!

Publicerat

THE LONE RANGER

Jag hade tamejfan lovat mig själv, jag hade det! Jag hade svurit på att aldrig någonsin i hela mitt liv se The Lone Ranger!

Jag var så jävla trött på att se Johnny Depp sminkad i vitt och svart efter alla tusen miljoner Tim Burton-filmer och sen den där tradiga Jack Sparrow-karaktären uppepå det. Jag var så LESS, så stensäker på att jag kunde och skulle undvika The Lone Ranger i resten av mitt liv. Helena Bonham Carter är dessutom med och det är INTE ett plus i min bok. Och Armie Hammer. Gäsp. Vadå? Vem är han, liksom?

Så sitter jag här, har precis tittat på The Lone Ranger och känner mig smutsig. Det känns som att jag svikit mig själv och att jag nu måste komma på den bästa förklaringen någonsin för att kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bitchslappa mig.

Okej….Jag sniffar lite ammoniak nurå och kör igång. Här är anledningarna till att denna film blev utvald och sedd.

1. Efter att ha sett Black Mass fick jag lite sug efter Johnny Depp igen, nåt jag inte upplevt sen Edward Scissorhands dagar.

2. Efter att ha sett The man from U.N.C.L.E är namnet Armie Hammer inte fullt lika beigt. Han var småkul där, på gränsen till charmig, och det känns som att hans roll i The Lone Ranger kunde vara inom samma fåra.

3. Jag snubblade över den på Netflix.

4. Jag hittade bara en annan film på Netflix som jag verkligen kände för att se och just den filmen pallade jag inte riktigt med som mitt-i-natten-film trots att jag sett den säkert femtio gånger förut. Night Slasher är för läskig.

5. Jag vet att Fredrik gillar den. Fredrik gillar kvalitetsfilm av alla de slag. Hasse Ekman, Transformers och sånt. Jag litar på Fredrik.

Jag tycker att filmen i långa stycken var nästintill outhärdlig att titta på MEN jag har sett så mycket skräp i mina dagar att jag ändå inte tycker den förtjänar det allra lägsta betyget. Tvåan är svag som redigt snålblandad saft men den går att dricka. Om man är törstig. Och typ håller på att svimma. Med grava hallucinationer. Och en tunga som är torr som en bit bark.

Publicerat

ALEXANDER AND THE TERRIBLE, HORRIBLE, NO GOOD, VERY BAD DAY

Alla vet hur det är att ha en riktigt dålig dag. Att vakna på fel sida och allt – precis ALLT – går åt helvete.

För Alexander (Ed Oxenbould) är det exakt så. Vaknar. Ramlar ur sängen. Har sönder nåt och spiller ut vattenglaset i datorn. Den slås på (som tur är) men bara för att visa att skolans ballaste kille Philip Parker bjuder in på födelsedagsfest (med RÖKMASKIN!!) samma dag som Alexander själv ska ha kalas, fast Philip fyller inte ens år. Sen får han tuggummi i håret som fastnar i hårtorken och ja….dagen fortsätter i samma anda.

Filmen handlar om Alexander och hans tre syskon (varav endast den yngsta, Trevor, är det minsta behaglig), samt om hans karriärslystna mamma (Jennifer Garner) och arbetslöse pappa (Steve Carell) och dagen (och närmaste veckan) går käpprätt åt helsike för hela klabbet kan man säga.

Det här är en såndär film som jag egentligen undrar VARFÖR den blev gjord. Den liksom bara….finns. Den kan knappast göra någon jätteglad men inte heller uppretad. Den förstörde inte min dag men den gav mig heller inget av värde.

Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

PASSENGERS

Bra musik förhöjer alltid en film men motsatsen då? När musiken känns helt fel, påklistrad, nedkörd i halsen på oss som tittar? När musiken ska få oss att ”hamna i en stämning” men som bara hjälper till att förminska hela filmens handling? Ja herregud så retsamt det är.

Jag är fan allergisk mot sånt och är det nånstans det överanvänds (har jag märkt) så är det i ”övernaturliga thrillers” där långsam klinketiklonk-piano-spelande ska få mig att hamna i nånslags ”baravara-stämning” där jag kan ta in filmen så långt ner i lungblåsorna att jag aldrig behöver andas mer och där allt det flummiga-som-inte-är-ett-dugg-flummigt-egentligen på nåt sätt ska kännas….spännande.

Men se, ett jäkla trams är vad det är!

När jag hade sett 30 minuter av Passengers var jag så sjukt irriterad på bakgrundsmusiken som tog över hela filmen att jag till slut inte hörde vad skådespelarna sa, jag hörde bara musiken så jag gjorde nåt jag aldrig gjort förut. Jag såg resten av filmen helt utan ljud. SÅ skönt! Öronen applåderade åt tystnaden och filmen blev riktigt sevärd. Anne Hathaway är en såpass stabil skådespelare att hon är trovärdig även utan röst och Patrick Wilson funkade jättebra han också utan den där hemska pianoslingan som ett jättekli-igt myggbett över hela produktionen.

Filmen kan givetvis inte bli godkänd efter detta mankemang MEN helt utan värde är den inte. Twisten på slutet är jättesnygg!