Kategori: Betyg 2

Publicerat

ETT OANSTÄNDIGT FÖRSLAG

Vissa filmer bör förpackas i malpåse och förslutas med dubbelknut nåt halvår efter premiären. Ett oanständigt förslag är en sådan film. När den kom 1993 var den lite..vågad, nu är den i det närmaste skrattretande blajig.

Tankebanorna kring om alla går att köpa bara summan är rätt var lite spännande, det var dessutom en äldre man (Robert Redford) som hade linnebyxorna fulla med både ståfräs och stålars, det var dåtidens heting Demi Moore han ville köpa och det var en glasögonprydd och lite nördig Woody Harrelson som var den svartsjuke pojkvännen som sa ja till den där natten. Och pengarna. Satan vad dom lockade. En miljon dollars för en natt med flickvännen. En enda jävla natt. What´s the big deal? Hon var ju med på det också såklart. Det var en affärsuppgörelse, ingenting annat. Ingen kärlek, inga känslor, bara sex.

Hela filmen är en uppvisning i superdaterad lökighet. Dialogen, musiken, kläderna, skådespelarna, alltså jag kan inte hålla mig för skratt när Woody spelar över i sin frustration, när Demi ska leka sval/svår och oberörd över vad den där natten satt för spår och Herr Redford, satan vilken slemmig jävel.

Filmen står och väger mellan en etta och en tvåa men min respekt för Adrian Lyne som regissör gör att jag väljer att vara hygglig. Men det svider lite, det gör det.

Publicerat

THE WATER DIVINER

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det insäljande argumentet att en film är ”inspirerad av sanna händelser”. Vad fan betyder det – egentligen? Det kan ju vara preciiiis vad som helst.

Typ: Jag såg fyra daggmaskar komma krypande. Det kändes som om dom var en liten målinriktad klunga eller nåt. Vad vill dom göra, leta mat eller vadå, rädda världen? Det görs en film som heter Worms och den skulle då kunna kallas ”inspirerad av verkliga händelser”? Eller? Inte så troligt men det finns ändå nåt litet uns av logik här.

The Water Diviner av och med Russell Crowe är också inspirerad av verkliga händelser men har hans rollfigur Connor funnits i verkligheten? Har han haft tre söner som samtliga tog värvning och försvann vid slaget vid Gallipoli? Eller är inspirationen så pass lös att den bara handlar om att första världskriget existerade och att det faktiskt var ett slag vid den turkiska halvön Gallipoli där många australiensare faktiskt stred?

Börjar jag tänka ordentligt på denna fråga känner jag galenskapen i huvudet stiga som tidvatten. Det är som att tänka på rymden och universum, jag blir tokig. Samtidigt, allt det jag tyckte var helt okej eller till och med bra med filmen går liksom upp i rök när jag börjar känna mig…lurad. Ja, faktiskt. Jag känner mig lite blåst på konfekten.

Russell Crowe vill att jag ska engagera mig känslomässigt i historien, han vill så uppenbart få mig att förstå honom, få mig att känna med honom, få mig att uppröras och heja på honom när han tar sin tremånaders båttur från Victoria i Australien till Istanbul i Turkiet för att leta efter sönerna som aldrig kom hem. Samtidigt, just detta har aldrig hänt. Det är påhittat. Inspirerat av nåt som kunde ha hänt i verkligheten javisst, men likväl är det fiktion.

Istanbul anno 1920 visas upp som rent och snyggt. Det ”billiga” hotellet Connor bor på skulle kunna vara en en mysig B&B direkt filmad från det nutida feelgodmyset Ernst i Toscana. Den turkiska hotellanställde Aysche (Olga Kurylenko) som borde vara rätt utsatt både ekonomiskt och socialt som ensamstående mamma till en son vars pappa stupat i kriget glider omkring i skrynkelfria klänningar, ser ut som en porslinsdocka och verkar inte ha några värre problem än att intala sig själv och andra att hon ”fortfarande är gift” och att den där biffiga australiensaren med hundögonen inte är det minsta attraherande trots att han har himla god hand med sonen.

Nu har jag två alternativ: antingen fortsätter jag lista alla knepigheter jag inte får ihop med filmen eller så gör jag det inte. Jag väljer det senare. Filmen är ändå helt okej medan jag ser den. Jag somnar inte, den är habilt gjord, det finns några minnesvärda scener. Hellre fria än fälla? Ja, kanske. I alla fall om jag vill undvika att skriva världens längsta gnäll-recension.

Jag tycker Fredrik valde en bra film så till vida att ingen av oss antagligen hade sett den på bio utan Filmspanarnas dragningskraft. Och trots att filmen kändes som en ljummen trea direkt efter visningen kan jag bara inte ge den godkänt. Jag är alldeles för uppretad nu. Det känns som att Russell Crowe nedvärderar sina tittare, som att han inte tror att vi kan vara sunt kritiserande av det vi ser. Eller så är han själv så förblindad av det viktiga han vill berätta att han inte kan se historien objektivt. Han är lite för ”inspirerad” helt enkelt.

 

 

 

Nu ska vi se vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen.

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

FLAWLESS

Att se en av mina bästa och en av mina sämsta i samma film är ganska spännande. Kanske skulle jag få en bättre känsla av stubben Robert De Niro när han spelar mot Philip Seymour Hoffman, en av mina största favvosar genom alla tider? Kanske skulle stubben blekna helt. Sånt vet man aldrig innan.

Den ultrakonservativa polismannen Walt Koontz (De Niro) får en stroke och blir förlamad i ansiktet och får svårt att gå. I sin rehabilitering ordineras han sånglektioner med sin drag-queen-granne Rusty (Hoffman). Walt och Rusty är som Ying och Yang på alla sätt som går. Lika butter, beige och introvert som Walt är, lika extrovert och härligt flippad är Rusty och man kan inte direkt säga att deras relation går som på räls.

Action-regissören Joel Schumacher har både skrivit och regisserat filmen och eftersom han är öppet gay kan jag inte låta bli att undra om någon del av historien är självupplevd. På nåt sätt får jag ändå känslan av att det här är något slags hjärteprojekt för honom, det går liksom genom rutan.

Tyvärr når filmen inte in i mig alls, det enda som slår mig är ”det gamla vanliga”: FY FAN ALLTSÅ VAD BRA HAN ÄR, PHILIP SEYMOUR HOFFMAN! VARFÖR MÅSTE HAN VARA DÖD? JAG VILL INTE!

Publicerat

PARANOIA

I jämlikhetens namn, det är rätt skönt att se även manliga skådespelare som får roller på grund av sina fysiska förehavanden och/eller rätt efternamn. Liam Hemsworth cashar in full pott här.

Han ser ut som en Formulär 1A-Ellos-tråktyp-modell och han har en bror som spelar seriehjälte, alltså kan han försörja sig som skådespelare over there. Kanske hjälpte det till en smula att han var ihop med Miley Cyrus och att det tog slut lagom när hon kapade håret, gungade naken på en rivningskula och blev tuffis, I don´t know. Jag förstår inte nånting när det gäller Liam Hemsworth, han är ett sånt satans neutrum!

Paranoia är en film som på pappret har allt, ja allt utom en begåvad ung man i huvudrollen, men annars faktiskt allt. Den känns som en lyxig och tät thriller i elektronikmiljö. Det är konspirationer och massor med pengar i potten och män med makt som utnyttjar alla. Filmen håller sig flytande med Harrison Ford och Gary Oldman som pontoner men det är med nöd och näppe, det är knappt man ser dessa högdjurs grå näshår över vattenlinjen.

Filmen bjussar på härliga vyer över New York och den känns som sagt rätt påkostad över lag men högre betyg än en svag tvåa kan jag verkligen inte ge. Nån måtta på givmildheten får det vara.

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

AVENGERS – AGE OF ULTRON

Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) går och trånar efter Bruce Banner/Hulken (Mark Ruffalo) och jag förstår henne verkligen. Han är en sån jävla perfekt snubbe. Han är ett manligt kinderägg tamejfan. Mjuk på insidan, totalt jävla stenhård på utsidan – och grön! Kan det bli bättre?

Ja….hmmm…vore han verklig skulle jag nog önska mig några fler egenskaper på pluskontot men som superhjälte är han perfekt och det märks så väldigt tydligt när han är tillsammans med sina polare. Det finns liksom superhjältar som inte är fullt lika…karismatiska….som Hulken. Hawkeye till exempel. Vad är det för superhjältekraft att kunna skjuta pilbåge? Är det en superhjältekraft att kunna skala potatis jättefort också?

I Avengers – Age of Ultron är hela gänget från Avengers tillbaka och två nya ansikten presenteras: tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson) eller Scarlet Witch och Quicksilver som dom också heter. Quicksilver kan vara en av dom träligaste ”hjältar” världen skådat (och Taylor-Johnsons tveksamma skådespeleri gör inte saken bättre) men hans beiga nuna gör å andra sidan att syrran lyser ännu mer. Elizabeth Olsen gör Scarlet Witch jättebra!

För övrigt är det inte mycket i filmen som ÄR jättebra. Den är 141 minuter och det är många och långa transportsträckor och i ärlighetens namn, actionscenerna, alltså nej Joss Whedon, det här är inte okej.

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

Jag kan ta några exempel. Våra hjältar skiftar i storlek mellan klippen i samma scen och då får jag känslan av att filmen gjorts med vänsterhanden, att någon inte gjort sitt jobb hela vägen ut. Sen är bilden suddigt ibland, 3D:n används inte som en tillgång en enda gång, den känns bara totalt bortkastad och i en hel del scener blir det blir alldeles uppenbart att skådespelarna spelar mot en bluescreen/greenscreen. Det känns…fattigt. Fjuttigt. Banne mig onödigt. När en sånhär film inte är over-the-top på något enda sätt så blir den bara…meningslös. Så meningslös som en MARVEL-film nu kan vara i min värld, vilket inte är SÅ meningslös ändå, jag gillar det ju – egentligen. Jag vill bara att filmen ska vara lika perfekt som min Hulk.

Dom allra bästa scenerna är i mitten av filmen när gänget samlas i ett hus (berättar inte var och hur pga vill inte spoila) och alla är ”sig själva”, alltså så vanliga som superhjältar nu kan vara. Där hade jag gärna stannat kvar. Jag skulle GÄRNA se en indie-spin-off med Tony Stark, Bruce Banner, Steve Rogers,  Clint Barton, Thor och Natasha Romanoff som huvudkaraktärer, jag behöver inte alla dom där grumliga hoppa-slå-explodera-göra kullerbyttor-tappa sköldar-scenerna för att bli glad, det där är mina kompisar ju, mina homies.

Betygsmässigt kan det inte bli godkänt, det finns inte en chans. Däremot tipsar jag om den lilla scenen som smugit sig in i eftertexterna, den ger vissa rätt sköna förväntningar på nästa film. För visst kommer det en till. Klart det gör. Nothing can stop MARVEL och ingen är gladare än jag för det – trots allt!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

Publicerat

HA ETT UNDERBART LIV

Vissa favoritfilmer från förr ska verkligen inte ses om. Det trista är att man aldrig på förhand vet vet vilka dessa filmer är.

Att se Ha ett underbart liv var en stor upplevelse för ett tjugoårigt jag 1992. Ett 42-årigt jag är inte lika imponerad, jag känner mig inte ens förlåtande, knappt ens förstående. Vad såg jag i den här filmen, vad var det som gjorde den så bra?

Kanske att den var lite fräsigt filmad? Att allt är sett litegrann ur grodperspektiv och känns ”bredare” än i verkligheten, precis som när Svullo var Den elake polisen på TV. Det jag inte hade koll på då men vet nu är att Ulf Malmros satt i regissörsstolen i båda fallen.

Kanske gillade jag filmen för att Kjell Bergqvist ramlade baklänges sittandes i en fåtölj? Kanske för att Lina Perned pratade skånska fast hon bor i Norrland? Kanske för att….näe, jag ger upp, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag vänder ut och in på mig själv men det spelar ingen roll, anledningen till att jag gav Ha ett underbart liv högsta betyg 1992 är skriven med blindskrift på en lapp som åratal av väder och vind gjort helt oläsbar.

När jag såg filmen 1992:

När jag såg filmen 2014:

Publicerat

THE WORLD´S END

Tänk dig att det är tidig lördageftermiddag. Simon Pegg, Martin Freeman, Nick Frost, Paddy Considine och den förtjusande Eddie Marsan sitter vid ett bord på en pub med alldeles nyupphällda stora öl framför sig, bubbliga, skummiga, iskalla och vid bordet finns en tom stol som är paxad till dig och en öl som står och väntar.

Lördagen är ung och du ska hänga med dessa fem snubbar resten av kvällen. En barrunda du aldrig kommer glömma väntar. Tanken är rätt mysig va? Jag tycker det. Jag hade gärna druckit öl med dessa fem personligheter en hel kväll trots att just öl inte riktigt är min grej.

Under första tredjedelen av filmen har jag en sån himla skön känsla i bröstkorgen, det är en sån YNNEST att få se dessa fem skådisar in action i mysig pubmiljö. Jag vill liksom stoppa tiden, jag vill att filmen ska fortsätta vara sådär puttrigt lugn och lagom halvknasig ända till eftertexterna men jag VET att det inte kommer bli så. Jag VET att handlingen kommer urarta och att filmen får en vändning men jag VILL INTE.

Och när vändningen kommer får jag nästan panik. FAAAAAN, neeeej. Den där starka fyran jag kände i början av filmen dalar och dalar och dalar ju längre filmen går och när filmen är slut kunde jag inte bry mig mindre. Sista fjärdedelen är lika kass som den första är underbar.

Publicerat

CONVICTION

Kenny Waters (Sam Rockwell) sitter i fängelse, dömd till livstid för ett brutalt knivmord han säger sig vara oskyldig till. Systern Betty Anne (Hilary Swank) sitter i rättsalen. Hennes älskade bror kommer vara inlåst för evigt, hennes brorsdotter kommer förlora kontakten med sin pappa och till råga på allt – det var svägerskan som var huvudvittne i rättegången.

Nu är inte Betty Anne vilken ledsen bitter passiv tjej som helst, nejdå, tvärtom. Hon är hundra procent säker på att Kenny är oskyldig och hon ger sig fan på att brorsan ska bli fri. Hur gör man då om man inte har varken pengar, makt, inflytande eller ens bevismaterial som visar på motsatsen till det rätten nyss klubbat igenom? Man knyter handen i fickan och börjar plugga  till advokat!

Manuset till Conviction är baserad på en sann historia och det är både dess förtjänst och dess problem. Det är lätt att tro på storyn men en nyfödd bebis kan tänka ut hur den kommer sluta, den hettar liksom aldrig till.

Skådespelarkvartetten Swank, Rockwell, Minnie Driver och Melissa Leo kan säkert göra många glada, själv väljer jag att avsluta meningen där.

Publicerat

FLETCH

När filmåret 1985 skulle listas hamnade en specifik film jag inte sett på länge på mångas listor: Fletch.

Den var sexa hos Christian, femma hos Steffo och ETTA hos Henke. För egen del gav jag den en tvåa när jag såg den på video typ 1986 och skänkte sedan inte Chevy Chase en tanke förrän 1994 när jag passerade en gatuskylt som det stod Chevy Chase Dr på när jag hade siktet mot Pasadena Rose Bowl och Sverige-Kamerun-matchen i fotbolls-VM 94.

Men som av en HÄNDELSE zappade jag igenom alla filmerna som finns hos HBO Nordic och döm om min förvåning när Chevy Chases nuna plötsligt dök upp som Irwin ”’Fletch” Fletcher. Utan vidare fundering klickade jag på play för allt och alla förtjänar en andra chans, är det inte så?

[Nej det är det inte, men just nu hör det inte hit.]

Alltså, jag tycker inte det här är speciellt kul och inte heller speciellt bra. 80-talskänslan är visserligen härlig men det har filmen Harold Faltermeyers musik att tacka för samt i viss mån Chevys pålagda berättarröst och väl uppdraga långbyxor.

Jag tror att man måste vara ett riktigt Chevy Chase-fan för att på riktigt uppskatta Fletch och dit är steget långt för mig. Det är jättelångt. Det är världsrekord-i- längdhoppslångt, kanske till och med i tresteg och jag tänker inte se Fletch II även om jag såg att även den fanns bara ett klick bort. Fletch klarar sig nämligen från det allra lägsta betyget med en liten liten nysning.

Publicerat

TAXIDERMIA

”A twisted slice of life” står det på postern till den ungerska filmen Taxidermia. Hahahahaaa, tillåt mig skratta tills kinderna krampar, det var dagens, månadens, ÅRETS understatement.  ”Visually dazzling” står det också och det kan jag skriva under på samtidigt som frukosten försöker ta sig upp ur magen och ut igen.

Jag såg Taxidermia i söndags kväll precis innan jag skulle sova. Låg i sängen och tittade på datorn, hade hörlurar och trodde jag var kittad. Det var jag inte. Det jag hade behövt var nån att hålla i handen och en spypåse.

Jag har aldrig sett så mycket kräks samtidigt i en film som i denna. Hela den mittersta tredjedelen av filmen går i princip ut på att män som tävlar i att äta extrema mängder äcklig mat (typ vita bönor, typ nån jävla vit pudding, typ nåt….tomatigt) efter tävlingen ska försöka tömma sina magar. Och det gör dom. Mycket. Gärna. I närbild. Det klafsar i hörlurarna, jag hör varenda liten matklump plonka ner i metallskålar och jag hulkar….hulkar så tårarna börjar rinna.

Filmen är uppdelad i tre delar. Den första delen utspelar sig under Andra världskriget och handlar om en man med perversa böjelser som går igång på smärta av olika slag, typ att doppa snorren i stearin, tända på den som vore den ett ljus och sen garva sig gul och blå när lågan blir en halvmeter hög och det börjar svida. Han gillar även att stoppa ner snorren i isvakar, att en höna hackar på den med näbben samt att sätta på uppfläkta grisar. Alltså döda, uppskurna grisar. Ja det var väl det. Man får helt enkelt se lite smått och gott av filmiska upplevelser som i alla fall inte nåt mina ögon förrän nu.

När del två kommer trodde jag att jag hade sett det värsta. Det hade jag inte. Denna del utspelar sig under Kalla kriget och handlar alltså om ”an obese speed eater” vid namn Kálmán som även är Ungersk mästare i ”sporten”. Det bjuds på en hel del omysigheter såsom bajsiga stjärtskåror och nämnda vomeringsscener och det här är på gränsen för vad jag vill se på film faktiskt. Men jag härdar ut, NU hade jag väl sett allt som fanns att se av ”värde”? Eller?

Hick.

Nejdå. Nu kommer del tre. Delen som är anledningen till att filmen heter Taxidermia.

Enligt Wikipedia betyder taxidermi ”(grekiska för “gestaltning av huden”) är konsten att konservera döda ryggradsdjur. I vardagligt tal talar man om uppstoppning av djur och i juridiska termer benämns det preparering” och nu får jag lära känna konservatorn med det fågelliknande utseendet och skyddsglasögonen lite bättre. Nu är det nutid och den lille pojken Lajoska som föddes i slutet av den andra delen har nu blivit vuxen. Han är dock aningens klenare byggt än sin far Kálmán som uppenbarligen inte har kunnat sluta äta för nu måste han väga ett ton eller nåt?

Lajoska har pappan i en ”bur” i hemmet och han har två gigantiska katter som han matar med smör (eller ister eller nåt annat….äckligt vitt). En dag när Lajoska kommer hem har katterna – i brist på ordentlig mat – käkat på pappan så pappan är död. Då stoppar han upp pappan med katterna och hö. Det ser rätt vidrigt ut. Och nu, med inga närstående kvar i livet, tycker Lajoska att det är en bra idé att leka kirurg med sig själv och han spänner upp sig i nån egenhändigt uppfunnen apparat och börjar operera bort sina egna inre organ – givetvis i närbild, i låååånga scener. Som den idoge taxidermist han är så är målet med det hela att på nåt sätt lyckas stoppa upp sig själv.

Jahopp. Och där ligger jag och mår illa.

Enligt regissören György Pálfi är filmen ”a metaphorical socio-political retelling of Hungary’s history from the Second World War to the present day” och precis som med A Serbian Film (som tydligen också enligt filmmakarna ska ha nån slags socialpolitisk baktanke) känner jag: Metaforer….kom igen! Kan ni inte bara erkänna att ni gillar att göra svinäckliga filmer?

Till slut, vad sätter jag för betyg på en film som denna? Hur mycket uppskattar jag att se sånt jag aldrig har sett förut hur vidrigt det än må vara? En hel del faktiskt, alla hulkningar till trots. Taxidermia är verkligen ingen BRA film och det är inte en film jag skulle rekommendera till någon som inte är filmnörd och/eller halvskadad i huvudet men helt utan förtjänster är den faktiskt inte.

Blir du SUPERNYFIKEN på filmen kan jag meddela att den finns att se på youtube! Visserligen saknar den text men jag kan lova att det inte kommer göra någon större skillnad. Jag läste visserligen texten när jag såg filmen men jag hade kunnat hänga med utan. Lätt!

.

.

Publicerat

Dagens duo: VENUS AND SERENA

Gosh vad man är bortskämd med bra dokumentärer! Jag märker det så tydligt när jag ser motsatsen, alltså såna som inte är sådär jättebra. Venus and Serena är en sån. 99 minuter tennisdokumentär om idrottsvärldens coolaste och mest framgångsrika systrar, Venus och Serena Williams, en film som på pappret borde vara superintressant men som blir just ingenting på grund av skit bakom spakarna. Jag har liksom ingen annan förklaring än att regissörerna Maiken Baird och Michelle Major faktiskt inte har koll på vad dom pysslar med.

Ett tips till Maiken och Michelle – kolla in Sportspegelns årskrönika. Leta upp gamla avsnitt av Lilla Sportspegeln, äsch vad fan det räcker om ni kollar in Sportnytt vilken torsdagskväll som helst om det bjuds på en kortintervju med någon sportutövare, det är mer nerv i ett trettio sekunder långt inslag i ett tio minuter långt sportnyhetsprogram än i denna sportdokumentär i långfilmsformat och det gör mig faktiskt lite förbannad.

Historien om systrarna Williams är nämligen jättespännande. Uppväxta i Compton, i det kaliforniska ghettot, med en pappa som tiggde använda tennisbollar utanför sportanläggningar, la dom i en kundvagn och drog hem den till sina tjejer, tränade med dom, slet som en tok för att ge dom ett bättre liv. Den bästa och enda lösningen han kunde komma på var att dom båda skulle bli bäst i världen på tennis. Och det blev dom. Båda två.

Ja du hör ju vilken stark grundstory det finns där, det är ju bara att börja gräva vidare men nej, Baird och Major väljer att göra filmen till stora delar som en reklamvideo för systrarnas största tennissegrar – med sedvanlig ”tuff” musik lite för högt i bakgrunden (och DÄR har dom ännu mer att lära av TV-sporten!). Varenda gång det hettar till och blir riktigt intressant så klipps det till något fluffigare och ytligare.

Det är inte bortkastad tid att se filmen, det är bara synd på så goda ärtor. Det kunde ha blivit så himla mycket bättre.

Att säga att Venus Williams och Serena Williams är något annat än den i princip perfekta duon vore tjänstefel. Om nån begåvad filmare INTE gör en kanondokumentär om dessa systrar så är det också tjänstefel. Går det att göra en remake på The Blob går det att göra en remake på Venus and Serena.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

Publicerat

LIFE OF CRIME

Jennifer Aniston mol allena kan fortfarande sälja in en film.

Japp. Så är det. Jag bläddrade förbi en film jag inte kände till på Itunes till sen såg jag Jennifer Anistons ansikte och en gul telefonlur, hey ho, två sekunder senare hade jag hyrt filmen.

Sen såg jag filmen och hey ho två sekunder senare var den borta. Hårddisken mellan öronen var raderad.

Jag minns att det var härligt att se Tim Robbins igen och en film som utspelar sig 1978 är aldrig fel. Många kul kläder och glada färger överallt. Historien var aldrig speciellt engagerande, jag kan tänka mig att manuset i sin linda kändes betydligt mer intressant för dom avlönade skådespelarna än den filmiska slutprodukten blev.

Nåja. Jag har sett sämre filmer. Och väldigt VÄLDIGT många bättre.

Publicerat

OCULUS

En rödhårig dotter och en mörkhårig son. En rödhårig mamma och en mörkhårig pappa. Och en läskig spegel.

Oculus är en såndär film man kan se om man gillar skräckfilmer och vill ”hänga med”. Det är inte en film man måste se om man har kvalitetskrav när det kommer till filmtittande eller om man gillar att leta fram små udda guldkorn. Oculus känns som en typisk skräckfilm gjord för unga filmtittare som kanske inte har en gigantisk referenspark att se tillbaka på. Inget fel i det men för mig som ”räv” blir den för banal. Bortsett från ett par riktigt rysliga scener är filmen mest en transportsträcka till slutet.

Filmens regissör och manusförfattare Mike Flanagan gjorde en kortfilm redan 2006 som hette Oculus: Chapter 3 – The Man with the Plan. Sju år senare kom alltså långfilmsvarianten. Nu kan han nog bara sätta sig ner och vänta på klartecken för Oculus 2 för det skulle förvåna mig mycket om det inte dyker upp en sådan.