Kategori: Betyg 2

Publicerat

Veckans Sarandon: MR WOODCOCK

Jag tror att vi alla har händelser från skoltiden som fortfarande skaver som brödknivsminnen i kroppen. Den där klasskamraten som sa nåt taskigt, den där gången man ramlade precis framför alla dom coola i rökrutan, den där läraren som man bara hatade som fick onsdagmornar i datasalen att kännas som en timme i tortyrkammaren. Klart du minns, jag minns, alla minns fragment av sin skoltid.

John Farley (Seann William Scott) minns kanske lite mer än andra då han som liten fet pojke i basketlaget dagligen blev förnedrad, mobbad och psykiskt misshandlad av sin gympalärare Mr Woodcock (Billy Bob Thornton). När Johns mamma (Susan Sarandon) glatt meddelar att hon har träffat en ny man åker John tillbaka till sin gamla hemstad för att kolla in vem han är och döm om Johns förvåning när Mr Woodcock tittar fram. It looks like I´m gonna be your new dad, säger Mr Woodcock och John håller tillbaka spyorna. Och tårarna. Och frustrationen.

Mamman vill inte förstå exakt HUR elak hennes nya fästman är på arbetstid och trots att det var många år sedan John slutade skolan så har denne lärare förstört mycket av hans självförtroende och liv. Hon är lycklig. Woodcock är snäll mot henne och hon har inte känt såhär för någon sen Johns pappa försvann ur bilden. Yada yada. Vad ska man säga? John är en vuxen man, mamman är definitivt en vuxen kvinna, Mr Woodcock är ett as och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den här filmen klassas som en komedi och bör inte överanalyseras, men en komedi som inte får mig att skratta känns inte som en helt igenom lyckad sådan. Jag vill nog gärna tro att den är roligare än den är, jag vill gärna att det ska vara en gympasalsvariant av Bad Santa men det är den inte. Den är faktiskt jävligt larvig för att tala klarspråk, den är också alldeles för lam. Simpel. Jag hade gärna sett den flippa ur mer, mer som Bad Santa (eller the Change-up för den delen), vara lite mer on-the-edge men det blir inte så mycket med den varan.

Billy Bob Thornton trampar vatten, Seann William Scott spelar dumsnällis precis som vanligt och Susan Sarandon mörkade ner håret ett par nyanser, gick till jobbet och fick lön. Har du inte sett filmen har du inte missat nåt alls och får du för dig att du vill se filmen så varsågod, be my guest. Den går absolut att se utan bestående men men den är inte speciellt bra. Inte så bra alls faktiskt.

Publicerat

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.

 

Publicerat

THE HUNGER GAMES

 

 

 

När Jennifer Lawrence säger ”Thank you” på film då är det inget snack längre.

En skådespelare som kan leverera orden thank och you med samma äkthet som om hon var en uteliggare som precis fått en femtiolapp eller en sovsäck eller tak över huvudet, en sådan skådespelare kan inte bara viftas bort vilken film hon än är med i. Det är dom små detaljerna som gör det och det är dom små detaljerna som gör Jennifer Lawrence till en stor skådespelare – och denna film till en rätt medioker sådan.

I lördags var filmbloggargruppen Filmspanarna på bio och såg Hunger games tillsammans. I och med detta höjde vi genomsnittsåldern i salongen en hel del och det säger mer om hur många väldigt unga ungdomar det var i salongen än hur gamla vi i Filmspanarna är. Hunger games är från 11 år men förvånadsvärt många av besökarna var långt mycket yngre och dom röda plastsitsarna (som får barn att komma upp en bit på sätet och därmed se duken bättre) användes flitigt. Själv är jag aningens konfunderad över detta.

The Hunger games är en film för ungdomar som handlar om ungdomar som dödar andra ungdomar  för att vinna en TV-sänd tävling och därmed säkra sin egen överlevnad. Alla vill såklart komma hem till mamma, pappa, syskon och vänner igen men bara en kommer lyckas med detta. Vinnaren är den som lyckas bli sist kvar av dom 24 deltagarna, den dom fixar att mörda mest och bäst helt enkelt. Detta mördande görs i närbild, ungdomarna dör i närbild och det reageras och gråts friskt i salongen. Om 11-årsgränsen är satt enbart pga avsaknad av blod så är den inte så värst genomtänkt. Jag skulle vilja se en vuxen som klarar av att förklara den här historien så ett barn förstår och så att ett barn inte tar till sig våldet. Jag tror inte den vuxna människan finns och inte det barnet heller.

Det är alltså en historia inte helt olik en jäkligt twistad Robinson/Big Brother-såpa med många inslag från filmerna The Truman Show och japanska Battle Royale och det är en historia som har sin grund i en trilogi av böcker skrivna av Suzanne Collins. Böckerna är stora succéer och jag förstår att dom betyder massor för jättemånga ungdomar men om jag ska försöka se filmen helt objektivt (utan att ha läst böckerna) så har jag två stora problem med den:

1. Trots en speltid på 2 tim 22 min så är filmen alldeles för kort. Det är uppenbart väldigt mycket av historien som fattas, det blir ”hackigt” och konstigt, det är väldigt få av händelserna som förklaras och jag tror att om man läst boken och tycker om den så blir man förbannad över att så mycket är förkortat och bortklippt. Å andra sidan, för mig kändes filmen som fyra timmar – minst – så hade den varit längre hade den inte funkat – för mig – alls.

2. När vi i Filmspanarna satt och diskuterade filmen efteråt kom det upp grej på grej på grej som var sådana logiska luckor att jag kände att jag nästan blev arg. Sådana luckor skulle aldrig släppas igenom om det var en vuxenfilm. Kanske förväntas ungdomar köpa allt som händer på film (i alla fall denna film) utan att ifrågasätta, kanske förväntas det att ungdomarna har läst boken och kan fylla i alla luckorna själva med information dom redan har via läsupplevelsen. Alltså, jag veeeeeeet inte. Ju mer jag tänker på små luftballonger som kommer flygande, slutscenerna i skogen, dödliga bär, storleken på hundar, kärleksintressen som jag absolut inte förstår mig på, buttericksperuker och Stanley Tucci med snabbitsocker som framtänder, ju mer tänker jag att jag antagligen borde läsa boken. Å andra sidan, skulle jag läsa boken och märka att den är skriven lika illa som filmen är filmad så skulle jag säkerligen starta en bokbål på parkeringen.

Det som gör att filmen inte blir ett formidabelt magplask för mig är Jennifer Lawrence. Hon är otroligt bra. Med någon annan tjej i rollen som Katniss hade jag antagligen retat mig (ännu) mer på hela den där duktiga-flickan-problematiken. Nu får hon det att funka, hon är inget offer, hon tar hand om andra både för att hon måste och för att hon vill.

Precis lika mycket som Jennifer Lawrence växer i mina ögon var gång hon säger thank you precis lika mycket sjunker  filmen ju mer jag tänker på den. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men det förvånar mig att den inte är bättre än såhär. Det förvånar mig också att så många föräldrar släpper iväg sina barn – ensamma – på den här filmen. 11-års gränsen har nog aldrig känts mer knepig än här.

 

 

 

Här är dom andra filmspanarnas recensioner av filmen: Jessica, Sofia, Henke och Joel.

Publicerat

Veckans klassiker: BLOW-UP – FÖRSTORINGEN

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag rekade runt i min omgivning för att hitta tips på lämpliga filmer till det här temat var Michelangelo Antonionis Blow-up en av filmerna som kom upp flest gånger, lika många gånger som Casablanca. Jag fattade först ingenting men efter lite googlande kände jag igen filmen, ja, i alla fall affischen. Antonioni var för mig annars mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman, that´s it liksom. Nu, efter att ha sett Blow-up, är Antonioni mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman.

Blow-up utspelar sig på 60-talet i det som kallas Swinging London. Det är snygga människor i trendiga kläder, schyssta lägenheter, det är ganska ytligt och även om det inte alltid är glatt så präglas det inte av svårmod direkt. Thomas (David Hemmings) är en känd fotograf i vita lite för korta byxor som av en slump börjar fotografera ett par i en park. Den kvinnliga delen av paret (Vanessa Redgrave) kräver att få bilderna av Thomas och när han börjar framkalla dessa ser han – i en förstoring – något som kan vara ett mord.

Alltså, på pappret känns det här som en film för mig. Skönt retro, en konspiratorisk historia, Vanessa Redgrave som jag gillar och en orgie i designprylar men av detta blev det bara Vanessa Redgrave kvar. Hon är för skön i den här filmen. När hon sitter i en soffa, röker gräs och liksom fuldansar sittande till grammofonsk jazzfusion så blir jag blir alldeles lycklig. Hon är en skådis som genom alla tider fått alldeles för lite cred, hon är helt enkelt lysande!

Filmen då? Hur är den? Är det en klassiker? Ja, inte vet jag. Jag blir inte klok på den. Det tog mig tre kvällar att se filmen (nej, den är inte Ben-Hur-lång, den är bara 111 minuter) och det berodde enbart på uttråkning. Filmisk narkolepsi skulle man kunna säga. Antonioni må vara duktig på filmestetik men historien är alldeles för långsökt för att hålla. Spännande blir det aldrig och om filmen verkligen ska klassas som en klassiker så är det enbart på grund av ytan, inte innehållet.

Slutet är superkonstigt men är ändå det jag gillar bäst med hela filmen vilket säger en hel del om upplevelsen. För övrigt är jag skeptisk.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

HAPPY-GO-LUCKY

Poppy är glad. Poppy är sådär sjukligt överdrivet jävla glad så jag bara vill trycka ner en stor blaffa blöt svinto i svalget på henne. Hon är högljudd och excentrisk och har fula kläder och antagligen är tanken med hennes karaktär att hon ska vara vivid, spirituell och levnadsglad men hon är bara asjobbig, åtminstone tycker jag det.

När Mike Leigh, den engelska landsbygdens beigegrå avgasregissör #1,  ska försöka sig på att göra en lite gladare och mer fluffig variant av film blir det precis som förut, bara aningens mer rosa. Det är ju bra att snubben hittat sin plats i livet men jag ser hellre att han återgår till Vera Drake, Hemligheter&lögner och Medan åren går, han behärskar bredspårig manchester hur bra som helst men färgglada loppislådor och hyperpositiva hoppetossor är verkligen inte hans bag.

Vad handlar då filmen om mer än denna glada Poppy? Inte mycket. Poppy cyklar och är glad, Poppy parkerar cykeln och är glad, cykeln blir stulen och när Poppy märker detta blir hon lite mindre glad för en nanosekund sen går hon vidare, utan cykel, lika glad i hågen.

Men med en snodd cykel bestämmer hon sig för att ta körkort och anmäler sig hos en kille som är hennes diametrala motsats. Han kan vara körskoläraren från helvetet. Lika högljudd som Poppy fast neggo, det är bara bitterhet och surfitterier som rinner ur hans mun likt rutten köttfärs ur en kvarn. Poppy håller ångan uppe, skämtar friskt och glatt (nähä?) och han är noll procent mottaglig för trevligheter. Nu är hon ju inte speciellt trevlig utan mer psykotisk positiv men ändå, han smälter inte direkt i hennes närhet.

Såhär fortsätter filmen i två timmar. Det är två jobbiga timmar kan jag säga. Jag har axelspänningshuvudvärk när filmen är slut och trots att det händer lite mer grejer än det jag skrev här ovan så är detta det enda jag minns. En glad jävel och en sur jävel och en film som nästan inte vill ta slut.

Varför den får en tvåa? Jag vet inte. Den har nåt, den förtjänar inte en etta, jag blev alldeles för fysiskt slut för det.

Här finns filmen.

Publicerat

REGNMAKAREN

Det här är en annorlunda hybrid. John Grishams bok The Rainmaker ligger som grund, Matt Damon har huvudrollen och Francis Ford Coppola har regisserat.

När jag såg den 1997 hade jag precis läst boken och tyckte filmen var….sådär. När jag bestämde mig för att se om den (hur jag nu kom på DEN idén?) mindes jag absolut ingenting av vare sig filmen eller boken, ingenting mer än Danny DeVitos sladdriga byxor.

Det här är en film som jag inte kan beskriva i korrekt recensionstekniska ordalag, det går inte. Jag satt bara och tänkte på Sonja Aldén. Filmen är snygg och välproducerad, precis som en ballad med Sonja, varenda ton sitter som en smäck men ändå händer det ingenting. Låten växer aldrig, det finns liksom inget OUMPFFF, ingen ståfräsvarning, jag bara gäspar, tonerna skvalar vidare, filmen rullar på.

Regnmakaren är som en Volvo som har fel på växellådan, en sån man får trögstarta på tvåan och sen fortsätta köra på den växeln hela vägen till jobbet. Det får skrika i motorn hur mycket det vill, här ska fanimej inte växlas upp! Det spelar ingen roll om jag kör på liten snårig skogsväg eller autobahn, tvåan får det bli.

Filmer som har ett enda tempo blir sällan minnesvärda, precis som låtar som lider av samma problem.

Publicerat

Två om en: BEETLEJUICE

Sist Movies-Noir och jag hade en filmbatalj gällde det Michael Mann´s Heat, en film som inte på en fläck kunde få oss att enas. Nu är det dags igen om än kanske inte riktigt lika hardcore.

Filmen som just idag både berör och upprör är Beetlejuice, Tim Burtons film från 1988, detta fullkomligt magiska år i filmhistorien.

En av oss hissar, en av oss dissar och mitt emellan står en man i randig kostym och bara flinar.

 

Burtons Beetlejuice av Movies-Noir

Det är något med Tim Burton och hans filmer. Varje film är en unik upplevelse som man antingen älskar eller hatar. Jag kanske inte hatar hans filmer, men det räcker oftast att se filmerna en gång. Det händer så klart att jag ser om vissa av hans filmer, främst för att se om de faktiskt var bättre än jag kom ihåg dem. Ett sådant exempel var Batman (1989), där filmen faktiskt var sämre än jag kom ihåg. En annan är denna som inte alls gick hem hos mig vid första titten.

Det hela börjar relativt idylliskt när Adam (Alec Baldwin) och hans fru Barbara (Geena Davis) precis påbörjat sin semester. De ska spendera de två veckorna med att dekorera om i sitt hus. Men så är olyckan framme och paret omkommer i en olycka. Utan att veta vad som hänt dem dyker de upp i sitt hem. Snart inser de att de är fångar i sitt egna hem då de är döda. Och när en ny, jobbig familj flyttar in, ja då måste de komma på ett sätt att få bort dem.

Adam och Barbara behöver hjälp och då vänder de sig till en expert på området – Beetlejuice. Säg hans namn tre gånger och han kommer hjälpa dig. Problemet är bara att han är omöjlig att samarbeta med, han är äcklig och oberäknelig. Men så länge han kan få jobbet gjort, varför inte tänker Adam och Barbara. Beetlejuice spelas av Michael Keaton och är en karaktär som är minst sagt ”out there”. Han har inga spärrar och är en riktig dåre.

Filmen funkar till viss del ganska väl faktiskt. Adam och Barbara är relativt normala och historien hade kunnat funka om man utelämnat vissa karaktärer och händelser. Beetlejuice är iofs en hyfsat charmig och vulgär karaktär, men samtidigt jobbig och skrikig. Karaktären Otho, vän till den nyinflyttade familjen, skulle man helst vilja slippa helt och hållet. Han påstår sig vara synsk och är allmänt jobbig filmen igenom.

Det största problemet är de många stop-motion sekvenserna i filmen som ser taffliga ut och sänker filmen totalt. Denna teknik var ganska vanlig på 80-talet och förstörde många filmer. Visst kan man se förbi detta om man gillar filmen i övrigt, men när det är på gränsen till uselt redan innan så blir det inte direkt bättre av det här. Å andra sidan är filmen en fantaskykomedi så man får tolerera lite överdrivna saker. Det hör liksom till. Och filmen fungerar faktiskt lite bättre nu än första gången jag såg den. Kanske har jag högre tolerans eller så är filmen inte SÅ usel som jag hade fått för mig. Den går att se utan kramper.

.

 

Om mannen i den randiga kostymen av Fiffis filmtajm.

Jag hade aldrig sett Geena Davis på film förut. 1988 var jag sexton år och trots att Flugan kom två år tidigare hade jag inte sett den. Jag visste alltså inte vem Geena Davis var, inte heller Alec Baldwin var nåt känt fejs och Tim Burton – who? Michael Keaton hade jag sett i Johnny Dangerously men det var ingen film som fick mig att gå ner i brygga så när jag satte mig väl tillrätta och skulle se Beetlejuice för allra första gången hade jag noll förväntningar. En spökhistoria om en man i randig kostym, jahaja.

Nittio minuter senare tänkte jag ”jamen, det här var ju helt okej” och sen var det inte mer med den saken. Först när jag sex år senare börjar gråta på Universal Studios i Los Angeles när Beetlejuice går fram till mig för att kramas förstår jag att filmen nog haft större impact på mig än jag vad insett. Jag ser om den när jag kommer hem till Sverige. Det är fortfarande en bra film, visst är den det, men det är inget wohooooowwwww. Vad är det då med denne randige man som berör mig, vad är det som gör att en sminkad sommarjobbare i en nöjespark får mig att bli alldeles gråtmild? Å andra sidan, vad är det som gör att en människa utklädd till krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun, sjungandes Havet är djupt på italienska, får mina tårkanaler att brista totalt på en biograf i Rom strax innan premiären av Ringaren i Notre Dame?

Det är nåt med vissa filmkaraktärer som gör dom större än filmen själv. Hur många skräckfilmsnördar har inte Freddy Kruger-figurer i bokhyllan? Är det för att samtliga Terror på Elm Street-filmerna är världklass eller är det för att filmkaraktären i sig är larger than life? Jag har King Kong i plast i min bokhylla. Och Shrek, åsnan och Mästerkatten. Och E.T, både i plast och sten. Beetlejuice hade också platsat där liksom krabban Sebastian. Vissa filmkaraktärer tar sig innanför huden, in i hjärtat och som små små skärvor av gulligt glas sitter dom där och hänger liksom med genom livet.

I julas rotade jag fram min Beetlejuice-VHS och tittade på den en kall natt när alla sov. NU förstod jag, jag förstod allt. Jag ser Geena Davis storhet som den underskattade skådis hon är. Alec Baldwin är jättebra, Winona Ryder med och Catherine O´Hara, som jag 1988 inte hade en susning om vem det var, är nu en av mina stora favoriter och hon förhöjer definitivt filmen med sin närvaro. Och musiken. Och knasigheterna. Och att filmen faktiskt är väldigt sorglig. Den enda som inte imponerar på mig är Michael Keaton, ändå blir jag glad vid blotta åsynen av den där randiga kostymen.

Beetlejuice är allt annat än en självklar film men den sitter fast i mitt filmhjärta. Det är nostalgi och känsla i en knasbollsymbios och den gör mig glad på ett sätt jag inte kan förklara. Kanske stavas det filmmagi, kanske stavas det beteendestörning, kanske behövs det inte stavas eller förklaras. Bra film och kärlek fungerar lite på samma vis. När det klickar så klickar det och en analys av detta är egentligen fullständigt irrelevant. Det är bättre att bara släppa sargen och njuta av stunden.

 

Publicerat

EN FIENDE ATT DÖ FÖR

Jag tillbringade några timmar i eftermiddags med en av dom bästa människor jag vet, här kallad B.

B är född 1919. Hon har sett mer uppfinningar födas än vad jag kan förstå. Uppväxt i en liten by i Medelpad utan egentligen någonting var en hembyggt låda i ohyvlat trä med nån form av radiosändare en världssensation. Sven Jerrings knastrande röst, nåt ord som snappades upp här och där, det var samling kring trälådan och nyheterna kom med ens så nära. Nu har hon en Iphone och spelar Wordfeud med mig och mina barn.

Som av en händelse berättade B just idag om den första september 1939. Hon berättade om den obehagliga känslan när kyrkklockorna började ringa på ett sätt hon aldrig tidigare hört. Tyskland hade invaderat Polen och både den stora och den lilla världen skulle aldrig mer bli sig likt.

Jag åker direkt från B och hennes magnifika mazarintårta till biografen, till den stora vidriga stockholmsbiografen som gör mig lika irriterad varenda gång. Som tur är har jag valt en film som väldigt få verkar vilja se. Vi är kanske femton stycken i hela den stora salongen ändå låter det som hundrafemtio.

En fiende att dö för handlar till mångt och mycket om just den första september 1939. Nåt som skulle kunna vara början på en Bellmanhistoria (en norsk, en svensk, en engelskman, några ryssar och ett par tyskar) ska åka på en forskningsresa till Svalbard. Det ska letas efter bevis för att Alfred Wegeners idé om att alla världsdelarna förr satt ihop som en gigantiskt stor stämmer.

Som ett litet mini-Europa (eller Noaks ark som den norske kaptenen uttrycker det) åker dom runt på båten, stannar vid land, letar fossiler och sen blir det september. Världen förändras såklart  även på båten. Vänner blir fiender och kriget och politiken gör sig påmind.

Det var nåt med trailern för den här filmen som gjorde mig intresserad, det var nåt med historien, den kändes liksom smart och ny på nåt vis. Peter Dalle har både skrivit manus och regisserat och som jag ser det lider filmen i och med det av samma problem som Madonnas W.E – namnen bakom filmen ger vridna förväntningar på filmen. Dalles namn på en filmaffisch borgar för dom flesta av oss för en KUL film. Det här är ingen kul film. Det här är enbart och enkom ett drama.

Många delar av filmen funkar bra, scenografin är påkostad och skådespelarna sköter sig. Det som retar mig är när detaljer hafsas igenom. Som när en cellist spelar cello och han spelar på instrumentens mörka strängar när musiken blir ljus eller när det hettar till mellan en man och en kvinna vid relingen och mannen känner en ring på kvinnans vänstra ringfinger och hon drar igång en harang på 3,5 minut (det känns så långt åtminstone) om varför hon har den där ringen och var den kommer ifrån och den eventuella romantiska stämningen som fanns där försvann som en prutt bakom en jetmotor.

Jag tänker tanken att jag ska lämna salongen efter en dryg timme och så har jag inte känt av en svensk film sen jag försökte ta mig igenom Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta. Jag försöker stånka fram lite kissnödighet och jag gör något jag ALDRIG gör på bio – tar fram mobilen och kollar klockan. Filmen havererar likt Titanic och den sista halvtimmen blir ren pekoral. Lika bra som scenografin är, lika usel är dom storvulna effekterna och jag avslutar besöket med ett litet förlösande hånskratt.

Richard Ulfsäter som spelar svenske Gustav är filmens absoluta ess och det som gör att filmen inte sjunker redan till förtexterna. Han har mycket ansvar på sina axlar. Vad Peter Dalle vill med filmen tror jag mig förstå men nånstans i viljan och kunnandet försvann känslan. Det är synd tycker jag men ack så typiskt.

Att verkligheten ofta överträffar fiktionen är ingen nyhet men för mig blev det väldigt tydligt just idag. B´s berättelser från livet med äkta känslor och tankar berör mig långt mycket mer trots avsaknad av vapen och sprängningar. Det är verkligen en ynnest att känna en såpass gammal människa. Jag lär mig mycket av henne, även bortglömda svenska ord i Wordfeud.

Publicerat

FEAR X

Drive är en film som får mig att vilja gruppkrama samtliga inblandade. Ryan Gosling kan jag i och för sig tänka mig göra mer saker med än att krama men det hör inte hemma här.

Nicolas Winding Refn har regisserat Drive och Pusher , två filmer han inte alls behöver skämmas för. Sen är det Bronson men what the heck, alla har rätt till en dålig dag (vad jag ska kalla Valhalla Rising vet jag inte, väljer att grymta tyst bara). Fear X är den av hans filmer som passerat mig mest obemärkt förbi och jag vet vem jag ska skylla på. Han heter John Turturro.

Nu kommer jag att bli elak och gå till personangrepp ett par meningar framöver så känner du att du inte fixar det, hoppa ner ett par centimeter och fortsätt läs där.

Jag kan ofta tänka om Adam Sandler att han ser en smula efterbliven ut. Att han har en släng av någon genförskjutning som gör att han ser en anings bakom ut. John Turturro ser i mångt och mycket ut som Adam Sandlers storebror och detta inte sagt som en komplimang. John Turturro har ett ansikte som irriterar mig. Många är dom filmer som jag rent intellektuellt sett vet är bra men som John Turturro likt ett ankare i gjutjärn sänker till botten. Bröderna Coens Miller´s Crossing är en, Quiz show är en annan. Nu har han en osviklig förmåga att ofta bli castad av regissörer jag gillar och därför har jag sett honom i en hel drös med filmer och jag känner därför att jag har fog för min aversion.

John Turturro är inte min typ av kille, inte på något sätt och hans korkade fejs på en filmaffisch borgar inte för kvalitet, inte i min värld. Men Nicolas Winding Refn gör det, i alla fall efter Drive, så jag bestämmer mig för att ge Fear X en chans och att försöka se bortom Turturros sneda gaddar och tomma blick.

Det gick sådär.

Harry (Turturro) är en tom man, en nästan död man invärtes. Hans älskade fru har blivit mördad och Harry är i det närmaste besatt att hitta mördaren. Via ett maniskt synande av band från övervakningskameror försöker han komma närmare svaret på gåtan och en förhoppning om att kanske kunna gå vidare med sitt liv.

Om du tänker dig att du är en snigel, inte en såndär svart mördarsnigel, dom har ändå någon form av tempo i kroppen, utan mer en såndär rund vanlig sak med huset på ryggen. Du är en sån snigel, det är vår, första riktigt varma vårdagen och du ligger där i solen och bara gassar och njuter av livet. Så kommer någon och bjussar dig på en stor tallrik helt perfekt friterad pommes med grillkrydda och gurkmajonäs och ett iskallt stort glas. Glaset är förtrollat och fylls på med perfekt upptappad öl tills du säger stopp. Du har ett ganska skönt liv där i solen, mätt, belåten och varm men så ringer mobilen. Nån vill att du ska bege dig hemåt för att dammsuga och torka golven. Du vet att du måste hem men ingen har bestämt hur snabbt.

Om du tänker dig att du är den där snigeln som ska hem och städa och du föreställer dig med vilken fart din fett-, salt- och ölstinna kropp tar sig framåt så kan du med lätthet känna den här filmens tempo. Det går inte undan. Det går så sakta att jag kan se tånaglarna växa under tiden. Ofta tycker jag att det kan vara skönt att i sakta mak få en historia att byggas upp men det finns grader i helvetet och skillnaden mellan behaglig och superseg är ganska stor. Fear X är så seg att storyn blir lidande. Sneglingarna åt David Lynch är uppenbara men Lynch klarar sig ofta på rätt sida seghetssnöret även när det går sakta som satan.

Jag har försökt analysera varför Fear X inte nådde ända fram och allt beror inte på sävligheten. Det klickade helt enkelt inte för mig. John Turturros uppenbarelse förgör filmen, starka ord men så känns det. Jag tänkte flera gånger ”tänk om Viggo Mortensen hade fått göra det här” och då hade filmen funkat bättre – för mig – trots tempot.

Gnällspik? Jag? Hahaha.

Movies-Noir och Plox har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

LA VIE EN ROSE – Berättelsen om Edith Piaf

Film är underhållande, visst är det så. Ändå står jag här och fucking morrar.

Efter att ha sett och njutit av Järnladyn har jag liksom fastnat i nåt form av sug efter biografier. Jag vill se mer av livsöden, jag vill gotta mig, grotta mig, lära mig mer och förstå. I väntan på rätt dag att se filmen om Marilyn Monroe dök La vie en rose ner i brevlådan och jag blev så glad så glad – skulle det visa sig – alldeles i onödan.

Om den här filmen är gjord för att ge ett mänskligt skimmer åt ikonen Edith Piaf så har filmen misslyckats kapitalt.

Jag känner det som att hela filmen i enad trupp står med ett kvastskaft och hytter mot mig som vore jag en skabbig lösdrivande utekatt. Det känns som att jag står bakom en vägg i glasbetong och kisar som en galning för att försöka se vad som händer där bakom, jag vet att det är något viktigt, jag vet att det är något jag borde förstå men jag ser inte, jag fattar inte, jag når inte fram.

Jag blir förbannad faktiskt. Det känns så tramsigt, så skitdumt rent utsagt att filmen sjabblar bort sig själv genom att vara distanserad och ”svår”. Herregud, det handlar om ett liv, hur svårt kan det vara att berätta en historia OCH om det är så att Edith Piaf inte är mer intressant än såhär eller har delgett mer av sig sig genom åren så kanske det inte var värt att göra en film om just henne. Det känns som bortkastad tid och pengar.

Marion Cotillard är GIVETVIS perfekt i rollen som Piaf och det är vetskapen om att det är hon bakom det fula garnityret som gör att jag ser klart filmen – och ändå ger den ett svagt men tittbart betyg. Men jag varnar dig, filmen är trist så klockorna stannar. Jag är fantamej arg fortfarande. Nu vågar jag inte riktigt ge mig på My week with Marilyn. Den får vänta ett tag.

 

 

Publicerat

THE PENTAGON PAPERS

Daniel Ellsberg (James Spader) är en smart man. Han är utbildad vid Harvard och har jobbat ett gäng år inom marinkåren när han får ett toppjobb inom Pentagon. Tyvärr blir inte Daniels fru riktigt lika imponerad över hans karriärskliv då hon ständigt hamnar i bakvattnet och får dra hela barn-hem-hus-lasset helt själv. Så hon säger tack men nej tack, det räcker nu,  jag vill skiljas och han flyttar ensam till Washington.

Väl på plats snubblar han i princip över The Pentagon Papers. Han är visserligen anställd som analytiker satt att granska information från rådande och brinnande Vietnamkrig,  men upptäcker en 7000 sidor lång och  hemligstämplad rapport som avslöjar sanningen om USA´s inblandning i konflikten. Vad ska han göra? Ska han vara lojal och hålla tyst eller avslöja sanningen och bli en nationens hjälte? Eller…är det det man ses som om man skadar landets säkerhet?

The Pentagon Papers är baserad på en verklig händelse och som sådan är den intressant. James Spader gör bra ifrån sig som Daniel Ellsberg och även i ett politiskt drama som detta passar han på att vara en ”ladies man” och visa en hel del hud.

Kanske hade jag förväntat mig lite mer, kanske var jag bara trött i skallen när jag såg filmen men jag saknade den där nerven som är så härlig att skåda i politiska thrillers. Å andra sidan är det ganska sällan filmskapare lyckas hitta den och hålla den hela vägen, det är ingen enkel match direkt. Men jag hyrde, jag såg och jag kanske inte segrade men jag tittade och det gick fint hela vägen. Jag varken somnade, spydde eller blev arg.

Se filmen eller se den inte, det gör varken till eller ifrån både för dig och mig. Så mycket kan jag nästan lova.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

GRAVE ENCOUNTERS

Efter att ha sett trailern och strax efter fått tvätta underbyxa så hade jag rätt höga förväntningar på den här filmen. Det visade sig vara onödigt.

Filmer som skrapar ihop allt av värde till en insäljande trailer borde förbjudas i lag. Jag vet inte huuuur många gånger jag retat upp mig på detta och svurit dyrt och heligt på att aldrig se en trailer igen men det är väl lite som dagen efter en blöt fest- huvudvärken går över.

Grave encounters är filmad som en låtsasdokumentär. Ett gäng filmare ska övernatta i ett nedlagt mentalsjukhus i vilket det sägs spöka och kamerorna hittas så småningom och det som hänt däremellan är som man säger – historia. En historia vi får se. Såklart. Och som kunde ha varit spännande OM JAG INTE SETT DEN DÄR FÖRBANNADE TRAILERN INNAN!

Vad trött jag blir på mig själv! Filmen är ju egentligen inte dålig, inte tråkig, inte oläskig heller på något sätt men det finns så många men att jag inte ids bena ut dom.

På ett pyjamasparty med fjortonåriga tjejer i ett kolsvart rum kommer den här filmen att framkalla många ”Iiiiiiiiiiii!”. Jag är tyvärr lite för luttrad för att gå upp i falsett åt detta.

Publicerat

THE BUNNY GAME

Bunny (Rodleen Getsic) är en jävligt trasig prostituerad knarkare i ständig jakt efter nästa torsk och mer knark. Hon går med på i stort sett vad som helst för pengar och med närgångna kameror visas både övergreppen och det förnedrande självhat hon känner efteråt.

När hon blir upplockad av lastbilschaffisen Hog (Jeff F. Renfro) tror hon att det kommer bli en vanlig äcklig snoppstinkande flenssmakande halvtimme ”på jobbet” men inget kunde vara mer fel. Hog är nämligen en mycket störd man och hans lastbil används till mycket annat än att frakta varor.

Jahapp. Då var det dags igen då. Jag vet inte om det här kan klassas som årets variant av The Human centipede eller A Serbian Film, men kanske, i alla fall om man ser till att den är totalförbjuden i England och att den ska ”chockera” på alla de sätt som finns. Tydligen ska den även vara baserad på verkliga händelser, nåt som tyvärr inte förvånar mig det minsta om det skulle vara sant.

Filmat i svartvitt får i alla fall början av filmen lite av en dokumentär känsla men halvvägs in i filmen, i samma veva som Hog gör entré, är det som att killen på tuba får frispel och börjar tuta alldeles själviskt och utan noter och resten av orkestern ser ut som fågelholkar och undrar vad som hände. Det blir hux flux miljarders miljoner snabba klipp, det är hit och dit, fladdrigt och underligt och jag får konstfilmsvajbs. Där nånstans förlorade filmen mitt fokus.

Bunny lever i ett helvete. Hog är en äcklig jävel. Filmens första halva funkar, andra gör det inte och framförallt lovar filmen mer än den håller. Tycker jag då.

Det här är absolut inte det värsta jag har sett, inte på en fläck. Det är fortfarande Göta Kanal 3.

Publicerat

Tre om en: Joseph Gordon-Levitt

Efter att ha varit med i filmer som Inception, 500 days of summer och 50/50 känner jag att det är det dags att ta Joseph Gordon-Levitt på allvar. Att han dessutom kommer att kunna beskådas i tre av årets kommande storfilmer, The dark knight rises, Quentin Tarantinos Django Unchained samt mot Daniel Day-Lewis och James Spader i Steven Spielbergs Lincoln (där han spelar Lincoln himself) gör inte saken sämre.

Han är född 1981 men har en rollista som en femtioåring så att välja tre filmer var ganska svårt. Jag fick stoppa snorkeln i mun och dyka helt enkelt. Tre filmer, tre genres, tre karaktärer, tre Joseph Gordon-Levitt.

 

DEN EDSVURNA (1996)

Annie Laird (Demi Moore) har blivit utvald till jurytjänst i en stor maffiarättegång. Blåögd som hon är så ser hon enbart detta som en ynnest, att det skulle finnas en baksida finns inte på världskartan.

Hon jobbar som konstnär och försörjer sig och sonen Oliver (Joseph Gordon-Levitt i axellång page) så gott det går på sina skulpturer. När en mystisk man dyker upp från ingenstans och köper flera av hennes alster på ett galleri anar hon inget fuffens alls, inte ens när mannen (Alec Baldwin) tilltalar henne på gatan och bjuder ut henne tycker hon det verkar konstigt. Hon får med sig honom hem efter middagen men han utnyttjar inte ens situationen, han säger helt enkelt som det är: hon har ett val om hon vill se sin son växa upp, att säga NOT GUILTY när juryn ska meddela sin dom.

Jag trodde att det här var en John Grisham-bok-filmatisering men det visade sig vara fel och kanske är det där den lilla skon klämmer, kanske är det därför filmen inte riktigt når ända fram. Den är förutsägbar och inte särskilt spännande men ändå underhållande för stunden och det är skönt att se både Demi Moore och Alec Baldwin i sina glansdagar.

Joseph Gordon-Levitt gör bra ifrån sig även om han ser svårt dum ut i den utvalda frisyren. Han är 15 år i verkligheten men ser yngre ut i filmen. En helt okej film en regnig dag men inte mer än så.

Här finns filmen.

 

 

 

MYSTERIOUS SKIN (2004)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sexuella övergrepp på småpojkar packeterat i ett indiefodral, kan det vara nåt? Jag böjer ner mungiporna och härmar Jeff Dunhams buktalardocka Walter och säger NÄ med eftertryck.

Filmen är baserad på Scott Heims självbiografi med samma namn och handlar om Neil och Brian som båda fallit offer för våldtäkt och andra övergrepp av en tränare som dom båda hade som små. Brian (Brady Corbet) minns ingenting av övergreppet, han fick en minneslucka och allt blev svart. Många år senare tror han fortfarande att han under dessa timmar blev bortförd av utomjordningar. Neil (Joseph Gordon-Levitt) å andra sidan minns allt. Han visste redan då att han gillade killar och tränaren var den första i en lång lång rad av sexuella kontakter med äldre män. Att han tio år efter övergreppet tar betalt för att ligga med gubbs hör antagligen ihop men det är inget Neil funderar på.

Själva ramhandlingen är givetvis fruktansvärd och borde göra mig både engagerad och upprörd men istället känner jag… ingenting och i och med detta tycker jag filmen är ett misslyckande. Jag som har den där skitjobbiga genen som gör att jag grinar för allt, höjer rösten åt orättvisor och gärna svär åt äckliga snubbar sitter alltså i soffan, tittar och känner nada. Nåt är fel liksom. Det är indiekänslan. Musiken. Färgerna. Att det är gjort på ett ”gulligt” nästan Steven Spielberg-aktigt sätt, om Super8 goes Patrik SJöberg och för mig är det alldeles för glättigt för att det ska nå mina känsliga tentakler.

Jag lyfter på hatten åt killarna Corbet och Gordon-Levitt som gör bra arbetsisatser men annars så….njääää. Jag blir Walter igen.

Här finns filmen.

 

 

UNCERTAINTY (2009)

Vad händer om man gör det ena och inte det andra? På vilket sätt förändras ens liv om man tar bussen eller missar den, om man går över gatan eller står kvar?

Såna här om-inte-om-vore-filmer finns det ett gäng av (Sliding doors med Gwyneth Paltrow till exempel) och det kan vara ganska frän hjärngymnastik om det presenteras på ett bra sätt och med filmiska karaktärer som jag faktiskt engagerar mig i och bryr mig om dom hinner med den där bussen eller inte. Tyvärr faller Uncertainty på den punkten.  Joseph Gordon-Levitts Bobby och Lynn Collins Kate må vara unga och snygga och ha en hel arsenal av snajdiga T-shirts men det hjälper liksom inte, jag kommer aldrig innanför skinnet.

Det bästa med filmen är första två-tre minutrarna när det är bakgrundsmusik som påminner om min favorit-sovrums-musik-CD av Heed (en platta som för övrigt inte verkar finnas nånstans, men den är orange), resten av filmen är rätt….sömnig. Tyvärr.

 

Här finns filmen.

Publicerat

EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA

Det finns ett måleriverktyg som heter klisterspruta. En klisterspruta används för att rädda väggar med tapetbubblor. Man fyller den med tapetklister, gör ett litet hål i bubblan, tycker in lim och jämnar ut tapeten. När limmet torkar och om man hållt tummen tillräckligt hårt är väggen slät och fin. Om inte får man jobba hårdare.

Att se den här filmen är som att ta en klisterspruta i handen, trycka ner den vassa pipen i en myrstack, suga in sprutan full med kissmyror, dra upp tröjan, göra ett litet hål i naveln med en korkskruv, trycka in klistersprutan i hålet och klämma till utav bara fan. Sen kryper myrorna omkring i kroppen, under huden, i vener och artärer och liksom bara…jävlas. En sån sjukt jobbig känsla vill jag inte gärna dela med mig av men jag har inget val för det här är en film som kliar.

Oskar Schnell (Thomas Horn) är en vetgirig liten pojke som upptäcker världen ivrigt påhejad av sin pappa (Tom Hanks). Oskar gör visitkort med alla titlar han kallar sig (pacifist, amatöruppfinnare, designer, astrofysiker) som han lämnar fram till människor som kan hjälpa honom i faktaletande för han tycker inte om att prata med folk. Visitkortet blir nån slags dörröppnare. Så dör pappan sådär alldeles World Trade Center-tragiskt och efterlämnar en nyckel, en nyckel som Oskar givetvis bestämmer sig för att hitta låset till.

Egentligen är det här samma film som Hugo, men mer en ”vanlig” spelfilm. Lite mörkare och mindre äventyr. Om Hugo är en lördagkväll så är Extremt högt och otroligt nära en måndageftermiddag.

Att erkänna att barnskådespelare är dåliga är lika politiskt inkorrekt som att säga att spädbarn är fula men Thomas Horn som Oskar är verkligen INTE bra. Han är fullt jämförbar med Asa Butterfield i Hugo som inte heller var nån höjdare (för att uttrycka det milt). Tom Hanks spelar Tom Hanks med hundkrull på skallen och Sandra Bullock är ledsen mamma, deras insatser har jag inte mycket att säga om.

Max von Sydow gör ett fint porträtt av The Renter, en butter gammal stöt och har blivit Oscarsnominerad för Bästa manliga biroll. Tacksamt för filmen men jag är tveksam till om jag lagt min röst på honom om jag var med i akademin.

Nu är det här antagligen inte tänkt att vara någon tjo-och-tjim-och-faderallan-film och som sådan tänker jag inte heller bedöma den men oavsett vad regissören Stephen Daldry har tänkt sig så blev slutresultatet något väldigt konstigt. Bakgrundsmusiken är hela tiden så hög att det känns som att jag tittar på en 129 minuter lång trailer. Det brölar och låter och är ett missljud av guds nåde, det gör ont i öronen och jag vill bara gå hem. Extremt högt, ja, titeln har helt rätt där och otroligt nära, ja, där med. Filmen kommer nära eftersom den är så infernaliskt enerverande, den går mig på nerverna, jag blir alldeles spattig och om DET är meningen så är det inget som ger pluspoäng hos mig.

Jag vet inte vilken målgrupp filmen har, kanske är den mer tänkt som en ungdomsfilm, alltså jag har verkligen INGEN aning här. Hanks och Bullock är affischnamn som drar folk till biograferna, men det är folk som kommer vara rätt besvikna när dom går ut. Tror jag. Jag tror nämligen inte att jag är så himla udda i min smak. Jag tror jag är som folk är mest och fick jag önska skulle det delas ut öronproppar i foajén. Det tjuter som satan i öronen!

Filmen finns på Voddler.