Kategori: Betyg 2

Publicerat

WENDY AND LUCY

Wendy (Michelle Williams) är på väg nånstans i en skruttig gammal bil iklädd avklippta jeans, munkjacka och gympadojjor. Som enda sällskap har hon hunden Lucy (hunden Lucy).

.

.

.

.

Det hade mycket väl kunna vara hela recensionen och betyget hade också kunnat vara sant. Grundförutsättningen för filmen kan nämligen inte bli mer än en etta. En ensam tjejs kärlek till en hund får inte igång mig, inte allena. Jag saknar helt enkelt konsten-att-uppskatta-husdjursgenen. För att liksom piffa till den redan innan beiga filmen så saknar den i princip ljud. Eller jo, det är klart det finns ljud, det pratas litegrann och Wendy leker med hunden och sånt låter ju (nufsinufsihufs, Luuuciiiiiim, Luuuciiiiiiiii) men alla andra ljud är vardagsditon. Bilar, oljud, biljud, tråkljud.

På ett sätt är det här mumbelcore när det är som sämst, filmen är helt enkelt så begränsad i handling och uttryck att den blir fullständigt meningslös, men på ett sätt är den mumblecore när det är som bäst. Michelle Williams spelar Wendy och när Michelle Williams är med i en film går ingen skeptiker säker, inte ens jag.

Hennes uttryck, närbilder på hennes nakna osminkade ansikte, alla känslor hon lyckas förmedla med så imponerande små medel, hur skeptisk jag än är, hur mycket jag än sitter och funderar på den solklara betygsettan, hur gärna jag än vill att den där fyrbenta Lucy ska skjutas i småbitar av nån Danny Trejo-liknande förbipasserande badassman, hur väl jag än inser att det inte kommer hända så går filmens åttio minuter och det känns som jag känner Wendy litegrann. Jag tycker nästan om henne.

Jag kan inte såga nån som jag tycker om. Det går inte. Michelle Williams är awesome!

Henke har också sett filmen. Gillar han hundmysipys mer än jag? Ser han nåt annat i filmen som jag inte ser? Är Michelle Williams häli? Är det kanske Lucy som är häli? Klicka här och läs hans funderingar.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MÄN SOM SPRINGER

.

.

.

Ha! Denna månads filmspanartema var enklast hittills. Samma sekund som temat kläcktes visste jag vilken infallsvinkel jag skulle ha, det enda jag inte visste var hur mycket tid jag skulle lägga ner på inlägget.

Det finns nämligen en skådespelare som man tror sig ha sett sprungit i massor av filmer men som väldigt sällan – för att inte säga aldrig – har gjort det. Denzel Washington har nämligen gett dom långa kliven ett ansikte!

Denzel Washington har fucking promenerat sig igenom varenda actionfilm han varit med i. Med sin svagt framåtlutande gångstil och sina älgkliv har han lurat oss till att tro att han har bråttom, att det händer grejer, att han är snabbast på plats, att han till och med springer. Men nej, han springer inte. Han springer aldrig.

Min sko klämde när jag tänkte på hur ingående och djupt jag skulle ta detta tema, om jag skulle snabbspola mig igenom hela Denzels filmografi för att bevisa min tes eller om du helt enkelt får förlita dig på att jag kan min snabbgående Denzel. Det är klart att jag kan ha missat nån scen här och där men jag har tänkt på denna glödheta potatis (icke-springandet alltså) ända sedan Mo´ better blues (1990) och jag har sett i princip alla filmer han gjort – utom en. Den senaste.

Så, a woman´s got to do what a woman´s got to do, jag måste kolla in den senaste filmen för att säkra min tes: Denzel Washington är mannen som aldrig springer. Jag tar alltså temat, vänder det ut och in och tittar på 2 Guns!

Isländske regissören Baltasar Kormákur åkte till Hollywood och gjorde Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen. Den måste ha gått bra för han fick chansen att göra en actionfilm till med samma skådis. Denna.

Narkotikapolisen Robert ”Bobby” Trench (Denzel Washington) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och jobbar hårt för att lura sin sedan 10-månader nyfunna vän ”Stig” att han är en i gänget.  Underrättelseofficeren Michael ”Stig” Stigman (Mark Wahlberg) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och måste försöka samsas med partnern ”Bobby” för att undercovern inte ska avslöjas. En liten skön twist där alltså. När deras cover avslöjas och uppdragsgivarna släpper taget och miljontals kronor är borta tvingas dom samarbeta på ett helt annat vis, nu är det dom två mot världen.

Det var tänkt att Vince Vaughn och Owen Wilson skulle ha spelat huvudrollerna och jag tackar en högre makt att så inte blev fallet för både Wahlberg och Washington sköter sig och ger filmen en välbehövlig…tyngd. Dom gör sitt jobb men kanske inte så mycket mer men just här räcker det. Wahlberg pratar fort och är lite smårolig, Denzel har guldtandsprotes och ganska oklädsamt skägg.

Bill Paxton ser ut att spela exakt samma roll som i Edge of tomorrow, samma stelhet, samma mustasch till och med, men han är mer badass här och skulle kunna passa in i Inglorious basterds med sin look. Paula Patton som alltid känns som nånslags förorts-Jennifer-Lopez tycker det är försvarbart att visa tuttarna i en scen där det inte behövs.

Men nu till den brännande frågan. I en film som handlar om ”two guys on the run”, får vi se Denzel springa? Springer han i en enda scen, springer han en enda meter, springer han alls? Svaret är givet.

Nix!

 

Med stor glädje kommer jag klicka mig vidare och läsa om filmspanarvännernas tankar om män som springer. Gör det du med vettja.

 

Except Fear/Absurd Cinema

Filmitch

Fredrikonfilm

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

 

 

Publicerat

Svensk söndag: FRÖKEN SVERIGE

Moa (Alexandra Dahlström) är 19 år, politisk intresserad och väldans medveten om sin omvärld. Hon försöker leva som hon lär vilket i hennes fall blir ett veganliv fullsmockat med måsten och krav.

Hennes tre bästa tjejkompisar är precis likadana. Dom skriker högst i demonstrationstågen och avskyr alla som käkar på McDonalds som pesten. Till och med Conny-med-dreadsen (Sverrir Gudnason) som spelar trummor i polarnas band, när han ses med en Big Mac i handen får han sparken från bandet. Nån måtta får det ändå vara för hur skulle DET se ut, en bandmedlem som äter KÖTT? Dom andra killarna i bandet, Hector och Ola, spelas av Matias Varela och Sveriges svar på Michael Cera, Peter Viitanen.

Sara Kadefors manus innehåller en hel del matnyttigt förutom politiska ungdomar, kärlek, sex, otrohet, ångest och kamratskap, hon lyckas även få in att Moas föräldrar (Sissela Kyle och Magnus Roosman) är fosterföräldrar till Jens, en trasig kille, jämngammal med Moa. Det är en skön dialog i filmen, Alexandra Dahlström är mästerlig på att spela ”vanlig tjej” men det finns ett stort MEN. Moa pratar som en 12-åring, ser ut som en 16-åring, är 19 och bor i en egen lägenhet men hon verkar jobba väldigt lite. Var får hon pengar ifrån? Det är synd när filmen spretar såhär, det skulle inte ha behövt vara så. Moa hade kunnat bo kvar hemma, ingenting i filmen hade blivit sämre av det, bara lite mer trovärdigt.

Jag tittade på filmen med en tjej som är bulls-eye vad gäller dess målgrupp och hon hade samma invändningar som jag. Filmen är sevärd men inte trolig och vissa scener är riktigt bra. Vi har även enats om betyget. Jag tyckte en tvåa, hon tyckte en tvåa, alltså blev det en…tvåa.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN PART 1

Varning för spoilers i denna text!

”Jag vill se bröllopet! Jag behöver inte se mer, bara jag får se bröllopet! Bella är sååå fiiin”.

Dottern försökte få mig att tro att jag bara skulle behöva se första tjugo minuterna av denna näst sista film i Twilight-sagan, men kom igen, mig lurar hon inte. Det är klart jag fattar att inget av barnen kommer byta kanal mitt i filmen, jag kommer tvingas se även denna för ”familjefridens skull”.

Det är alltså dags för Edward (Robert Pattinson) och Bella (Kristen Stewart) att gifta sig. Polaren Jessica (Anna Kendrick) är den som verkar fatta grejen allra minst, ”vem som inte är gravid gifter sig när man är 18?”

Men Bella är inte gravid, att ligga med Edward kan nämligen vara lite tokigt. Hon kan bli gravid, hon kan bli gravid och få en bebis som är allt annat än mänsklig, hon kan bli ”smittad” och själv bli vampyr, för att inte tala om alla andra sexuellt överförbara sjukdomar som det pratas väldigt tyst om i filmen.

Bröllopet flyter i alla fall på i okej mak. Edward ser ganska förälskad ut, Bella har som vanligt bara ett ansiktsuttryck och jag håller med dottern att ”det är synd för man vet aldrig hur hon mår.” Men när Jacob (Taylor Lautner) dyker upp som bröllopsgäst sådär lite på sniskan jättesent spricker Bella upp i ett leende som skulle kunna få en glödlampa att explodera. Sedär! Känslor! Dock för fel snubbe.

Det dråpligaste med denna film är ändå bröllopsresan, den första natten som man och hustru. Paniken (tror jag?) i Bellas ögon när det går upp för henne att det inte finns någon återvändo, det blir vampyrdrule inatt vare sig hon vill eller inte och hon börjar RAKA BENEN som en besatt! Var dom inte rakade under brudklänningen? Var hon lite skönt frimodigt och struntade i det? Ja, kanske. Vad vet jag?

Sen händer nåt som faktiskt hände även i TV-serien Welcome to Sweden. Ungdomarna knullade sönder sängen och resten är som man säger….historia. För det är klart att hon blev gravid och det är klart magen växer på snabbspolning och det är klart ”bebisen” äter upp all näring hon någonsin haft i kroppen och blir utmärglad och smal som vilken Matthew McConaughey-Ron Woodruff-snubbe som helst, det är bara det att viktnedgång a la Kristen Stewart inte är nåt hon gör för konsten eller vittring på en Oscarsnominering, inte när det finns effektmakare som kan ”smala till´na” med photoshopmetoder. Det är synd bara att dessa effektmänniskor inte lagt aningens mer kraft och kärlek på att få till vargarna, dom får Tele2-Frank att se hundraprocentigt levande ut i jämförelse.

Att se en superbitter Jabob (Taylor Lautner) göra en repris på mun-mot-munmetoden (från New Moon) för att rädda Bella är en skön…pik. Edward tittar bort och Jabob passar på. Han är verkligen lojal mot Bella. Kär på riktigt. Det är ganska fint men samtidigt är Lautner en sånt avskrap till skådespelare att det bara blir larvigt att titta på. På nåt sätt ger han ordet patetisk ett ansikte, eller torso en överkropp om man så vill.

Jag vet inte vad det beror på att betyget blir så pass högt, kanske för att jag faktiskt ser fram en smula mot sista delen, att det blev en cliffhanger som faktiskt funkade. Filmen är fortfarande undermålig men det finns grader i helvetet och jämfört med första och tredje filmen är Breaking Dawn Part 1 världsklass.

Nu ger sig även Sofia in i Twilight-filmernas värld. Här är första delen av hennes filmiska text.

Publicerat

AMAZONIA

Det här är tredje filmen vi ser på Peace&Love Filmfestival och jag har funderat en del under dom andra två visningarna varför det är så lite folk i salongen. Bra film som knappt inte drar folk alls, annat än oss med pressackrediteringar kring halsen, det är så synd.

När Amazonia ska visas i 3D kl 11.00 är det lång kö till insläppet. Massor med barn och vuxna som otåligt men glatt står och stampar och det är klart dom gör, samtliga barnfilmer under festivalen är nämligen gratis för barn och deras föräldrar. Så när vi satt oss ner i salongen och jag med mina hökögon försöker kolla hur många fler ”vanliga filmintresserade” det är i publiken (mer än jag och min gästbloggare) så kan jag snabbt konstatera: noll. Salongen är knökfull in till sista plats och ingen har betalat en krona.

Amazonia är en barnfilm som handlar om en cirkusapa som hamnar i Amazonas regnskog när det lilla planet han forslas i störtar. Det är en film med djur, om djur och  – höll jag på att säga – FÖR djur. Det är ingen dialog, det är bara musik och naturliga djungelljud och man får se vartenda djur man visste och inte visste fanns i en regnskog. För egen del är den här filmen trist intill bristningsgränsen. Jag höll på att gäspa mungiporna ur led. Jag avskyr djur i alla dess former, naturfilmer är något jag ALDRIG skulle få för mig att se på TV hemma, än mindre på bio så jag kan inte med nån vilja i världen säga att jag är målgrupp för den här filmen. De minsta kidsen i publiken verkade dock vara det. Dom reagerade på allt, på det läskiga mörka, på den glada och söta apan, på äckliga ormar och skalbaggar som tog sig fram i närbild. Barnen hördes hela tiden och det kändes som ett mervärde till hela visningen.

Det jag inte kan ta ifrån filmen var att den kändes välgjord, att jag flera gånger tänkte ”hur tusan filmade dom det där?”. Sen är den inte bra på nåt sätt men jag kan inte förmå mig ge den en etta, den är trots allt tittbar och jag fick inte alltför stora men. 83 minuter ska man väl klara av, man är väl superhjälte.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag är sur i magen nu. Filmen var helt värdelös. Bilden var kass, det var dålig 3D och jag förstår inte varför man gör en film om ett djur som ser andra djur. Tråkig story. A waste of time. Jag trodde det skulle vara lite mer exotiskt, lite mer glada fina färger ungefär som när man ser naturfilmer på Cosmonova men istället fick man kisa sig igenom hela filmen.

Filmen var inte värd att se överhuvudtaget och jag förstår inte varför man lägger pengar på att göra en sånhär skitfilm. Om jag måste ge betyg, och det måste jag, så blir det en svag etta, knappt en etta överhuvudtaget. Kan du fixa en halv fiffilura i betyg åt mig mamma?

 

.

Publicerat

SOUTH IS NOTHING

Som av en händelse är det här tredje filmen på raken på bloggen som behandlar ämnet ”hur en pappa beter sig när en son försvinner”.

I måndags var det James Stewart som skulle fixa biffen i westernmiljö, igår var det en indisk pappa och idag en italiensk dito (Vinicio Marchioni) som sörjer sin sons död och ska försöka vara en bra pappa till dottern Grazia (skådespelerskan med det italienskt klingande namnet Miriam Karlkvist). Fast till skillnad från dom första två filmerna är det inte pappan som är i fokus här, det är dottern.

Grazia är en ”pojkflicka”, en tonåring tjej med ett sådant pojkaktigt utseende att inte ens klasskompisarna är säkra på vad som gömmer sig i underbyxorna. Grazia själv verkar bry sig föga, hon kör sin moppe, jobbar extra i pappans fiskaffär och mår allmänt dåligt. Hon skär sig, försöker dränka sig men en ”vålnad” i brodern Pietros gestaltning dyker alltid upp och räddar henne. Pietro försvann liksom bara, en dag var han borta och ingen berättade nåt för henne, allra minst pappan. Han försvann han med på sitt sätt, blev tyst och inbunden och Grazia tvingades till en ensamhet endast hennes farmor kan rädda henne ifrån.

South is nothing är den andra filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival och regissören Fabio Mollo fanns på plats för en trevlig Q&A. Innan filmen pratade han en kortis om att filmen var väldigt tyst och att den på nåt sätt skulle beskriva maffians metod att använda tystnad som maktmedel. Han berättade även att filmen inte var en lågbudgetfilm utan en NOLLbudgetfilm. Jahaja, tänkte jag lite bittert, det här blir ju lajbans. Ett torftigt och tradigt drama med underliggande maffioso-symbolism, fy fan, jag kan hålla mig för garv här. Lätt.

Men.

Men.

Det här var jättebra! Vilken film! Färgerna, ljuset, musiken, tempot, historien, skådespelarna, det går inte att förstå att dom unga skådespelarna är helt novisa i sammanhanget, ingen har skådespelat förut, det är helt obegripligt! Och då det inte fanns en enda budgeterad sekin till att fixa artificiellt ljus så har det tänkts kreativt och använts befintligt ljus på sätt som skulle få mindre begåvade filmarbetare att bli gröna i fejset av avund.

En av filmens bästa scener utspelar sig på ett nöjesfält – bland radiobilarna – och Fabio Mollo berättade om inspelningen, att det är improviserat, att det är inspelat rätt upp och ner på tjugo minuter med musik från hans Iphone och att det är en av dom första scenerna (kanske DEN första?) Miriam Karlkvist gjorde framför kameran. Om vi säger såhär, denna Miriam kommer vi att få se i MÅNGA filmer framöver.

South is nothing är på många sätt en typisk ”filmfestivalfilm”. Det är en ganska smal film som antagligen inte skulle hitta sin publik om den gick upp på ”vanliga biografer”, samtidigt är det synd för jag unnar verkligen både filmen och Fabio Mollo alla framgångar han kan få.

Jag satt och tänkte på regissören Andreas Öhman under filmens gång, att han och Mollo är samma typ av filmskapare. Båda skulle kunna göra en bra och stämningsfull film med hjälp av en lök och en femhunka och DET är det banne mig inte många som skulle klara av.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag fattar själva grejen men filmen var för komplicerad….för skum för mig. Det var en massa olika scener, olika personer som bara dök upp helt utan anledning, eller det fanns säkert en anledning men jag förstod inte den. Sen var hennes ansikte i profil och närbild säkert hundra gånger, varför då liksom?

Det jag förstod av filmen var hennes syn på alltihop, men jag vet inte om jag förstod det heller förresten, jag kanske bara tror att jag förstår? Äsch det här blev inge bra.

Publicerat

Sommar-Stewart: REPET

Två unga män befinner sig i en lägenhet och stryper en tredje man med ett rep. Den strypte göms i en stor trälåda, en låda som under kvällen – när det vankas fest – kommer att fungera som ett buffébord.

Gärningsmännen Brandon (John Dall) och Phillip (Farley Granger) är helt olika personlighetstyper. Brandon är iskall, totalt samvetslös och det känns som att tror att han har rätt att döda på grund av att han är en högre stående varelse eller nåt. Han är grymt osympatisk. Phillip å andra sidan är mesig, framåtböjd och räddhågsen, å andra sidan, vem skulle inte vara det när man MÖRDAT någon? Grejen är bara den att han är minst lika osympatisk. Och i träkistan ligger den tredje mannen och är död och gästerna börjar ramla in.

En efter en kommer dom, personer som känns tämligen…osympatiska. Och till sist kommer dom unga männens före detta filosofilärare, den supersmarta Rupert Cadell (James Stewart). Vad jag förstår är han endast inbjuden för att snubbarna ska visa att dom kan överlista denna kloka äldre man? Jag blir dock lite förvånad för inte ens denne Rupert känns sympatisk. Vad är det här för film? Varför funkar den inte alls på mig? Hallå James Stewart, kom igen, show me your skills!

Fast….han kanske gör det? James Stewart gör antagligen så gott han kan. Jag tycker bara inte att historien är fascinerande nog. Alfred Hitchcock må vara en stor regissör men även han har dåliga dagar (och gör sämre filmer) och jag tycker Repet är en av dessa. Att filmen bara har tio klipp och säkert är jättesmart gjord från en massa olika synvinklar spelar liksom ingen roll när jag tycker den är tråkig.

Sen undrar jag lite om det här med slutet (nej det är ingen spoiler). Fönstret öppnas och det hörs ett väldigt sorl från människorna på gatan nedanför. Men ser man på den skyline som tronar upp sig utanför fönstret så borde lägenheten ligga en väldigt massa våningar upp (typ skyskrapehögt) och gatusorl a la samtalsljud borde inte kunna höras. Sånt hade jag antagligen inte tänkt på om jag tyckt filmen var jättebra.

Flmr och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER

Joan Rivers – Don´t start with me

En plastikopererad-in-absurdum-samt-rätt-gammal-dam som kommer instapplande på scen men nån slags glittrig morgonrock och så mycket hårspray i kalufsen att inte ett hårstrå rör sig på hela föreställningen, kan det vara nåt att ha? Kan en donna som Joan Rivers vara kul?

Att Joan Rivers faktiskt ÄR kul beror på EN enda sak: hon har självdistans nog att kunna driva med sin egen person. När hon berättar om de månatliga träffarna med Cher då smink, fix och fina kläder är förbjudet går det inte att hålla sig för skratt. Det är lätt att se den synen framför sig. Hon bjussar hårt på sig själv och därför är det lättare att ta att hon går ibland över gränsen i grovhet när det gäller andra (lesbiska, kinesiska kvinnor, män). För grov i mun är hon, sjukt grov ibland, vilket jag ser som ett stort plus. En kvinna som Joan Rivers skulle vara så enkel att stämpla som en blåst bimbo, något hon bevisat här att hon inte är.

Det som gör att betyget inte blir högre trots att jag hade en rolig stund är att hon skriker oavbrutet. Inte ett ord kommer ut mellan Joan Rivers läppar som inte har en decibellstyrka i stil med en Motörheadkonsert. Det är jättejobbigt att lyssna på och det är fullständigt onödigt.

.

.

.

.

Danny Bhoy – Subject to change

En skottsk-indisk komiker som skämtar om vardagligheter och krokodiler, kan det vara kul? Jarå, det funkar.

Danny är väl kanske inte den mest lysande av scenpersonligheter men puttrig är han och fnissade några gånger gjorde jag även om ingen av skämten riktigt fastnade.

.

.

 

 

 

 

 

Louis C.K -Live at the Beacon Theatre

Jag vet att många gillar Louis C.K. Jag vet att många avgudar Louis C.K. Själv vet jag vem Louis C.K är men inte så mycket mer. Han uppträdde i Globen häromsistens och jag hörde inget annat än att han var lysande.

Jag har sett honom i två filmer alldeles nyligen, Blue Jasmine och American Hustle och som skådespelare sköter han sig förträffligt. Hur ser jag då på honom som stand-up-komiker?

För det första känner jag att jag blir förvånad. Efter all denna upphaussning om hur fantastisk egen denna man är tänker jag mest ”what?”. På vilket sätt är han egen? På vilket sätt har han hittat sin egen komiska nisch? Visst är han rolig, visst är han avslappnad på scen men han är en annan sak också: dryg.

Louis C.K visar sig vara precis så dryg som jag trodde Joan Rivers skulle vara. Istället är det plastansiktet Joan som utstrålar värme (nåja) och Louis är kall som ett frysskadat glasspaket. Båda skämtar mycket om sex men där Joan är grov är Louis bara provocerande. Skämtet att onanera i närheten av små barn funkade inte första gången och när han sen drar den i olika versioner genom hela föreställningen får jag lite nog. Att han sen drar det hela ännu längre och skämtar om att det är okej att ligga med spädbarn för dom minns ändå inget av vad som hänt då känner jag att det stockar sig i halsen. Jag kan inte skratta. Möjligtvis och troligtvis hade jag garvat om jag sett honom live, skratt smittar ju, men när jag sitter själv och ser föreställningen så är den överraskande icke-rolig.

Dryghet är i min värld det minst charmiga som finns OCH det minst roliga.

 

Alla tre filmerna finns på Netflix.

 

Publicerat

TRACKS

Robyn Davidson (Mia Wasikowska) är en ung kvinna som får ett ryck. Hon får för sig att hon ska vandra genom den australiensiska öknen från Alice Springs som ligger mitt i landet till kusten i öster och hon tänker göra det med endast fyra kameler och en hund som sällskap.

Robyn känns om möjligt mer trött på mänskligheten än jag kan göra dom dagar jag önskar att jag bodde på månen men då min önskan aldrig kommer bli mer än en dröm fullföljer Robyn sin idé. Hon tar anställning hos en kamelfarmare för att lära sig allt hon behöver kunna om dessa egensinniga djur och åtta månader senare snuvas hon på den enda lön hon blivit lovad – en egen kamel.

Men motgångar tycks rinna av Robyn som vatten på en gås. Hon är otroligt målmedveten, envis in absurdum skulle man kunna säga och det är helt klart positiva personlighetsdrag även om det ibland innebär att ett varmt socialt beteende inte direkt hamnar som första prio. Den som råkar ut för Robyns ”sämre sidor” vad gäller det sistnämnda är Rick (Adam Driver) som är anställd av National Geographic för att fotografera hennes strapats.

Jag såg filmen på en förhandsvisning i april, en visning som verklighetens Robyn Davidson närvarade vid och den efterföljande frågestunden var väldigt intressant. Den numera 63-åriga Robyn fick bra frågor och svarade både hjärtligt, charmigt och eftertänksamt och för egen del var den halvtimmen mycket mer givande än filmen. Att höra hennes tankar om filmen, om att se Mia Wasikowska som sig själv, om skillnaden mellan hur filmen blev och hur den hade blivit om hon själv fått bestämma och om sitt hemlands syn på aboriginer, jag tror inte jag varit på så många Q&A´s där intervjuobjektet varit lika öppen som här, hon var skönt bjussig.

I filmen förklaras hennes önskan att rymma från omvärlden med att hennes mamma tog sitt liv när Robyn var liten. I verkligheten var det inte så. I verkligheten fanns det ingen självklar anledning till äventyret men som Robyn själv beskrev det, hade hon varit man hade ingen ifrågasatt hennes längtan efter ett galet mål och/eller ensamhet men nu är hon kvinna, då måste det letas upp en anledning, hittas en förklaring. Jag satt där och kände mig lite träffad. Under filmens gång kände jag nämligen ett behov av att få reda på mer om varför men med  IRL-Robyn-kött på benen släpper jag den tanken.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd.

Jag undrar om Robyn Davidson läst Karin Boye, jag hade i alla fall gjort det när jag var i Australien och stampade mig fram i öknen mellan Alice Springs och Ayers Rock. Med svår dödsångest, ormfobi och totalt uppäten av vidriga insekter i sovsäcken så hörde jag ingenting annat än att det var farligt att vistas där. Jättefarligt. Det kryllade av dödliga ormar, insekter och dingos men av dessa får man se föga under den här nästan två timmar långa filmen. Jag som satt på helspänn och bara väntade på ett hugg eller ett stick eller en hungrig morrande dingo vid lägerelden, jag kände mig nästan lite besviken. Jag såg mer av dessa djävulens påfund under mina tre dagar i öknen än Robyn verkar ha gjort på ett halvår och jag vet inte om det var hon som hade tur eller om det var min Crocodile Dundee-ish ökenranger som gillade att skrämmas men sanningen kanske ligger nånstans mitt emellan.

Hur som helst så blev jag inte direkt berörd av filmen. Den hade ett enda score filmen igenom, såndär given plinketiplonk-hitta-sig-själv-flum-musik och det var väldigt många närbilder på fräsande kameler och deras garnityr. Däremot kunde jag tänka tillbaka och känna värmen från skållhet röd sand under fötterna och jag kunde förnimma känslan av dom där stjärnklara nätterna under bar himmel med stjärnor som sov på min hand när jag sträckte ut den (dom där nanosekunderna jag vågade göra innan det klev nåt rassligt med många fötter över handflatan).

Det är kanske så att vi alla har våra egna Tracks att klara av, våra egna mål att nå med eller utan en av omvärlden godkänd anledning. Det räcker gott att man fattar själv.

Jag såg filmen tillsammans med Jojje, Henke och Joel. Klicka på namnen för att läsa deras syn på filmen.

Publicerat

GODZILLA VS DESTROYAH

Godzillas sprutande eld har fått en annan färg och monstret är bitvis rött, nästan självlysande.

Det har forskats fram något som kallas mikrosyre, syre som är mer kompakt och kan förvaras i smarta behållare. Mikrosyre är en form av syre som gör fiskar större när man tillsätter detta i vatten. ”Mikrosyrets kraft är oändligt” säger forskaren när han sitter i TV-sändning, men lägger också till ”jag tror inte människorna är så dåraktiga att dom använder detta som vapen”. Jag lär mig snart att mikrosyre är mycket värre, mycket mer kraftfullt, än kärnvapen.

Jahopp. Det kommer alltså användas mikrosyre som Godzilla-förgörare i denna film. Jahopp, kan Destroyah vara en jättefisk månne?

Det som slår mig när jag tittar på den här filmen är hur otroligt svårt det måste vara att göra monster-förstör-en-hel-stad-scener så dessa ser trovärdiga ut. När det blir snyggt (som i nya Godzilla) fattar jag att det går åt stålars i massor för att kunna betala alla effektmakarnas övertidstimmar. När det inte blir bra alls (som här) förstår jag att dom säkerligen gjort så gott dom kunnat sett till budget och annat. Annat som kan stavas som…knappt ledsyn.

För det här är dåligt på en annan nivå än de andra Godzillafilmerna jag sett i detta tema. Här känns det som att viljan fanns men slutresultatet är unket och det är nånstans mer tragiskt än tvärtom.

Originaltitel: Gojira vs Desutoroiâ

Svensk titel: Godzilla VS Destroyah

Produktionsår: 1995

Regissör: Takao Okawara

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: 1994 fanns det planer på att göra en helt ny variant av Godzilla-film. Tanken var att George Lucas effektfabrik Industrial Light and Magic skulle göra specialeffekterna när Godzilla skulle möta ett rymdmonster men dom hoppade av. Stan Winston erbjöd sig att göra både Godzilla och rymdmonstret men då var det Sony som sjappade eftersom budgeten var upp i över 120 miljoner dollar. Med tanke på att denna film kom 1995 så antar jag att det här var det som blev istället för. Två ord ekar i min skalle. Gamla rester.

 

 

Det här var sista filmen i detta lilla mini-Godzilla-tema. Det finns alltså ett trettiotal till men jag känner att dessa sex filmer räcker alldeles utomordentligt för mig just nu. Nästa fredag drar jag igång ett nytt litet tålamodskrävande kvällstema. Beware.

 

Publicerat

DEAD MAN

Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.

Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.

Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.

Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.

Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.

Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.

Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.

Publicerat

X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST

Eftersom min sneaky-deaky-plan att se X-men: Days of future past på en IMAX-biograf gick i stöpet var det bara att knalla iväg till en helt vanlig salong och se glad ut ändå.

Jag gick på en skönt gles tidig-eftermiddagsvisning (ett par medelålders män som inte kunde sluta facebooka var dom enda irritationsmomenten), jag valde en mysig och alldeles otippad plats i salongen (för att vara jag), mitt enda sällskap var en latte och en (visserligen stenhård men ändå efter lite våld ätbar) kanelbulle och jag hade vettiga förväntningar på filmen. Det fanns ingenting att klaga på gällande sammanhanget, inte ens det faktum att biobesöket var spontant och att jag därmed inte hade mina värsting-3D-glajjor med mig (och inte hade preppat ögonen med linser) var ett problem. Textningen var icke-hoppig, filmen var inte suddig och jag fick ingen huvudvärk. Top notch alltså. Ja, det skulle man ju lätt kunna tro…

Jag tyckte väldigt mycket om förra X-men-filmen, First Class. Jag gillade att man fick in James McAvoy och Michael Fassbender i historien och att blanda in verkliga händelser i Marvel-världen kändes fräscht. I den här filmen time-hoppas det mellan den gamle professor X (Patrick Stewart) och den unge Erik (McAvoy) och den gamle Magneto (Ian McKellen) och den unge Erik (Fassbender) och i båda tidsperioderna ser vi Wolverine (Hugh Jackman) som är sig själv hela tiden, bara med liiite coolare kläder när han befinner sig i 1973.

Under hela filmen hade jag Sandmannen på ena axeln som med stor spade skyfflade in sömngrus i mina ögon. SOM han ville att jag skulle sova. Jag slet som ett djur för att inte ge efter, försökte gripa tag i filmiska halmstrån som gav mig liiite pepp att orka stå emot men filmen var ingen bra polare direkt, jag fick noll hjälp den vägen.

Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP.

På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså.

På minussidan hamnar typ allting annat. Jag gillar inte Jennifer Lawrence som Raven/Mystique. I förra filmen tyckte jag hon funkade, kanske för att hon inte var med så mycket. Här har hon många – lååånga – scener och jag retade upp mig på henne, jag tror inte på henne. Halle Berry bjussar på lite överspel dom få gånger Storm är i bild och Ellen Page spelar Kitty Pryde, nån form av medium, hon som sköter tidsförflyttningen och nä, jag gillar inte Ellen heller här. Nicholas Hoult som Hank/The Beast (Jennifer Lawrence pojkvän i verkliga livet) är inte heller nån jag gör vågen för. Faaan vad gnällig jag känner mig nu men vad ska jag gööööööra då? Låtsas tycka nåt annat?

Nej, jag låtsas ingenting, jag gillade helt enkelt inte den här filmen så värst mycket. Jag gillade inte heller det svintråkiga (dåligt 3D-animerade) klippet som det bjussades på efter de sjutton minuter och hundrafemtiotusen namn långa eftertexterna. Men Wolverine var fin, latten var god och ikväll ska jag se en annan film på IMAX. Ibland får man helt enkelt byta till plan B och det är inte alltid det blir till det sämre.

Jojjenito, Har du inte sett den-Johan, Henke, Sofia, Cecilia, Joel och Filmitch har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till deras tankar, funderingar och eventuella kanelbullar.

Publicerat

Veckans Cruz: BANDIDAS

Luc Besson behöver kanske ingen närmare presentation. Han har skrivit manus till Bandidas tillsammans med Robert Mark Kamen, mannen med Transporter-filmerna, Karate Kid-filmerna, Taken-filmerna och Dödligt vapen 3 på sitt samvete.

Joachim Rønning och Espen Sandberg är två norska regissörer som 2006 fick chansen att regissera Bandidas. Hur det kom sig känner jag inte till, jag vet bara att två år senare gjorde dom Max Manus, sex år senare Kon-Tiki och 2016 ska dom (om ryktena stämmer) regissera nästa Pirates of the Caribbean film: Dead men tell no lies.

Så var det två spansktalande skönheter i huvudrollerna, mexikanska Salma Hayek och spanska Penelope Cruz. Givetvis är dom hur fräsiga och snygga som helst som ridande ”badasscowboybrudar” som blir bankrånare men filmen är – konstigt nog – är ett sömnpiller. Jag var verkligen sugen på att snabbspola och med facit i hand hade jag missat föga om jag gjort det.

Betyget här nedan är inget betyg, det är en tecknad Penelope och en tecknad Salma.

Publicerat

STALLED

Vaktmästaren med det finurliga namnet W.C (Dan Palmer) ska bara gå på muggen. Han festar till det ordentligt genom att gå på damernas men det visar sig inte vara så ”bara” då toaletten invaderas av zombies.

Vad man än tycker om denna film, hur lökiga många minuter av filmen än är, hur usel skådis denne Dan Palmer än är, hur medioker manusförfattare denne Dan Palmer än är, hur enahanda handlingen än känns så fastnade jag i en tanke som ändå kändes rätt intressant: tanken på det otäcka med offentliga toaletter som har dörrar som inte går ända ner till golvet.

Jag tänker på Vittne till mord, den där superspännande toalettscenen när den lille pojken Samuel försöker gömma sig. Jag tänker på Sigourney Weaver i den röda klänningen i Copycat. Det finns säkerligen hundratals exempel på filmer där någon rollfigur befinner sig på en toalett, någon otäck jävel smyger sig in och personen som sitter på toalettstolen drar upp sina skobeklädda fötter så dom inte ska synas under dörren.

Ja det var väl ungefär så tankebanorna snurrade under filmens gång. Tänk på det läskiga med toalettbesök. Det kändes ganska tomt mellan öronen helt enkelt.

Publicerat

BAD MILO!

Smärtan att föda barn brukar ibland jämföras med att bajsa ut ett bowlingklot. Duncan (Ken Marino) klarar nånting till synes än värre, han bajsar ut en jättealien vid namn Milo och han gör det inte bara en gång utan dagligen. Milo kryper nämligen tillbaks upp igen. Tarmsystemet kan knappast göra vågen åt det tilltaget.

Milo kan heller inte jämföras med en vanlig liten bebis som mest sover, äter, skriker och bajsar ner sig, Milo är en elak jävel med en massa vassa tänder, kolsvarta ögon och mord i blick och han beger sig gärna ut nattetid och gör stan osäker – och blodig.

När jag tittar på filmen jämför jag den med den charmiga ufofilmen Paul som kom för några år sen men kanske även med den svordomsfyllda teddybjörnsfilmen Ted. Alla tre har små figurer i någon form av huvudroll som man antingen ska charmas av (Paul), förfasas av (Ted) eller bli rädd för (Milo). Problemet med Bad Milo! är att detta är en skräckfilmskomedi som inte är vare sig rolig eller läskig. Den är dessutom hästlängder sämre gjord än både Paul och Ted. Ibland tänker jag att det är en 80-tals-film jag ser då både filmaffischen och filmen i sig ger mig betydligt starkare vajbs från 80-talet än 2013.

Det är klart att jag har sett sämre filmer men jag skulle ändå aldrig tipsa någon om att se denna. Bad Milo! är alltså bad men inte superbad.