Kategori: Betyg 2

Publicerat

Svensk söndag: SVART LUCIA

Jag såg Svart lucia på bio när den kom 1992. Jag tyckte jättemycket om det nya ansiktet Tova Magnusson och jag hade jättesvårt för det andra nya ansiktet Figge Norling. Dom båda tyckte dock om varandra och blev ett par under inspelningen, var sedan ihop i många år och fick två barn innan deras vägar gick åt olika håll. Den sista informationen är dock helt oväsentlig då det är filmen det handlar om här.

Svart lucia kändes som en rätt fräsch film när den var ny, jag gillade den. Den var mörk, lite läskig och ungdomarna var inte direkt harmoniska och snälla. Nu när jag ser den känns den fortfarande skönt mörk men kanske inte lika fräsch. Historien håller, skådespelarprestationerna är det inget fel på men dialogen…..DIALOGEN!?!?!?! Bitvis är det mossigt så jag sitter och skruvar på mig. Jag ser manuset framför mig, mellanrummet mellan orden som ska symbolisera en paus men allt blir bara stolpigt, styltigt och konstigt. Pratar vi verkligen så? tänker jag flera gånger och höjer kudden framför ansiktet.

Men hur knackigt snacket än låter ibland så är det inte tal om att ta fram motorsågen här. Svart lucia är en habil film, en rätt spännande thriller som skulle passa på vilken luciavaka som helst bland popcorn, folköl och tonårshångel. Den är okej men inte direkt bra för att avsluta med en enkel sammanfattning.

Publicerat

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: ORGIER

OJSAN kan vara rimligt att tänka när temat orgier kom på tal. TJOHEJSAN är ett annat bra ord i sammanhanget. VADFANGÖRMANNURÅ dök först upp i mitt huvud följt av en snabbspolning i hjärnan efter filmer som kan passa in i en orgie-lista. Jag har ju redan skrivit om Nymphomaniac,  Salo, Brakfesten och Caligula.

Sen kom det.

Ordet.

Det magiska.

Det var som om blinkande neonbokstäver lyste upp en nattsvart men stjärnlös storstadshimmel.

 

Det är klart jag ska skriva om den filmen. Jag har recenserat så många konstiga filmer, obskyra, äckliga, vidriga, hemska så nu är det dags att ta ännu ett kliv ut på kvicksandsmyren, sjunka ner lite klädsamt till knäna och skriva om en riktig svensk klassiker.

Neeeej det är inte nån vanlig mosbricka med räksallad och Pucko jag pratar om, det är heller inte min jobbkollegas favoritlunch ”död mans hand” (fem kokta korvar i en tunnbrödsrulle), nu snackar vi en helt annan typ av korv. Nu snackar vi falu-fucking-korv.

På utrikiska heter filmen Come blow the horn. På svenska heter den Fäbodjäntan.

 

 

I maj 1978 kom ett filmteam till Skattungbyn utanför Orsa i Dalarna. Det skulle spelas in en ”kulturfilm” var det sagt, det var i alla fall vad filmarna sa till byns invånare för att få låna några av dom gamla gårdarna för inspelningen. Dom där vita lögnerna är inte så dumma att ta till ibland.

Den amerikanska och galet produktiva porrfilmsregissören Joseph W Sarno regisserade och skrev manus till Fäbodjäntan (under namnet Lawrence Henning) efter att ha kärat ner sig i Sverige i allmänhet och Dalarna i synnerhet. Han ville ha med allt det genuint svenska: gärdesgårdar, getter, bonniga män i bonniga jobbkläder, vackra vyer över landskapet, pittoreska inspelningsplatser och  – såklart – blonda svinkåta lantlollor. Det går inte att säga annat än att han lyckades med det han företog sig – han lyckades med alltihop.

Filmen handlar om Monika som hittar en gammal vikingalur och när hon blåser i den blir byns kvinnor alldeles till sig av otyglad sexlust. Tänk dig något överljudsaktigt, typ en hundvisselpipa eller nåt fast det är ett uppkåtningsinstrument, ja, typ. Rätt kreativt ändå om nån frågar mig.

Hur som helst så blir kvinnorna alldeles till sig av det där hornljudet och finns det inte en karl i närheten använder sig tjejerna av devisen ”själv är bäste dräng”, eller ja, en variant av den i alla fall (själv är bästa piga?). Den mest kända scenen som passar in i denna devis är när en av kvinnorna helt oförhappandes tar fram en falukorv ur kylen och får för sig att förlusta sig med den. Kreativt det med kan man tycka. Och kanske lite äckligt. Det är nämligen ingen vanlig falukorvsring det här, den är nån dryg meter, ser fan helt grotesk ut. Men Joseph W Sarno har en hel del att tacka hjärncellen som kom på den där falukorvsgrejen, utan den scenen hade filmen knappast blivit den snackis den blev – och fortfarande är.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt vet hur man ska betygssätta en film som denna. Jag antar att den är helt okej i sin genre eftersom det fortfarande pratas om den, nån form av klassikerstämpel får man nog trycka dit på fodralet. Om jag tycker den är ”bra”? Nej, inte så värst. Om jag ser den som en ”kulturfilm”? Hahaahahaaaaa, jag skrattar i byxan. Vad är den då? Det är en porrfilm som är underhållande i sina stunder men kanske inte av den anledning en porrfilm borde vara. Men det mest intressanta är att ett filmspanartema återigen sprängt min comfort zone och denna gång fått mig att recensera en p-rulle på bloggen. Jösses. Var ska detta sluta?

Här kan du lyssna på en P4-dokumentär om filminspelningen.

Det ska bli grymt spännande att se vad mina filmspanarkompisar skrivit om. Orgier, haha, blir det Korv Stroganoff i hela bloggosfären idag eller vad kan det bli? Klicka dig vidare och kolla vettja.

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Filmitch

Flmr

Absurd Cinema

Publicerat

LET´S BE COPS

Jag väljer att fokusera på det positiva: förtexterna är jättehärliga. Nattliga vyer, ballt typsnitt, cool musik, det bådade gott.

Sen tog det gotta slut.

Tyvärr är Let´s be cops en såndär film som är dålig på ett sätt som inte går att ens såga underhållande. Det är en menlös film, en korkad film, en fullständigt onödig film. Jake Johnson är alltid charmig men inte den charmigaste av alla charmiga kan hålla en sånhär ”komedi” på sina axlar och samtidigt simma 50 meter bröstsim. Det är klart han sjunker.

Att filmen inte får det absolut lägsta betyget av mig beror på att den inte är genomrutten, den är bara dålig. ”Det är inte så bara” kanske du tänker men jämfört med dom sämsta filmer jag sett så är det ”bara”.

En svag tvåa blir det men det är en film jag inte skulle rekommendera någon att se, inte ens dom mest ihärdiga New Girl-fansen.

Publicerat

FEAR DOT COM

Om man nu ändå ska bli mördad kan jag tänka mig värre öden än att bli det till tonerna av Rammsteins Sonne. I´m so excited med Pointed Sisters hade varit värre, Lambada med Kaoma likaså.

Om jag hade varit den kände tyske skådespelaren Udo Kier hade jag kunnat tänka mig bättre roller att tacka ja till än den i Fear dot com. Stephen Dorff däremot, han high-fajvade nog sig själv i spegeln varje morgon på väg till det här jobbet.

Folk dör lite på löpande band efter att ha besökt sajten fear.com och polisen Mike (Dorff) ska försöka luska reda på varför. Som vanligt i denna typ av film är det en sjuk manlig hjärna som ligger bakom eländet, en man som kanske önskade att han hade samma kreativa fantasi som manusförfattarna till Saw-filmerna men som inte kommer i närheten.

Manusförfattarna till Fear dot com då, vad önskar dom sig? Jag vet inte. Kanske ingenting. Det är väl inget större fel på manuset, det är mer stämningen, känslan, som inte funkar på mig och i skräckfilmer är det A och O och allt där emellan.

Världens simplaste story kan räddas av en otäck stämning, det är nåt många filmer i den här genren har bevisat för mig. Fear dot com har ingenting av ”det”. Det enda den här filmen har som räddar den från sågningsdöden är en liten blond flicka med långt rakt hår som skrämmer skiten ur mig. Ett par tre fungerande scener alltså men det duger inte så värst långt.

Publicerat

SÅNGER FRÅN MANHATTAN

Mullenu.

Jag vill liksom bara säga det. Mullenu. Gripa tag i någons kinder och utropa Mullenu med nånslags överdrivet bebisspråk och sen kräkas i en medhavd fryspåse.

Filmen Sånger från Manhattan framkallar såna känslor hos mig, jag är nere i den känslomässiga soptunnan och gräver och det känns verkligen inte bra. Jag måste bena upp det här, helt klart.

För det första, den svenska titeln, Sånger från Manhattan. Vafan är det för larv? Begin again heter filmen i original, Börja om hade funkat ypperligt. Börja om igen också.

Mark Ruffalo är med, fina Mark Ruffalo med håret på utväxt och höga grånande lockar, det är himla mysigt att ha med honom i en film som denna. Catherine Keener är också med, hon spelar Miriam, ex-fru till Ruffalos rollfigur Dan. Hailee Steinfeld spelar Violet, deras gemensamma dotter. Sen är Adam Levine med på ett hörn som rockstjärnepojkvän till filmens andra huvudperson Gretta och nu närmar vi oss pudelns kärna, själva solar plexus för mina mullenu-tankar. Nu måste jag svälja och andas och harkla mig en smula.

Gretta = Kiera Knightley.

Jag blir arg. Det är inte sunt, jag vet det, det är ”bara en film” och jag måste sluta haka upp mig på skådespelare jag inte gillar. Nä! Nä det måste jag inte alls det, jag måste ingenting. Framförallt måste jag inte köpa när yrkesmänniskor av vilken sort det än må vara uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb. Om en busschaufför kör fel, ska jag vara tyst och köpa det? Om en kirurg opererar fel knäskål, ska det mörkas? Om en snabbköpskassör dagligen tar betalt för fel varor, ska hen få komma undan med det utan att nån säger nåt? Nej, precis, så varför ska jag bita ihop och knyta handen i fickan när denna kvinna gång på gång får roller hon så uppenbart inte klarar av? Vad har hon för ess i rockärmen, jag fattar inte.

I denna film (som hade kunnat vara så väldigt härlig) spelar alltså Kiera Gretta, en brittisk ung kvinna som åker till New York med sin pojkvän som fått skivkontrakt. Hon har hjälpt honom skriva lite låtar och är med som ett allmänt ”hangaround” och med tanke på vad hon får för funktion i pojkvännens liv skulle jag lite cyniskt kunna kalla henne ”kaffeflicka”. Sen händer det lite grejer (såklart, det är trots allt en film) och Grettas liv förändras. Hon kommer att uppträda med sina egna låtar och där, där, där KOKAR JAG ÖVER. Att se Kiera Knightley MIMA till otaliga (jättesköna) låtar filmen igenom och MIMA DÅLIGT, det är fan inte okej! Fanns det verkligen ingen annan hipsterskinny skådespelerska som även kunde sjunga som var ledig i hela USA under inspelningstiden?

Jag vill growla så irriterad är jag, men jag kan inte alltså gör jag det inte. Jag kan growla precis lika lite som Kiera kan MIMA och hon tjänar miljoner dollar på att göra detta. Vart är världen på väg?

Kiera K drar ensam ner stämningen i filmen till under fryspunkten, alla andra inblandade kämpar som djur för att dra upp den igen och filmen ska vara tacksam för dom lyckas faktiskt till en del. Framförallt är det utomhusspelningarna på olika ställen i New York jag gillar, instrumenten som ställs upp lite hipp som happ, dom riktigt bra låtarna som framförs och den obligatoriska hipster-sittgruppen som alltid är med i dessa sammanhang, en stor matta, ett par välanvända vintagefåtöljer, ett bord och givetvis den stor-skärmade golvlampan som avger gulorange ljus.

Åsså MIMAR hon!

Och hon MIMAR JÄTTEFEL!

GAAAAA-HHHH!

Publicerat

Svensk söndag: TYSTA LEKEN

Som skådespelare har Görel Crona skänkt mig en av dom allra roligaste filmupplevelserna på bio någonsin när hon spelade regissör i filmen Komplett galen. Hennes dåvarande man Rafael Edholm spelade skådespelare i filmen, samtidigt som dom spelade ett äkta par, samtidigt som han regisserade den verkliga filmen under anagrammet Lea Farmlohde. Det är en svårbeskriven film det där, den måste helt enkelt ses.

När jag hittade filmen Tysta leken på Netflix drogs min blick till regissörens namn: Görel Crona. När jag synar filmen lite närmare i sömmarna ser jag att hon även skrivit manus och när jag tryckt på play och ser förtexterna märker jag bara kvinnliga namn hela vägen förutom fyra manliga biroller och han som skrivit musiken.

Det är tre kvinnliga huvudroller i filmen. Sassa (Maria Lundqvist), Antonia (Malin Arvidsson) och Birgitta (Carina Lidbom), tre kvinnor som inte känner varandra, som aldrig träffats men som ärvt ett hus av någon som heter Dolores. Dom möts i huset under en helg och försöker ta reda på vem Dolores var och varför hon gett huset till just dom tre.

Det här är en film som går finfint att se om man inte har några som helst förväntningar, inte kräver någon som helst hjärngympa och inte har något bättre för sig. Den är helt enkelt inte så pjåkig, den är bara väldigt fort glömd.

Publicerat

CUB

Redan ett par minuter in i filmen hoppar jag till så att jag nästan slår till killen till vänster om mig. Det känns bra. Alltså….det känns inte bra att sopa till en okänd människa (tänk inte ens tanken, ingen regntunnegate igen nu!) men stämningen känns bra. Härligt. Spännande. En belgisk skräckfilm som handlar om unga pojkscouter i skogen och ett monster av nåt slag, kanske kan det bli nåt annorlunda av det här, nånting bra.

85 minuter senare reser jag på mig och har inte varit i närheten av att hoppa till sen förtexterna. Det är okej. En film kan absolut vara bra även utan jumpscares. Men varför har jag sån träsmak? Var filmen två timmar lång eller?

Cub visade sig vara en film som jag länge trodde skulle vara något annat än den blev, det vill säga standard rätt igenom. Jag gillade idén, jag gillade inte att man fick se ”monstret” direkt i början. Jag gillade premissen med scoutläger, jag gillade inte att personerna var så störiga och jobbiga att jag önskade livet ur dom tämligen direkt. Jag köpte idén med pojkscouter och att dom hade två manliga ledare men när det kvinnliga inslaget kom med i bilden fick jag en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Hon är ung, hon är blond och hon har scoutkläder men shortsen är utbytta mot en kortkort klänning OCH hon är givetvis den mest omhändertagande av dom tre vuxna OCH hon är kock OCH hon börjar givetvis hångla med den av ledarna som är icke-snällis (han verkar helt genomstörd om nån frågar mig)!

Det finns två självklara slutsatser jag kan dra av att ha sett den här filmen: det kommer att komma en Cub 2 och jag kommer att lyssna jättemycket på soundtracket. Musiken är kanon, som hämnad från vilken kolsvart synthkällare som helst.

Cub har visats klart på Stockholms filmfestival.

Publicerat

TRASH

Tre föräldralösa (?) pojkar lever i slummen i Rio (?) och en dag när dom rotar efter bra grejer i sopberget hittar dom en plånbok som tillhör nån höjdare (?) som blir ihjälslagen på grund av nåt djurlotteri och nåt han gömt i en förvaringsbox och sen är det en död dotter inblandad och Rooney Mara försöker hjälpa brasilianska barn lära sig engelska (eller i alla fall dom engelska orden för vissa djur) och Martin Sheen är präst med tejp-lagade glasögonskalmar.

Det är sällan jag retar upp mig sådär jättemycket på könsfördelningen i filmer men här står pojkar, män och gubbar mig upp i halsen. Scenerna med Rooney Mara blir som att sätta på en fläkt i ett 30-grader varmt sovrum, jag kan andas! Synd bara att scenerna är så löjligt få.

Nej det här är inte bra, inte bra alls. Hela filmen är konstig. I långa perioder släpper jag historien för jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om, det klipps hit och dit och olika musikstilar blandas och det är ju coolt men det är ingen musikvideo jag tittar på, det är två timmar brasilianskt drama-av-nåt-slag och jag blir så trött så trött att jag faktiskt försöker somna till men det går inte, den höga musiken sätter käppar i hjulet för det.

Filmens stora och enda plus är att den är otroligt snygg. Alla färger, belysningen, rostiga staket blandas med färgglada plastpåsar, jag kan känna lukten av favela och smutsiga sedlar men tyvärr regissör Stephen Daldry, det hjäler inte. Det hjälper inte alls. Betyget blir en svaaaaaag svaaaaaag tvåa, tre droppar hallonsaft i en liter vatten, ungefär så.

Trash visas på Stockholms filmfestival en gång till, imorgon den 14 november. För mer information och biljetter, klicka här. Officiell biopremiär är den 28 november.

Publicerat

KUMIKO, THE TREASURE HUNTER

Att tweeta en tanke som känns helt glasklar för en själv kan vara vanskligt. Ingen annan kan veta hur jag tänker även om jag tror jag är tydlig. I lördags fick jag mina fiskar varma när jag efter visningen skrev en tweet som handlade om denna films huvudperson Kumiko.

Kumiko är en 29-årig kvinna med fast jobb, lägenhet och kanin. Hon framstår som annorlunda men att Kumiko skulle vara ”mentalt handikappad” slog mig aldrig. Att hon spottade i sin chefs thékopp till synes utan anledning, att hon utnyttjade alla människor omkring henne för egen vinnings skull, att hon lämnade en femåring ensam på en restaurang, att hon matade sin kanin med nudlar och att hon hittade Fargo på VHS och gav sig fan på att åka till Minnesota för att leta upp den i filmen nedgrävda väskan med pengar, inget av det signalerar jättetydligt för mig att det är en sjuk människa jag ser framför mig. Udda, javisst, men inte psykiskt sjuk. Bara annorlunda, egocentrisk och totalt omöjlig att känna sympati för.

Så jag skrev en tweet. ”Kumiko – Treasure Hunter har en kvinnlig huvudkaraktär jag vill boxa i magen och sänka i en tunna med regnvatten. Jag tycker inte om henne.” Precis så kände jag. Jag ville sopa till henne, jag ville få henne att vakna upp genom att doppa henne i iskallt vatten, ruska om henne, försöka få henne att komma med i matchen. Men tweeten lästes inte som jag tänkte den. I min värld var det självklart vad jag ville göra och att dränka henne var inte vad jag menade. Inte heller att jag ville sänka alla mentalt handikappade i en tunna, eller Forrest Gump eller Frank för den delen.

Jag träffar så pass många udda människor själv hela dagarna att jag inte per automatik ser knasiga/konstiga människor med underligt beteende som psykiskt sjuka. Däremot kan jag ibland möta udda människor som jag vill sänka i en tunna regnvatten för att få igång blodomloppet och kanske därmed kickstarta hjärnan en smula. Att se Kumiko på film fick mig att känna så och det betyder INTE att jag vill döda alla psykiskt dåligtmående människor (jag såg som sagt inte ens Kumiko som sådan) men jag kommer definitivt tänka efter två gånger innan jag drar iväg en tweet igen.

Jag känner mig som Carl Casper idag. Jag var för snabb, det blev dumt och samtidigt förundras jag över att någon kan tro att jag menade nåt så pass hemskt. Nåja. Så kan det gå. En erfarenhet rikare. För övrigt gillade jag filmens premiss jättemycket. Mina förväntningar på filmen var höga men dom infriades inte. Betyget blir dock en tvåa, filmen har ”nåt” jag gillar även om den tar alldeles för lång tid på sig att berätta vad.

Känner du för att se den här filmen på Stockholms filmfestival så har tåget redan gått tyvärr. Jag såg den på Reflexen i Kärrtorp på filmspanarträffen i lördags och där blev jag ännu en erfarenhet rikare. Jag trodde Park hade Stockholms sämsta biografstolar men nä-nä, så var det inte. Reflexens biofåtöljer saknar stoppning till 99,97% OCH benutrymmet skulle knappt räcka till Peter Dinklage. Jättemysig foajé dock!

Om/när mina filmspanarvänner skriver om denna film länkar jag här.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Publicerat

NORTHERN SOUL

Det skulle aldrig falla mig in att recensera en japansk film jag sett utan text eller en tysk eller fransk även om jag kanske skulle förstå nåt ord här och där när det gäller dom två sistnämnda språken. Men nu ska jag skriva om en brittisk otextad film som jag knappt förstod alls och det känns jätteflummigt.

Redan vid förtexterna började jag skratta, fan det lät som Mupparna, som ett låtsasspråk enäggstvillingar kan hitta på som bara dom förstår (bodde i närheten av två såna pojkar som barn). Jag blir lite irriterad, herregud det är ju engelska, hur svårt kan det vara liksom? Det visade sig vara svårt. Riktigt jävla ordentligt svårt. Grötig förortsbrittisk slang är inte min kopp thé.

Elliot James Langridge som John är filmens stora behållning tycker jag. Han och dans-scenerna. Musiken är ganska mysig och dansen ser befriande skön ut. Men resten, vad filmen egentligen handlade om….ja….jag är ledsen men jag vet faktiskt inte riktigt. Ramberättelsen hängde jag med på men då jag missade 97% (eller mer) av dialogen är det på gränsen till orättvist att ens ge filmen ett betyg.

Jag tror filmen hade funkat väldigt mycket bättre med text men jag är tveksam till om den hade kommit upp i godkänd nivå trots allt. En svag tvåa känns därmed rimlig. Högre än jag upplevde den på bio och aningens lägre än jag hade tyckt under mer normala omständigheter.

Sista chansen att se Northern soul på Stockholms filmfestival är ikväll kl 18.30. För mer info och biljetter, klicka här.

Jag såg filmen på filmspanarträffen i lördags. Om/när fler filmspanare skriver om filmen kommer länkarna hamna här.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

THE OTHER WOMAN

Det finns säkert doktorsavhandlingar som behandlar kvinnors beteende efter att ha blivit bedragna i en långvarig relation, det skulle antagligen vara intressant läsning. Jag tror dock inte det är så vanligt att kvinnor gör som i filmen The Other Woman men jag tycker det är synd, det här är ju Kvinnor Kan The Real Way.

The Other Woman handlar om tre kvinnor (Cameron Diaz, Leslie Mann och Kate Upton) som blir förda bakom ljuset av samma man (Nikolaj Coster-Waldau) och som lyckas vända på steken i viss mån. Samarbetande och målinriktande lägger dom rivaliteten åt sidan och bestämmer sig för att ge tillbaka på den där skithögen till man som dom alla i olika grad fallit för.

Nick Cassavetes har regisserat filmen efter Melissa Stacks manus och nu har han gjort en handfull filmer med kvinnor i fokus. Allt för min syster (2009), Yellow (2012), Ta ner stjärnorna (1996) och nu denna men guldklimpen i hans produktion är tveklöst The Notebook – Dagboken. Jag gav den visserligen bara en trea men jag var nog så söndergråten att jag inte fattade bättre.

Det mest intressanta med The Other Woman är att trots tre kvinnor i huvudrollerna, trots tre starka kvinnor, handlingskraftiga och sköna så skulle filmen bara med nöd och näppe klara A-märkningen. Allt kretsar ju bara kring den där snubben. Allt! Så kan vi inte bara skrota den där märkningen en gång för alla nu?

The Other Woman börjar bra, första timmen är underhållande, Leslie Mann är rolig, Cameron Diaz charmig och Nikolaj Coster-Waldau är snygg. Efter första timmen tappar berättelsen både tempo och luft, den går på tomgång, scenerna blir utdragna och onödiga och slutet är rent utsagt trams. Filmen hade vunnit på att klippas ner en halvtimme. Jag hade inte speciellt tråkigt men filmen stannar inte kvar längre i mitt medvetande än en nysning. Det var dock roligt att se Don Johnson igen. Mer Don åt folket!

Publicerat

Svensk söndag: STOCKHOLM STORIES

.

.

.

När jag läste Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet tänkte jag att det var mycket trevlig läsning och att det var skönt att det var noveller för då fick boken vara ifred, den kunde aldrig bli film.

Tjohejsan vad fel man kan ha. Stockholm Stories är nämligen en film vars manus är (löst) baserad på denna novellsamling. Men tjohejsan igen vad rätt jag hade i min känsla att boken skulle ha fått vara ifred.

Jag köpte karaktärerna och händelserna i boken rätt av, inga problem alls, det var ju fiktion. Filmen är gjord som om personerna är verkliga men jag tror inte på nån, inte alls. Jag tror inte på nån och jag känner inte för nån, det blir bara marionettdockor som sprattlar omkring framför mig på TV:n, varelser som beter sig otroligt konstigt i ALLA situationer.

Det är författarsonen Johan (Martin Wallström) som kämpar med att själv få bli utgiven, den stammande rikemanssonen Douglas (Filip Berg) som försöker bryta sig loss från tyrannfadern, Anna (Julia Ragnarsson) blir dumpad av den gifta ministern Lena (Marie Richardson) och har ingenstans att bo, Coletho (David Dencik) är en prisad författare som blir stalkad av Johan, Thomas (Jonas Karlsson) är minister-Lenas ytterst beräknande och iskalla allt-i-allo och Jessika (Cecilia Frode) är den knepigaste av dom knepiga, herreguuuud så konstig hon är.

Jag kan inte lägga skulden på skådespelarna att historien inte fungerar, jag tror dom alla har gjort precis det manuset och regissören krävt av dom. Fotot är dessutom utmärkt och musiken är skriven av Nathan Larson och passar jättebra till dom filmiska bilderna. Men det är nåt som skaver rejält. Karin Fahléns regi? Erik Ahrnboms manus? Jag kan inte sätta fingret på problemet, eller så kan jag det. Kan det vara så enkelt som att jag faktiskt läst boken?

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DRÖMMARNAS FÄLT (1989)

Ray Kinsella (Kevin Costner) är pappa, make, föräldralös, baseballintresserad samt nybliven bonde. En dag när han knallar runt på sitt nyligen införskaffade majsfält hör han en röst som säger ”if you built it, he will come”. Ray är en stabil man, han är ingen lallare som tror på andar, spöken och konstiga röster men han är samtidigt stensäker på vad han hört.

Han är den ”normala” familjefadern och är livrädd för att ses som en knäppis. Allt detta gestaltas med extrem övertydlighet i filmen då dottern tittar på Harvey med James Stewart på frukost-TV:n och Ray stänger av för ”han är en galning”, när Ray är i affären spelas Crazy med Patsy Cline och när han pratar med sin fru över middagsbordet spelas What a day for a daydream med Lovin Spoonful på radion. Jaaaaa *suck* vi fattar att den som skrivit manus tycker att han är kocko, sätt upp en skylt annars, en lättläst med STORA bokstäver så att även döva tittare verkligen förstår.

Den som enligt rösten ska komma om Ray bygger en baseballplan på majsåkern är den legendariske basebollstjärnan Shoeless Joe Jackson (Ray Liotta), den DÖDE legendariske baseballstjärnan Shoeless Joe Jackson.

Jag minns den här filmen som gullig, jag minns den som mysig, jag minns en stilig Kevin Costner i högt skurna Lee-jeans och jag minns baseballkläder. I princip är det bara minnena kring Kevin Costner som inte sviker mig. Filmen är inte gullig, den är banal. Filmen är inte mysig, den är irriterande. Och baseballkläder javisst, men gör baseballkläder nån glad –  egentligen?

Några halvtrevliga scener och Kevin Costners myckna screentid är det som gör att betyget håller sig borta från en etta.

Temat heter Back to the 80´s och idag går det i mål. Men först kommer en film kl 12 och en film kl 18, sen är åttiotalet slut på bloggen i alla fall i den här inramningen.