Kategori: Betyg 2

Publicerat

Måndagar med Matt: FINDING FORRESTER

Matt Damon är en spännande liten gynnare. Han kombinerar jättestora roller i storfilmer med lite mer lågmälda alster och biroller så små att hostar man på fel ställe så riskerar man missa hans närvaro. Just det hände mig när jag tittade på Finding Forrester.

Jag såg hela filmen – trodde jag – men måste ha förflyttat blicken nån halvmeter åt sidan för ett par sekunder för Matt Damons Steven Sanderson var ingen man jag la märke till. Så jag fick spola tillbaka. Leta. Ta fram förstoringsglaset. Putsa det. Kisa. Och DÅ, ja, kanske kanske en liten Matt Damon dök upp där minsann! Men det är klart att hans namn om än i knappt läsbara bokstäver säljer in en film. Jag är ett levande bevis på att jag aldrig sett den här filmen om det inte var för honom trots att Gus Van Sant regisserat och Sean Connery spelar huvudrollen. Jag trodde helt enkelt inte att filmen skulle vara bra. Filmaffischer som ser ut som Paulo Coelho-pockets är sällan det.

Precis som i Good Will Hunting handlar Finding Forrester om en otippad högintelligent ung pojke, denna gång en fattig svart kille vid namn Jamal Wallace (Rob Brown). Och precis som i Good Will Hunting springer pojken på en otippad omtänksam äldre vis fadersgestalt som här heter Willam Forrester (Sean Connery). Alltså, hela filmen är så motståndslös att jag knappt vet vad jag ska skriva. Den är som att äta rostbröd utan pålägg och utan rost. Inget tuggmotstånd, inga vitaminer, ingen smak, ingenting.

136 minuter i Gus Van Sants sällskap kan vara underbart även om det är eftertänksamt och saktfärdigt berättat men i det här fallet är filmen bara långsam och tråkig. Det finns inget Van Sant:skt i uttrycket, inget finurligt, inget udda. Sean Connery spelar dessutom över. Galet va? Över! Under första halvan av filmen hade jag hopp, den kändes lite mysig, lite skön. Sen blev den till…ingenting.

Matt Damons microsekund i strålkastarljuset går inte att recensera. Filmen däremot, den går.

Nu tar Måndagar med Matt lite semester och återkommer om två veckor (30/12). Det finns så många filmer jag vill ha med så han får helt enkelt hänga med även en bit in på nästa år.

Publicerat

ANCHORMAN – LEGENDEN OM RON BURGUNDY

Imorgon ska jag gå på pressvisningen av Anchorman 2 – The legend continues. Det ska bli…intressant.

Första Anchormanfilmen såg jag när den kom och jag tyckte inte om den alls. Eller näe, nu uttryckte jag mig fel, det korrekta är att jag har väldigt svårt för Will Ferrell och således också för dom filmer han har stora roller i. På skoj scrollar jag mig igenom hans filmografi på Imdb och hittar EN film där han varit uthärdlig (denna).

Men nu tänker jag alltså köra en uppdatering på Anchorman-världen, kanske har min syn förändrats, kanske kan jag se andra förtjänster i filmen än jag kunde sist? Konstigare saker har hänt, jag menar det hände ju senast igår.

Ron Burgundy har 1,5 sak i totalt fokus: det första är att vara och förbli det största – och enda – nyhetsankaret i folks medvetanden och på plats två, den halva grejen, är kvinnor. När det kommer en ny reporter till stationen (Christina Applegate) så är Ron givetvis där och försöker pinka revir, precis som hans kollegor Brian Fantana (Paul Rudd), Champ Kind (David Koechner) och Brick Tamland (Steve Carell). Det är inte bara Ron som borde vara tacksam för sina charmiga kollegor, JAG är det definitivt. Utan dessa tre snubbar skulle filmen nämligen inte vara tittbar.

Jag älskar Steve Carell och Paul Rudd och här är dom minst lika bra som vanligt. Varje scen med dessa två inblandade gör filmen ett snäpp mer okej. Varje scen med Will Ferrell i centrum gör att jag vill stänga av och/eller slå sönder TV:n.  Anchorman blir således en mycket ojämn film. Betygsmässigt är den som jag minns den, svinjobbig men med en del riktigt bra scener.

Till sist, VARFÖR MÅSTE DET SKRIKAS SÅ ÖVERHÖVDAN MYCKET? TROR NI INTE ATT VI SOM TITTAR PÅ FILMEN FÖRSTÅR VAD SOM HÄNDER OM RON PRATAR MED vanligt RÖSTLÄGE? MAN FÅR JU ÖRONSUS AV ATT TITTA PÅ FILMEN PÅ NORMALVOLYM!

Jag tar med mig öronproppar till visningen imorgon.

 

Publicerat

SAVAGES

När jag först såg den här postern tänkte jag ”Haha, coolt, Achmed the dead terrorist är med!”. Sen tittade jag lite närmare och såg att jag hade fel. Det andra jag såg var att Oliver Stone regisserat. Kan han fortfarande göra intressant och underhållande film? Jag känner mig skeptisk men jag tänker inte såga filmen osedd.

Savages handlar om droghandlarbröderna Chon (Taylor Kitsch) och Ben (Aaron Taylor-Johnson) som gjort storkovan på att odla afganistanimporterad marijuana. Chon är iskall och krigsskadad, Ben är empatisk och använder pengarna till att på plats hjälpa behövande i Afrika. Bröderna är båda tillsammans med O, Ofelia (Blake Lively) och det är en polygamiskt förhållande som verkar fungera toppen för dom alla tre.

Bröderna blir kontaktade av bulvaner till Elena (Salma Hayek) som vill köpa in sig i deras narkotikaimperium, bröderna säger nej och Elena blir arg.

Savages känns som en film Tony Scott borde ha gjort. Den känns som en film Tony Scott kanske hade börjat på men som Oliver Stone slutförde. Nu var det inte så, jag har i alla fall inte hittat någon information om att Scott skulle ha varit inblandad i denna film innan sin död men det hade varit en bra förklaring till varför filmen känns som en Tony Scott-film ända ut i fingerspetsarna. Alla färgerna som karakteriserade Scotts filmer och eftersmaken att jag alltid vill måla om hemma även om den varit mindre bra. Den här filmen är inte mindre bra, den är liksom inte bra alls.

För det första, Blake Lively är berättarröst filmen igenom. Jag har lärt mig att berättarröster oftast används på film när manuset är så kekkigt att filmen utan en förklarande röst blir obegriplig. Check på den! När en berättarröst är mysig (som till exempel Harrison Ford i Bladerunner) så kan den ha ett mervärde oavsett baktanke. Blake Lively är inge mysig. Däremot är bröderna bra. Aaron Taylor-Johnson är i och för sig alltid bra men Taylor Kitsch har efter sina magplask i John Carter och Battleship inte gjort sig känd som nån framtida Oscarsvinnare direkt men att se honom här gör att jag känner ett visst hopp för killen.

Problemet med filmen är inte något av det jag skrivit här ovan. Problemet är att Savages är ett förtäckt VM i överspel där John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro kämpar som djur för att vinna pokalen. Det är banne mig komiskt att se vad dom försöker. Det är grimaser och gester, det är högljutt och peruker, ställ dessa tre på Fredriksdalsteaterns scen en sommar och Eva Rydberg skulle vara arbetslös efter det.

Vad Oliver Stone pysslar med har jag ingen aning om men han behöver väl betala hyran som alla andra. Nån annan förklaring kan jag inte se.

 

 

Publicerat

STOKER

Nicole Kidman får passa sig lite nu. Jag älskar henne som skådespelare men skillnaden mellan det perfekta utseendet och en badanka är mindre än vad många tror.

Det tar ganska lång tid in i filmen innan jag tänker på någonting annat än Nicole Kidmans överläpp och det faktum att den tatuerade killen i Prison Break, Wenthworth Miller,  skrivit manus. Hade filmen varit överväldigande jätteintressant hade tankarna inte flugit iväg såhär, då hade jag tänkt på India Stoker (Mia Wasikowska) och hennes familjs öde när pappa Stoker (Dermot Mulroney) så tragiskt gått bort och mamma Evelyn Stoker (Nicole Kidman) försöker sörja på sitt iskalla vis. Så kommer pappans snygge bror Charlie (Matthew Goode) som India inte ens visste fanns och ska bo hos dom i det stora pråliga huset. Charlie är konstig och lite het tycker India som smyger omkring i bowlingskor, spelar piano och onanerar i duschen när hon är smutsig och leran som rinner ner i badkaret ser ut som bajs.

Egentligen är det inget större fel på filmen men jag tror att den behöver ett par tittar för att bitarna ska falla på plats och en omtitt intresserar mig inte jättemycket just nu. Men det jag bär med mig är slutsången, Becomes the color med Emily Wells, som är en helt PERFEKT avslutningslåt, att Wentworth Miller skrivit manus samt att Nicole Kidman är på vippen att transformeras till badanka. Jag kom liksom inte längre än så.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE INFORMANT!

Jag undrar om inte The Informant slår i taket vad gäller ointressant grundstory: priskarteller i lysinbranschen.

Det går både bra och lätt att hålla sig för skratt trots att jag läst mig till att filmen ska vara en dramakomedi baserad på en verklig händelse. Vari ligger det roliga? Nån som vet? Upplys mig gärna i kommentarsfältet för den där humorn gick mig helt förbi.

Det står helt klart att Matt Damon tillhör en av Steven Soderberghs favoritskådespelare efter samarbetet med denna film, Oceans-filmerna, Contagion, Che – Gerillaledaren och senast Behind the candelabra. Jag förstår Steven. Matt Damon är det där perfekta esset i rockärmen, snubben som det alltid går att trolla fram när det ska bli beige magi på filmduken. För beige är han Mark Whitacre, Damons rollfigur i den här filmen. Han är beige nåt så in i bängen.

Whitacre har ett lukrativt jobb på majsförädlingsföretaget Archer Daniels Midland. Men när han blir varse om företagets priskrig med resten av världen avslöjar han kartellen för FBI och ser sig själv som nån form av hemlig agent. Han ljuger, förvränger, säger delar av sanningen eller inte alls, helt efter eget huvud och filmen kan mycket väl inneha nordamerikanskt rekord i antal sagda ord per minut. Om det är en lugn stund nånstans så plockas Damons röst in berättare av Whitacres vardagliga funderingar, tankar som för det mesta är mer intressanta än filmen i sig.

Jag tycker inte lysinbranschen är så spännande, jag tycker inte historien är stark nog hela vägen, det blir för tjatigt och enahanda. Matt Damon är däremot en fröjd att beskåda med femton extrakilon, mustasch och pilotglasögon. Och visst är filmen snygg, den är oklanderlig men det är ack så långtråkig. Utan en Damon-demon i huvudrollen hade jag nog stängt av.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 9

Hahaha. Jag gnällde förra veckan över att Jason åkte hela långa vägen till Manhattan och vad gör han nu då? Åker ÄNNU längre!

Det har inte varit mer än ett eller max två år mellan filmerna fram tills nummer åtta, nu är det fyra år mellan åttan och nian och det bevisar bara för mig hur rutten åttan var. Filmbolaget fick kanske kalla fötter, insåg att franschisen allena inte är en kassako, att det krävs liiiiite begåvning bakom spakarna för att biobesökarna och filmköparna ska vilja bjussa på sina skattade pengar. Så nu blir det nya tag, ännu en uppfräschning, ännu ett annat sätt att se på historien om Jason Vorhees.

Nu ska militärer ta död på Jason och dom lyckas. Dom spränger honom i småbitar men hjärtat, detta livskraftiga organ, liksom hoppar ut ur kroppen och landar en bit bort i skogen, något som Creighton Duke (Steven Williams) ser och han plockar med sig hjärtat till bårhuset.  Jason blir obducerad av denne Creighton, han hittar hundratals kulor i den förkolnade kroppen och när han ser hjärtat händer något. Det börjar bulta och Creighton får för sig att alldeles oförhappandes ÄTA UPP DET! Sen drar det igång, det övernaturliga. Jason kommer till helvetet, ooh ja, det gör han, på sitt sätt.

Nu är det förtexter till musik med både trummor, cymbaler och nån slags fribejsande pianojazz. Mycket märkligt. Det märkliga är även att det är Harry Manfredini som komponerat musiken, samme Harry Manfredini som gjort musiken till alla Fredagen den 13:e-filmerna UTOM åttan. Det är helt klart nåt skumt med åttan.

Originaltitel: Jason Goes to Hell: The Final Friday

Produktionsår: 1993

Regissör: Adam Marcus

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 20 döda

Mest minnesvärda scen: Tältscenen, rakningsscenen och den svarta tungan.

.

Publicerat

NUIGULUMAR Z

Den andra filmen på filmspanarnas lördagshäng blev denna, filmen som kan beskrivas som en mix av Shaun of the dead, Powerpuffpinglorna, Ted och en alldeles för lång musikvideo. En fullt förståelig men ändå konstig beskrivning kan jag tycka trots att jag precis hittade på den själv.

Fruitvale Station är en bra titel på en film. Nu plötsligt heter den Last stop Fruitvale Station på svenska. Ain´t them bodies saints är en alldeles ypperlig titel och rätt enkel att uttala. Den heter A Texas love story i Sverige. Nuigulumar Z är en filmtitel som banne mig är omöjlig att uttala. Ändå heter den Nuigulumar Z, ändå, trots att den har världens coolaste undertitel: Lolita Gothic Battle Bear. Why?

.

Filmens första kvart sitter jag som förstenad i biofåtöljen med ett dum-smil på läpparna. Det är helt jävla ljuvligt galet! Färgerna, zombies, en pratande ceriserosa björn, japanska kvinnor som ser ut som småflickor med porslinshy, mangakänslan, ljudeffekterna, låtsasblodet och tempot. TEMPOT!

Wow! Kan nånting vara såhär fränt, tänkte jag och la till – i en hel film? Svaret är såklart nej. Jag visste det då och jag vet det nu, nånting som är såhär fräscht och vansinnigt till en början kommer snart att smaka otvättat apelsinskal. Jag kommer snart att få nog, känna mig mätt, jättemätt, spymätt, komatos, paltkoma, somna och jag hade så rätt. Det här hade kunnat bli väääärldens ballaste kortfilm. Första kvarten i kombination med sista fem hade varit tjugo minuter världsklassfilm att vara stolt över. Nu blev det istället en sockerchock jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån.

Jag måste bara lägga till en sak. Det pratades efter filmen om det underliga i att dottern var så pass gammal och ändå blev genuint glad för en rosa nalle i födelsedagspresent. Jag tycker inte det är det minsta konstigt. Om jag så blir hundra år kommer jag uppskatta en smurf i present mer än en Louis Vitton-väska. Det har inte med ålder att göra, det har med smak.

Dom filmspanare som sett filmen och skrivit om den är Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Har du inte sett den.

Publicerat

BLUE CAPRICE

I lördags var det dags för novembers månads träff med Filmspanarna. Precis som förra året körde vi en heldag på filmfestivalen där Henke valt ut filmerna. Några av oss såg alla tre utvalda filmerna, några såg ett par och några ännu fler än tre.

.

Vad visste jag om filmen Blue Caprice innan jag satte mig i salongen mer än att Caprice är en bil och att den antagligen i filmen skulle vara blå? Jag visste ingenting.

Jag brukar vara tydlig med att jag gillar att se film som är ett blankt papper, där jag inte behöver brottas med förväntningar eller onödig kunskap i ämnet. I fallet Blue Caprice hade nog både jag och filmen tjänat på att jag vetat mer. Men hur skulle jag kunna veta att jag just i detta fallet hade behövt bemöda mig om att läsa på? Det går ju inte. Sånt vet man inte utan facit i hand.

Nu har jag i alla fall gjort min läxa. Filmen handlar The Beltway sniper attacks där John Allen Muhammed och Lee Boyd Malvo mördade tio personer i oktober 2002 genom att skjuta dom till döds via ett hål i bagageluckan på en – tadaaaa – blå Caprice.

I filmen är det Tequan Richmond som spelar 16-årige Lee som blir lämnad av sin mamma och hittar en fadersgestalt i Isaiah Washington som spelar John. Båda två är godkända skådespelare som gör det dom ska av manuset, men fan, det retar mig att jag inte visste att alltihop var sant. Jag tror jag hade brytt mig mer om vad som hände då, jag tror jag hade försökt förstå mer, JAG TROR JAG HADE KUNNAT HÅLLA MIG VAKEN DÅ JUUE.

Filmen är nämligen gräsligt sömnig men snyggt filmad och scenerna från Antigua var extra fina. Jag fick lukten av tonfisk på burk i näsan. Jag var nämligen där dagen efter en tyfon typ skövlat hela ön, alla restauranger var stängda och det enda någorlunda middagsätbara (om man inte ville äta nötter eller billig choklad) som gick att hitta var pasta som behövde en koktid på 35 minuter och tonfisk i olja. Men jävlarns, det var vackert och varmt i havet även om det låg nedfallna palmer över hela ständerna.

Jahapp, det var mitt bestående minne av filmen det. Några scener från Antigua och tonfisk i snoken. Inte speciellt bra betyg för filmen och uruselt betyg för mig. Jag är en dålig dålig filmbloggare som inte gjort min läxa, en läxa jag inte ens visste att jag hade.

Filmspanarna som också såg filmen var Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Har du inte sett den, Fripps filmrevyer och The Velvet Café.

Publicerat

A TEXAS LOVE STORY (AIN´T THEM BODIES SAINTS)

Non Stop Entertainment passade på att ha en pressvisning av den här filmen innan dagens första filmfestivalfilm och det tackar jag för. Jättetrevligt! Varken kö eller fullsatt och tre av filmfestivalens jurymedlemmar var på plats: Moa Gammel, Helena Danielsson och Lena Endre. Det var dessutom knäpptyst i salongen under hela visningen, något jag och många med mig hoppas kunna få uppleva oftare.

.

När filmen var slut skickade jag iväg mina första tankar i ett tweet. ”Varför envisas Hollywood med att ge Casey Affleck jobb? Det är lika obegripligt som om blinda skulle få bli hjärnkirurger.” Precis så kändes det. Vilken SOPA han är Casey Affleck. Hur många filmer ska han få förstöra med sitt fågellika utseende och obefintliga utstrålning? A Texas love story är nämligen en film som hade kunnat bli bra, eller i alla fall bättre, med en annan man i huvudrollen.

Ruth (Rooney Mara) och Bob (Casey Affleck) bor nånstans i den amerikanska södern. Dom är ett par, dom är kära och fattiga, lite på gränsen till white trash fast minus husvagn och när filmen börjar får vi reda på att Ruth är gravid.

Genom olika scener som hoppar framåt och bakåt i tiden får vi reda på vad som händer och har hänt dom båda. Det är poetiskt filmat och det är ett musikaliskt score filmen igenom som består av ljudet av klappande händer plus ljudet av händer som slår mot jeansbeklädda lår. Typ. Klinketiklonkmusik fast fysiskt mekaniskt alltså. Ganska tradigt i längden. En mix av irriterande och sövande.

Mud beskrevs innan visningen igår som ”Southern gothic” och A Texas love story är lite samma sak. Det är dramatiskt så det förslår, det är verkligt, det är mycket kill´em och shoot´em och grötig accent och lervälling och män med vapen och långa blå polisbilar, såna som ser ut på samma sätt i formen som hattarna poliserna har.

Den som imponerade mest på mig är polisen Patrick Wheeler spelad av Ben Foster. Det är ingen vildsint gissning att han kommer få en Oscarsnominering för Bästa manliga biroll. Han måste få det. Jag har sett honom i så många filmer utan att han gjort nåt direkt bestående intryck men här äger han hela showen, speciellt eftersom Casey Affleck INTE gör det. Rooney Mara då? Hur är hon? Rent skådespelarmässigt tycker jag att hon gör det hon ska. Att hon inte bränner till, att hon inte känns, att jag inte bryr mig det minsta om hennes öde är inte hennes fel, det är manuset.

Summa summarum: gillar du Casey Affleck mer än jag så finns det en chans att filmen går hem mer hos dig än hos mig. Förstår du däremot vad jag menar med min blinda-kirurger-liknelse och dessutom håller med så bör du kanske välja en annan film. Tvåan här under är nämligen inte särskilt stark.

Publicerat

MIG ÄGER INGEN

Jag har läst Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen. Jag tyckte om den. Jag tyckte om språket och trots att den behandlar ett ämne som tyvärr är alltför vanligt i både bokform, film och verklighet så kändes den nånstans fräsch. Däremot är det inget häpnadsväckande över historien, ingenting som gör sig bättre på film än i skrivet format så jag blev aningens förvånad när jag först såg att boken skulle bli film.

Fast å andra sidan, varför blev jag det? Är det inte snarare en regel än ett undantag att det skrivs filmmanus på topplisteböcker? Som om en bok som säljer mycket per automatik är bra och som att en bok som är bra per automatik kommer bli en bra film. Så är det inte. Alls.

Mig äger ingen är ingen bra film. Trots det känner jag att det inte är nåt direkt tok nånstans, det är inte någons fel. Filmen är korrekt vad gäller det tidstypiska, Mikael Persbrandt som pappa Hasse, Ida Engvoll, Saga Samuelsson och Ping Mon Wallén som dottern Lisa i olika åldrar och Tanja Lorentzon som mamman Katja, allihop gör det bästa dom kan och Kjell-Åke Anderssons regi är det heller inget att klaga på. Filmen är helt enkelt inte intressant nog, inte för mig och – tror jag – inte för någon.

Det som slår mig mer och mer är hur lik Mikael Persbrandt är Allan Edwall, både utseendemässigt och när han pratar. Det är inget negativt . Allan Edwall är så in-i-bängen-mycket barndom för mig att jag blir varm i hjärtat av alla som på nåt sätt liknar honom. Och sista scenerna i filmen med Ida Engvoll som Lisa, jag trodde banne mig det var Helena Bergström som ung, att dom klippt in henne från Black Jack eller nåt. Otroligt likt och inte heller det negativt menat.

Mig äger ingen var avslutningsfilm på Malmö Filmdagar, jag såg den således tillsammans med mina filmspanarkollegor. Här är länkar till dom bloggar som lagt upp recension av filmen: Sofia, Henke och Jojje.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: I SPIT ON YOUR GRAVE 2

2010 regisserade Steven R. Monroe en film som heter I spit on your grave. Den handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Steven R. Monroe måste ha tyckt att det var en lyckad film att regissera för i år kom I spit on your grave 2 som handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Jag klickar in och läser min recension på I spit on your grave. Utan att någon hade märkt något konstigt skulle jag ha kunnat kopiera hela den texten rätt av och den hade stämt även på uppföljaren, med ETT litet undantag. I meningen ”Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen” hade jag fått byta ut stuga i skogen mot källarförråd i Bulgarien. Filmerna är annars identiska både i grundhistoria, uppbyggnad, vändning och hämnd.

Jag tycker precis likadant nu som jag tyckte 2010: räcker det inte med denna typ av rape-and-revenge-filmer nu? Är det inte dags att utveckla hämndtemat? Göra det lite mer up-to-date, mer jämställt? En kille som blir gängvåldtagen och misshandlad av en handfull vardagliga kvinnor? En kvinna som blir våldtagen av kvinnor? En man som blir våldtagen av män? Kom igen! Måste det alltid vara precis samma premisser? Kan det inte vara en medelålders halvful kvinna som blir utsatt för vidrigheter och hämnas med en soloraid medelst diverse vapen och kreativa lösningar? Måste det vara en dock-lik tonåring i linne?

Det jag gillar med filmen är dock idén att tjejen – dockansikte eller ej – har cojones i buffelsize. Hon kämpar emot, vägrar ta skit utan strid och är allting förutom ett våp. Att många av slutscenerna är förenklade och fullständigt o-troliga gör inte så mycket, det är inte det som skaver. Mitt aber är att jag sett detta tusen gånger förut och att jag märker att jag knappt reagerar när det kleggas som värst. Jag vet inte om jag borde bli rädd för mig själv eller om det är en naturlig reaktion när man sett för mycket sånhär skit men jag antar att det är en kombo.

Filmitch har sett precis samma film som jag. Undrar om vi tycker lika? Klicka här får du se.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE RING

Inte så värst ofta men ibland springer man på en remake som är så bra att händerna vill spontanklappas ihop i ett jävla tempo. När en sådan remake dessutom är av skräckfilmskaraktär finns det klara risker för andra upplevelserelaterade olyckor så som sätta-sig-i-knät-på-biobesökaren-bredvid-trots-främling, ymnigt droppande från handflator, gutturala ljud på maxvolym samt  ”hoppsan i byxan”.

När jag såg The Ring på bio 2003 var jag livrädd och jag tror jag prickade in full pott vad gäller dom listade olyckorna här ovan. När jag såg om den på DVD hemma nåt halvår senare var jag livrädd. När jag såg det japanska originalet Ringu (1998) skrattade jag. Det är en imponerande klasskillnad mellan dessa två filmer och för en gångs skull är det till remakens fördel.

Filmen handlar om ett speciellt videoband. Sju dagar efter att man tittat på filmen dör man. Fyra ungdomar har hittats döda och journalisten Rachel (Naomi Watts) försöker hitta ett samband. Och ja, hon tittar på filmen.

Som vanligt när man ska förklara handlingen i filmer som dessa ser det aplarvigt ut på pränt, det går liksom inte att beskriva den på ett vettigt sätt just för att handlingen inte ÄR vettig eller trovärdig på en endaste fläck, så jag låter bli. Men det betyder inte att det är en icke-fungerande skräckfilm. Tvärtom. När flum-trams som detta görs på ett ypperligt skräckfilmssätt med jump scares och klyschor och bra skådisar och små perfekta detaljer så blir jag alldeles lycklig och trots att jag sett filmen många gånger vid det här laget så håller den. Den skrämmer mig fortfarande.

Vad Filmitch tycker om The Ring/Ringu kan du läsa här.

The Ring (2002)

Ringu (1998)

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

”Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.”

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

RUSH

På sjuttiotalet fanns det en en ganska ful Formel 1-förare som hette Niki Lauda. Jag minns att min pappa berättade om honom i samma veva som den svenske Formel 1-föraren Ronnie Peterson dog (11 september 1978, olycksaligt datum det där). Han berättade att Niki Lauda var med om en otäck krasch, att han blev väldigt brännskadad och att hans öron brann upp. Det tyckte jag var läskigt. Det var en mycket konstig godnattsaga för en sexåring.

Men att få se en spelfilm om denne Niki Lauda kändes därför ganska spännande. Vem var denna österrikiske lilla man med det råttlika utseendet?

I Ron Howards film Rush får vi följa nämnde Niki (Daniel Brühl) och hans antagonist James Hunt (Chris Hemsworth). Vi får hänga med i deras snabba bilar, höra motorerna varva, låtsas att man sitter nedtryckt i den där minimala förarsätet med foten på gaspedalen. Ja. Det var väl det. Så mycket klokare blir jag nämligen inte.

Jag får veta att Niki Lauda är annorlunda. Jag får veta att James Hunt är snygg. Jag får veta att Niki Lauda har en vinnarskalle utöver det vanliga och att James Hunt kan få vilken tjej som helst på rygg. Jaha. Mer då? Är det här nåt att skriva hem om Ron Howard?

Det jag fullkomligt ÄLSKAR med den här filmen är det sista loppet, det som körs i regn. Otroligt snyggt filmat och kanske även spännande för icke insatta. Själv känner jag mig tämligen beläst i ämnet, jag fick ju sagorna med modersmjölken. Eller faders.

Flera av mina filmbloggande vänner har sett Rush. Här är deras tankar om filmen: Sofia, Jojjenito och Henke.