Kategori: Betyg 2

Publicerat

Jane Campion-vecka: HOLY SMOKE

Ruth (Kate Winslet) är en äventyrslysten ung kvinna som åker till Indien med sin bästa väninna för vad dom tror ska bli ”en vanlig resa”. Istället blir Ruth som hypnotiserad av en indisk guru vid namn Baba som får henne att förändra sin syn på livet och våga vägra åka hem till Australien igen. Men väninnan åker hem och berättar direkt för Ruths bekymrade föräldrar om vad som hänt. Ruth är konstig, Ruth har kastmärke i pannan, Ruth tror på nya saker, hon har blivit andlig, hallå, nåt måste göras! Det ”nåt” som görs är att Ruths föräldrar anlitar en amerikansk typ av andlig utdrivare som ska få Ruth på banan igen.

Utdrivaren PJ (Harvey Keitel) är en snackpåse av guds nåde med mer olöst skit i bagaget än Ruth och när dom två möts blir det en massiv krock på många plan. Att krocken skulle resultera i en sexuell relation trodde kanske ingen av dom och definitivt inte jag för Harvey Keitel är ungefär lika het som en kåt, uttorkad och mustaschprydd Timon i den här filmen. Kate Winslet är däremot jättefin precis som alltid, naturligt perfekt trots att hon i en scen kissar på sig (?) bara sådär. Jag fattar inte varför, jag får heller ingen förklaring och ingen som jag pratat med om filmen hade ens tänkt på den scenen vilket jag tycker känns aningen märkligt. Nåja. Hela filmen är märklig så en scen mer eller mindre spelar kanske ingen roll?

Jane Campion har skrivit manus tillsammans med sin syster Anna och det skulle förvåna mig mycket om filmen INTE är självbiografisk i viss mån. Nån av dom eller någon nära bekant måste ha berättat rykande rökelsedoftande reseskildringar från Indien samt haft erotiska sammankomster med en surikat, jag finner ingen annan lösning.

Jag såg den här filmen i början av 2000-talet och mindes den som rätt okej (men inte mer) men nu när jag såg om den slog det mig hur rolig första halvan av filmen är. Mamman, Julie Hamilton, är lite av ett komiskt geni när hon tar sitt pick, pack och Ventolin och åker till Indien för att hämta hem dottern och när hennes roll i filmen försvinner så försvinner också det mest sevärda tycker jag. Den börjar på en stark trea och slutar på en svag tvåa och däremellan sitter jag mest förundrad.

Visst förstår jag att det inte kan vara en enkel match att toppa Pianot och Porträtt av en dam men hallå, nån form av självkritik måste väl ändå finnas? Eller är det så att Jane Campion nått översta baslägret i sin karriär och nu finns det bara en väg ner och den är jävligt snårig och väskbäraren Pedro har dragit med åsnan.

Det är två dagar kvar på detta tema, två filmer, två upplevelser. Två chanser som kan säga att jag har fel – eller kanske rätt. Jag vill gärna ha fel. Jag gillar ju Jane Campion!

Publicerat

WANDERLUST

Då så. Nu kan jag likt Gert Fylking men utan rosa träningsoverall utbrista ett hjärtligt  ÄNTLIGEN!

Wanderlust är efter många om och men äntligen sedd och SOM jag har väntat på detta. Paul Rudd och Jennifer Aniston i samma film, kan det bli bättre? Ja tänk för att det kan det och det kan jag skriva utan minsta ledsamhet i tangenttryckningarna.

Bara åsynen av Rudd och Aniston i filmer gör mig glad, resultatet kan vara i stort sett hur ruttet som helst men jag är ändå nöjd efteråt. Vissa människor har den inverkan på mig. Som han som ligger bredvid mig när jag vaknar (även när han ser ut som Plupp), som barnen även när den ena tjatar om att jag ska trycka ut varet ur nageltrånget med en nål och den andra undermedvetet får mig att memorera namnen på alla fem killarna i One Direction och sen blir arg när jag rabblar upp namnen på dessa fem som enligt ett ihärdigt rykte fått klamydia av en koala (hur fan man nu lyckas med det), som en del skådespelare som nästan känns lika familjära som klasskamrater från förr, som Jennifer Aniston från Vänner, som Paul Rudd från Vänner och som Alan Alda som har filmvärldens mysigaste mansröst.

Det som är bra med Wanderlust är att dessa tre favoriter är med, det som är sämre är att manuset inte håller. Det håller inte hela vägen, det håller inte ens långa stunder, det håller sporadiskt, jag skrattar ibland men jag skrattar inte åt handlingen i sig, jag skrattar åt att Rudd är så dråplig. Aniston får inte chans att vara komedienne på det sätt hon behärskar så bra, här är hon mest en sidekick med snyggt och korrekt balsamerat hår och hon sover med BH och korta fransiga jeansshorts. Vem gör sånt?

Om jag ska försöka beskriva Wanderlust genom att jämföra den med en annan film så känns den som en amerikansk version av Tillsammans, fast i nutid. Det låter kanske luddigt men det är det inte. George och Linda flyr i panik New York när George förlorar sitt jobb och på väg till Georges svinjobbiga bror i Atlanta övernattar dom i ett hippiekollektiv – och blir kvar. Det röks gräs och flummas och blir veganer och praktiseras fri sex och bajsas med öppen toadörr. Eller öppen förresten, det finns inga dörrar. Kollektivet tror inte på dörrar. Skillnaden mellan deras liv i stan och livet på landet bland nudister och druvtrampare är såklart jättestor och tankarna börjar virvla runt i skallen. Vad vill vi med vårt liv? Vad vill JAG med MITT?

Trots att filmen försvinner från mitt medvetande i ett otroligt tempo, till eftertexterna minns jag knappt hur den började, så är jag konstigt nog inte besviken. Jag fick ingenting mer än nittio minuter tillsammans med två mysiga skådisar men ibland räcker det. Inte för ett godkänt betyg men åtminstone för en helt okej eftersmak i munnen.

Filmen finns att hyra på Headweb.

 

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film (sista): HULKEN & DAREDEVIL

Vilken film kan vara mer passande som avslutning på detta tema än en som förenar min absoluta favvo-seriehjälte med min absoluta icke-favvo? Hulken & Daredevil är den svenska titeln på filmen The Trial Of The Incredible Hulk och det är en titel som funkar rätt bra på mig. Dessutom säger den allt om handlingen.

Hulken och Daredevil samarbetar för att sätta dit Wilson Fisk (John Rhys-Davies), en kriminellt belastad man som ligger bakom en massa skit, både sånt som förstör för samhällets medborgare, sånt som gör att David Banner (Bill Bixby) hamnar i finkan och sånt som gjort att Daredevil, Matt Murdock (Rex Smith), är föräldralös och blind.

Visst andas det TV-film, visst är det en alltför banalt berättad historia MEN det är nostalgi, det är kärlek, det är originalskådespelare och det är effekter som sett till budget och kunskap är superbra gjorda. Jag kan blunda för att David Banner iklädd beiga byxor transformeras till Hulken i rosa trasiga knälånga jeans för att sen återgå till att bli David Banner igen och då han låses in i finkan utan möjlighet att byta kläder har han hux flux hela och rena blåjeans.

Det den här filmen bevisar för mig är att Hulken är The Shit vad gäller serietidningshjältar, han har banne mig ALLT. Han är tuff, rättrådig, personlig, figuren i sig är snygg (grönt ÄR skönt) och han ser inte våld som lösningen på allt. Daredevil är å andra sidan motsatsen: blek, beige, grå, tradig och saknar aura totalt.

Jag ser filmen med ett fånigt leende på läpparna, njuter av den sorgsamma musiken, av Lou Ferrignos morrande, av Bill Bixbys ledsna uppsyn och trots att filmen är vrålkass (för det ÄR den) så tycker jag om den på samma sätt som en mamma gör med ett odiskutabelt jättefult barn. Jag vill Hulken allt gott i världen och jag vill att Daredevil ska ta sitt pick och pack och flytta till en annan planet (LV-223 månne?) och bli uppkäkad av aliens och göra mänskligheten en tjänst.

Det här var som sagt den sista filmen i detta tema i år men om jag känner mig själv så kommer temat tillbaka. Jag har svårt att hålla mig borta från serietidningshjältar, speciellt dom gröna...

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin

Publicerat

EN PLATS I SOLEN

Ingen kan säga att jag inte är idog i alla fall.

Jag känner mig som en speedad iller när jag tänker på alla mina försök att se Liza Marklunds filmade böcker med Malin Crépin i huvudrollen som Annika Bengtzon. Sex filmer, sex försök och alla gångerna har jag haft dom bästa förutsatserna. Jag har verkligen tittat med öppna ögon, jag har varje gång velat tycka att det är bra och varenda gång, sex gånger på raken, har det känts som att jag hoppat magplask från treans trampolin. Inte femman, trean. Vissa gånger har det känts som om bålen ska släppa från resten av kroppen, vissa gånger har det svidit litegrann men det har alltid känts som att det hade gått att göra bättre, lite snyggare, lite mer utan stänk.

Att filmatisera omtyckta böcker är en vansklig uppgift. Det krävs att alla i ledande position verkligen tycker om det dom gör och respekterar förlagan för när det glitchar nånstans i leden märkt det väldigt tydligt. Jag får känslan av att dessa sex filmer är gjorda enbart av EN enda orsak: att tjäna pengar. Det finns inte ett uns av genuin och kärleksfull vilja att sätta levande synliga ansikten på dessa litterära karaktärer, det är bara löpande band, det är snabbmat, det är liksom ingen finess på det hela.

Här får Annika Bengtzon åka ner till Marbella när en svensk familj hittas gasmördad. Som vanligt finns det många trådar, mycket tänkvärt speciellt om vad människor är beredda att göra för att få en plats i solen men också som vanligt så sjabblas kärnan av historien bort.

Jag är glad att det här är den sista filmen i serien. Jag är glad för att den här filmen var den sämsta, för att jag lyckades ta mig igenom nio timmar av halvkass svensk kriminaldrama, för att det är över nu. Kommer det fler filmer så säger jag nej tack, då hoppar jag över. Nu räcker det liksom.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE RETURN OF SWAMP THING

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DC Comics seriehjältefigur Swamp Thing heter på svenska Träskmannen. Här är han tillbaka, grönare, slemmigare, mer heroisk och med ljusare röst än någonsin.

I filmen Swamp Thing (från 1982) händer nåt tokigt med doktor Alec Holland. Han hamnar mitt i ett genetiskt experiment och blir nånting på ytan fullständigt inhumant, hälften människa, hälften träskman.  Nu är han alltså tillbaka och ska rädda medmänniskor från ett annat träskmonster, något som ser ut som en dåligt påhittad figur från Jedins återkomst, nån typ av monster med en kladdig skinntrumpet i ansiktet.

Heather Locklear som under åren 1981-89 gjorde stor succé världen över som Sammy Jo i TV-serien Dynastin tyckte att det var ett bra karriärssteg att tacka ja till huvudrollen i denna träskfilm. Jag undrar hur hon och hennes agent tänkte där.

Alltså, det finns inte mycket vettigt att skriva om den här filmen. Den är hästlängder mer underhållande att titta på än Catwoman, men det säger ingenting. Den är klantigt filmad, ocharmig, det är fullkomligt vidriga barnskådespelare med och träskmannen talar korrekt artikulerad engelska med nästintill heliumröst vilken gör honom noll procent läskig och ger honom noll-komma-noll procent pondus.

Summa summarum är filmen i det närmaste genomusel men ändå, i jämförelse med Catwoman och Daredevil, så har den nåt. Jag vet inte vad men nåt som hindrar den från lägsta möjliga betyg är det i alla fall.

Filmen går att beskåda alldeles gratis på Voddler. Kom igen, do it!

Publicerat

FIRMAN

Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.

Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.

Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.

Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.

Ända tills nu.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.

Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.

154 minuter senare.

Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb.  Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.

Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.

Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.

Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.

Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.

1993:

2012:

Publicerat

MAGIC MIKE

Inte sedan en marskväll 1993 har jag skämts så mycket för det kvinnliga släktet som jag gör nu.

Jag fyllde 20 år 1992 och fick en present som kan ha varit på den översta halvan av min topp-tio-lista av sånt jag aldrig någonsin hade önskat mig: en biljett till Chippendales på  Konserthuset.

Chippendales. Amerikanska dansande män i stringkalsonger och hud som glänste av insmord olja och luktade som detsamma, fast i kombination med svett blir det mer som stanken av gammal bortglömd stekpanna. Jag vet det för i presenten ingick nämligen efterföljande fotografering. Jag med en chippendalare på varsin sida. Det blev ett minne för livet fast kanske inte på det sätt som var meningen.  Jag minns deras kladdiga kroppar, känslan av plastmänniska, den där sunkiga känslan av människor som gör precis vad som helst för pengar och dom svenska kvinnornas vrålande ringande i öronen.

Jag satt på min plats i Konserthuset och tittade mer på publiken än på åmandet och kråmandet på scen. Vuxna människor, vuxna kvinnor ur alla samhällsklasser stod upp och skrek som om dom inte druckit på ett decennium och dom halvnakna männen var ett glas vatten i Gobiöknen. Illande, panikslagna iiiiiiiihiiiiiii-skrik, ögon stora som tefat, salivsträngar som hängde som draperier ur mungiporna, trosor som kastades på scen. Det hoppades, dansades, suckades, trånades och jag satt där och undrade var fan jag hamnat. Vad är det här för grottmänniskor, var kommer dom ifrån, är det möjligt att kvinnor kan bete sig såhär? Jorå, det är det. Däremot trodde jag inte att jag skulle få vara med om det igen men jorå, igen, så blev det.

Magic Mike är en saga som vi sett så många gånger förut men då med kvinnor i huvudrollerna. I Burlesque var det Christina Aguilera,  i Striptease Demi Moore och i Showgirls Elizabeth Berkley som kastade kläderna för sin försörjning, i Magic Mike är det Channing Tatum, denna guds gåva till kvinnorna, som strippar loss inför skrikande tjejer som proppar kalsongerna fulla med gröna sedlar. Matthew McConaughey spelar hans chef och Alex Pettyfer Mikes polare som dras in i den här världen mer eller mindre självvalt.

Precis som med en ”konsert” med Chippendales så är höjdpunkten med denna film med nästannakna juckande snyggingar den kvinnliga publiken. Filmen är nämligen inte speciell alls. Det finns ingenting med filmen eller historien som jag inte sett förut och då jag inte lider brist på manlig hud i min närhet så har jag heller inget behov av att vråla mig hes i en biosalong så fort något sådant dyker upp. Men om jag ska göra nån form av snabbanalys gällande decibellstyrkan på kvinnoskriiiiiken i salongen så finns det många sexuellt frusterade tjejer-kvinnor-damer på Södermalm i Stockholm som inte har minsta problem med att sitta och svanka i en biofåtölj.

Jag skäms. Jag skäms fast jag vet att den enda jag bör skämmas för är mig själv. Jag skäms för att det sitter kvinnor i en biosalong som högt och bittert säger ”jaaaaa, sånt här får man ju aldrig hemma” fast jag vet att om den äkta mannen till vederbörande skulle börja strippa i vardagsrummet med latexstring juckandes mot en polisbatong så skulle hon knappast få vackra rosor på kinderna. Hon skulle skratta sig fördärvad och säga ”vafan håller du på med, har du blivit galen eller?”

Jag skäms av spegelscenen, när Matthew McConaughey ska lära Alex Pettyfer hur man gör när man tar av sig kläderna på ett sexigt sätt inför….engagerade….tjejer och jag skäms för en del av dansnumren som blir alldeles too much. Jag längtade efter min skämskudde, jag borde ha gapskrattat men det blev så pinsamt att jag svalde allt och satt mest och vände och vred på mig.

Varför gör en regissör som Steven Soderberg en film som Magic Mike?  Han kanske vill vända på frågeställningarna tänker jag, kanske vill han visa att en kvinnas reptilhjärna knappast skiljer sig alls från en mans? Han kanske gjorde den för att han gillar Channing Tatum och ville ge honom en roll att bita i på riktigt efter patraskfilmen Haywire? Han kanske gjorde det för att han….kunde? Personligen tycker jag nämligen att filmen är så pass ointressant att jag har svårt att tänka ut något logiskt svar på mina tidigare frågor. Filmen hade kunnat funka om den var lite charmigare men killarna tar sig själv på ett sånt jävla allvar att det är svårt att liksom skala av den och se filmen för vad den är, vad den nu är.

Jag gillar Channing Tatum och jag gillar honom inte mindre efter det här. Han har en unik förmåga att vara värsta skitsnygga killen men ändå kännas som den vanliga grannsnubben, lite som en manlig motsvarighet till Sandra Bullock. Lyckas man fixa en roll som Magic Mike med hedern i behåll då är man fanimej bra och Channing Tatum ÄR bra. Tyvärr tycker jag precis tvärtom om Matthew McConaughey nu. Jag har inte haft några större problem med honom förut men nä, det räcker, det går bara inte. Jag kan inte se honom såhär, det är alldeles ovärdigt. Han luktar genom duken, han stinker desperado och gammal chippendalesolja och beter sig och ser ut som en man gjord av plast.

Plastmän är sällan trovärdiga. Jag litar inte på felfria snubbar. Dressman-män, Elloskillar, Calvin Klein-modeller, människor som ser ut som Kendockor och utstrålar hårdplastpersonlighet är totalt ointressanta både i verkligheten och på film. Det är på den gärdsgården Channing Tatum sitter och dinglar med benen. Han trillar inte bakåt, han trillar inte framåt, han sitter bara där och ler med sin perfekta sixpack och jag skulle kunna bjuda hem honom, dricka en massa sprit och sjunga Singstar en halv natt. Den känslan får jag och den känslan är skön. Inte sann, men skön.

Publicerat

BLODSHUNGER

Inget mänskligt lever för evigt. Så sant, även om många har svårt att förlika sig med den sanningen. Jag erkänner, jag är en av dom som har väldigt svårt att acceptera att allt måste ta slut. Att bli vampyr skulle vara en bra bot på detta.

Den här Tony Scott-filmen är mer lik något av David Lynch än den Tony Scott som vi känner till nuförtiden. Visst, det är snabba klipp men det är suggestivt, mörkt och klippen pendlar mellan så olika scener att det blir lika tokigt som att försöka klippa i plåt med en tygsax. Det skär sig, det blir stundtals mer konstfilm än skräckdrama men å andra sidan andas filmen väldigt mycket 80-tal (den är gjord 1983) och med det kommer också charmen som jag gillar så mycket.

Catherine Deneuve är så vacker och skönt speciell som vampyren Lady Miriam. Hon har en look som skulle platsa i Robert Palmers Addicted to love-video med läppstift, knytblus och allt. David Bowie minst lika perfekt i rollen som hennes man John. Han är underskattad som skådespelare tycker jag, han har verkligen ett ansikte som gör sig på bild och som är ofantligt tacksam att sminka. Sen har han nåt lite läskigt över sig också, nåt mystiskt, nästan övernaturligt vilket gör honom ännu mer rätt här. Miriam har nämligen tröttnat på honom och när hon slutar dricka hans blod har han bara ett dygn kvar att leva. Desperat söker han hjälp hos Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon) och hon har – fullt förståeligt – grymt svårt att tro på hans vampyrberättelse.

The Hunger bjussar på en hel del vacker musik men också  sånt som jag skulle kategorisera mer som oljud. Det visas också en hel del 80-talshud, bröst som faktiskt rör sig till exempel. Sånt känns numera som en i det närmaste utrotningshotad företeelse.

Alltså, den här filmen har nåt. Jag kan inte beskriva exakt vad för jag vet inte, den är liksom inte bra, inte snygg, inte udda nog att bli intressant men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att stänga av eller snabbspola. Den har bara en känsla som jag tror att man antingen sugs in i eller avskyr. Kanske är det min kärlek för 80-talsfilmer som genre som gör att jag inte sågar den här rätt av, kanske var jag bara på rätt humör, kanske gillar jag Susan Sarandon utan BH och lesbiska vampyrhistorier lite mer än jag från början hade trott.  I don´t know, nåt är det.

Sågas ska det inte men ej heller hyllas. Att ge en knepig film som denna en medelmåttig trea känns också fel, så bra är den inte. Men en stark tvåa, en kringelikrokig tvåa skriven med rosa 80-talstypsnitt (a la förtexterna till Drive) är den helt klart värd.

 

Publicerat

BRÖLLOPET

Här är det lätt att bli lurad känner jag.

Vid första anblicken är Bröllopet en såndär typisk hollywoodsk bröllopsfilm, en sån som Jennifer Lopez borde ha varit med i, eller Kate Hudson, typ. En såndär film där alla är snygga och stråkarna spelar på alla våra mest romantiska känslor och det finns nån svinrik släkting i bakgrunden som inte tycker att en räkning på 15000 dollar för krämfärgade rosor är nåt att höja på ögonbrynen åt.

Nu är inte Bröllopet en sån film, inte alls faktiskt. Bröllopet är mer av en indiefilm, nåt som Wes Anderson hade kunnat filma med vänsterhanden. Det är unga smala män i farbrorkläder, det är hipstermustascher och lågmält plinketiplonkmusik och folk som pratar så snabbt så  att man inte ska hinna tänka efter hur ytligt allt det där djupa snacket egentligen är. Det handlar om manlig vänskap, om olycklig kärlek, om att vara lite fel, om längtan och om den där känslan av att ge sig fan på nåt och genomföra det.

Jag vet inte riktigt under vilken tidsperiod den här filmen ska utspela sig och det kanske inte spelar någon roll egentligen, det som spelar roll är att karaktären Sam Davies (Michael Angarano) är ett riktigt pain in the ass. Han har en röst som får min hjärna att vilja tömma sig själv på innehåll och extra illa blir det eftersom jag tittar på filmen på datorn med hörlurar. Sen att Uma Thurman ska vara denna lilla pratglada ekorres ex-flickvän, haha, aldrig i fucking LIVET att hon skulle vara det. Jake Johnson (Nick i New Girl) är den enda jag inte retar mig på i hela filmen, alla andra är jättejobbiga och icke trovärdiga alls.

Nu är inte filmen så usel att den är otittbar – tyvärr. Jag kunde inte förmå mig stänga av, jag trodde hela tiden att det skulle vända, att den skulle bli bra – eller åtminstone bättre – men näpps, det blev den inte. Den höll sig på en svag tvåa rätt igenom.

Suck. Uma Thurman. Det är svårt att se henne såhär och ha Kill Bill i bakhuvudet. Hon har verkligen passerat bäst-före-datumet, OM det nu inte blir en Kill Bill 3 för då tror jag på henne igen.

Publicerat

TIMECRIMES

Ett par av mina filmbloggarkollegor kämpar på med sina årstopplistor och det är alltid väldigt intressant läsning.  På varenda lista finns det filmer jag sett som jag gillat, som jag inte gillat eller glömt bort och ibland dyker det upp filmer som jag inte hört talas om alls och då hugger jag som en kobra. Både dagens och morgondagens film har jag hittat på Movies-Noirs topplista från 2007 och dagens film, den spanska  Timecrimes, hade jag inte hört någon ens viska om.

När jag tittar på postern förväntar jag mig en skräckfilm. När jag börjar titta på filmen förväntar jag mig en thriller och den känslan håller i sig en kort stund innan den andas skräckis igen. Sen blir det komiskt, sen spännande, sen slapstick och sen bara….konstigt. Timecrimes är helt enkelt en mycket underlig film.

En beige man vid namn Héctor (Karra Elejalde) lever med sin fru i ett hus. Han sitter i sin solstol och tittar i en kikare och känns som urtypen av en träig äkta man. Varför han tittar i en kikare förtäljer inte historien men han ser något skumt, en ung kvinna i röd tröja som tar av sig den och blottar brösten. Så när frun åker iväg en stund tar han sin kikare och beger sig upp i skogen på jakt efter lite spänning i livet kan jag tro.

Héctor hittar kvinnan och han ser en man med blodindränkt gasmask lindad kring ansiktet som hugger honom i axeln med en sax. Héctor flyr, han springer för livet och istället för att springa dom hundra (?) metrarna till hemmet och tryggheten så springer han åt andra hållet, ännu längre in i skogen. Svindumt tycker jag men vad ska han göra, det måste ju bli en film av det här trasslet.

Det blir en film, en konstig en men vilken genre det är har jag inte den blekaste aning om. En tidsmaskin är nån form av central figur, så mycket kan jag säga.

Det här är ingen film som hade letat sig upp på min favvolista från 2007, inte på någon lista alls för den delen. Jag tycker däremot att regissören och manusförfattaren Nacho Vigalondo ska ha en hel drös med cred för mod och kreativitet. Att han missat den lilla delen av en film som kallas slut kan jag bortse lite ifrån. Betyget kan det dock inte. Med ett genomarbetat och vettigare slut hade filmen landat på den trea den hade resten av speltiden men sista kvarten sänks betyget till en svag etta. Jag tror helt enkelt att luften gick ur den gode Nacho.

 

Publicerat

JACK AND JILL

Tyvärr Adam Sandler. Jag är ledsen, men det här går bara inte.

Vad är det med den där blå färgen och dig? Den här postern ser ut precis som den där andra filmen med dig, den där som inte är så bra om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, ja, du vet den där fjärrkontrollsrullen – Click.

Och vad är det med dig och detta eviga pikande? Är det kul? Ja, det kan vara det om det görs med värme (som i Grown ups) men i den här filmen blir det inget annat än ren och skär vuxenmobbing. Svårskrattat tycker jag, eventuella fniss fastnar i halsen som en stor torr jävla knäckebrödstugga och jag tycker bara du är plump. Egenkär och plump på ett ganska osexigt sätt.

Är du så jävla snygg och perfekt själv egentligen? Okej, din tvillingsyster i filmen är ingen promenad i parken att umgås med men ger det dig rätt att behandla henne som skit? Och framförallt – är det humor att beskåda detta? Vem säger att det är ditt sätt att vara på, ditt sätt att prata, klä dig, umgås, äta, sova som är det rätta? Fan, du har en unge som tejpar fast levande hamstrar på sin egen rygg och du tycker att det är din syster som är äcklig för att hon svettas när hon sover. Jag fattar inte. Borde jag fatta? Borde jag skratta? Jag blir inte klok på det här. Jävla skitfilm alltså.

Att det är humor i den högre filmskolan att se vanliga kvinnor bete sig som vanliga kvinnor visade tjejerna i Bridesmaids. Tjejerna. I. Bridesmaids. I Jack and Jill finns det inga roliga kvinnor. Det finns en fager Katie Holmes som beter sig som en avtrubbad nickedocka när hon ständigt leende och tyst pratande är den tokiga familjens nav. Så snäll, så beskedlig, så lågmäld, så vacker, så smal och välklädd, så ständigt korrekt och aldrig utstickande – så perfekt kvinnlig i Adam Sandlers värld. Sen finns det Jill, Jacks tvillingsyster, den komiska karaktären i filmen som såklart inte spelas av en kvinna utan av Adam Sandler själv.

När Lillian, Maya Rudolphs rollkaraktär i Bridesmaids, bajsar på sig mitt på gatan iklädd brudklännning så är det roligt som fan. Hade Lillian spelats av en man hade scenen inte funkat alls lika bra. Det är roligt när en kvinna pinsamhetsbajsar just för att det sällan får synas på film men om en kvinna gör pinsamt roliga saker men kvinnan spelas av en man så förtas en del av poängen.

Jill hade funkat mycket bättre om hon hade spelats av en kvinna. Jill i den här filmen är bara Adam Sandler i klänning och lösbröst. Hon blir ett hån mot kvinnor, någon det ska skrattas åt istället för med. Adam, du och din regissör skulle ha litat på att fanns kvinnor roliga nog att klara av den här rollen. Du kunde ha klivit ett steg tillbaka, hållt käften med ditt manhaftiga fulpikande, slutat se dig själv som guds gåva till kvinnorna och filmen hade blivit rolig. Ja, faktiskt, den hade kunnat bli det med lite mindre av dig och ditt orerande i bild.

Fan Adam, jag gillar ju dig. Jag behöver inte ha tre promille i kroppen och stå vid en bardisk med armen runt dig för att erkänna det. Jag tycker du är jättebra men även solen har sina fläckar och du behöver en laserbehandling för att ta bort dina nu. Hitta tillbaka till din överdrivna kiss-och-bajs-humor som du ändå behärskar med viss form av finess eller förnya dig helt. Jack and Jill tänker jag förtränga och istället se fram emot nästa sommar och Grown ups 2.

(Det höga betyget är tack vare Al Pacino. Tack och lov för en skådespelare som kan spela över med självdistans.)

Publicerat

AVALON

Roxy Musics fina låt Avalon är jordens nostalgikick för mig men det är också ett bra namn på en film, bra mycket bättre än After Eight som det skulle ha hetat om inte en viss chokladbit satt sig på tvären.

Det är lika uppenbart att låten Avalon kommer spelas i denna film som att Sweet home Alabama spelas i filmen Sweet home Alabama eller Roy Orbison´s Pretty Woman i filmen Pretty Woman, men det hör inte riktigt hit, inte nu i alla fall.

Avalon hade världspremiär på Torontos filmfestival i september 2011 och där vann den kritikerpriset för bästa debutfilm. Innan detta var filmens regissör Axel Petersén mest känd för att ha spelat rollen som Berit i filmen Cornelis. Johannes Brost däremot, han var Joker i Rederiet, han var slingade Lennart i Black Jack och mästare på charader i Gester med gester men framförallt har jag under hela min uppväxt via tidningsartiklar och löpsedlar fått känslan av att han var ett partydjur. Rollen som Janne i den här filmen känns på nåt sätt som skriven för honom och kanske är det därför han är så himla bra? Han kanske inte spelar, han kanske inte behöver det? Han kanske bara….är?

En påkostad nattklubb ska öppnas i Båstad och festfixaren Janne ska hålla i spakarna. Han har precis blivit av med en fotboja, livet leker så smått och han tror verkligen på den här grejen. Men så händer en grej som förändrar det mesta.

Grejen som händer, det handlar om ett dödsfall, är det centrala i filmen. Bihistorien, den som handlar om personen som dör och dennes närstående skulle jag vilja se, där finns en väldigt intressant film begraven. Historien om Janne bryr jag mig inte nämnvärt om. En rackig halvgammal gubbe med dyra skjortor och flådigt leverne som han inte har ekonomi för, njä, det känns inte alltför spännande faktiskt. Jag tycker inte filmen är dålig, nejdå, den är bara inte så engagerande. Dessutom är slutet ett rent hån.

Tummen upp för Johannes Brost, tummen upp för Bryan Ferry, tummen ner för att den mest intressanta delen av filmen sjabblas bort och tummen åt både höger, vänster, upp och ner för juryn i Toronto. Jag fattar inte hur dom tänkte men visst är det kul med en svensk film som får uppmärksamhet utomlands även om jag inte riktigt förstår varför.

Fripps filmrevyer har också sett filmen. Här finns hans recension.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Andra kriminalfallet

”Han kan ju bara ha plockat dom på Facebook, på Eniro eller var som helst.”

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag hyrde fortsättningen av Den fördömde, kanske har jag fått en släng av masochism på äldre dar.

Sebastian Bergman i Rolf Lassgårds skepnad, han som tar fram gärningsmannaprofiler åt polisutredningar och däremellan sätter på halvtrasiga medelålders kvinnor, är tillbaka och den här gången har han en seriemördarvåldtäktsman på halsen, en man som handplockar sina offer på ett rätt udda vis. Mördaren har alltså inte gjort som citatet här ovan säger (sagt av Christopher Wagelins polisman Billy) vilket är så dumt att klockorna stannar. Sen när blev ENIRO ett socialt medie? Är manus skrivet av en åttioåring i total avsaknad av datorvana? Nej just det, manus är skrivet av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth och därför är mina krav rätt höga. Jag förväntar jag mig inte blaj som citatet ovan, jag förväntar mig inte dom torftiga dialoger som denna film presenterar, jag förväntar mig inte att bli SÅ besviken som jag blir på det här.

Bara det att Niklas Falk spelar elaking – igen. Suck. Han är en bra skådespelare men återigen, snälla, för faaaaan, kan inte du/ni/dom som jobbar som rollbesättare tänka liiiite utanför lådan och ge skådespelare en chans att byta fack och och att få oss som tittar en chans att inte redan till förtexterna kunna klura ut slutet och eventuell twist.

Jag hoppas på att den här ”serien” slutar i och med detta andra kriminalfall. Han jag såg filmen med hoppas på tio avsnitt till och pratar om Lassgård i sömnen. Tänk så olika det kan bli.

Här finns filmen.

Publicerat

DRÅPET

En otrogen gymnasielärare. En bedragen fru. En ung älskarinna och vänsteraktivist. En ihjälkörd polis. En sörjande änka.

Det här är en T R A G E D I åt vilket håll man än ser på historien. Det finns inga vinnare, inga goda människor och heller inga alltigenom onda. Kanske är det såhär människor beter sig under press, kanske är det såhär det funkar när en lärare går ut i massmedia och säger sin mening och meningen vinklas aningens fel. Kanske är det såhär det blir när det finns en uttalad sanning men inte mod nog att stå för den och säga den högt. Kanske är det precis såhär relationer ödeläggs varje dag året om överallt i världen. Någon dör. Någon lämnar. Någon bedrar och för bakom ljuset. Någon velar. Någon fastnar i hat.

Det finns så mycket med den här danska filmen som lockar till eftertanke och som borde kunna sätta sig som en bläckplump i handflatan men den lyckas inte fånga mig. Jag somnade ganska fort under första tittningen men gav den en ny chans när jag var piggare. Då började jag gäspa och att ligga ner i soffan lockade mer än att sitta upp. Att dra filten över mig och powernappa kändes som ett bättre val än att se filmen ända till slutet. Men jag såg den klart och jag satt upp och var vaken hela tiden men jag gjorde det under självtvång.

Jesper Christensen spelar filmens Carsten, läraren, den otrogne äkta mannen. Han spelar 50-nånting men ser ut som 60 plus plus. Vad den yngre före detta eleven Pil ser hos honom är för mig en gåta. Den uttråkade hustrun (i Pernilla August gestaltning) har all anledning att vara less på livet för att vara gift med Carsten känns lika spännande som att säga ja i kyrkan till en rulle kräppapper.

Jag antar att det är iakttagelser som dessa som gör att filmen blir alltför otrolig för att jag ska kunna ta den till mig. En film som denna behöver hundraprocentig verklighetsförankring för att fungera till max och åtminstone EN rollfigur som känns sympatisk.

Hade jag varit 1,5 år hade jag stoppat nappen i munnen och somnat om. Nu gör jag detsamma – men utan napp.

Här finns filmen.