Jag sitter i biosalongen och för första gången i mitt liv får jag CP-tankar. Jag inbillar mig att jag vet hur det känns när någon som är ovan att prata med funktionsnedsatta ska försöka föra ett samtal och att personen som sitter i rullstolen är jag.
Känslan är så stark att den blir fysisk, jag kan känna att någon sätter sig på huk, lägger en svettig hand på mitt knä, tittar på mig med sorgsen-och-samtidigt-lättad-blick (tack gode Gud att det inte är jag som sitter där, eller mina barn-blicken) och sen taaaaalar hen med luuuugn röööööst och tyyyyydliga boookstääääääver om nåt vardagligt trams tills jag vill köra över hen med rullstolen så det blir däckspår i ansiktet.
Filmen Gone Girl är baserad på en bok, en bestseller skriven av Gillian Flynn som jag inte läst. Jag är dock nyfiken på om historien är skriven på samma sätt i boken som den gestaltas på film för maken till övertydlig thriller har jag sällan skådat.
Det här är en historia som skulle kunna ha begåvats med flera rediga twister men som i filmen blir berättad med måååånga lååååånga förklaaaaraaaaaande sceeeeneeeeer och skulle nån i salongen om möjligt ha missat vad som händer så kommer en tyyyydlig beräääättarrööööööst som pedagogiskt förklarar varför och vad vi ser, lägger pusslet åt oss, ett pussel som därmed inte finns, som bara blir en illusion.
Gone Girl är en film gjord av en regissör som ser ner på sin publik. Som inte tror oss om något. Som ser oss som funktionsnedsatta i hjärnan. Det jävliga är att det är David Fincher som regisserat och jag tror inte han har så pass låga tankar om oss biobesökare – egentligen. Min enda förklaring är att han fick en massa pengar för att göra film av ett manus han inte kunde påverka, ett manus som tyvärr är skrivet av författaren till boken och att boken är författaren så kär att hon inte hade förmågan att föra över den till filmformat på ett fungerade sätt. Finns det någon annan förklaring blir jag förvånad. Och besviken. David Fincher brukar varken göra mig förvånad eller besviken med sina filmer men nu är jag faktiskt både och.
Huvudrollerna spelas av Ben Affleck och Rosamund Pike. Rosamund Pike är bra, Ben Affleck är….Ben Affleck. Det här med att han skulle vara GRYM i den här filmen håller jag inte med om alls. Ben Affleck är som Ben Affleck är, utstrålning som en tecknad gubbe på en WC-skylt, fan, jag har sett gösar i fiskdiskar med mer liv i blicken än Ben. Personkemin mellan dom är noll vilket i och för sig är meningen. Frågan är om dom hade lyckats få till lite vibbar om dom varit tvungna? Det är tveksamt.
Det som är allra bäst med filmen är musiken. Jag tänkte flera gånger under filmens gång att om jag varit döv eller sett filmen under sämre ljudförhållanden än Rigoletto 1 hade den under långa stunder varit ingenting. Trent Reznor och Atticus Ross räddar filmen med den suggestiva ljudbilden och det är musiken som får mig att förstå hur och vad jag ska/borde känna, inte det som händer på duken.
För att summera filmen och ta i från tårna så känns det som en upphaussad, banal och alldeles för lång skitfilm som klarar sig från det lägsta betyget med en musikalisk hårsmån. Nu vill jag bara få bort CP-tankarna och se om Seven. Tack för mig. Hej.
[På förekommen anledning, här kommer ett tillägg: Jag kan vara nyanserad när det gäller Ben Affleck, jag är inte rätt igenom kategorisk och sågande även om min grundinställning gällande honom som skådespelare är iskall. Jag tycker väldigt mycket om både honom i både Argo och The Town men jag tycker han är en långt mycket bättre regissör än skådespelare. Han kanske helt enkelt alltid borde regissera sig själv?]
[På förekommen anledning #2: Viktor Jerner från Filmmixern/Moviezine har uppdaterat sin recension som ett slags svar på min text där han förklarar varför den där (enligt mig) övertydliga berättarrösten behövs och varför den inte är övertydlig alls. Läs hans text här eller lyssna på Gone Girl-avsnittet av Filmmixern där våra meningsskiljaktigheter tas upp. ]
[På förekommen anledning #3 då det inte går att kommentera på Viktors blogg eller på ovan nämnda pod samt att det är dumt att spoila för mycket av handlingen på twitter och jag kände att jag behövde förtydliga min åsikt en smula, här kommer mitt svar till Viktor och det är VARNING FÖR SPOILERS HÄR NEDAN!!!! Läs inte om du inte redan sett filmen!
Jag har inte läst boken Gone Girl men jag förstår att man får parallelläsa Nick och Amys syn på relationen i vartannat kapitel. Nick beskriver som han upplever det och Amys syn på saken beskrivs via hennes egna ord i dagboksform. När sen twisten kommer, att dagboken bara är fejk och att Amy lever, upplever man som läsare att Amy inte bara lurat Nick utan även en själv som trott på henne.
Kruxet är att twisten inte funkar i filmen och det beror på flera faktorer. Redan i första scenen, den med Nick i baren, får man reda på att deras relation inte är bra, att han inte gillar sin fru. Jag får allt annat är bra vajbs av honom som snubbe. Det man får se av Amy är iskalla psykopatblickar, det är ganska lätt att genomskåda henne tycker jag. När sen twisten kommer är det så pass tidigt i filmen att jag aldrig hunnit känna att Nick är riktigt anklagad, jag känner ingenting alls faktiskt för jag tror inte på någonting av det jag ser. Nick är konstig och Amy är konstig och det är därför jag blir så irriterad att hennes störda beteende måste visas så övertydligt både i bild, i text och i talade ord. Jag fattar! Jag har ögon att se med och en hjärna att tänka med. Det har gjorts hundratals, tusentals filmer där någon av huvudkaraktärerna inte är den hen utgett sig för att vara, jag behöver ingen förklaaaaring med stora bokstäver för att hänga med i hennes ”blåsning”. I mitt tycke är definitivt att undervärdera sin publik.
När allting förklaras så in i bombens noggrant lämnar det ingenting kvar till mig som tittar att fundera på. Jag får allt serverat, twisten blir ingen twist, det som säkerligen var mindblowing i boken blir ingenting i filmen. Det blir bara ett… jaha.
Sån tur för David Fincher att alla filmnördar inte tycker som jag. 😉 ]
.
