Kategori: Betyg 2

Publicerat

Veckans dokumentär: Inside job

Gubbar i grå kostymer. Namn. Siffror. Animerad grafik. Svåra ord, dystra siffror. Mer namn. Flygfoton över skyskrapor. Digitala siffror inifrån Wall Street. Fler kostymer. Ännu fler namn.

Herregud säger jag. Jag vill verkligen, jag vill försöka förstå, fan jag TITTAR JU på filmen, på HELA filmen och vad blir slutresultatet? Huvudvärk och ÄNDÅ fattar jag inte allt! Vilket nys!

Visst förstår jag att Inside Job är en viktig dokumentär, den handlar ju trots allt om den globala finanskrisen och den försöker hitta svaren på varför världen hamnat i skiten, jag ser att den är extremt välgjord och ja, den har fått priser och Matt Damon har en fantastisk berättarröst men är man inte extremt kunnig i ekonomiska termer i allmänhet och USA´s politik i synnerhet så är filmen tyvärr rätt tröttsam i all sin genialitet.

Att det sitter maktfullkomliga och giriga män (oftast) i höga positioner världen över som inte har förmåga att stava till långsiktigt tänkande är ingen nyhet men om jag ska se en förklarande dokumentärfilm i ämnet vill jag inte behöva se den i slow motion med ett valt ljudspår som heter ”förklarande röst på lätt svenska” för att hänga med.

Trots att jag vet att det är mina egna tillkortakommanden som sätter betyget på filmen så kan jag inte göra på nåt annat sätt. Alla mina recensioner är subjektiva. Fattar jag inte så fattar jag inte. Är inte filmen engagerande så är den inte. Kapitalism är inte min starka sida och den sidan blev tränad men ingen vinnare efter dom här 90 minutrarna.

Det är säkerligen en film som passar andra, MÅNGA andra skulle jag gissa, men näpps, inte mig.

Publicerat

Almodovar-helg: Kärlekens matadorer

Precis som i Begärets lag börjar Kärlekens matadorer med en runkscen.

Det är smart av Almodovar att tjonga på i hundranitti för att få åskådarens fulla uppmärksamhet från början men det kräver också en hel del av fortsättningen. Det räcker liksom inte att upprepa mantrat att sexakten liknas vid en tjurfäktning och att en kvinna ska tas precis som en tjur –  ”så att hon inte märker nåt” (???), det räcker inte heller att zooma in nakna bröst eller pungar som anas genom röda tajta matadorbyxor, i alla fall räcker det inte för mig. Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta, förundras eller bli upphetsad och DET kan aldrig vara ett bra betyg för en film, oavsett genre.

Antonio Banderas spelar Ángel, en man med en maniskt religös och hårt uppfostrande mor som levt under syndbördan i hela sitt liv. Han drömmer om att bli matador men tål inte synen av blod och han har en syn på sexualitet och kvinnor som till slut gör honom galen.

Den före detta tjurfäktare Diego (Nacho Martínez) njuter av sex och död och träffar en jämlike i advokaten María (Assumpta Serna). ”Jag älskar dig mer än min egen död” vräker hon ur sig sådär spanskt sensuellt som bara en spansk sensuell kvinna kan göra (jag tänker tanken på hur det skulle låta om jag själv sa det och herreguuuud vad jag skulle skratta – och inte bara jag!) efter en het stund på golvet med Diego iklädd matadorkostym i guld-på-guld.

Det här är den av Almodovars filmer som hittills gör mig minst engagerad. Jag tycker inte den är kul, jag tycker inte den är intressant, Banderas har ledsna hundögon och det är klart, tänder man på män i spansk folkdräkt så är det här julafton men för mig, näe. Gäsp och tack men nej tack säger jag.

Publicerat

NIO MÅNADER

Jag såg om Nio månader som en liten homage till Hugh Grant som nyligen blivit pappa till en flicka och som en uppdatering för egen del om hur det är att vara gravid eftersom min bästa vän blir mamma till en liten pojke om några veckor.

Men usch på mig vilka urbota usla bortförklaringar jag kommer med! Homage, uppdatering, vad fan tror jag att jag håller på med? Nio månader har så lite med verkligheten att göra att det är förvånande att filmen ens finns, i alla fall med stora skådespelarnamn som Julianne Moore, Jeff Goldblum, Tom Arnold, Robin Williams, Joan Cusack och nämnde Hugh Grant i rollistan.

Början av filmen, första halvtimmen har någon form av realistisk ton om än komiskt tillskruvad, vilket såklart är helt okej eftersom det faktiskt ÄR en komedi. Rebecca (Julianne Moore) och Sam (Hugh Grant) firar att dom varit tillsammans i fem långa år och dom verkar båda vara glada, lyckliga och tokkära i varandra. Dom har helt enkelt en jäkligt stabil tillvaro, dom är båda över 30, har jobb och pengar men när Rebecca blir gravid trots att hon äter p-piller rämnar Sams värld. Varför då frågar jag mig? Redan där tappar filmen mig.

Jag kan absolut förstå nojor och rädslor och funderingar och att en graviditet kan kännas läskig och konstig för en blivande pappa, jag menar HEY, som morsa har man barnet INUTI KROPPEN som en okänd alien som sparkar och bökar, tro mig, jag VET att det är läskigt som fan men en mamma kan liksom inte rymma och bara strunta i faktum. Pappor kan och pappor gör, kanske inte lika ofta nuförtiden som det var förr men likväl, det händer.

Sam beter sig i alla fall som en bortskämd snorunge och alla hans kärleksförklaringar till Rebecca bara filmminuter tidigare känns tämligen lama. Hans nya röda Porsche är det viktigaste på jorden, inte hon som ska bli mamma till hans barn.

Nu är det inte bara karaktären Sam som beter sig som om han kom från en annan planet, vi har The Dewey Family också. Mamma (Joan Cusack), pappa (Tom Arnold) och tre ouppfostrade as till döttrar som jag skulle vilja skicka med en enkel biljett till månen. Från att dom berättar att dom ska ha ännu ett barn tappar filmen all humoristisk ådra, åtminstone för mig. Det uppenbara blir nämligen att dom vill ha en pojke, åtminstone pappan i familjen och att dom troligen kommer fortsätta sätta barn till världen tills den där bebisen med snopp tittar ut och familjen blir ”fullkomlig”. Ta hand om dom barn ni har!!! vill jag bara skrika. Dom beter sig ju som svin, vad fan är det för vits att yngla av sig om ni inte har energi och ork att göra dom till vettiga fungerande människor??

Det är DÄR skon klämmer för Sam. Som barnpsykolog träffar han dagligen ungdomar vars föräldrar misslyckats kapitalt och han är livrädd för att bli en av dom. Han tänker således ett steg längre. Tyvärr är det en infallsvinkel som hafsas bort i filmen och istället ska Rebecca utmålas som en modern feminist som å enda sidan vet att hon kan ta hand om sitt barn själv som en stark och oberoende ensamstående mamma, å andra sidan väntar hon med trånande blickar på att Sam The Idiot ska fria för dåååå blir allting guld och gröna skogar. Amerikanskt så det förslår och ändå är det en remake av Neuf mois, en fransk film som gjordes året innan denna (alltså 1994) och som jag tyckte var om möjligt ännu sämre.

Nio månader är en komedi som inte får mig att skratta en enda gång. Den drar i alla mina mansförraktrådar och spär på fördomar jag önskar att jag inte hade men uppenbarligen inte är ensam om. Att filmen över huvud taget går att se beror enbart på skådespelarna som gör det bästa dom kan av situationen och förhoppningsvis lämnat kvar hjärnan hemma på nattygsbordet om mornarna.

Min känslomässiga del av hjärnan skulle vilja dra fram en röd soptunna och likt Sverker Olofsson kasta alla ex någonsin tryckta av denna film rätt ner i tunnan. Min kritiskt tänkande del inser att filmen kanske inte är fullt så usel. Men bra nära.

Publicerat

All your dead ones

Film nummer två kommer från Colombia och bara det kändes spännande. Hur ofta ser jag en colombiansk film? Nä. Precis. Inte så ofta. Det här var premiär för mig.

Det lilla jag läst om filmen var att den handlade om en man som hittar femtio lik i sin majsåker och i och med detta så trodde jag 1. att den skulle vara läskig och om inte en skräckfilm så väl något av ”thrillertyp” och 2. sevärd.

Svar på dessa punkter är:

1. Filmen var som en mix av Il Postino och M. Night Shyamalans Signs fast snubben i filmen var inte brevbärare utan majsbonde och det fanns inga elaka aliens utan bara ett fält med plantor som ”lagt sig ner” och så lite döingar såklart. Sen är ju både Il Postino och Signs bra filmer och där skiter sig jämförelsen direkt, rätt rejält dessutom.

2. Knappt.

Jag tror att det är meningen att det ska vara svart humor när bonden Salvador Garcia beger sig ut på byn för att anmäla sitt ”fynd” men trots att jag hör att många av dom andra biobesökarna skrattar både gott och hjärtligt så är jag mer intresserad av att sova en stund. Det tar på krafterna att se halvdålig film. Skitdålig film är enklare, då sätter oftast adrenalinkicken in men här var det bara snarkreflexen som gjorde sig påmind. Jag tror inte jag missade nåt väsentligt dock.

 

Victoria 4 är en trivsam liten biograf som under denna visning var precis fullsatt. Det är rätt fantastiskt egentligen, en anspråkslös colombiansk film med dålig engelsk text lockar så pass många till biografen. Sånt gör mig glad även om filmen i sig inte var nån höjdare.

Jag åt årets första dubbeldajm för att ge min sega knopp och kropp en sockerchock vilket bara resulterade i hjärtklappning och en en brutal sömnighet. Nu har jag lärt mig det. Tar en Skotte nästa gång.

Publicerat

Beast

I onsdags hade jag något av ett (på pappret) skräckfilmsmaraton på Stockholms filmfestival. Jag såg tre (på pappret) läskiga filmer från tre olika länder och den här lördagen kommer samtliga tre filmer recenseras här på bloggen.

Jag började eftermiddagen med den danska filmen Beast som i festivaltidningen omskrivs som” en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och Alien”. Helt ärligt, vem hittade på detta? Har denne någon ens sett filmen?

Bruno (Nicolas Bro) och Maxine (Marijana Jankovic) är ett par och dom bor i en fin och dyr lägenhet i Köpenhamn. Om det stämmer att lika barn leka bäst så spelar Bruno inte riktigt i Maxines liga. Detta visas på ett övertydligt sätt genom att Maxine är vacker, smal, har perfekt hår, arbetar som smyckesdesigner och klär i tajta jeans och Bruno är gubbtjock och en typ av kille som jag tror gärna bär bruna bredspåriga manchesterbyxor och vägrar använda roll-on. Han är alltså lite småäcklig och hon är det inte.

För att på riktigt förklara olikheterna dom emellan så ska tydligen Bruno vara jättekär i sin flickvän medans hon inte riktigt är lika intresserad utan istället är otrogen med deras gemensamme vän Valdemar (Nikolaj Lie Kaas). Jag skriver tydligen för detta är inte glasklart för mig som tittar.

Vilken normal människa som helst kan se att deras förhållande är så infekterat, snedvridet och dysfunktionellt att jag inte kan förstå hur någon av dom vill vara kvar i det men tydligen ska det vara så. Hade jag inte läst på om filmen innan hade jag inte fattat att han var lycklig och kär för han är bara dum, BARA dum är han. Sen dricker han blod, Maxines blod och sen börjar han gilla kött, rått kött och någonting växer i hans mage (eller är det i hennes?) och det blir lite närbilder på nåt organiskt kladdigt fosteraktigt men mer än så blir det inte och om DETTA är tillräckligt för att filmen ska jämföras med Alien, ja, då blir jag lätt irriterad.

Och det var precis vad jag blev. Irriterad. 83 minuter danskt skräck-relations-drama kändes i baken som 383 låååånga minuter. Det här var ingen bra början på dagen men det kan bara bli bättre. Eller?

Filmen gick på Grand 4, den lilla lilla  – och sneda – salongen som var – tro´t eller ej – fullsatt! Tjejen bredvid mig hoade och tjoade och höll händerna för ansiktet vid varje scen som innehöll blod men det var jag bara tacksam över för hon höll mig vaken.

 

Publicerat

Veckans dokumentär: MITT NAMN VAR SABINA SPIELREIN

I väntan på fredagens stora biopremiär, David Cronenbergs A dangerous method, får jag för mig att jag ska utforska den kvinnliga delen av nämnda film: Sabina Spielrein, karaktären som Kiera Knightley spelar i filmen. Jung och Freud känner jag till men vem var denna Sabina egentligen?

Det var alldeles i början av 1900-talet och Sabina Spielrein visade tidigt i livet tecken på psykisk ohälsa. Hennes föräldrar såg till att hon fick plats på Burghölzlisjukhuset utanför Zürich där en av dåtidens största psykologer arbetade:  Carl Gustav Jung.

Hysteri var en utbredd psykisk diagnos runt sekelskiftet, särskilt bland kvinnor. Jung behandlade Sabina genom att utforska hennes dolda komplex och efter en analys kom han fram till att hennes utbrott och dåliga mående berodde på att hon sedan fyra års ålder upplevt sexuell upphetsning av att se sin bror bli slagen. Enligt tidens andra stora psykolog och tänkare, Sigmund Freud, var orsaken till sjukdomen undanträngda känslor från barndomen och då främst av sexuell karaktär vilket man kan säga att även Jung kom fram till i fallet Sabina Spielrein.

Sabina och Jung har inte bara en patient-läkare-relation utan även en kärleksdito samtidigt har Jung och Freud en avancerad brevväxling som handlar behandlar många olika ämnen varav Sabina är ett av dom.

Det här är en dokumentär som är filmad som en spelfilm. Det är svartvita bilder, det är skådespelare i rollerna som Sabina och Jung, det är åååå-vad-det-här-är-kulturellt-och-djupt-när-vattendroppar-visas-i-närbild och jag känner en viss….klåda…på kroppen. Det är den där att-vilja-men-inte-kunna-klådan som jag ofta får när jag ser filmer som ska låtsas vara högtravande och intellektuella men som bara är luftslott.

Jag hade både ljud och text inställda på svenska och fick således en svensk berättarröst till en början men ju längre filmen gick ju mer struntas det i både rösten och textningen, jag ser alltså stora delar av filmen på pratad tyska utan text. Det var visserligen ofrivilligt men det var ett problem som inte gick att lösa. Jag svor ett tag sen struntade jag i det, det kändes inte som att jag missade nåt väsentligt.

Jag litar på att luckorna fylls i och med att jag ser spelfilmen A dangerous method. Ett dåligt betyg för en dokumentär.

 

Publicerat

I don´t know how she does it

Kate Reddy (Sarah Jessica Parker) har ett såntdär högavlönat och glassigt resa-runt-på-torra-möten-och-prata-med-gubbs-i-grå-kostym-jobb, ett sånt där jobb vars titel går att uttala med inte förstå.

Kate är gift med Richard (Greg Kinnear, här i en klädsam frisyr ungefär fem centimeter längre än brukligt). Dom bor stort och charmigt stökigt och har två barn, Emily och lille Ben som en barnvakt har hand om på dagarna. Kates första prio är barnen, alltså det är vad hon själv tror. Barnen håller inte med. Familjen hamnar alltid i skuggan av hennes viktiga arbete och hennes man har ett djuriskt stort tålamod vad gäller detta. Jag hade tagit fram päronbollen efter ett halvår med henne om jag var Richard men i den här filmen funkar det inte så ty detta är en film om kvinnor för kvinnor och den handlar om den verklighet som vi kvinnor upplever dagligen, åtminstone är det vad mannen som gjort filmen verkar tro.

I don´t know how she does it hade kunnat vara en energiboost för sönderstressade mammor världen över, den hade kunnat fungera som en hejjaspark i baken eller som en påminnelse om att vi alla faktiskt gör precis så gott vi kan trots att många av oss har sjukt fulltecknade kalendrar och att det är bra nog, allt behöver inte vara perfekt men istället för att bli en positiv vind i rätt riktigt så blir filmen ett MEEEN VA FAAAAAN DÅÅÅÅÅ, i alla fall för mig.

Tillåt mig småle. Jag springer inte runt med pumps i nysnö. Jag springer inte heller mellan ett möte på ena stan till ett möte på andra sidan stan – på kullersten – i pumps utan att få knallröda kinder och svettdrypande lugg. Det skulle aldrig falla mig in att låtsasbaka en paj (alltså köpa en fabriksgjord,  knöla ner den i en ungsfast form och hälla över lite vaniljsocker) till ungarnas bakdag i skolan bara för att blidka dom där perfekta klassmammorna som önskar att dom vore Leila Lindholm. Jag skiter väl i dom! Herregud så larvigt. Jag tror inte på att en äkta man har ork, tålamod, vilja och kärlek nog att alltid spela andra fiol (med tanke på att Kate pendlar till en finanshöjdare i New York som spelas av Pierce Brosnan), jag tror inte på att så många icke-hollywood-äktenskap fixar det vardagsliv (eller brist på) som filmen skildrar och framförallt – vad fan skaffade hon barn för?

Jag känner mig som vanligt sjukt kritisk till denna typ av film för den får svaga människor att må sämre även om intentionen är precis tvärtom. Sarah Jessica Parker kan inte på något sätt symbolisera en vanlig mamma i karriären men hon är mysig som fasiken att se på film för en Sex and the city-fan som jag. Och Greg Kinnear, Greg Kinnear är mysig och behaglig att titta på, liksom Pierce Brosnan som maxar sin karaktär på alla sätt han kan. Filmen klarar livhanken på dessa tre, plus Olivia Munn som spelar Kates snörpiga och iskalla assistent Momo Hahn.

Jag hade en trevlig stund i biomörkret när jag lyckades koppla bort stora delar av hjärnan. Jag köpte floskler, moralpredikningar och låtsasfeminism några minuter här och där och fnissade till och med ibland. Hon som satt intill mig däremot, hon skrattade hysteriskt och alldeles oavbrutet mellan förtexterna och när lamporna tändes 90 minuter senare så visst kan detta vara en film som passar bättre för andra än för mig, men va faaaaan, kom igen, det går att göra bättre än såhär, det gör faktiskt det.

Den larviga kontentan är nämligen att Kate inte alls är den där framgångsrika kvinnan med en jobbtitel och arbetsuppgifter som ingen kan förstå, hon är heller inte bara mamma eller fru eller väninna eller nånting sånt, nej, hennes man säger att hon egentligen är något mycket enkelt: hon är en jonglör.

Jaha. Jamendåså. En jonglör. Hon kan få ihop sitt liv för att hon är en jonglör. Att hon riskerar hjärnblödning i det tempo hon lever är en annan femma – och en helt annan, men sannorlikt mer intressant, film.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE 2 – FULL SEQUENCE

Jadu. Var ska jag börja? Vilken ände ska jag börja nysta i?

Om jag äter smörgåsbord på Finlandsbåten och jag hör bordsgrannarna högt och excentriskt proklamera att choklad-puddingen är den godaste och mest välsmakande chokladpuddingen dom någonsin ätit så tror jag kanske på dom, i alla fall tills jag fyllt min egen tallrik och tar första tuggan och känner att det är finskt lösbajs jag silar mellan framtänderna.

Ibland känner jag mer än annars att jag behöver bilda mig en egen uppfattning om saker och ting och speciellt när det handlar om nåt som ”alla” säger är det godaste/bästa/snyggaste/ballaste som finns, eller som i det här fallet när vi snackar om uppföljaren till ”vääääldens äckligaste film”: The Human Centipede 2.

Den här gången handlar det inte om en klinisk kirurgsadist utan om en tjock parkeringsvakt vid namn Martin (Laurence R. Harvey). Han ser ut lite som om man fyllt Gollum med ister via en cykelpump i analen, lite Engla-mördaren Anders Eklund möter Marty Feldman, ja lite så på ett ungefär. För att uttrycka det milt: han ser inte så vidare värst trevlig ut.

Att detta är en uppföljare har manusförfattaren och regissören Tom Six löst på ett kreativt vis: denna Martin är i det närmaste besatt av den första filmen. Han tittar på den oavbrutet och han har bilder från filmen inklistrade i ett fotoalbum som han gömt under madrassen eftersom han fortfarande bor hos mamma och han vill inte att hon ska se vad det är som får honom att vilja masturbera medelst grovt sandpapper. Förutom denna film så har Martin två hobbys: att döda folk som parkerar i p-huset som han vaktar (och sedan spy lite och/eller behöva använda sin inhalator) och att drömma om att förverkliga den RIKTIGA tusenfotingen, den med tolv personer i rad.

Om Martins dröm går i uppfyllelse? Jorå. En film blir inte bannlyst i England helt utan anledning. Är då filmen så obscen att den förtjänar detta öde? Jag vet faktiskt inte.

För det första så är filmen inte i närheten av så äcklig som jag hade förväntat mig. När det skrivs spaltmeter om hur sablans vidrig filmen är så är det klart att jag någonstans tror att det är sant och visst är vissa scener motbjudande men jag vet inte om den är så mycket värre än en del andra filmer jag sett. The British Board of Film Classification skriver:

The principal focus of The Human Centipede II (Full Sequence) is the sexual arousal of the central character at both the idea and the spectacle of the total degradation, humiliation, mutilation, torture, and murder of his naked victims. Examples of this include a scene early in the film in which he masturbates whilst he watches a DVD of the original Human Centipede film, with sandpaper wrapped around his penis.

Javisst, grabben runkar sönder ballen med 40-papper men det är ingenting som grafiskt visas i filmen. Jag får se hans glansiga glosögon och jag får se honom riva sönder ett sandpapper men ingenting mer. Nu är den visuella upplevelsen av detta ingenting jag direkt saknar att ha i min minnesbank men det känns lite konstigt att just denna scen tas upp som en av anledningarna till att den totalförbjöds eftersom ingenting av detta faktiskt syns i bild.

Dom sista tjugo minutrarna är däremot ett formidabelt MAYHEM, det är ett bajskalas av guds nåde för sällan har väl en stor tratt nedtryckt i svalget och ett par liter laxermedel gjort mer ”nytta”. Martin framstår mer och mer som en mycket sjuk man och återigen förklaras det på film med den obligatoriska idiotmorsan, den kontrollerande gamla mamman som vägrar kapa navelsträngen. Nåja, hon tvingades till det till slut.

Jag kan inte med bästa välvilja i världen säga att det här är en BRA film men jag tycker inte den är helt igenom rutten. Fotot är snyggt liksom många av effekterna, däremot är filmen inte vare sig läskig eller underhållande. Den är liksom bara ett stort antiklimax, precis som sin föregångare.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: TERROR PÅ ELM STREET då och nu

Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.

Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.

Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.

Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!

Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.

2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.

 

A nightmare on Elm Street 1984

Speltid  91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.

 

Nightmare on Elm Street 2010

Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.

Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.

[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Flight of the living dead

Som jag har skrivit förut här på bloggen så finns det bara (mig veterligen) EN film som jag har svurit på att jag ALRIG kommer se och det är Snakes on a plane med Samuel L Jackson. Jag tycker det är otäckt att flyga, jag har en manisk fobi för ormar och jag är väldigt långt ifrån en självplågare, alltså kommer den filmen sist på att-se-listan av alla filmer i världen. Men den här filmen kunde jag bara inte låta bli. Riktigt SÅ rädd är jag inte för att flyga.

Zombies kan dyka upp på dom flesta ställen och så även i lastutrymmet på en Boeing på väg från Los Angeles till Paris. Jag kan ju tycka att det borde vara läskigare med zombies i ett slutet utrymme som ett flygplan högt upp i luften än det är i  en vanlig villa eller ett shoppningscenter men nej, det var det faktiskt inte. Zombiesarna här är dessutom rätt illa sminkade, effekterna är både lågbudget OCH fantasilösa och huvudkaraktärerna är visserligen lagom till mängden sett men tämligen könlösa. Det roligaste är Derek Webster som spelar storgolfaren Billy, han är otroligt lik Tiger Woods och han går loss en del med drivern på slutet.

Men en tiger gör ingen film som jag brukar säga och inte en handfull ocharmiga zombies heller. Men jag har sett sämre filmer. Många. Och många som är väldigt mycket sämre än den här.

[Om jag var uppe i luften och flög med zombies så beger sig Filmitch åt andra hållet idag med skräckfilmen The Tunnel.]

Publicerat

TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET

Jaha, då var jag där igen vid min fascination att ta på papper.

Tintin för mig är serieböckerna med röd rygg, tummade, vällästa, ibland så till den milda grad att sönderlästa blir ett bättre ord. Tintin för mig är händerna mot vältecknade skönt tjocka papper, bläddrande, känslan av att försvinna en stund i seriens förtrollade värld och gärna sittandes uppkrupen nånstans med höstväder utanför fönstret.

Tintin i andra hand är kassettband med Tomas Bolmes röst och att somna till ljudet av Castafiories juveler.

Idag klev Tintin på 3D-film in i mitt liv och jag skulle mer än gärna sparka ut honom igen och låtsas att han aldrig var där. Alltså, missförstå mig gärna rätt, det här är en film som är precis som George Michael sjunger, den är absolutely flawless. Det finns ingenting att gnälla över sett till tekniken för om jag trott att jag vetat vad animerad perfektion var innan det här så visste jag det inte. Men precis som när det gäller andra saker här i världen så kan perfektion slå över och bli nåt så banalt som tråkigt.

Detta det första av Tintins äventyr sett ur Steven Spielbergs ögon är nåt så underligt som ett sprakande fyrverkeri men bara med pastellfärger. Det är som att göra flamberade bananer men missa att tutta eld på spriten, som att betala 3000 spänn för en bröllops-make-up men bli sminkad med vattenlöslig mascara, som att sitta i en biosalong och se detta högteknologiska under av serietidningsadaption men ändå somna. Ja, jag gjorde det. Jag somnade. Fan vad jag sov och jag kan inte skylla på dom otroligt sköna fåtöljerna på SF i Sickla, nej, det var filmens förskyllan, inget annat.

När vi gick från bion säger min 12-årige son: ”Vad är det här 3D bra för egentligen? Jag hade mycket hellre sett den som en vanlig film för varför gör dom 3D-filmer utan 3D-effekter? Det är ju larvigt.”

Hela mitt modershjärta bultade av stolthet, jag har närt en liten kille med filmintelligens vid min barm! Han har så himla rätt. När inte ens en film som denna kan bjussa på pulshöjande 3D-effekter då vete fan om inte min tes stämmer att det enbart handlar om stålar. 130 kronor för en biobiljett, för att få låna ett par illa sittande glasögon och bli illamående för att även den där jävla texten är i 3D och rör på sig hela tiden, jag kan verkligen inte hitta en enda anledning till att det ska vara värt dom där extra pengarna. Denna film visas dessutom inte nånstans i 2D och således har vi som vill se den inget val och att inte ha några val är en situation jag inte gillar. Jag vill välja och jag vill kunna välja bort.

Jag hade sett fram emot den här filmen som en femåring på julafton och det blev inte alls som jag trodde, ändå är jag inte överdrivet besviken, jag är kanske bara lite mer sugen att ta på papper än jag trodde. Det jag lärde mig denna kväll är att när Tintin del 2 och 3 och 4 kommer på bio så tänker jag vänta tills den släpps på DVD sen köper jag den till ungarna medans jag själv sitter i soffan och bläddrar i mina serieböcker, nostalgisk och alldeles lycklig.

Publicerat

Jane Eyre

Det fanns en tid i världen då ett namn som Michael Fassbender inte fick mig att höja det minsta på ögonbrynen. Nu kan ett namn som Michael Fassbender få mig att gå och se en film på bio som egentligen inte lockar mig alls.

Skillnaden mellan då och nu heter i mitt fall Eden lake, Inglorious basterds, Fish tank och X-men: First class. Michael Fassbender har med dessa fyra filmer fått en stadig plats i mitt filmhjärta och det är alltså därför jag alldeles frivilligt grötar mig igenom två timmar högengelskt klassiskt drama på bioduken.

Jane Eyre (Mia Wasikowska) är en fattig föräldralös flicka med ett mycket speciellt inre. För henne kommer integritet och en stark självbild helt naturligt vilket är ganska ovanligt för unga tjejer alldeles oavsett klass. Hon får jobb som guvernant åt en franskspråkig liten flicka på ett stort gods ägt av Mr Rorchester (Michael Fassbender), en man som liksom en lök har många lager och skär man igenom dom finns det en risk att man börjar gråta. Han blir förälskad i Jane och hon i honom men han har ett hemligt förflutet som kommer ikapp honom. Vissa saker går liksom inte att springa ifrån.

Charlotte Brontë har med sin roman lyckats få till ett kvinnoporträtt som är både mångfacetterat och djupt och regissören Cary Fukunaga har gjort sitt bästa för att gestalta detta på film. Jag tycker inte att det gick så bra. Jag minns boken från högstadiet, då när klassikerna skulle betas av och jag inte förstod alls hur vissa av dom kunde få kallas just klassiker då dom inte gav mig någonting alls, då. Men vissa hänger fortfarande kvar i minnet och Jane Eyre är en av dom böckerna och jag får inte ihop känslan av boken med filmen, inte alls faktiskt.

Mia Wasikowska är inte Jane Eyre. Michael Fassbender är inte Mr Rorchester. Det sprakar inte det minsta mellan dom, det är inte ens en liten träflisa som tuttat eld, det är torrt som fnöske, torrt som en sårskorpa i sommarsolen, torrt som en söndersnuten nästipp efter två veckors förkylning. Fan, det är skitjobbigt det här, jag tror inte på dom alls, det här funkar inte för mig.

Filmen är långsam och vacker men rätt tråkig och eftersom den andas noll procent romance skruvar jag på mig redan vid halvtid. Jag gillar fortfarande Michael Fassbender men romantiska engelska dramor kanske inte är hans thépåse. Jag ser om Eden lake istället. Det är nog mer både hans still och min.

Publicerat

SVENSSON SVENSSON…I NÖD OCH LUST

När jag fick en inbjudan av mitt lokala bankkontor att gå på gratisbio så är det klart jag nappar även om det är en film jag kanske inte valt själv.

Då jag har nollkommanoll procent ränta på mitt lönekonto så blev detta ett sätt att få valuta för pengarna tänkte jag, att åtminstone få en hundring indirekt plus på kontot. Dom bjöd dessutom på popcornmingel, läsk och ett föredrag om diverse sparformer innan filmstart. Flådigt värre (haha). Nåja. Ibland är det kul att se en film som jag aldrig skulle pröjsa för att se och Svensson Svensson …i nöd och lust är definitivt en sån film.

Jag säger det på en gång: jag hatar Gustav Svensson (Allan Svensson). Han är urtypen av en man som jag avskyr med varenda cell av min kropp. Han beter sig som ett förvuxet dagisbarn,  han är egocentrisk och manipulativ och att hans fru Lena (Suzanne Reuter) stått ut med honom i alla dessa år är inte bara en gåta, det är fanimej en OMÖJLIGHET. Hon är framgångsrik, snygg, har stil, klass och smak och så är hon gift med….den där. Det finns inte.  Jag har så fruktansvärt svårt att se någon form av humor i honom. Jag kan inte skratta åt såna män, han är inget annat än patetisk.

Lena Svensson är inte mycket bättre hon heller. I den här filmens början vill hon skiljas. Det är en vecka före deras trettionde bröllopsdag och hon har varit sur och bitter hur länge? Tjugo av dom åren? Tjugofem? Nu sitter dom i alla fall hos en parterapeut som får den lysande idén att det strävsamma paret ska åka bort en vecka  – ensamma – för att lappa ihop det som (eventuellt) lappas kan och Lena säger ja men har ETT krav: hon vill inte att Gustav pratar om, tittar på eller ens tänker på fotboll under hela den veckan. Då lämnar hon in skilsmässopappren utan att passera gå.

Och vad händer? Jo, den där ryggradslöse ljugande tröstätande förtidspensionerade brevbärarjäveln lyckas såklart få allt som händer under hela veckan att kretsa kring två saker: 1. Han själv. 2. Fotboll.

Det där var alltså handlingen i korthet. Krydda detta med den sedvanliga svenska modellen för en ”rolig komedi”, dvs att det är sjuuuuukt kul med folk som luras och ljuger och sätter sig själv och andra i skiten för egen vinning. Jag må ha en pinne uppkörd långt upp i röven nu men jag kan inte förmå mig att tycka att det är kul, jag kan inte skratta åt folk som beter sig så illa. Det är liksom inte humor i min värld.

Men jag ska vara ärlig, flera scener i filmen fick mig faktiskt att skratta högt (neeeej, inte någon av dom farsartade scenerna som kretsade kring lögnerna, inte en enda). Bland annat var det en helt meningslös manlig blockflöjtstrio som var inskrivna i manus och som satt och trudiluttade i ett hörn av pensionatet. Klockrent! Jättekul! Peter Dalles mimik satt också som en smäck och flera av Suzanne Reuters oneliners var som syrliga piskrapp, sådär som hårda surisar kan vara, såntdär godis som liksom fräter sönder gommen om man äter för många.

Jag hade förväntat mig något mycket mer uselt än detta. Svensson Svensson…i nöd och lust är en film som går att se och som faktiskt har ett underhållningsvärde till skillnad mot dom mängder av TV-serieavsnitt jag tvingat mig igenom med inget annat än magsyra som eftersmak.

Men kan dom inte bara skilja sig en gång för alla? Kan den här påhittade familjen inte bara få självdö nu? Snälla. Sluta nu medans det ändå finns en flagga att hissa upp på halv stång. Den är inte stor och den är inte hel men den finns.

En ganska stark 2:a till och med. Mmmm, det var bara läsk i bankens bjudläsk. Inget starkare än så.

 

 

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Across the universe

Jag erkänner utan omsvep: The Beatles är i stort sett ett svart hål i min musikaliska intressebank. Visst vet jag att dom var – och är – otroligt stora och visst kan jag gnola med i hitsen men jag har ingen aning om varför den där vita plattan är så stor eller vad Sgt Pepper egentligen är.

Att då se en film, en musikal, med enbart Beatleslåtar, är inte det aningens dumt i min situation? Jo, kanske. Kanske inte. Svårt att säga. Det är ju också så att när jag inte har någon relation till låtarna så kan jag se förbi dom även om jag fattar att om huvudrollen heter Jude så kommer det trallas lite Hey Jude innan filmen är slut.

Jude (Jim Sturgess) är en ung varvsarbetare från Liverpool (givetvis). Han hoppar på en stor båt och korsar Atlanten i jakten på sin biologiske far som visar sig vara vaktmästare på Princeton, gift och ha två barn och inte ett överdrivet stort intresse för att bli pappa till en halvvuxen tjomme på äldre dar. Jude träffar Max som har en lillasyster (Evan Rachel Wood) som kärar ner sig i Jude och allihop bestämmer sig för att rymma till New York där dom bor i nåt flummigt kollektiv hos en avdankad lokal rockersbrud vid namn Sadie.

Alla skådisar sjunger själva, det gillar jag och jag ÄLSKAR att höra Jim Sturgess sjunga. ÄLSKAR. Jodå, så är det, han är grym and I love him! Ja, jag tror fan det. Inte filmen, men han. Whohoo!

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Love and other drugs)

 

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Heartless

Jamie (Jim Sturgess) är en utåt sett lite udda kille som har fotografering som sitt stora intresse. Han har ett stort hjärtformat födelsemärke över halva ansiktet och efter år av spott, spe och underliga blickar från folk trivs han bäst i ensamhet och betraktar helst sin omgivning genom kameralinsen.

Han bor i Londons East End, en våldsam stadsdel där ungdomsgängen löper amok på nätterna och invånarna knappt vågar gå ut.  Ondskan gör honom ont, han suger i sig den, han mår fysiskt dåligt av att se allt elände i världen men samtidigt varken kan eller vill han blunda för det.  Han försöker förklara hur han känner och mår för sin mamma när dom väntar på bussen en kväll men dom blir störda av ett gäng som ger sig på dom båda och dödar mamman. Jamie blir inte sig själv efter det. Han ballar ur fullständigt. Men drömmer han, är det verklighet, vad händer och…varför?

Jag ställer mig lite tveksam till filmer som försöker alldeles för mycket. Jag tycker det är svårt att hänga med i svängarna när en film börjar som ett spännande drama, sen blir det nästan lite skräck, sen melankoli och nedstämdhet och tankar om livet, döden och kärleken. Sen byter filmen inriktning helt och blir fantasy/skräck/splatter med drömsekvenser och slagsmål och visuella (och jättebra) effekter. Men mitt i allt detta står Jim Sturgess och liksom bara fixar biffen. Han är tryggheten själv, han är trovärdig i varenda scen hur urflippad den än är och det imponerar mycket på mig. Undrar om han verkligen förstod själv vilken film han var med i och hur slutresultatet skulle bli?

Känner du för att se en film som du kan jobba med ett tag och analysera in i minsta molekyl så är Heartless ett bra alternativ. Känner du för att se något som du omedelbart förstår och med lätthet kan ta till dig, se något annat. Bara ett tips i all välmening, trots en jättebra Jim Sturgess i huvudrollen.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Bröllopsduellen)