Kategori: Betyg 2

Publicerat

STUDIO SEX

Min absoluta favoritbok av Liza Marklund är Studio Sex, den klår till och med Gömda.

Studio Sex läste jag i ett svep under ett dygn, ett dygn under vilket jag egentligen inte hade tid att läsa. Men ibland blir det så, ibland fastnar jag för en bok som liksom skriker på min uppmärksamhet som ett utsvultet barn och då är det bara att ta fram flaskan och mata – eller läsa som i det här fallet. Och jag läste å läste och imponerades svårt av både historien och bihistorien som vävdes samman i ett där och då helt perfekt slutresultat. Jag förstår att det inte är enkelt att göra film av detta. Jag förstår att just bihistorier och speciellt sådana som utspelar sig i en annan tid på en annan plats är i superkniviga att få till så att eventuell twist inte glöms bort, avslöjas för tidigt eller schabblas bort helt.

Att titta på Studio Sex objektivt är omöjligt för mig. Det går inte. Jag kan inte. Frågan är om det ens är möjligt, om jag ens borde försöka. Jag tror inte det. Många av oss som läst Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon har ju gjort det innan filmerna kommer så jag är definitivt inte ensam om mitt problem och just i det här fallet känns det verkligen som ett sådant. Som ett PROBLEM.

Malin Crépin är helt okej som Annika Bengtzon. Mer eller mindre okända skådespelare används i biroller och det är befriande skönt att se och absolut inget som hamnar på min minuslista . Ändå blir det liksom inte bra och den här filmen är klart sämst av dom tre som släppts trots att grundmanuset – boken – är den mest välskrivna och mångbottnade. Eller så är det just det. Bra manus kan inte behandlas som snabbmat. Studio Sex hade behövt vara 15-20 minuter längre för att alla delar av historien skulle ha fått tillräcklig plats och nu gnäller jag inte bara för att gnälla, jag gnäller för att dom som såg filmen tillsammans med mig – och som inte läst boken – faktiskt inte förstod alla turer i filmen. Jag själv blir mest ledsen på när bra böcker slaktas på det här sättet. Den här förbaskade slit-å-släng-mentaliteten som genomsyrar allt från soffor och musik till nylonstrumpor och filmer nuförtiden.

Studio Sex handlar om unga tjejer som hamnar tokigt i tillvaron, om politiker som utnyttjar sin position i samhället, om narcissistiska män med skev självbild, om att pengar styr, om rädslor, om mod, om vägval och problemlösning på hög personlig nivå. Filmen hade kunnat bli så jävla bra. Nu blev den inte det. Läs boken istället.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: V FÖR VENDETTA

Alan Moore skrev och David Lloyd illustrerade V for Vendetta, en tecknad serie som publicerades 1982-1989. Jag har inte läst serien men nånting säger mig att historien fungerar betydligt bättre i pappersform än i filmformat för filmen är i långa stunder  fullkomligt obegriplig.

Nej, våld löser ingenting så slå mig inte nu, jag har inte läst serien säger jag ju. Det finns ingen anledning att ta fram tortyrredskap och glödande kol, jag kommer inte tycka bättre om filmen för det men jag har förstått att många som läst serien verkligen uppskattar filmen och kanske är det så, det ena krävs för att det andra ska funka och det är ju toppen, finfint, allt gott men för en icke invigd så…I´m sorry men nej.

Wachowski-bröderna har skrivit manus till filmen (snubbarna bakom Matrix alltså) och James McTeigue har regisserat (han var assisterande regissör på Matrix-filmerna) och här har gänget återanvänt det sämsta med Matrix: Hugo Weaving.

Hugo Weaving har inte gjort någon enda insats i filmhistorien som fått min puls att öka det minsta och i V för Vendetta bär han dessutom mask genom hela filmen. Just detta faktum stör mig nämnvärt men hans teatrala röst får mig att sitta och vänta på det väsande ”Miiiister AAAAAnnnnnderssson” som såklart aldrig kommer. Och varför betala en massa pengar för att anlita Hugo W om han ändå ska ha mask? Det är ju bara att lägga på hans röst som en voice-over, det låter ju ändå som om detta är gjort och då kunde dom ha gett en centrumalkis några avlönade arbetstimmar bakom den där Buttericksmasken som för övrigt ser ut som Svenne Hedlund som rökt på tok för mycket bris.

Vi hamnar i ett dystopiskt framtida England där Adam Sutler (John Hurt) är nån slags bitter, butter och elak diktator som infört utegångsförbud och sätter homosexuella i fängelse. Evey Hammond (Natalie Portman) glömmer av klockan en kväll och trotsar utegångsförbudet, hamnar i knipa och räddas  av en man med mask som heter V. V är en hård man vars mål är att hämnas på den diktatoriska staten som förstört hans liv och han vill att Evey hjälper honom (fast han visar det på rätt konstiga vis).

Natalie Portman är precis som vanligt jättebra. Hon kan göra storverk av ingenting och jag tycker väldans mycket om henne. Det är ingen lätt roll hon har här, den pendlar mellan svår och apdum men hon fixar biffen, gör så gott hon kan och det räcker långt. Men resten, oooaaaaaa, resten. Jag orkar inte mer. Jag begriper inte filmen och den där masken är ful. När det gäller seriehjältar-på-film-genren så gör jag tummen upp för färgglatt och barnsligt och tummen ned för svårmod och gråskala. V för Vendetta får mig att göra väldigt mycket tummen ner, men bara ena tummen.

 

Publicerat

Hobert-helg: ÅLDER OKÄND

Oj oj oj vilken RARITET jag grävt fram nu!

I oktober förra året recenserade jag i stort sett hela högen av Richard Hoberts samlade verk med två undantag: filmen Harrys döttrar och TV-serien Ålder Okänd. Nu har jag alltså hittat den sistnämnda på DVD, tre delar som tillsammans landar på en speltid på 148 minuter och hade jag haft löständer hade dom klapprat i takt med hjärtslagen och det hade låtit som värsta flamencon kan jag lova. Därför kommer återigen en helg att vigas åt Richard Hobert här på bloggen. Filmen Gänget från 1978 är kvar att se men den är stört omöjlig att få tag på så jag blundar lite för den och ser mitt hobertska grävande som komplett i och med morgondagens recension.

Händerna, den första filmen i Hoberts filmserie De sju dödssynderna, gjordes 1993 och Ålder okänd visades på TV två år tidigare men det mysiga i kråksången är att flera skådespelare som jag känner igen så väl från Hoberts filmer är med redan här – med Sven-Bertil Taube i spetsen.

Denna Sven-Bertil Taube! Hade jag varit tolv år gammal hade jag varit utåtagerande och skrivit  ÅÅÅÅÅ SVENNE-B, KJAAAAAAMIZ med nåt gulrosa blinkande typsnitt med små blommor och fjärilar som en krans runt orden men nu är jag trettionio och svårt imponerad, då blir det liksom andra grejer. Det blir lite mer av en tyst hyllning, det blir ett torrt konstaterande att jag under många av filmens 148 minuter hade somnat och snarkat både högt, hårt och gott om det inte varit för just Sven-Bertil Taubes och hans fenomenala närvaro. Han glider runt på det där skumma sjukhemmet där en läkare vid namn Kurt Retke tror sig ha hittat lösningen på åldrande (det finns i vattensköldpaddornas hjärnor) och han har injicerat detta i sig själv OCH i en grupp av samhällets högdjur som betalat grova pengar för en chans till evig ungdom. Men nåt har gått fel och åldrandet skenar – fast åt fel håll – och Retkes gamle vän läkaren Peter Wall (Taube) infiltreras i detta genetiska mayham.

Glider var det ja. Doktor Peter Wall glider fram i festkostym med en look som hade fått Sean Connerys James Bond att titta avundsjukt med en tår i ögonvrån, han glider ner i vattnet efter bastun alldeles naken och han gör detta med imponerande självklarhet och han glider in i varenda scen som att han ÄR denne Wall. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Sven-Bertil Taube är en av dom mest begåvade skådespelarna detta land någonsin sett och det är själva FAAN att han inte spelat med i fler filmer. Bra på engelska är han också, ingen pinsamt uttalad svänggelska här inte.

Den här serien/filmen pendlar mellan att kännas klurig, lite äcklig och spännande och att vara något i total avsaknad av budget. Den där ruggiga Babels hus-känslan jag får under den första timmen försvinner ganska fort in i den andra och när dom där 148 minutrarna gått blev det en rätt vattnig soppa av det hela. På ett sätt är det synd, på ett sätt helt okej. Hobert kan bättre, alla är vi barn i början (utom möjligtvis Svenne-Berra) och trots att det blev lite blaj av det hela så är jag på ett personligt plan mer än nöjd att äntligen ha fått sett detta och stillat min nyfikenhet.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Första kriminalfallet

När den här filmen ramlade ner i mitt brevinkast, fint förpackad i ett Lovefilmkuvert, då blev jag väldans perplex. Vad är det här? Har jag klickat fel eller vadå? En film om den sextonårige försvunna Roger, en film om Västerköpingspolisen med Torkel Höglund (Tomas Laustiola) i spetsen och den trasige kvinnotjusaren och gärningsmannaprofileraren Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) som filmens absoluta huvudperson.

Rolf Lassgård + svensk polisfilm = varför har jag velat hyra denna? Jag minns inte och det är jobbigt men jag stoppar ändå filmen i spelaren och DÅ minns jag. Regi Daniel Espinosa. DÄR var orsaken.

Jag la upp den här på hyrlistan efter att jag sett Safe house på bio. Daniel Espinosa är en intressant regissör och med tanke på det lyckade Snabba cash-resultatet tänkte jag (nog?) att vem skulle kunna göra en ordinär polisfilm spännande och sevärd om inte han. Så hamnade Den fördömde i min brevlåda och vidare in i mitt medvetande, lite långsökt kan man tycka men långsökt i dessa sammanhang behöver inte vara fel – OM det nu inte är så att Rolf Lassgård är ett fejs på fodralet vill säga.

Jag fastnar lite i den grejen tyvärr. Filmen puttrar på och det är inte SÅ pjåkigt, Hans Rosenfeldt och Mikael Hjorth har skrivit manus och dom är gamla duktiga rävar om sällan misslyckas (hallå, Rosenfeldt skrev Bron!) men varför varför varfööööör måste det gå sån tråkig inflation i skådespelare, varför MÅSTE samma gamla uvar vara med jämt? Rolf Lassgård som huvudrollsinnehavare gör inte att filmen hamnar på mitt pluskonto och jag är tämligen övertygad om att det finns många svenska gladtjocka svettiga män i övre medelåldern som hade kunnat få Lassgårds roll men nejdå, ICKE, det ska vara som det alltid har varit, punkt och amen på det (jag måste dock tillägga att mitt filmtittande sällskap inte höll med mig om detta, för honom var och är Lassgårds närvaro en ren njutning men jag väljer att skriva detta inom parentes då jag inte tar så allvarligt på just DEN åsikten).

Så för mig är manuset okej och skådespelarna har överlag en hel del övrigt att önska (en del typ JÄTTEMYCKET). Daniel Espinosa då, räddade han den halvsega flintasteken? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

Daniel Espinosa har ett sätt att framåt-och-bakåt-klippa/filma som gör mig skitirriterad. Om en scen börjar och saker händer så klipper han in skeenden från nästa scen i den just pågående scenen och det gör att all eventuell spänning/fokus från aktuell scen försvinner. Det blir bara hattigt. Jag trodde att det var en barnsjukdom, något som skulle växa bort ju fler filmer Epinosa fick göra men istället verkar han ha gjort detta till sitt signum. Sen ÄR det svårt att göra en mumsig mysig lördagmiddag av en flintastek alldeles oavsett såser och andra tillbehör.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

NOBELS TESTAMENTE

”Från producenterna av Millenium-Trilogin”, så står det på filmaffischen, så säljs filmen in. Intressant det där.

När Liza Marklunds första bok Sprängaren blev film 2001 gjordes ett i mina ögon superfatalt misstag: Colin Nutley fick regissera filmen och som ett brev på posten fick Helena Bergström huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon. Jag tror alla som har läst böckerna kan hålla med mig om att bokens Annika är väldigt långt ifrån filmens Annika och att Helena Bergströms kändisskap är problemet som ligger där emellan.

Tänk om dom rollbesatt annorlunda redan då, tänk om dom gett en någorlunda okänd skådespelerska chansen och därmed också gjort bokens huvudperson rättvisa. Så blev det inte och två år senare var Nutley/Bergström på´t igen med nästa bok, Paradiset, men efter det tog det slut. Det blev tyst som i graven. Böckerna fortsatte sälja som smör men några fler filmer blev det inte, inte förrän nu.

Fyra filmer kommer under 2012, varav Nobels testamente är den första, regisserad av Peter Flinth. Annika Bengtzon spelas nu av Malin Crépin, ett val som känns betydligt mer klockren än det förra. Björn Kjellman och Leif Andrée i återkommande biroller gör inte heller ont. Just den här boken har jag inte läst och kan alltså inte jämföra historien på detaljnivå men filmen är föga spännande. En kvinna blir mördad mitt på dansgolvet på Nobelfesten bara några meter från Annika Bengtzon och som nån slags nyckelvittne förbjuds hon att skriva om det som hänt. En journalist som inte får skriva är som en sångerska som får talförbud men Annika jobbar på lite ”alternativt” med redaktionens goda minne. Hon kör research, letar upp info om den döda kvinnan och hamnar – såklart – i händelsernas centrum.

Vilka är det då som förväntas se, hyra och köpa den här filmen? Är det Beck-folket? Är det Maria Wern-fansen? Är det dom som idogt väntar på att nåt vettigt ska göras med Camilla Läckbergs romaner? Är det tyskarna? Om jag tänker efter så det knakar, om jag tjongar till med en gissning så vild att mitt hår krullar sig så det ser ut som Elisabet Höglunds, om jag verkligen försöker sätta mig in i situationen att JAG var den som skulle sälja in den här filmidén till konsulenter och sponsorer och då förväntas kunna svara på frågan, alltså helt oavsett anledning så skulle mitt svar inte kunna bli annat än ett ljummet kraxande jag vet inte.

Att böckerna har en stor läsekrets förstår jag, det är relativt välskrivna böcker, skönt enkla att läsa i hängmattan, på flygplatser och den där kvarten innan man somnar en vardagkväll. Men filmerna. Ahuuummmm. Jag vet faktiskt inte.

Nobels testamente har en aura av löpandebandkänsla över sig, precis detsamma som vissa Beck-filmer har. Kanske beror det på att jag ser så väldigt mycket film, kanske beror det på att jag är överkänslig för smitvägar och plastighet, kanske beror det på att manuset inte är välskrivet nog men slutresultatet duger inte. Har man inga som helst krav, tycker man att alla-pratar-svenska i kombination med en ytlig deckargåta är gott nog för en filmkväll – precis som jag kände alldeles nyss – då duger filmen absolut men den behöver glass, latte, skön filt, fluffig kudde och möjlighet att ta en powernap som frivilligt tillval.

Det kommer alltså fem till filmer i serien, jag är inte direkt sådär jättepepp på dom men samtidigt känner jag mig själv. Håll koll efter Studio Sex, Den röda vargen, Prime Time, Livstid och en Plats i solen, dom lär dyka upp här på bloggen vad det lider.

Publicerat

ZOMBIE HONEYMOON

Jag tänker ”för satan, vad håller jag på med” ganska så direkt när filmen kör igång. Jag tänker samma tanke ungefär femtio gånger till innan filmen är slut.

Ett nygift par, störtkära, pussiga och puttinuttgulliga, tvingas vara med om det som är alla nygifta pars största fasa: den ene blir en zombie.

Oftast brukar det ta några år och några inpruttade mysbrallor senare men här går det undan. Filmen är bara 83 minuter och förtexterna så söliga att det känns som tio totalt bortkastade minutrar så det finns ingen tid för karaktärsfördjupning. Vad snackar jag om förresten? Karaktärsfördjupning? Vem behöver sånt? En sånhär film ser man bara om man längtar efter slafs. Mycket slafs.

Paret Danny (Graham Sibley) och Denise (Tracy Coogan) gifter sig *schvipp* den nyblivna frugan försöker suga av den nyblivna maken i bilen *schvipp* det badas på stranden *schvipp* det dyker upp en halvdöd människa som spyr svart jox på den nyblivne maken *schvipp* maken typ….”dör” *schvipp* maken är zombie *schvipp* det är inte så kul att vara nygift brud längre *schvipp**schvipp**schvipp*

Zombie Honeymoon är en usel film på många sätt men det är ingen etta. Den har effekter som är värda att vänta på även om dom är ganska få och sett till slutresultatet så ligger filmens speltid på pluskontot.

Jag orkade 83 minuter, jag hade inte pallat 85.

Publicerat

EN GÅNG I PHUKET

Det var en gång ett gäng svenska män som alla jobbade med och fick bra lön för att utöva sin hobby. Dom åkte till ett land långt borta för att utöva sitt yrke under en begränsad tid och det enda dom behövde göra var att få till ett slutresultat som inte gjorde någon besviken. Det sket sig kan jag säga.

I fredags kväll var det inte särskilt kul att vara svensk. Fotbollslandslaget fick spö i sin andra match, dom står fortfarande på noll poäng och har ingen hans att gå vidare i EM. Så långt är det piss men det finns faktiskt glädjeämnen. Det var en sjukt kul match att beskåda. Flera av spelarna gjorde sitt livs match och dom kämpade tillsammans som ett lag, krigade och slet. Nu räckte det inte ända fram och självklart är det trist men eftersmaken är ändå god på nåt vis. Precis samma känsla har jag efter att ha sett En gång i Phuket. Det är en film som saknar en hel del för att bli ens i närheten av en fullträff men maskineriet bakom, viljan och kämpaglöden är det inget fel på.

Lika mycket som jag önskade att Sverige hade fått en pinne med sig från englandsmatchen, lika mycket önskar jag att jag kunde ge En gång i Phuket ett godkänt betyg. Fotboll är liksom livet inte rättvist och filmkonst som bedömningssport en svår gren att bemästra. Peter Magnusson gör återigen en stark insats i den lilla plats i svensk filmhistoria som är vikt åt honom men för mig är det inte nog, inte den här gången.

Sommaren med Göran är en film jag återkommer till ibland, en otippad liten pärla som håller för många omtittningar. Historien har ett bra driv och filmen segar inte ur nånstans, allt flyter, den är både välskriven, välspelad, välregisserad och bjuder på ett slutresultat som värmer i magen. En gång i Phuket borde kunna ha blivit en lika skön upprepning men jag märker att jag går iväg och kokar kaffe utan att fundera på att pausa, jag går tillbaka och tittar på filmen igen, hämtar sedan kaffe och rotar efter nåt glömt stash med torra kakor. Omedvetet skriker kroppen efter socker, efter energi, efter nåt som håller mig sysselsatt och vaken. En film med fungerande aktiv handling behöver inga stimuli för att bibehålla mitt engagemang men här är det bra segt.

En gång i Phuket har två tongivande delar som är riktigt bra tycker jag: äktheten i skådespeleriet och musiken. Både den här filmen och Sommaren med Göran bjuder på något som vi är larvigt ickebortskämda med Sverige: en dialog som flyter precis som om skådespelarna pratat privat med varandra. Det händer så sällan att när det väl sker skulle jag vilja hänga som en fjäderboa runt halsen på Peter Magnusson och bara kramas. Det hör inte till vanligheterna att svenska manusförfattare får till den där rätt viktiga biten. Det är svårt, det kräver lyhördhet och är det något Peter Magnusson har så är det detta, både när det gäller manus och skådespeleri.

Alla filmens skådespelare är bra, till och med David Hellenius som jag i andra sammanhang har rätt svårt för. Susanne Thorson är också duktig och har fått oförtjänt lite uppmärksamhet för dom filmroller hon gjort dom senaste åren (i Cornelis, Gränsen, I rymden finns inga känslor och framförallt i Puss) och även här har hon hamnat i skuggan av Jenny Skavlans Gitte, vilket jag inte riktigt förstår.

Valet av musik filmen igenom förtjänar också en hel del plus i kanten (du kan lyssna på soundtracket på Spotify här). Låtarna sätter perfekt stämning i varenda scen och kanske speciellt dom första minutrarna av filmen då handlingen är förlagt till ett julskyltat och snögloppigt Stockholm.

Varför då bara en tvåa i betyg kanske du undrar? Ja, jag håller med, det känns lite konstigt, jag skulle gärna VILJA sätta ett högre betyg men magkänslan säger nej. Det finns ingenting av filmen som sitter kvar i minnet, det är noll procent chans att jag kommer att se om filmen, jag skrattade inte en enda gång och jag brydde mig inte särskilt om någon av karaktärerna. På alla dessa punkter skiljer sig Sommaren med Göran från den här filmen och därför fick Göran en stark trea och Phuket en medelstark tvåa.

Ikväll spelar Sverige mot Frankrike i en match som inte gäller ett jota för oss. En poäng mot England hade gjort en gigantisk skillnad. Att jag ger den här filmen en tvåa har ingen betydelse alls för Peter Magnussons framtida filma-eller-inte-filma. Självklart ska han filma mer, självklart ska han fortsätta skriva filmmanus. Inom lättsam-komedi-genren är han rätt ohotad i Sverige just nu och han kan åka hem från Thailand utan att skämmas det minsta, precis som svenska landslaget kan åka hem från Ukraina utan att skämmas om dom gör sitt allra bästa även ikväll.

Publicerat

SECONDS APART

Filmens början får mig att tänka på Reservoir dogs. Ibland behövs inte mer än en samling människor runt ett bord för att jag ska tänka på inledningen till Tarantinos film, den med den strålande dialogen. Att den är svintaskigt att  jämföra vilken film som helst med Reservoir dogs är en annan femma och den femman stämmer även denna gång.

Några polare sitter och dricker öl, dom snackar sport och brudar. Nån får ett infall och drar igång rysk roulette med riktig pistol och hux flux är alla döda. Så långt hade det kunna vara ett intro från vilken Tarantinofilm som helst men nix pix, så är inte fallet och alla mina tankar åt det-här-har-potential-att-bli-en-riktigt-skön-film-hållet får jag strax sopa under mattan.

Med Eurovisionsfinalen fortfarande i färskt minne kan jag inte se tvillingarna Seth och Jonah (Gary och Edmund Entin) som någonting annat än en skräckfilmsversion av dom sjungande glittrande irländska duracellkaninerna Jedward. Inte heller det är positivt för filmen.

Killarna i sig är duktiga skådespelare och med ett annat manus, eller någon annan bakom spakarna, hade det här säkert kunnat bli en riktig nagelbitare. Effekterna är bra, det är slafsigt och klafsigt och ofta går filmen utanför lådan med händelseförloppet. Jag har inte sett allt förut – och DET är bra – jag kan inte förutså allt som sker – det är också bra – men jag blir ändå aldrig känslomässigt engagerad. Pulsen går aldrig upp, jag ”håller inte” på nån, jag tycker inte om tvillingarna och hur jag än vrider och vänder på det så är det bara fjösiga pojkspolingar i jämförelse med Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons och Jeremy Irons) i Dubbelgångare.

Publicerat

RAMPART

Dave ”Date Rape” Brown (Woody Harrelson) är den korrumperade polisen personifierad. Han är en hårding, en lögnare, en missanpassad jävel som utnyttjar sin ställning som samhällets beskyddare för sin egen vinnings skull. Brown är även en kvinnornas man och har inga svårigheter att ragga upp nån snygging för en halv natt tillsammans.

Så blir Brown filmad när han misshandlar en snubbe på öppen gata och han tycker helt ärligt inte att han gjort nåt fel. Han fattar inte bättre trots att hans chef (Sigourney Weaver, jaaaaay! ) gör sitt bästa för att nysta ut hans tankebanor. Han har inte många på sin sida. Kollegorna vänder honom ryggen, familjen gillar honom inte och det där sexuellt lössläppta levernet gör honom inte direkt glad i själen.

Precis som en fluga inte gör en sommar så gör inte ett känt namn i skådespelarlistan en hel film. Inte två heller, eller tre visar det sig. Med tanke på den drös av kända namn som kan återses i den här filmen borde den vara en kalasfilm men nejdå, en fin sommar blir inte fin bara för att man grillar en kväll bland en hel drös av spyflugor och Rampart blir inte hjälpt av Anne Heche, Robin Wright, Steve Buscemi och Sigourney Weaver i rollistan. Att James Ellroy skrivit manus hjälper inte heller. Ingenting hjälper. Den här filmen når inte fram till mig på något enda vis.

I filmens början får jag Tony Scott-känsla av färger och sättet att sköta en kamera. Den känslan försvinner mer och mer allt eftersom filmen ändrar skepnad och blir mer drama än action. Woody Harrelson är som alltid en njutning att beskåda men som sagt, det räcker inte. Rampart blir ingenting mer eller mindre än en välgjord men sjukt trist film.

Publicerat

INGA TÅRAR

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska ”vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.

Publicerat

RESTLESS

Det finns fem anledningar till att se den här filmen.

1. Du gillar regissören Gus Van Sant och hans namn lockar oavsett produktion.

2. Du såg Alice i Underlandet och tyckte det var en fräsig film och kanske kärade du ner dig i Mia Wasikowska efter det.

3. Du är ett stort fan av Dennis Hopper, du saknar honom varje dag och bara vetskapen om att hans son Henry innehar den manliga huvudrollen i denna film gör att du blir alldeles spattig i sinnet.

4. Du såg cancerkomedin 50/50 och har liksom fastnat för genren och kanske hoppas du att Restless ska vara nåt liknande. Du laddar upp med näsdukar över hela soffbordet, tar ett djupt andetag och hyperventilerar redan till förtexterna.

5. Du bryr dig egentligen inte alls men har fått filmen gratis och då gratis är gott och inget bättre finns att tillgå så ser du filmen.

Har du inte sett filmen men känner att du inte passar in i någon av punkterna 1-4, strunta i den. Själv var jag en mix mellan nummer 1 och 5 och då funkade filmen hjälpligt men inte mer. Filmen känns nämligen lite för lågmäld, lite för indie, lite för beige för sitt eget bästa. Den är som en tulpanlök man stoppar ner i jorden på hösten men så blir man snuvad på våren och löken struntar i att växa upp och blomma ut. Snopet liksom. Jag vill stoppa i startkablar, putta för hand, få organismen i rörelse framåt, ditåt, hitåt, åt NÅT jävla håll men nej, den är fastvuxen i asfalten och tänker så förbli och jag känner såhär efteråt att jag struntar i vilket. Filmen nådde inte mig och det är okej. Det med.

Publicerat

THE OTHER WOMAN

Natalie Portman, du är så himla bra och så jättefin och jag tycker om ditt sätt att skådespela så himla himla mycket men det här var en jättekonstig upplevelse för du pratade som om du praoat på Dramaaaaten under Ingmar Bergmans ledning men missat att det är ett sätt att prata som enbart funkar på fiiiina teaterscener och inte när man ska spela en vanlig tjej med normalborstat hår som ska försöka få vardagen att funka som bonusmamma till en bortskämd jävla skitunge, en unge som ger mig klåda och detta inte för att han är en dålig skådis utan snarare tvärtom och jag förstår dig, fy tusan vad jag förstår dig men du är inte så jävla trevlig själv heller faktiskt, om du hade varit min bonusmamma hade jag klappat till dig med en arg finsk duschborste rakt över näsroten för du känns som en riktig falskråtta, en lismare som gör vad som helst för att behaga mannen, advokaten, skitungens pappa och pappan till den nyfödda bebisen som dog tre dagar gammal – bara sådär – och du ska spela ledsen, förstörd, missförstådd men det enda du blir är dum, dum och elak och självisk och sa jag dum?

*andas*

The other woman handlar om att vara den andra kvinnan (nähäääää?) men frågan är vem som är den andra kvinnan, Natalie Portman som den som får snubben (Scott Cohen) att vara otrogen och som sedan skiljer sig från frugan (Lisa Kudrow) som sedan blir den som är den andra kvinnan, kvinnan i perfierin, mamman till skitungen och hon är inte trevlig hon heller, ordet vuxenego står stämplat i pannan och jag suckar, jag känner att det här tröttar ut mig och trots att jag filmen igenom känner att det här är banne mig inte bra så somnar jag inte, jag tittar, hänger med och står ut för historien är allmängiltig och som sådan rätt intressant för vi är många som varit både i Natalie Portmans och Lisa Kudrows kläder men jag undrar om deras beteende är så vanligt egentligen, det känns inte så och det är det som gör att filmen inte funkar för mig, för att skildra vanliga liv på ett vanligt sätt är oftast gott nog och det här är inte gott nog.

*nu är jag blå i ansiktet och ska andas igen*

Här finns filmen.

Publicerat

FALLET HENRY

Dom första två minutrarna av filmen ger mig rysningar. Musiken, bilden av den ståtliga grå byggnaden, typsnittet på bokstäverna, allt detta andas 80-tal och det andas Harrison Ford i sitt esse.

Men när dom första två minutrarna är över försvinner rysningarna, först  för att förvandlas till ett enkelt välbehag sen till likgiltighet för att sen sluta i obehag. Det är en ganska lång resa från ett högt berg ner till den djupaste dal och jag är den första som är förvånad över detta, jag mindes nämligen filmen som bra. Det är den inte.

Harrison Ford spelar skrupelfri advokat utan tid över för fru, dotter och hem. Jobbet, kontoret är hans hem och pengar hans älskarinna. Så ska han ut och köpa nåt viktigt en sen kväll men hamnar mitt i ett rånförsök och blir illa skjuten och vips har den kalla och hjärtlösa superadvokaten förvandlats till grönsak med nallebjörnsögon.  

 Äsch, jag vet inte, kanske är det bara jag som blivit hårdhudad med åldern men jag tycker inte det här är så gripande, inte alls faktiskt. Harrisons fru spelas av en väldans ung Annette Bening och dottern är rätt ocharmig och visst, det är en skitsituation dom sitter i och Bening får kämpa järnet på alla möjliga plan och dottern mår piss för att pappan inte känner igen henne MEN det finns ett stort MEN här: det är Harrison Ford och Annette Bening jag ser, jag ser inte rollfigurerna. Det här händer dagligen överallt på jorden och jag får panik i magen bara av tanken på att det skulle drabba mig men när Harrison Ford dregglar och spelar över så blir det värsta sortens tragikomik för mig.

Som sagt, jag mindes filmen som bra men när jag kollade upp i min filmbok vad jag gett den för betyg så var det inte något överdrivet tjohooo. Minnet gav mig ett spratt helt enkelt, precis som det gjorde med Harrison Ford.

När jag såg den 1991:

När jag såg den 2012:

Här finns filmen att hyra.