Kategori: Betyg 2

Publicerat

LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA

Som jag ser det finns det bara två sorters svensk film. 1. Filmer som uppmärksammas och/eller vinner priser både här hemma och utomlands, som har skådespelare som vinner priser,  som får recensenter att göra en – eller flera –  tummar upp och som lockar runt 20000 betalande biobesökare. 2. Filmer som får dåliga recensioner, sällan prisas på galor och festivaler men som ändå drar en halv miljon biobesökare. Lycka till och ta hand om varandra är urtypen av en kategori 1-film och jag ska försöka bena ut detta.

Huvudrollsinnehavaren i den här filmen, Bengt CW Carlsson, blev nominerad för Bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan tidigare i år. Det känns inte som en alltför vidlyftig gissning att antalet biobesökare strömmade till rätt rejält efter nomineringen offentliggjordes men under 2012 hade filmen 22 000 besökare, dvs dryga 2000 personer i veckan. Jag begriper inte hur den här filmen lyckades locka så pass många besökare som den ändå gjorde, det är starkt gjort, det är ingen film som kippar efter uppmärksamhet direkt. Det är inte heller en film som gick super-hem hos recensenterna. Det här är helt enkelt ännu en svensk film utan tydlig målgruppsfokus. Vem ska se filmen? Vem riktar den sig till? Vem ska ta den till sig? Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

Historien om vänskapen mellan änkemanspensionären Alvar (Carlsson) och tonårstjejen Miriam (Claudia Neij) skulle säkerligen kunna vara både fin, innerlig och charmig om jag bara trodde på den. För mig är det här bara superkonstigt och jätte-otroligt, att en ung tjej skulle googla upp adressen till en gammal sjuk gubbe som hon träffar i ett väntrum och bjuder på choklad för att sedan våldgästa honom, nästla sig in i hans liv och typ vägra gå hem.

Jag hade kunnat köpa storyn om den gjorts mer som en saga tror jag, lite mer ”Ulf Malmrosig”. Nu ska det kännas verkligt men den lilla humor som finns i filmen är så skruvad att jag undrar om jag missat nåt. Johan Ulvesson har en sådan roll, som nån slags comic-relief men som känns mer underlig än rolig. Äsch, hela filmen är underlig och dialogen är rent bedrövlig. Jag begriper inte mycket av det här och filmen ligger väldigt på gränsen till ett lägre betyg.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: TEXAS CHAINSAW MASSACRE då och nu

Motorsågsmassakern från 1974 är som en vandringssägen. Många pratar om den, dom flesta har ingen aning om varför och ju mer det pratas ju mer fel blir det.

Sex år efter att filmen kom ut togs den upp som exempel på videovåld i TV-programmet Studio S. Det var 1980 och det blev tittarstorm och filmen har kallats den mest hatade filmen i Sveriges historia. Filmkopior beslagtogs och förstördes och videohandlare ställdes inför rätta, svenska folket skrek sig blå och krävde förbud. Varför då kan man undra. Vuxengenerationen var verkligen underlig på den tiden. Vad är det med den här filmen som upprör så förbaskat, den är inte blodigare än vilken Rapport-sändning som helst.

Motorsågsmassakern blev en jättesucce och en språngbräda för regissören Tobe Hooper. Utan den hade Steven Spielberg antagligen inte erbjudit honom att regissera Poltergeist, bara en sån sak. Leatherface blev en av dom klassiska skräckfilmsnunorna och Gunnar Hansen som gjorde sin filmdebut här som Leatherface har en given plats i B-skräckfilmsträsket än idag. Se bara lite längre ner i texten.

Att bara ana vad som händer, att inte se allt i extrem närbild, att inte översköljas av blod och kroppsdelar tycker jag är betydligt mer läskigt än motsatsen. Därför gillar jag Motorsågsmassakern och jag gillar den mer nu än när jag såg den som liten. När jag var minifigur och såg den tyckte jag inte den var otäck alls. Det var ju bara film. Vadå videovåld? Skulle folk gå ut på gator och torg med motorsåg bara för att dom sett filmen? Jag fattade aldrig den grejen.

När jag ska titta på den nyaste versionen av Motorsågsmassakern är mina förväntningar inte speciellt höga. Okej, dom är inte superlåga heller men jag inser att det inte är nån ny Gudfadern jag ska se. Att den visas i 3D gör varken till eller ifrån för mig men måste jag välja så är det mer ifrån än till.

Filmen börjar och precis som fortsättningen/remaken av The Thing började där originalet slutade så gör även denna och jag gillar det. Filmens första fem är riktigt bra. Suggestiva och hemska minuter och stämningen i förtexterna är otroligt likt originalfilmen. För mig visar det att filmmakarna har respekt för förlagan och kanske inte enbart gör detta för pengar.

En kvart in i filmen tänker jag helt annorlunda.

Jag vet inte var jag fått den här tanken ifrån men jag tror stenhårt på att det GÅR att göra en skräckfilm utan en bystig brud i linne i någon av huvudrollerna. Nånting säger mig att det går, allting går, bara man vill. Men antagligen är det väldigt många som inte vill ända på detta beteende, som vill att trenden med blöta vita genomskinliga linnen ska hålla i sig och som tror att det vad alla vill ha och att alla syftar till dom som betalar för biobiljetter, dvs killar i åldern 15-16,5. Själv blir jag bara trött. Med bröstvårtor som pekar uppåt, sådär som dom gör på omänskliga skyltdockor, så hade huvudrollsinnehavaren Alexandra Daddario varit precis lika fin i urtvättad hoodie.

Som i dom flesta nyproducerade skräckfilmer är det mycket gegg, klafs och blod. Grafisk skräck alltså. Jag tycker inte det är så läskigt, det funkar inte riktigt på mig och 3D:n är överskattad även om jag fattar det tuffa i att en motorsåg letar sig ut genom bioduken/TV:n. Jag ser mycket hellre om ”den riktiga filmen” igen, utan 3D och fixiga effekter även om Gunnar Hansen är med även här. Och om man tycker att det är bogus med originalfilmen för att man aldrig får se motorsågen användas ”på riktigt” så är den här nyinspelningen julafton.

The Texas Chainsaw Massacre / Motorsågsmassakern 1974

Speltid = 83 minuter. Perfa!
Story = Fem ungdomar i ett hus blir våldgästade av läskig man med motorsåg, uppväxt bland gravplundrade kannibaler.
Skådespelarinsatser = Samtliga skulle kunna bytas ut mot Glada Hudik-teatern och man skulle inte märka nån skillnad. Det är liksom vanligt folk som spelar, inget mer än så men det är ganska trovärdigt rätt igenom.
Läskighet = En del. Den är läskig på ett psykologiskt sätt, inte grafiskt (så som nutidens skräckfilmer oftast försöker vara)
Charm = Om charm kan likställas med nostalgi så har den en hel del av den varan.
Mardrömmar efteråt =Njääää, inte så mycket alls.

 

Texas Chainsaw 3D 2013

Speltid = 92 min. Tummen upp!
Story =En ung kvinna åker till staden Newt i Texas då hon ärvt ett stort gammalt hus. Man kan säga att den här filmen fortsätter där originalet slutar.
Skådespelarinsatser = Standardungdomar, no more no less.
Läskighet =
Charm = Första fem var charmiga med återblickar från originalfilmen men sen dalade det.
Mardrömmar efteråt = Inga. Alls.

Jag har även skrivit om The Texas Chainsaw Massacre från 2003. Den var inte så pjåkig.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: FILM OM FILM

När Filmspanarna bestämmer gemensamt bloggtema känns det alltid spännande att se hur både dom andras och min hjärna fungerar för att hitta en fungerande infallsvinkel.

För egen del är det oftast som att lyfta på en sten, ibland hittar jag en massa kryllande myror och då försöker jag få fatt i den myra som känns kuligast att skriva om eller den utan ben, den som bara ger upp utan strid. Så ibland, som nu, lyfter jag på stenen och hittar…ingenting. Inte så mycket som ett murket löv. Det är typ vakuum under stenen.

En film som handlar om film kan väl inte vara så svår att hitta, nejdå, inte alls, men inspirationen min käre Watson, inspirationen måste liksom ta sig in genom porerna och ut till fingrarna för att det ska bli bra men där är det stopp. Eller var. Jag lyfte nämligen inte på en sten i skogen den här gången utan på en möglig tegelsten på en soptipp.

Efter en Imdb-sökning på Elizabeth Banks då jag sett Wet Hot American Summer och det slog mig att jag alltid tycker att hon är bra (även när hon spelar hysteriska roller som den i Hungerspelen) kom jag fram till denna ”pärla” i ”komedidjungeln”: Zack and Miri make a porno.

Det finns ingenting med den här filmen som någonsin lockat mig men att Elizabeth Banks är med gör att den hux flux känns intressant nog för ett tema som detta. En film om två white-trash-sunkiga människor som ska spela in en porrfilm för att kunna betala hyran, såklart det är en film jag vill se, självklart. Det här låter jätteintressant, sevärt och framförallt lärorikt. 100 minuter liv kommer inte kännas det minsta bortkastat efter att ha sett klart filmen. Seth Rogen är ju med också. Mums filibabba. Eller nåt. (Framgår ironin? Dryper det mellan raderna?)

Zack (Rogen) och Miri (Banks) delar lägenhet men är inte tillsammans. Dom har ”bara” varit bästa vänner sedan skoltiden och är inte det minsta svartsjuka på varandra när dom ligger med kreti och/eller pleti eller köper dildos och fittor på burk på nätet. På en klassåterträff möter dom två killar som inte bara funnit varandra utan även hittat ett lukrativt yrkesval – bögporrfilm. Miri som precis blivit filmad av två youngsters med mobilkamera när hon iklädd mormorstrosor bytte om på jobbet blev snabbt en nätsnackis och idéerna börjar sprudla. Strömmen och vattnet är avstängt, dom har inte pengar till hyran (för idiot-Zack tyckte det var viktigare att köpa skridskor) och att spela in en porrfilm kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att ligga lite och båda har ju vanan inne – dock inte med varandra.

Det ska alltså skapas porrfilmshistoria och det börjar med Star Whores. Zack och Miri hittar en producent, det ska castas skådisar, hittas inspelningsplats och fipplas med ljud, ljus och stämningsmusik och jag märker att jag inte tycker det här är sååå pjåkigt och jag blir fan rädd för mig själv.

Det finns ingenting av bestående värde i den här filmen, ingenting som är skratt-roligt, ingenting som förvånar mig med historien för den är genomskinlig som gladpack MEN det som överraskar mig positivt är samspelet mellan Elizabeth Banks och Seth Rogen. Hon är bra och hon gör honom bra mycket bättre än han egentligen är och när filmen är slut slår det mig att Zack and Miri make a porno är för Seth Rogen vad Den engelske patienten var för Ralph Fiennes – i alla fall i MINA ögon och DET hade jag aldrig kunnat tro.

Nu ska jag gå och köpa såpbubblor.

Läs gärna vad mina filmspanande vänner har hittat för infallsvinklar på månadens tema: Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Jojjenito, Flmr, Addepladdes filmblogg och Filmitch.

 

Publicerat

Veckans klassiker: THE BLUES BROTHERS

Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.

Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.

Jag såg The Blues Brothers för  första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.

Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.

Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.

När jag såg filmen för lääääänge sedan:

När jag såg filmen nu:

 

Publicerat

MÖRKA VATTEN

Ett gulligt par på båtsemester. Ett inte-så-gulligt par som tränger sig på. Det gulliga paret går med på att ge det inte-så-gulliga-paret skjuts en bit på vägen och det skulle det gulliga paret med facit i hand inte ha gjort.

1989 kom den i stort sett ultimata filmen i denna subgenre som jag kallar Båtpsykopater: Lugnt vatten. Då var det Sam Neill och Nicole Kidman som brottades med psykot Billy Zane i en liten båt mitt ute i ingenting. Fyra år senare kom den här TV-filmen som lider av oöverstigliga Lugnt vatten-komplex men som ändå börjar rätt bra.

Morgan (Rutger Hauer) och Kit (Karen Allen) är high school sweethearts och har varit gifta i en herrans massa år. Nu ska dom försöka hitta tillbaka till varandra efter Morgans hjärtinfarkt genom att bege sig ut på en lååång båtsemester. Dom träffar Gil (Eric Roberts), en före detta klasskompis, på en skolåterträff och med sig har han snygga frun Ronnie (Connie Nielsen). Gil jobbar som tandläkare och känns mer än skum för alla med någotsånär god syn men snälle Morgan säger ja när Gil ber om båtskjuts till Palermo. Kit surar ur, fullt förståeligt.

Eric Roberts spelar sällan snällis och så även icke här. Rutger Hauer däremot, han är snäll, lite skönt överviktig och….Rutger. Första halvan av filmen är riktigt bra, jag fastnar för karaktärerna och det känns lite spännande även om jag fattar varenda steg som komma skall. Men sen händer nåt, filmen börjar gå på tomgång och slutet är rent av skrattretande. Lite synd tycker jag. Jag får känslan av att manusförfattaren fick sparken halvvägs in i produktionen och att den som fick ta över arbetet var analfabet.

 

Publicerat

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Publicerat

SUNE I GREKLAND – ALL INCLUSIVE

Jag brukar dras till svenska familjekomedier som flugor till en sockerbit (eller gödselstack som en del väljer att se på saken). Varför jag inte såg Sune i Grekland när den hade premiär i julas vet jag inte, jag har inget bra svar alls. Den lockade varken mer eller mindre än någon annan film i samma genre och att filmen fick makabert dåliga recensioner på sina håll gjorde mig varken rädd eller förvånad. Klart den får det. Givetvis är det super-o-kreddigt att finna minsta underhållningsvärde i en film som denna och kanske alldeles speciellt när det finns så många (jag själv inkluderad) som älskar Sunes Sommar från 1993 (min hyllning till den filmen hittar du här).

För egen del ser jag ingen anledning till att jämföra filmerna alltför mycket. Det har gått tjugo år, att göra en uppföljare med Peter Haber som pappa Rudolf är en skrattretande tanke då ingen hade köpt en 61-åring i den rollen. Så jag väljer att glömma det förgångna och försöka se Morgan Alling som den nya Rudolf vilket visar sig vara lätt som en plätt. Det mesta med filmen är lätt som en plätt. Det är som att äta mellis, det bara slinker ner. Inget motstånd, inget supermättande, ingen tokig eftersmak bara lagom gott liksom.

När familjen Andersson åker på semester till Grekland så händer det – såklart – en hel drös med dråpligheter. Rudolf har pungat ut med sextiofyra tusen sura slantar för resan, Karin (Anja Lundkvist) har en imponerande mängd tålamod OCH kärlek för sin äkta make, lillebror Håkan (Julius Jimenez Hugoson) har utvecklat sin passion för potatis till att innefatta chips, storasyster Anna (Hanna Elffors Elfström) är aningens mindre killtokig än jag minns henne men Sune (William Ringström) gillar å andra sidan tjejer desto mer. Han flirtar stenhårt, lyckas ibland, går på nitar ibland men släpper aldrig tanken på sin Sophie.

I det stora hela är det här verkligen urtypen av familjeunderhållning som faktiskt fungerar. Det finns en igenkänningshumor som är charmig för dom flesta åldrar (inte minst vuxna) som helt saknas i andra filmer i denna genre, Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult för att ta ett exempel. Jag kan inte säga att jag skrattade så värst mycket eller högt men flabbhumor behövs inte alltid. Sune i Grekland – All inclusive är en harmlös film, en film som inte vill någon nåt illa, en film som kan liva upp en seg söndageftermiddag i vilken familj som helst och som helt saknar mental kardborre-effekt. Det är ingen film som fastnar, ingen film som återkommande gäckar ens tankar. Det är en mysig landet-lagom-film och den ger uttrycket ”helt okej” ett ansikte.

Jag:

15-årig dotter:

14-årig son:

Publicerat

Veckans klassiker: MY FAIR LADY

Hon är ju bara det sötaste som finns på denna jord, Audrey Hepburn. Gosh alltså. Vilken helmysig skådespelare hon är och är det någongång hon bevisar just detta så är det när hon har huvudroll i en film som utan henne skulle vara den töntigaste och mest manschauvinistiska musikal som någonsin producerats.

Den irländske författaren George Bernard Shaw skrev pjäsen Pygmalion som uppfördes på scen första gången 1913. Pygmalion blev musikal 1956 när Frederick Loewe skrev musiken och Alan Jay Lerner texten till det som blev My fair lady. Professorn och aristokraten Henry Higgins slår vad om att han kan göra en ärbar och välartikulerad dam av den treckiga blomsterflickan Eliza Doolittle.

I filmen är det Audrey Hepburn som är Eliza och Rex Harrison är excentrikern Higgins och lika mycket som jag tycker om Audrey tycker jag illa om Rex. Jag tycker han är sjukt otrevlig och jag har svårt att köpa historien. Även om det är tankeväckande att se hur en människa blir annorlunda behandlad på grund av hur hon pratar så är det ganska ocharmigt berättat och framförallt ganska mossigt sjunget. För ja, det här är en musikal modell stenkaka. Visst är sångerna riktiga gamla örhängen men det hjälper liksom inte, jag smälter inte, jag sjunger inte med, jag är mest bara…gnällig.

Fan vad trist det är, jag vill ju tycka om det här. Jag tycker ju om Audrey. Det är färgglatt och tjommigt och fina blommor och så men gud, filmen är två timmar och fyrtiosex minuter lång. Smaka på den grejen. TVÅ timmar och FYRTIOSEX minuter.Man kan åka tur och retur Skövde-Göteborg – med lite tur – på samma tid och lyssna på Med en liten gnutta flax hundra gånger eller så. Låter det mysigt? Det tycker inte jag men jämfört med filmen så åker jag mycket hellre tåg.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

Publicerat

FOUR LIONS

När jag stoppar den här filmen i DVD-spelaren minns jag att jag läst om den hos Flmr för länge sedan och det jag minns är att jag trodde jag läst en hyllning. Nu har jag dubbelkollat och kan verkligen inte hävda att 3/5 är en hyllning (hur gärna jag än vill lita på mitt minne) men med facit i hand är Flmrs trea betydligt högre än min syn på filmen.

Det är klart jag tror att Four Lions är en rolig film. Alltid när det står en massa oneliners på fodralet av typen ”EXTREMT ROLIG”, ”SMART KOMEDI”, ”SKRATTFEST” i kombination med en massa plus, getingar och amelia-a:n så får man förväntningar hur mycket man än försöker slå bort dom. Jag slog och slog men det hjälpte inte. Jag tyckte inte filmen var rolig.

Jag tycker man kan – och får – skämta om allt, även om svartmuskiga terrorister men en historia blir inte per automatik humoristisk bara för att man fokuserar på en liten klunga hjärndöda män med som superkorrekt brittisk accent kämpar för att bli självmordsbombare. Filmen är inte dålig men en komedi som inte är rolig kan liksom inte få godkänt hur gärna jag än vill.

Om jag nu ens vill.

Publicerat

Veckans klassiker: I SISTA MINUTEN

Nu är det bara att jag intar den där positionen igen, den där dubbelvikta, den där man ska ha om man sitter i ett flygplan och planet störtar. Den där när man böjer ner huvudet mellan benen och samtidigt hyser ett stilla hopp om att man inte har för mycket mage eller bröst i vägen för då går det bara inte, då tar det liksom i.

Jag sitter så nu, ihophukad som ett mänskligt vadderat kuvert och väntar på att höra svischet från basebollträna. Dom kommer komma, jag vet att dom kommer, jag vet också att det inte gör så ont. Slå bara, det är lugnt, det handlar ju bara om tycke och smak och smaken är precis som baken och baken är precis som vilken gödselhög som helst, så svinga, gör´t bara.

I sista minuten är en av Alfred Hitchcocks mest kända filmer och den innehåller en av världens mest kända filmscener: Cary Grant i kostym som blir jagad över ett majsfält av ett flygplan som flyger attans så lågt. Men mer då?

Roger Thornhill (Grant) blir av misstag förväxlad med en annan man och får en hel drös med utländska spioner efter sig, människor som jagar honom överallt, hela tiden genom halva USA.

Jag vet att jag sett filmen nånstans i slutet av åttiotalet och jag vet att jag tyckte filmen var okej-men-inte-så-mycket-mer och att jag var förvånad av min egen åsikt. Det är ingenting mot vad jag är nu. Jag tycker nämligen inte att filmen är speciellt bra alls. Cary Grant ser ut som om han ska börja skratta hela tiden, jag tycker inte filmen är det minsta spännande och i låga perioder lyckas den inte få mig ens det minsta intresserad. Det som gör att jag ändå tycker den är lite mysig i all sin mesighet är ljuset. Filmen följs av ett sådant ljus som vi i Sverige enbart brukar få se på sommarkvällar när den varma solen står relativt lågt. Det ljuset gör att jag känner mig lite hemma men det är också det enda.För hur snyggt det än är och hur smart den säkert är skriven så är det en in i bängen skittråkig film. Tycker jag, är det bäst att tillägga.

Om jag fick dödshot när jag satte Robert DeNiro på plats sju på listan av skådespelare jag gärna skippar så kan jag väl ana att jag kommer få en del skit även nu men det hjälps inte. Jag tänker inte ljuga. Det här ÄR ett sömnpiller och det lägsta betyget är inte långt borta.

Publicerat

THE DUCHESS

Som sagt, det går att lära gamla hundar att sitta – åtminstone litegrann.

Efter min nyfunna betuttning i Ralph Fiennes och mitt svala okejande av Keira Knightley tog jag min karta, kompass och pannlampa och fann The Duchess, ännu ett påkostat passionerat kostymdrama.

Kärlekshistorien om prinsessan Diana och prins Charles känner dom flesta till alltför väl. Hon var omtyckt och beundrad av ett helt folk, av alla utom sin äkta make. The Duchess handlar om en avlägsen släkting till Diana, nämligen Georgiana Spencer (Knightley) som gifter sig med den svinrike men groteskt otrevlige hertigen av Devonshire (Fiennes). Man kan lugnt säga att deras historia går igen i mycket av Lady Di och prins Charles liv och säkerligen i många andra brittiska aristokraters. Fan, det är inget trevligt. Ett sånt jävla patriarkat, fy tusan så illa kvinnorna blir behandlade (och tillåter sig själva bli behandlade i en del fall). The Duchess utspelar sig på 1700-talet men ibland känns det som om tiden stått still.

Det kändes lite härligt att börja titta på filmen, efter ett tag kändes det lite mindre härligt och sen lite svalt.  Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att det redan tidigt skrivs på näsan att den där hertigen är ett as och sen är han ett as och ett as igen. Jaaaa, vi vet, liksom. Och Georgiana är ett 17-årig naiv tonåring när hon gifter sig med sin hertig och även om hon växer upp och byter peruk så blir hon inte vuxnare bara med ledsen och bitter.

Filmens stora behållning är Hayley Atwell som hertigens älskarinna Bess och Dominic Cooper som Charles Grey, mannen Georgina förälskar sig i. Jag tycker väldigt mycket om dom båda men kanske inte filmen så mycket.

Publicerat

JUST LIKE HEAVEN

Det här var min frukostfilm den där måndagen som skulle bli den sista ”allt-är-som-vanligt-dagen” i mitt liv.

Jag åt fil med honungsmelon och nån egenhändigt ihopblandad müsli som blev så god att jag hade kunnat äta den med sked. Jag låg i soffan under en filt, hade tänt ett ljus, var ledig och tänkte lite lagom på det här med döden. I filmen krockar nämligen läkaren Elizabeth (Reese Witherspoon) och hamnar i koma. David (Mark Ruffalo) flyttar in i hennes möblerade lägenhet som släkten hyr ut i väntan på att Elizabeth ska dö. För dö ska hon, det är samtliga läkare eniga om. Elizabeth själv är däremot inte alls lika säker. Hon visar sig för David, han ser henne och kan prata med henne men han är också den ende som kan det och nu måste han få fram till släkten att Elizabeth inte är redo att dö, att dom inte får stänga av maskinerna och låta henne somna in.

Filmen i sig är inte särskilt bra. Den är inte i närheten av Ghost eller andra filmer i samma genre. Den blir liksom aldrig känslomässig, inte åt nåt håll även om det kanske känns så när man läser om filmen. Däremot får den mig att fundera. Just like heaven. Precis som i himlen. Jag undrar M om du är däruppe, om du ser oss, om du tror på dom där spökena nu, dom som jag kände av ibland när vi var gifta men du aldrig trodde på.

Det är en otroligt tuff tisdag att vakna upp till. Det är surrealistiskt och sorgligt på gränsen till galenskap att jag och våra fina barn ska ta farväl av dig idag.

Livet på jorden är så förbannat orättvist. Det är inte som i himlen. Det kan bara inte vara det.

Publicerat

SPIDERS

Det börjar liksom pang-poff-tjoff. Lite som sex utan förspel.

Efter bara ett par minuter har handlingen etablerats och mina tankar vindlar iväg till en kväll på Grand för en sisådär tretton år sedan. Det var krogshow med Glenn Killing och det var ”lite sång, lite dans, lite naket”. Nu är det filmtajm med lite rymd, lite katastrof, lite spindlar. Inte så pjåkigt nåt utav det.

Det är en snygg filmad inledning där jorden ses från fönstret på en rymdfarkost, ett fönster i vilket det sitter en spindel. Sen händer det en liten olycka och en del av farkosten landar på jorden och jomenvisst, inklusive spindeln och självklart är den rysk. Farkosten alltså, spindeln – I don´t know.

Jag tycker det här är underhållande trots brist på logik, trots brist på skådespelare värda namnet, trots filmmusik som känns helt malplacerad, trots allt som enbart andas B. På nåt sätt känns filmen påkostad, i alla fall på ytan och gillar man – som jag – filmer med knepiga krälande livsfarliga djur, katastrofer, en storstad i karantän, virusrädslor och rymden, what´s there not to like?

Publicerat

EN FÖRLORAD VÄRLD

”Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra.”

Det här texten är hämtad från Svenska Dagbladet och är det enda jag läst om filmen En förlorad värld innan den dimper ner i mitt brevinkast. Den bästa 1900-talsromanen, den bästa TV-serien någonsin. Stora ord, ord som egentligen inte har ett dugg med filmen i sig att göra – ju – men som ändå lägger ett viss mått av förväntning på filmen.

Medelklasskillen Charles Ryder (Matthew Goode) har konstnärsdrömmar. Han börjar på en ny och fin skola och träffar ganska direkt på den förföriske och excentriske rikemanspojken Lord Sebastian Marchmain Oxford, aka Sebastian Flyte (Ben Whishaw). Sebastian och Charles umgås tätt och Charles får följa med hem till familjen Flytes enorma egendom Brideshead. Mamma Flyte (Emma Thompson) sköter familjen, klanen, med järnhand och hennes barn, Sebastian och hans syskon, får inte stora chanser att själva bestämma över sitt liv.

En förlorad värld må så vara en fantastisk bok och den elva timmar långa TV-serien är säkert otroligt sevärd men den normallånga filmen lämnar inga spår alls efter sig. Tyvärr. Jag tycker första halvan är helt okej, fin musik, ett bra flyt men efter ett tag slår det mig att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna och det där som är så centralt i historier som dessa – PASSIONEN – saknas helt. Jag känner noll kemi, det är lika gnistrande som att se dockteater med finger puppets med högadlig engelsk accent. Åsså lite gäsp på det.