Kategori: Betyg 2

Publicerat

Skräckvecka/Veckans klassiker: HOUSE ON HAUNTED HILL

Nu är det Halloweentider även hos Fiffis filmtajm. Med start idag blir det skräckvecka och precis som förra året har jag och filmbloggarkollegan Filmitch samarbetat en smula.

Mitt mål med den här veckan har varit att hitta skräckfilmer som kanske inte är helt uppenbara, kanske inte är superkända men som  ändå är intressanta på nåt sätt. Jag börjar veckan med en klassiker såklart, det är ju måndag.

Vad gör man om man är otäckt rik,  har lite tråkigt och bor i ett kråkslott där det spökar?  Kanske bjuder man in några människor för en övernattning? Kanske erbjuder man dessa fem inbjudna tio tusen dollar lagom till frukost OM dom överlever natten? Det är precis vad den excentriske miljardären Frederick Loren (Vincent Price) gör och han gör det till sin golddiggerbimbofrus stora glädje.

När filmen börjar känns det som att jag åker Blå tåget på Gröna Lund. Det är alldeles svart och läskiga ljudeffekter är det enda jag hör. Jag förstår att det som kommer ska vara läskigt men det är bara i min fantasi, jag får inte se nånting. Precis så är det att åka spöktåget på Grönan, fast tåget är läskigare.

House on haunted hill (Skriet vid midnatt på svenska) är en ganska charmig skräckfilm men den är tyvärr inte speciellt läskig. Däremot är känslan är bra, skådespelarna funkar och jag gillar att den är svartvit. 1999 gjordes en remake på filmen som i mina ögon är en mycket bättre skräckis än den här och den har Filmitch skrivit om idag. Klicka här för att komma till den recensionen.

Publicerat

ROCK OF AGES

Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.

Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.

Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.

Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it  med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.

Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.

Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.

Publicerat

LOOPER

Det känns som att jag är sist i hela filmbloggosfären med att se Rian Johnson´s hitmantidsresa Looper. Det fenomenet i sig stör mig inte nämnvärt, det som stör mig är alla hyllningar jag läst om filmen.

Jag har inte tänkt tanken att jag skulle låta bli, att jag skulle vänta med att läsa för att mina förväntningar inte skulle bli onaturligt höga. Jag har liksom inte tänkt alls och det av en enda anledning: jag hade inga förväntningar – alls  – på filmen. Jag trodde inte att recensioner i någon riktning skulle kunna förändra min syn på filmen eftersom jag inte hade nån syn på filmen.

Kanske var det rätt, kanske var det fel. Jag vet inte. Jag vet bara att nu är filmen sedd och jag har absolut inget vettigt att skriva om den. Jag gillade den inte, inte alls faktiskt och hänvisar istället till mina bloggande vänner som uttryckt sin kärlek för filmen på många olika sätt. Klicka vidare till Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, film4fucksake, Another Bughunt och Movies-Noir för att läsa om Looper för här sitter jag och känner mig som en deltagare i Gester med gester som ska försöka gestalta ett likgiltigt ”jaså”. Det funkar liksom inte. Jag kan inte. Den är inte dålig nog för att motorsågen ska tas fram. Filmen är bara ett tämligen trist jaså.

Publicerat

Tre om en: MEN IN BLACK

MEN IN BLACK (1997)

Jag fick Men in black på DVD i julklapp 1997. Prislappen satt kvar på fodralet och fortfarande till dags datum är det den dyraste filmen jag har i min samling och det är nog en av filmerna jag äger som jag sett flest gånger. Redan under förtexterna är jag fast, musiken, hur det är filmat, insekten som blir till mos, dom illegala invandrarna, klegget, allt är så himla bra, så genomtänkt och DÅ så himla nytt och fräscht.

Agent K (Tommy Lee Jones) får en kompanjon i J (Will Smith) och dom kompletterar varandra perfekt. Det är inte mycket som klår obehagskänslan i mig när någon tuggar ett lite för stort tuggummi med öppen mun men Vincent D´Onofrios utomjordiska kackerlacksmänniska har fått en ljudbild som är bortom allt äckligt. Linda Fiorentino (var är hon nuför tiden?) passar mer än väl in i gänget, Danny Elfmans filmmusik är minst lika klockren här som i vilken Tim Burton-film som helst och Barry Sonnenfeld visade att han kunde göra mer än Familjen Addams och Travoltarullen Get Shorty.

Det här är en film som nästan ligger på max vad gäller underhållningsvärde. Jag tycker den är sjukt bra. Trots att jag sett den så många gånger så ser jag hela tiden nya saker och trots att den har femton år på nacken är effekterna osannolikt bra. Att slutscenen ger mig existentiell ångest av gigantiska mått gör inget, det är nästan så det känns som ett plus. Tankarna drar iväg och helt ärligt, jag vet rätt många som definitivt skulle kunna vara ufon om jag skrapar lite på ytan.

 

 

MEN IN BLACK 2 (2002)

Det är inte helt enkelt att göra en uppföljare till en nästintill fullträff som Men in black. Mina förväntningar var högt ställda när jag smög iväg till biografen och återsåg J och K och alla dom sköna utomjordingarna. Tyvärr är det enda riktigt coola med filmen en pratande hund och inte ens det är speciellt coolt. Visst blev jag underhållen och visst har filmen sina poänger och det är klart som tusan att jag är överdrivet gnällig nu för SÅ dålig är inte filmen, inte som jag vill påskina. Jag gillar den – också – men den känns gjord med vänsterhanden jämfört med första filmen som är gjord med varenda cell i kroppen hos samtliga inblandade. Historien känns även sekundär jämfört med ettan, inte alls lika genomarbetad och smart.

 

 

MEN IN BLACK 3 (2012)

Jag trodde nog inte att det skulle komma en trea men jag hade fel.

Tillbaka till framtiden eller dåtiden eller ja, nånting sånt, det är vad J pysslar med här. Han måste ta sig tillbaka fyrtio år i tiden för att rädda sin kompanjon K från den svinotäcka Boris (läbbans bra spelad av Jermaine Clement från Flight of the Conchords), en snubbe som i nutid sitter inlåst i ett specialbyggt fängelse på månen men som kommer döda K om inte J tar sig tillbaka och ser till att K dödar Boris när han hade chansen. För fyrtio år sedan. Alltså.

Joråsåatteh. Ganska onödigt krångligt kan jag tycka. Konceptet är så himla bra som det är, att göra nån form av retroresa för att få in Josh Brolin som den unge K gör ingen glad, inte mig i alla fall. Filmen börjar bra med Boris och hans geckiga spindel som bor inuti handen och jag blir jätteglad över att se detta överdådiga barnkalas av effekter som samtliga Men in black-filmer är men efter halva filmen börjar jag gäspa. Jag längtar efter att filmen ska slut. Jag är mätt, nöjd, blasé och ganska less. Jag ser inte fram emot en fyra. Ska det fortsätta nedåt i den här spiraltakten så kan jag lika gärna se om ettan. Många gånger.

Publicerat

SNOW WHITE AND THE HUNTSMEN

Lika härligt som jag tycker att det är att se Charlize Theron på film, lika ohärligt är det att se Kristin Stewart. Här ska dom försöka samsas om både screentime och mitt engagemang och jag kan väl säga att det gick….sådär.

Just precis nu är jag väldans trött på effektfilmer. Mätt liksom. Jag känner mig lite less på att bli lurad hela tiden, jag vill veta vad jag ser, jag vill se äkta scener, riktiga kulisser, bra skådespeleri och en genuin baktanke. Att med den känslan i bakhuvudet hyra den här filmen är så urbota korkat. Vad trodde jag liksom?

Sagan om Snövit, dom sju dvärgarna och den elaka styvmodern känner alla till och det här är inget nytt under solen, det är bara genomfört på ett annat sätt. Den tecknade Snövit utstrålar betydligt mer av allt än Kristen Stewart gör, men Charlize Theron är föga förvånande kalasbra som styvmorsa. Hon spelar elak med iskall kyla, hon känns inte påklistrat beräknande, hon bara skrider fram och ÄR. Chris Hemsworth är Chris Hemsworth. Vad ska man säga?

Filmen som sådan är trist tycker jag, knappt underhållande. Men med tanke på min nuvarande aversion mot CGI-effekter så kunde eftersmaken ha varit bra mycket beskare än den är. Heja Charlize säger jag bara!

Publicerat

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

A GOOD OLD FASHIONED ORGY

Varför ge en film en cool titel när man kan ge den ett som är en solklar innehållsförteckning? A good oldfashioned orgy handlar om ett kompisgäng som hållt till i en av killarnas pappas sommarhus i många många år (och haft många många fester) men då huset ska säljas bestämmer dom sig för att på Labour Day ska sista festen hållas och då, då , DÅ ska det bli festernas fest och vad kan då vara bättre än att ordna en gruppsexorgie för själva kärntruppen?

Dom flesta av oss skulle nog skruva på oss rätt rejält bara vid tanken på ett gruppsexparty med polarna men här skruvas det bara lite och bara till en början. När första paniktanken lagt sig verkar dom flesta inblandade se fram emot detta. Det planeras, det gås på studiebesök, skickas ut signaler, pratas, ältas, dröms.

Hela filmen hade verkligen kunnat fallit på sitt eget grepp om det inte var så att karaktärerna är rätt tjommiga. Jason Sudeikis är rätt så mysig, Leslie Bibb är rätt så gullig, Tyler Labine är rätt så kul och resten av gänget funkar bra tillsammans. Filmen är givetvis inget som bör vakumförpackas och grävas ner i en hårdplastlåda för framtidens generationer att hitta och förundras över men det var skaplig underhållning för stunden.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.

Publicerat

IRA & ABBY

Så blev jag sådär glad igen. Jag hittade ännu en film med Jennifer Westfeldt i huvudrollen, en film hon även skrivit manus till och trots att Kissing Jessica Stein inte var nån höjdare så var Friends with kids just det och jag vill inte sluta hoppas på en filmisk repris av den sistnämnda. Inte än.

Här får vi träffa Ira (Chris Messina), en kille i yngre medelåldern som har uppenbara issues med det mesta och har veckovis träffat en psykolog i tolv år  sträck. Men psykologen får nog, säger åt Ira att kamma sig och komma in i matchen, att ge fan i att tänka så mycket och börja leva och Ira gör just det. Spontant dyker han in på ett gym för att köpa sig ett medlemsskap och där jobbar Abby (Jennifer Westfeldt). Hon avskyr att träna men hon är ett socialt geni och jättebra på att ta folk.

Det sista var ett understatement. Ta folk, ja det gör hon och hon tar Ira så pass bra (och tvärtom) att hon friar till honom samma kväll. Så den superspontana Abby och den kontrollerade Ira gifter sig. Gott så, kanske, eller inte. Man kan säga att Ira hittar tillbaka till terapisoffan men denna gång med Abby bredvid sig.

Usch ja. Giftemål. Kan det gå annat än åt helvete? Det är ju alltid så himla puttinuttgulligt till en början men sen vänder det och vänder det inte några grader i taget för att sen hittas tillbaka till utgångspunkten så vänds det hundraåttio grader på en gång och det blir pannkaka, gråt och tandagnisslan samtidigt. Ira och Abby – som dessutom haft så bråttom så man kan tro att dom hade kniven mot strupen – hinner med på en månad vad vanliga par gör på tio år och det är DÄR filmen tappar mig. Den hade kunnat ha sina poänger men jag köper inte dom som finns för filmen blir för mycket, den blir too much överallt samtidigt. Att jag inte förstår var Abby ser hos Ira i förstaläget hjälper säkert till.

Njä. Det här var faktiskt inte (heller) så bra. Jag får nog släppa taget om Jennifer Westfeldt och se om Friends with kids istället.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: FEAR CITY

Fear City är en av dom få filmer jag sett som jag hade haft samma utbyte av om jag varit blind. Det är helt otroligt egentligen vad viktig ljud och musik är i filmer och i 80-talsfilmer mer än vanligt.

Med en ögonbindel hade jag förstått att Melanie Griffith strippade, även om jag inte sett att det var just Melanie Griffith. Jag hade förstått att det låg en elaking i gränderna som spanade efter snygga tjejer som jobbar i porrklubbskvarteren och som misshandlar dom illa. Jag hade utan tvekan kunnat sätta mig in i historien om Matt (Tom Berenger) som är ex-boxare och olyckligt kär i den stora strippstjärnan Loretta (Griffith) och att dom varit tillsammans men inte längre är det.

Med bongotrummor, kongas och synthar skulle jag kunna se dom långa och många halvnakna ”dansnumren” framför mig och kanske till och med tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp se pudelpermanentade åttiotalsbrudar i minimala string.

Det enda av värde jag hade missat om jag sett denna film som gravt synskadad är uppenbarelsen av hur enormt lik en ung o-opererad Melanie Griffith är en ung o-opererad Nicole Kidman. Samma näsa, samma mun, samma sätt att slicka sig om munnen. Kanske har Nicole Kidman stil nog att inte tatuera in en jordgubbe på skinkan men nån större skillnad än så går knappt att se och det är en jämförelse som aldrig slagit mig förut.

Hur är då filmen? Förutom att den dryyyyyper av 80-talskänsla när den är som sämst så är det en överdriven Abel Ferrara bakom spakarna, en Jack Scalia som varken är eller någonsin har varit en karaktärsskådespelare av rang och Melanie Griffith med en klädkonto som luktar tillgodokvitto på en hundring på Myrorna. Men det är ju inte därför jag ser filmen. Tom Berenger är anledningen och han gör mig inte besviken. Han är härligt 80-talspumpad och solariebränd med uppknäppt svart skjorta och skinnjacka och han säger inte många stavelser i onödan. Det hade jag missat om jag varit blind och det hade ju varit tråkigt.

Här finns filmen.

Publicerat

IMAGINARY HEROES

Matt Travis (Kip Pardue) är en otroligt duktig simmare. Han vinner alla skolmästerskap, år efter år efter år sopar han mattan med dom andra men det ingen frågar honom är om han tycker det är roligt.

Sanningen är att Matt hatar att simma. Bara för att man är duktig på en sak behöver det inte betyda att man gillar det och Matt är ett strålande exempel på det. Simningen tär på honom och till slut orkar han inte längre. Han tar sitt liv.

Precis som i så många filmer förut berättas här en historia där det måste till världens tragik för att människor ska förändras. Matts mamma Sandy (Sigourney Weaver), pappa Ben (Jeff Daniels) och bror Tim (Emile Hirsch) hamnar alla i situationer dom måste lösa och lösningarna handlar både om hot, våld, sex, plastikkirurgi, droger och otrohet. Allt är filmat på ett väldigt vardagligt vis, det är inget som känns onaturligt twistat även om det kanske låter så när jag beskriver det i text – förutom när Ben i ett försök att vara älskvärd vill ge bort en ansiktslyftning till sin fru i födelsedagspresent för att hon i all sin sorg skulle ”behöva det”.

Det känns bara som att jag sett det här berättas för många gånger. Det är inget nytt under solen. Visst är det en film som går att se, jag lider inte mig igenom den men jag kan inte ge bort den som ett filmtips inslaget i rött silkespapper, det vore att ljuga en smula.

Orsaken till att jag hyrde filmen är Michelle Williams och trots att hon var med väldigt lite så sätter hon en speciell prägel på alla scener hon är med i. Jeff Daniels är som vanligt världsbra på att spela ordinär pappa. Kanske är det Sigourney som funkar sämst om jag nu ska peka ut nåt eller nån som ligger på minuskontot men även en halvdålig Sigourney är bättre än en bra Joan Cusack.

Jag blir lite gäspig nu känner jag. Det säger mer om filmen än om mig.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Berenger: SINNERS AND SAINTS

Tom Berenger anno 2010 är porträttlik Sven-Bertil Taube i samma ålder. Det hade man aldrig kunnat tro.

Vithårig, lite stubbig, brunbränd, ja han ser rätt fräsch ut gubben, bra mycket fräschare än på länge. Synd bara att han inte får några vettiga manus att leka med.

Sinners and saints är en 100 minuter lång rockvideo, klippt av någon som har stenkoll på läget och yrkesstolthet i blodet men vad hjälper det? Halvvägs in i filmen tänker jag för femtioelfte gången ”vad fan handlar filmen om? Vad håller jag på med? Lägg av liksom. Stäng av filmen och bege dig ut i skog och mark, gör nåt vettigt av din fritid istället för att skina upp av nanosekunderna i Tom Berengers närhet som i det här fallet inte gör någon glad”.

Ibland kan det vara rätt skönt att se hjärndöd påkostad action. Dom små grå mår bra av att inte behöva arbeta jämt och pangar, kraschar, explositioner och biljakter blir som ögongodis för trötta hornhinnor. Men när en ”dumaction” inte ens är dum vad är den då? Ett sablans neutrum! Sinners and saints har liksom förutsättningarna för att vara precis sådär härligt korkad som många filmer i denna genre kan vara men för att det ska funka så måste det åtminstone finnas lite hjärta, kärlek till filmkonsten som sådan – inte bara till snabba klipp och sneda vinklar.

Orsaken till att jag inte skrivit nåt om storyn är för att jag inte fattar så bra vad filmen handlar om. Jag har ingen aning om vad den vill säga eller varför och är det så att den vill berätta något viktigt så har filmen misslyckats kapitalt.

Betyget blir ändå en tvåa för filmen ÄR snygg och Tom Berenger är med – må så vara som sistanamn i förtexterna.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

KISSING JESSICA STEIN

Efter min helnatt med Jennifer Westfeldt och filmen Friends with kids var jag inte riktigt mätt, jag ville jag ha mer. Lite klickande på Lovefilm ledde mig fram till Kissing Jessica Stein, en romcom med tio år på nacken som fick bli mitt sällskap under en långfrukost en ledig dag.

Som sådan funkar filmen fint, som underlag för en C-uppsats i ämnet Nyfiket bisexuell skulle jag nog säga näääää. Filmen är liksom genomskinlig, lite som ett nyputsat fönster eller ett billigt Ikea-glas innan man kört det i diskmaskinen hundra gånger. Det finns inte ett steg som inte går att gissa på förhand, inte en sekund som förvånar, inte en scen som berör sådär ända in i hjärteroten men ändå, ändå är det helt okej med en film som denna. Den behöver inte förändra mitt liv, den behöver inte vara mer än just bara ett lättsmält sällskap till en lång frukost.

Jennifer Westfeldt är gullig. Jag gillar henne. Hon må ha fixat nya gaddar på samma sätt som Carola, sådär så att hon nästan inte kan stänga munnen och dom ser bortom bländvita ut, men vad gör det? Hon är go liksom. Lagom. Mysig. Precis som i Friends with kids spelar hon den där ständiga singeltjejen men här är hon 28 och barn finns inte med i planeringen. Hon dejtar stolpskott till killar på löpande band och ser inte slutet på eländet, i alla fall inte slutet om det betyder att hitta en man att gifta sig med. Kanske skulle en tjej funka bättre? Långsökt? Jorå. En hel del.

Som puttinuttgullig verklighetsflykt under nittio minuter är det här helt okej. I alla andra fall inte.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: TRIUMFENS ÖGONBLICK

Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.

Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.

Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.

Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.

1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.

Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.

Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.

Publicerat

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.