Kategori: Betyg 2

Publicerat

THE ARTIST

Människor som vågar gå mot strömmen är rätt härliga egentligen. Jag menar, hur troligt är det att en stumfilm gjord 2011 skulle bli verklighet? Tänk dig det mötet, det runda bordet på produktionsbolagets kontor.

Hej. Jag vill göra en stumfilm. En svart-vit. Ja, en såndär riktig stumfilm med textrutor i gammalt typsnitt och sen lite stepp och dans på det. Nej, ingen Clooney i huvudrollen, jag vill ha okända franska namn, såna ingen jävel känner till. Jag kan tänka mig att slänga in nåt fejs folk känner igen men absolut inte i en huvudroll. Om det går att hitta nån på dekis som gör vad som helst för en tunnbrödrulle så kör på, jag är inte den som är den. John Goodman? Ja, why not?

Vem låg med vem för att få ihop pengar till det här, jag bara frågar?

The Artist är ingen lätt film att titta på samtidigt som den är superenkel. Historien är lövtunn och det behövs inte många IQ för att hänga med i svängarna men samtidigt är formatet – i alla fall för mig – så pass ovant att det tar ett bra tag innan jag accepterar att ingen kommer öppna truten, i alla fall inte i kombination med att det kommer ljud. Sen är det mycket musik, hög och enerverade sådan, plus att skådisarna övergestikulerar (för att kompensera bristen på ord?).

Stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) blir kär i Peppy Miller (Bérénice Bejo) som blir känd genom ljudfilmen men George tror benhårt på att han har tillräckligt med lojala fans för att fortsätta göra stumfilm och slippa den där ”nymodigheten”. Ljud, baah, who needs it?

Helt ärligt, jag behöver ljud. Jag tycker det här blir rätt tjatigt och tråkigt i längden hur retrospektivt nyskapande, modigt och snyggt det än är. Priserna kommer antagligen hagla över filmen och jag har inte så mycket att säga om det, inte mer än att detta inte är min kopp thé och så är det med den saken.

 

Publicerat

THE RUM DIARY

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kille som dricker upp 123 små flaskor sprit från hotellets minibar har som jag ser det uppenbara alkoholproblem. Det är Paul Kemp (Johnny Depp) som länsat baren och det är om Paul Kemp filmen handlar.

Han är en drunken journlist från New York som drömmer om ett annat liv och söker ett jobb på en Puertoricansk lokalblaska. Han är den enda sökanden och han får jobbet men inte slutar han dricka för det. Han går runt Puerto Ricos gator i dyra glasögon och ständig bakfylla och när han träffar Chenault blir han blixtförälskad men Chenault är förlovad med den korrumperade  affärsmannen och girigbuken Sanderson (Aaron Eckhart). Upplagt för dramatik, eller hur?

Nåja. Det är många öppna dörrar i den här filmen, mycket självklarheter men när sluttexterna rullar har jag ingen aning om vad jag sett. Var det ett drama, en thriller, en komedi? Visst, jag skrattade några gånger men om det beror på att filmen var kul eller om det var min sjuka humor som lyste igenom har jag ingen aning om för filmen är så sjuuukt spretig så hälften vore nog.

Det var jättekul att se favoriten Aaron Eckhart igen men det var också allt.  Att det här är författaren Hunter S. Thompsons självupplevda historia gör inte saken bättre. Snarare tvärtom.

Publicerat

HUGO

Såna här filmer irriterar mig.

Hugo är en äventyrsfilm gjord för barn. Så långt är allting gott. Hugo är även en film som till största del är tillverkad vid en dator och det är också fine, såna filmer har en plattform, dom får fans och förtjänar en viss form av uppmärksamhet då dom oftast är oklanderligt gjorda.

Polarexpressen är också en sån typ film, liksom Time machine. Polarexpressen fick tre oscarsnomineringar 2005: bästa låt och två priser som handlade om ljud. Time machine fick en 2003, för bästa make-up. Hugo har blivit nominerad till inte mindre än elva (11!) Oscars i år och är därmed uppe i Ben-Hur-Titanic-Sagan om konungens återkomst-Purpurfärgen-klass (och två fler än till exempel Avatar) och det beror inte på att det är en särskilt bra eller annorlunda film, det beror på att MARTIN SCORSESE gjort en film han inte brukar göra. Tror jag. Nån annan förklaring har jag inte.

Det finns ingen synbar anledning till att hylla den här filmen. Jag har sett bättre, kidsen har sätt bättre, det är helt enkelt bara ett bra hantverk av en tämligen tunn story.  Kanske tycker du att jag med denna ”recension-eller-vad-det-nu-är” ger Oscar lite väl mycket cred och makt och det är sant, jag ger Oscar cred och makt eftersom det priset HAR med cred och makt att göra. Personligen tycker jag 2011 var ett riktig bra filmår och därför har en film som Hugo ingenting i Bästa film-kategorin att göra över huvudtaget. Det finns många filmer som med lätthet hade kunna tagit dess plats och därför blir jag irriterad, ja, nästan förbannad faktiskt.

Nu ska jag ta en Alvedon och lugna ner mig. Det är ju årets första Melodifestvial att se fram emot ikväll.

Publicerat

HENNES ENVISA HJÄRTA

Det händer ibland att en skådespelares namn – enkom – får mig att hyra en film.

Filmen Angel (eller Hennes envisa hjärta som den heter på svenska) hade absolut ingenting som lockade mig, ingenting mer än Michael Fassbender på rollistan och nu när jag har sett filmen kan jag med en smula bitterhet i rösten säga att inte ens Mr Fassbender kan rädda en helt genomrutten produktion. Han glimrar, varje scen han ingår i står ut och blir något speciellt men för övrigt är detta en film för okritiska dagisbarn med felslipade glasögon.

Angel Deverell (Romola Garai) är en egensinnig tonåring som hellre sitter uppe på kammaren och skriver på sin bok än gör någonting annat. Utan inspiration utifrån skriver hon en hittipåroman som får förläggaren Théo (Sam Neill) att misstänka att hon är antingen en gammal dam eller en 50-årig flintskallig man och utan att veta vilket vill han publicera boken.

Angel blir en firad författarinna, pengarna rullar in, hon köper ett slott, skaffar sig tjänarinnor och fortsätter vara precis så jobbig, ocharmig och svåromtyckt som hon var innan. Jag har bara så jäkla svårt att förstå om det är meningen att jag SKA tycka illa om henne eller om jag ska tycka att hon är mångbottnad, spännande och skönt egensinnig. Äsch, skitisamma. Hur som helst så springer hon på konstnären Esmé (Fassbender) som hon ber om ett målat porträtt.

Esmé skrapar på ytan, han vill veta vem Angel är sådär på riktigt och jag är tacksam för hans roll och hjälp för han blir som min förlängda arm i detta filmtittande för jag borde vilja veta vem hon är men hon är så jävla jobbig att jag inte orkar bry mig. Esmé är den intressanta, i alla fall ur min synvinkel.

Filmen kryllar av billiga blue-screen-lösningar, slarviga kulisser, överspel och annat bjäfs men det är samtidigt härligt att se att Michael Fassbender (i alla fall utåt sett) inte verkar göra någon skillnad på sin egen arbetsinsats oavsett vilken film han medverkar i. Han räddar betyget. Utan Fassbender hade det knappt blivit en lugg kvar på den ena betygs-Fiffiluran.

Här finns filmen.

Publicerat

DREAM HOUSE

Filmen börjar med att Will Atenton (Daniel Craig) säger upp sig från sitt jobb. Filmen slutar med att jag önskar att Daniel Craig hade gjort detsamma redan på första inspelningsdagen.

Will är en man som älskar sina två döttrar och sin fru (Rachel Wiesz, som blev hans fru på riktigt efter inspelningen). Han gör verkligen allt för dom, busar och har sig med ungarna och bär runt på sin fru som om hon saknade egna ben och dom bor i sitt drömhus, en stor kåk i vilken en man vid namn Peter Ward mördat hela sin familj.

När fem minuter av filmen har gått har jag genomskådat den och resten av filmen sitter jag och hoppas att jag har fel. Det har jag inte och det är inte okej. Det kan inte, ska inte, gå att luska ut samtliga twistar så tidigt i en film som denna, det är tjänstefel av samtliga inblandade och gör mig äckligt irriterad. Jag har förväntat mig mycket mer av både filmen och skådespelarna. Naomi Watts ser ut att vilja bli klar för dagen så hon kan hämta barnen på dagis, Rachel Weisz ser dyngkär ut i Daniel Craig och Daniel Craig kämpar som ett djur för att få fason på sin genomskinliga karaktär.

Näe. Det här var inte särskilt kul. Jag skulle hellre se om Sjätte sinnet.

Publicerat

Tre om en: Actionfilmer som inte är urdåliga men som ändå får mig att somna – igen å igen å igen

The A-Team

Den här remaken av den gamla TV-serien hade kunnat bli en riktig hit för mig om den inte hade varit så jävla kackig. Filmen vill så hemskt gärna vara rolig, charmig och tuff samtidigt och det funkar inte, sånt funkar typ aldrig.

Bradley Cooper är söt, visst är han, men det hjälper inte. Det här gänget veteransoldater behöver en helpall C-vitaminbrus, fyra hundra halvkilon Löfbergs Lila och nån miljard förpackningar Dextrosol för att få mina ögonlock att hålla sig i upprätt tillstånd.

Det sprängs och skjuts och häppas och happas men mina smilband töjs inte det minsta, det är ungefär noll procent spännande och trots att jag avskyr att bli kittlad under fötterna så tror jag det är det enda som skulle ha hjälpt för att hålla mig vaken.

Jag är aningens besviken, jag hade förväntat mig lite mer än något halvdant mediokert men sånt är livet ibland.

 

 

Until Death

Jean-Claude van Damme.

Jean-Claude van Damme!

Jean-Claude van Damme?

Timecop, kom tillbaka.

 

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

 

 

 

 

 

Killer Elite

När en film börjar med texten ”Based on a true story” så kanske man kan tycka att det borde ge en pigghetsinjektion i en trött filmtittarkropp, lite på samma sätt som att trycka i sig en påse polkagrisar. Det gör det inte, inte när det gäller filmen Killer Elite.

Jason Statham skrattar så han visar tänderna i den första scenen, det hjälper inte heller. Clive Owen i porrig musche då? Nej, inte ens det. Att Robert De Niro är med är inte det minsta pulshöjande för mig då jag tycker han är en duktig men ganska tråkig skådespelare och det börjar klia och svida i ögonen trots att bilar sprängs och vapen avfyras.

Jag slocknar första kvällen. Jag slocknar andra. Filmen får en tredje chans men nej, den funkar inte på mig. Visst har den sina förtjänster men det är inte tillräckligt.

Publicerat

APFLICKORNA

Bland det svåraste som finns i filmrecensionssammanhang är att se en tokhyllad och upphaussad film och att se den sist av alla.

Apflickorna är en film som inte lockat mig nämnvärt  trots den samlade massmediala kritikerkårens jubel och visslingar och på nåt sätt är det skönt för nu kan jag sitta i biosalongen med noll procent förväntningar. Jag ser mer fram emot smaken av min latte än av filmen och jag erkänner utan att skämmas att hade filmen inte fått en Guldbaggenominering hade jag inte sett den alls.

77 minuter senare är filmen slut och kaffet har varit det sedan länge. Gulp liksom. Hjälp. Vad fan var det här? Vad är det som gör att det här underliga dramat fått så mycket uppmärksamhet, alltså, jag fattar verkligen inte.

Jag kan med lätthet gräva fram två parametrar i filmen som är toppen: Isabella Lindquist som Emmas lillasyster Sara samt ljudet. Ljudet är fenomenalt bra, varenda litet klicketiklock, varenda vattendroppe som klafsar, varenda ridbyxeskav mellan låren, allt låter helt perfekt i mina öron och lilla Isabella gör en skådespelarinsats som är mer värd en Guldbaggenominering för Bästa kvinnliga biroll än filmen är för Bästa film. Hur gammal kan hon vara? Sex? Superduktig är hon alldeles oavsett ålder.

Mathilda Paradeiser som Emma och Linda Molin som Cassandra gör antagligen precis allt dom kan med sina karaktärer men dom har så infernaliskt lite att jobba med så det känns som ett mission impossible att det ska bli minnesvärt och bra. Båda dessa karaktärer får mig att skruva på mig i biofåtöljen. Sen är det det här med gymnastik på hästryggen, förlåt men herregud hur larvig kan en sport se ut egentligen? Det här är snäppet värre än gång.  Tjejerna springer runt i manegen som vore dom dressyrhästar och jag fnissar så kaffet bubblar sig i näsan.

Apflickorna må vara okej för att vara en rookiefilm och regissören Lisa Aschan kommer säkerligen att få filma igen men att nominera denna film till en Guldbagge säger mycket mer om svensk filmindustri än om filmen i sig. Jag blir lite rädd och vill flytta till Norge.

 

Publicerat

IN TIME

Försök tänka tanken att du bara skulle bli 25 år. Det var din utmätta tid. Du blev varken yngre eller äldre, 25 år var vad du blev tilldelad, alla år efter det måste du köpa och har du inga pengar är det bye bye birdie på din 25-års-dag.

Försök samtidigt tänka tanken att om ingen ur åldrandets synvinkel blev äldre än 25 så ser alla mer eller mindre likadana ut. Barn är fortfarande barn men om du är 25, 50 eller 80 spelar ingen roll, kroppen liksom ”fryser” vid 25. Du ser alltså ut att vara jämngammal med din mamma OCH din farmor.

In time är en science-fiction-thriller som faktiskt känns smart. År är hårdvaluta, fattiga dör, rika kan köpa sig tid, det är inte en helt overklig tanke, speciellt inte i en tid där många verkar tro att det går att köpa sig evig ungdom med hjälp av plastikkirurger och åtstramningspaket.

Will (Justin Timberlake) som växt upp i slummen möter överklassflickan Sylvia (Amanda Seyfried) och tillsammans bestämmer dom sig för att göra nån slags futuristisk Robin Hood-resa genom att ta tid från dom rika för att ge till dom fattiga. Hack i hälarna har dom nån slags tidsbeskyddare som gestaltas av Cillian Murphy i apsnygg skinnkappa.

Cillian Murphy är jättebra på att spela ond, Justin Timberlake är jättebra på att spela vilken karaktär filmbolaget än sätter i händerna på honom och Amanda Seyfried är jättebra på att springa fort i äckligt höga klackar men det hjälper liksom inte. In time är en jättetråkig film. Baktanken med den, andemeningen, är toppen, den gillar jag som tusan och jag köper hela historien men den är inte direkt filmad med vare sig finess eller hjärta. Den är inte ens särskilt futuristiskt gjord.

En karaktär i filmen benämner hela tidsaspekten som ”darwinistisk kapitalism” och det stämmer verkligen. Intressant nog att skriva en C-uppsats om men inte tillräckligt för ett bra betyg. Synd tycker jag.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: Den thailändska och den amerikanska versionen av SHUTTER

Fotografen Tun (Ananda Everingham) och hans flickvän Jane (Natthaweeranuch Thongmee) är ute och åker bil. Mitt i natten, mitt ute i ingenstans, kör dom på en tjej. Inget lik hittas och dom klarar sig båda två tämligen oskadda men efter olyckan märken Tun oförklarliga vita märken på fotografier han framkallar. Det är som om något övernaturligt smugit sig in i bilden och att kameran ser det som det mänskliga ögat inte uppfattar. Är det spöken? Är det andar? Är det den påkörda flickan eller kanske någon helt annan?

Dom thailändska regissörerna Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom (riktigt schysst namn!) har med Shutter lyckats göra en riktig hoppa-till-i-soffan-skräckis, en sån som åtminstone jag gärna ser med stadigt sällskap. Visst har jag sett vitsminkade asiatiska tjejer i skräckfilmer förut men här är dom gjorda med en liten twist (i alla fall som jag ser det). Det är otäckt som satan bitvis och jag flyger runt som en studsboll i soffhörnet.

Shutter är filmat på ett ganska typiskt asiatiskt vis, det är lågmält, tyst, vackert nästan. Scenerna i Tuns framkallningsrum är så smarta, det där mörka röda ljuset som gör pupiller (även på levande människor) otroligt läskiga.

Fyra år efter att originalfilmen gjordes bestämde den japanska regissören Masayuki Ochiai att det vore coolt att göra en remake av Shutter. Han fick ihop ett gäng amerikanska skådespelare och en påse gröna sedlar och förlade handlingen till Japan.

Det nygifta New York-paret Ben (Joshua Jackson) och Jane (Rachel Taylor) reser till Japan på en kombinerad bröllops-och-jobbresa annars är det mesta av handlingen ganska likt förlagan. Ben är fotograf, dom kör på en tjej med bilen och det är ”andar” på bilderna. Den största skillnaden är att filmen så uppenbart är anpassad till det västerländska sättet att filma och det är synd tycker jag. Det finns liksom ingen mening med att förlägga handlingen till Japan om det enda man vill skapa är en läskig variant av Lost in translation.

Joshua Jackson ger jag inte mycket för som skådespelare men Rachel Taylor gör sitt allra bästa som Jane, blond och bortkommen i den stora staden.

Effekterna är hästlängder sämre och mindre skrämmande än i originalet, inte ens det läskiga framkallningsrummet är otäckt. Jag hoppar inte till en enda gång och ändå är filmen inte trist, den är bara så mycket beigare än thaivarianten. Jag såg filmerna direkt efter varandra och drog faktiskt lott om vilken jag skulle se först (lotten föll på den thailändska versionen) men jag tror inte betyget och känslan av filmen hade varit annorlunda om jag börjat med den amerikanska. För att göra en jämförelse med The Ring så såg jag den amerikanska versionen före den japanska och den amerikanska skrämde skiten ur mig, det gjorde inte den japanska.

När mina barn är redo för att experimentera med skräckfilm kommer jag att se om den ena av dessa två. Den andra låter jag vara.

Shutter 2004 (Thailand)

Shutter 2008 (USA)

Publicerat

Veckans Sarandon: PEACOCK

Om du tänker dig en blandning av Norman Bates, Forrest Gump och Jim Carrey så har du den här filmens huvudkaraktär John Skillpa i Cillian Murphys gestaltning.

Av nån underlig anledning trodde jag att Emily Blunt skulle vara med i filmen och i dom första scenerna tänkte jag ”Gud vad vacker hon är, Emily” men sen tar ”Emily” av sig peruken och vips ser jag vem det är: Cillian Murphy med bruna linser och klänning. Wow, liksom. Han är både jättebra och riktigt snygg som kvinna och här får han verkligen chansen att visa alla sina begåvningar eftersom han spelar både John och Johns ”fru” Emma. Ett schizofrent drama med andra ord.

Susan Sarandon är borgmästarens fru som på ett ganska jobbigt men ¨überkvinnligt” sätt försöker fixa, trixa och få folk att slappna av och känna sig som hemma. Hennes roll är inte stor men hon är bra. Såklart.

Maggie, en ung kvinna och mamma till lille Jake, har ett ganska komplicerat förhållande till John (och tänker du se filmen så ska jag inte avslöja för mycket här) men hon spelas av Ellen Page och även hon gör – som vanligt – ett bra jobb. Bill Pullman och Josh Lucas har även dom små men tongivande roller och alla dessa skådisar sammantaget gör Peacock till en ganska intressant film i alla fall på pappret men i verkligheten är den tyvärr ganska spretig och konstig. Inte tråkig men ja….weirdo liksom.

Publicerat

TRESPASS

Kyle Miller (Nicolas Cage) åker runt i en Porsche och säljer diamanter, det är vad han gör. Uppenbarligen är han duktig och säljer dom dyrt för han bor i en kåk (eller kanske snarare ett fort) som skulle få om inte Brangelina själva så väl deras städpersonal att dreggla rätt hårt.

Kyle är gift med Sarah (Nicole Kidman), en kvinna som uppenbarligen tycker om både pengar och sin man men kanske inte så mycket det faktum att han sällan är hemma. Tillsammans har dom dottern Avery (duktiga Liana Liberato) som är inne i bryta-sig-loss-och-rebella-mot-nejsägande-och-frånvarande-föräldrar-fasen. Det är liksom inte en aura av familjemys som spruttar ut genom TV-rutan, nej det är snarare isande kyla, ett kliniskt rent och snyggt yttre och en stämning som går att skära i med en såndär bullig smörkniv man täljde i slöjden.

Kyle har precis kommit hem men ska iväg igen samma kväll och Avery tjatar som en galning för att få gå på fest med ”the bad influence” Kendra. Sarah säger nej till festen för att hon vill äta en gemensam vanlig middag med sin familj men det enda som händer är att mamma Sarah byter om till svart festblåsa, Avery låser in sig på sitt rum och vägrar komma ut och Kyle, ja han ska ju åka igen. Diamanter att kränga, ställen att vara på, yada yada och Sarahs besvikelse går inte att dölja. Så ringer det på porttelefonen. Polisen står utanför grinden och vill komma in. Det har varit en inbrottsvåg i området och dom behöver kolla att allt är som det ska.

Poliser my ass, HA, det fattar ju en blind att det där inte är poliser men Kyle och Sarah är icke klädsamt blåögda och öppnar grindarna. Självklart är det inga poliser, det är andra klassens tjommar och förhoppningen om en mysig kväll gick i stöpet på många sätt – och inte enbart för Sarah.

Jag vet inte exakt VAD jag hade hoppats på med den här filmen men jag hade nog ändå trott på mer än det blev. Regissören Joel Schumacher har ändå gjort en hel del av filmiskt värde genom åren (Klienten, The Lost Boys, Falling down och Phone Booth för att nämna några), Nicolas Cage är ingen favvo hos mig direkt men det händer att han blixtrar till ibland och Nicole Kidman är Nicole Kidman, en av mina stora kvinnliga skådespelarfavoriter. Självklart trodde jag inte det var en kalkon jag skulle se men såhär med facit i hand borde det ha räckt med att kolla in filmpostern för att inse faktum: Nic Cage är inte kräsen, snubben behöver stålar!

Dom senaste uppstramningarna i ansiktet borde ha gjort stora hår i plånboken och han behöver påfyllning. Schumacher hör av sig med ett skitmanus, strösslar Cage ego med Kidmans ankiga underläpp och vips blev det en ”actionthriller” som kommer sitta lika fast på Videotoppen som ett urtuggat tuggummi gör under skosulan.

Jag hatar att säga det men allt med den här filmen är rent jävla dålig. Jag har sett så mycket skräp den senaste tiden att jag snart borde vara immun men jag har ett par celler kvar i kroppen som vägrar acceptera att det görs så här pass usel film. Manuset är ett skämt, klippningen är så konstig att jag ibland inte ens vet var karaktärerna befinner sig i huset och det är tonvis med logiska luckor och övertydligheter (när en spikpistol zoomas in så måste någon nämna att ”där är en spikpistol!”, nähääääää, som om vi skulle MISSA detta faktum annars) och Nicolas Cage ser ut som han har en köttmask på sig. Tjejerna klarar sig med hedern i behåll men mer än så är det inte.

Joel Schumacher blir 73 år i år. Dags att gå i pension nu?

(en vääääääääldigt svag tvåa)

 

Publicerat

THE NIGHTMARE BEFORE CHRISTMAS

Det var söndagen den 4 december 1994. Jag skulle träffa en kompis vid Svampen, mitt på Stureplan i Stockholm, för en gemensam och kort promenad bort till biografen Sture. Vi skulle se The Nightmare Before Christmas, Tim Burtons knepigt animerade-eller-vad-det-nu-var-för-typ-av-dockfilm som haft premiär veckan innan.

Jag går av vid Hötorget och promenerar Kungsgatan ner mot Birger Jarlsgatan och ju närmare jag kommer ju tydligare ser jag avspärrningarna. Vad är det som har hänt här? Varför är hela Stureplan tejpat med polisband, varför får jag känslan av att det är en brottsplats jag besöker?

Att ta sig fram till Svampen är en omöjlighet och det börjar hopas med folk runt torget. Jag försöker hålla utkik efter kompisen samtidigt som jag försöker ta reda på vad som hänt. Jag hör orden ”skottlossning” och ”döda” men får inte ihop allt i skallen. Det här är Stockholm, det är inte Beirut och tanken på Jack Skellington är långt långt borta.

Jag ser kompisen komma gående och möter upp honom. Han har inte heller hört något och det är inte förrän vi sett klart filmen och jag kommer hem till dom extrainsatta nyheterna på TV som jag fattar vidden av mecket på Stureplan. Tre döda på nattklubben Sturecompagniet. Tommy Zethraeus och Guillermo Marques Jara har skjutit skarpt och verkligheten känns med ens betydligt otäckare än filmen jag nyss sett, även om The Nightmare Before Christmas långt ifrån var en glad och lättsam barnfilm.

Jack Skellington är rätt less. Han vill hitta på nåt annorlunda. Han hittar landet där julen firas samma dag varje år och där folk är snälla och givmilda. Vilket skit tänker Jack, här ska det smidas planer. Tomten ska väck och ersättas med honom själv för nu ska det bli ordning på mes-julen en gång för alla.

Vad Zethraeus ville med sitt skjutande står skrivet i sten, kanske ville han liksom Jack förändra världen på nåt sjukt jävla sätt. Verkligheten är inte alltid kul och inte filmer heller.

The Nightmare Before Christmas är en rätt jobbig film tycker jag. Välgjord men inte särskilt underhållande och det varken då eller nu och även om jag bortser från alla omständigheter i världen.

Publicerat

Venus

När jag googlade efter en bild till den här recensionen och den här postern dök upp trodde jag att jag svalt ett halvkilo pompa utan att tugga först. Jag fick andnöd, bokstavligt talat.

Nåt så urbota jävla själsdödande som en sminkad och glosögd Peter O´Toole i tweedkavaj och mansscarf har jag aldrig sett på bild förut men efter att ha sett filmen slog det mig att den är än värre.

Jag tycker inte det räcker med att Peter O´Tooles gamla stöt Maurice hyr en limo för att impa på den unga tonårsmodellwannaben Jessie (Jodie Whittaker) och hon är sådär naivt svårt imponerad av biljäveln och utbrister ”Ohhhhiiiiii, kan jag öppna takluckan?” och chauffören öppnar luckan och hon ställer sig upp med sin lilla skoluniformskjol och bara ben och halva kroppen är utanför bilen och hon ler och volymen höjs på Corinne Bailey Rae´s låt Put your records on och jag förstår att här, här ska jag få hurven och tycka att wååååoooow vilken härligt frigjord engelsk myspysrulle det här är men min enda känsla är att jag hellre skulle vilja äta en kall korv bruna bönor fast det är den otäckaste maten jag vet.

Maurice kärar nämligen ner sig i Jessie och han är typ hundra år och hon knappt byxmyndig. Jag ser mig själv som rätt openminded vad gäller åldersskillnader och relationer men även jag har en gräns, tydligen har  jag det. Maurice är nämligen äcklig. Jessie kan tacka hans prostataproblem för att hon slipper gubbens riktiga hardcorenärmanden, nu blir det bara lite pussar på av henne noga utvalda ställen men det räcker för mig. Jag längtar efter hallonsylt till bruna bönorna för ingenting kan ändå bli äckligare än detta.

Hade jag inte svårt för Peter O´Toole innan så har jag det nu. Det vänder sig i magen. Filmen Sleeping Beauty är ingenting jämfört med detta. Regissören Roger Michell har tidigare gjort Notting Hill och det var ju kul för honom men man lever inte på gamla meriter huuuur länge som helst. Min behållning av filmen stavas Vanessa Redgrave, hon är toppen, superfin och begåvad och jag slutar där. Det räcker nu. Jag mår liksom illa.

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer jag inte kände till förrän en bloggvän tipsade om dom

Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.

Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.

 

Black Water

My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.

Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?

Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.

Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.

Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.

Här finns filmen.

 

 

You again

Jag fick tips från  bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.

Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.

Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin  barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.

Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?

You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.

Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.

För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Rösten från andra sidan (Don´t look now)

Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.

Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?

Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.

Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.

Här finns filmen.

Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!

Publicerat

TRE SYSTRAR & EN MAMMA

Att ha en överbeskyddande mamma kan reta gallfeber på dom flesta vuxna barn men att ha en morsa som lägger sig i allt från frisyren till kläder till val av pojkvän skulle nog göra vem som helst blindgalen – även om morsan är Diane Keaton.

I filmen Tre systrar & en mamma (originaltiteln är Because I said so) har Daphne Wilder (Keaton) uppfostrat sina tre döttrar i princip själv. Dom har växt upp och blivit vettiga, vackra och viljestarka kvinnor och jag förstår inte varför hon inte är nöjd med den yngsta, Milly (Mandy Moore). Eller nöjd är hon kanske men hon är orolig för Milly då hon har en tendens att alltid träffa fel killar och vilken mamma vill stå bredvid och titta på och se dottern göra samma misstag som henne själv? Antagligen inte så många men få skulle lösa problemet på samma sätt som Daphne. Hon sätter in en kontaktannons på en datingsajt och skriver klart och tydligt att hon letar efter någon till sin dotter och sen raaaaadar hon upp kriterier som hon själv har för att det ska kunna klicka maximalt. Svaren dräller in och det blir en eftermiddag av speed-dating av sällan skådat slag. Valet faller på Jason (Tom Everett Scott) som är en kille som får alla mina tentakler att vibrera och blinka och vråla neeeeeeeeeej.

Alltså, det här är en film som jag får noll kläm på. Daphne beter sig som ett svin rent utsagt men eftersom det är i Diane Keatons gestaltning så vet jag inte riktigt om jag kan tycka lika illa om henne som jag gör för hon ÄR ju så mysig…oftast….i allt hon gör. Här är hon dock allt annat än mysig och med en mamma som hon, vem behöver en pappa? Jo, ALLA!

Filmen känns värderingssunkig, den luktar ister och gammalt hårspray och jag har så himla svårt att fatta vad den där mamman gnäller om. Hon har jättefina barn. Att hon själv aldrig upplevt en orgasm är inte deras fel, ta ut det på rätt person för fan, typ dig själv!

Usch…nej…jag blir arg på det här. Axlarna sitter uppe vid örsnibbarna och trots att jag vill tycka att det är charmigt och lättsamt och bästa sortens dramakomedi så kan jag inte förmå mig till att tycka det. Det är bara larvigt. Larvigt och jävligt irriterande men tyvärr är filmen ändå inte helt urdålig, därav betyget.