Kategori: Betyg 2

Publicerat

Tre om en: Filmer om svenska städer.

Hata Göteborg 2007

Rogge, Svante, Lukas, Johan och Jonas Mitander bor i Helsingborg. På helgerna åker dom över till Helsingör, super snodd öl och slåss med danskar.

Jonas är ledaren i gänget. Han är äldst, han är argast och han är som en oemotsagt storebror för dom andra. Så kommer Isak, kusin till en i gänget, med smutsiga dreads och ett öppet sinne och vrider om schackpjäserna några varv, om jag nu kan kalla skånska svennebanankillar för just det.

Gänget har som princip att aldrig snacka med någon som dom inte känner. Det är inte så moget tänkt, men man kan tillskriva dessa pågar många egenskaper men mogna är kanske inte det första jag tänker på.

Killarna spelar fotboll i ett skitdåligt korplag och dom scenerna känns så autentiska att varenda fotbollsförälder i landet kan känna igen sig. Svordomar, överskotts-testosteron-energi och en lagledare helt utan empati. Vem har inte sett sånt in action? Nicolaj Schröder som den arge fan Jonas lyckas dessutom vara både skitrolig, jätteenerverande och totalidiot på en och samma gång. Det ska han ha absolut cred för.

Det här är på en gång både så realistiskt, så dumt och så charmigt att jag inte kan göra annat än smälta. Tro bara inte att Hata Göteborg är nån huliganfilm eller ens en fotbollsfilm, för det är den inte. Hata Göteborg är en film om att fastna i mönster, om att växa upp och känna behov av att bryta sig loss och kanske till och med få arslet ur vagnen och göra just det.

Stockholm boogie 2005

Stockholm är som allra vackrast på sommarkvällar och speciellt sommar-kvällar då promillehalten är perfekt, sällskapet välvalt och ingenting känns omöjligt.

Jerka (Erik Johansson) har precis blivit singel och bestämmer sig för att fira detta med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Men en tête-a-tête med sin kusin kanske inte är den bästa förutsättningen för en oförglömlig kväll så dom bestämmer sig för att leta upp lite tjejer. Dom är rätt osmidiga, tjatar på allt som rör sig med två fettsäckar på framsidan och nappen haglar inte direkt men så missar Nathalie (Maria Lindström) sin nattbuss och blir ett enkelt byte.

Timmarna går, kväll blir natt blir morgon och sen tar filmen slut. Det händer inte mycket och det som händer är peanuts mot vad jag varit med om själv i stockholmsnatten (höhö) så jag tycker inte det är nåt att skriva hem om direkt. Ingenting mer än att jag tycker Erik Johansson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och att jag önskar honom ett totalt hutlöst no-mercy-genombrott så att ALLA lär sig vem han är och sätter hans vanliga namn på kartan.

Fucking Åmål 1998

Det är inte många gånger sen jag blev vuxen som jag längtat tillbaka till högstadietiden. Framtidsångest, idiot-hormoner och plastglas med La Garonne mosat med Dextrosol är ingenting att sträva efter igen kan jag känna.

Men när jag satt ensam i biomörkret den där novemberdagen 1998 och tittade på Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) och lyssnade på Broder Daniel och bara njöööööt av en ungdomsfilm som varken knäpper på näsan, förbannar, förenklar eller försvårar, det var så jävla härligt och helt klart ett stort hallelujah-moment för mig.

Jag minns att jag blev glad vid tanken att ungdomar kommer att få se den här i skolan och inte behöva fylla 27 innan hjälpen kommer. För Fucking Åmål är hjälp till självhjälp för massor med unga tjejer, det är jag helt hundra på.

Lukas Moodyson har gjort ett storverk som kommer sitta som ett skönt småkliande ärr vid hjärtat på många generationer ungar framöver. Ja, inte bara ungar förresten. Deras mammor också.

Publicerat

Prince of Persia – The sands of time

Det här är inte lätt.

Jag har läst recensioner av denna film på flera olika filmbloggar . Det var dumt.
I min hjärna är det här nämligen en film som gödslar alla mina fördomar om snubbar.

Jag inbillar mig nämligen att det i första hand är snubbar som ser den här. Tjejerna sätter möjligtvis upp filmaffischen med Jake Gyllenhaals nakna prinsöverkropp med knappnålar ovanför sängen och killarna tittar på filmen med öppen mun och imma på fönstren.

Men jag vill liksom radera hjärnan och titta på filmen med rena fräscha ögon, men går det?

Jake Gyllenhaal spelar alltså en gatupojke, en riktig modig tuffis, som adopteras av en kung och blir således prins. Han kärar ner sig i en vacker tjej (Gemma Arterton) och blir liksom symbolen för att det goda alltid segrar över det onda och att man inte behöver vara svinsnygg för att lägra en babe som Gemma. Eller, nä. Så är det ju inte. Klart snubben behöver vara snygg. Det är ju inte så att Gemma hade fallit för den där kommunpolitikern i Göteborg som har lite taskig hud i fejset, hur rolig och charmig han än var. Jag vet inte ens vad det där har med saken att göra men jag blir bara lite ihålig i huvudet av att se deras gnabbande och jufsande innan första kyssen, för så omständigt kan det väl ändå inte vara? Hallå! Två skitsnygga människor i en värld full av fula människor och sand. SLÄTA AV VARANN FÖR FAAAAAN, vad väntar ni på???

Prince of Persia: The sands of time är en Disneyfilm. Det är en Disneyfilm i ordets sämre bemärkelse. Det är inga blodiga scener, det är inget överdrivet våld, det är ganska dåliga effekter, det är bara en rättigenom snäll film med actionscener som inte kan reta upp en grönsak.

Jake Gyllenhaal är snygg nåt så in i helvete men krävs det inte mer för att göra en film sevärd? Jo. Kanske. Krävs det mer för mig? Nej.

För mig är Gyllenhaals deffade överkropp skillnaden mellan betyg ett och en rätt stark tvåa och det är inte bara skämmigt och gummsjukt att erkänna det, det är oproffessionellt så det förslår. Men just precis idag struntar jag i det.

Publicerat

FROZEN

Tre ungdomar vill åka skidor men har inga pengar till liftkort. Dom två killarna i gänget lyckas övertala den blonda tjejen, den enes flickvän, att med kvinnlig list och uppknäppt tröja försöka smöra för snubben som kör sittliften så att dom kan få åka upp om inte gratis så mycket billigare.

Det är klart hon lyckas, man ser ju det på lång väg. Rosa skidjacka och drypande läppglansläppar, klart den småtjocka liftkillen inte kan säga nej och klart att han inte ens säger nej när dom två ”tjejkompisarna” hon ville bjuda med visade sig vara två snubbar.

Gänget tar sig upp i skidbacken och gänget tar sig ner. Sen vill gänget åka upp en gång till, på kvällen när det är mörkt, det blåser och liften egentligen är avstängd. Klart dom får åka upp. Klart nån tjomme som inte vet att dom där tre sitter i liften stänger av den. Klart det är fredag och backen inte öppnar igen förrän på måndag (vilka skidbackar som nu gör det?). Klart att även lamporna i backen släcks (vilka skidbackar är helt nedsläckta under högsäsong?).

Där sitter dom alltså, den höjdrädda tokrökande tjejen som har slut på cigg och dom två vindögda killarna. Ja, dom är vindögda, båda två och det är sällan man ser det på film. Två huvudrollsinnehavare med samma uttryck i ögonen, eller icke-uttryck snarare i detta fall.

Är det läskigt då? Ja, litegrann faktiskt. Jag som avskyr både snö och slalombackar får lite lätt panik bara vid tanken, men filmens aber är dels att det skulle kunna kännas så himla mycket värre, dels att filmen är så jävla infantilt pratig innan dom fastnar däruppe att jag flera gånger säger högt ”åååå vad jag hoppas att hon dör först” eller ”kan han inte bara frysa ihjäl nu då så det händer nåt?” och det är ju inte riktigt meningen. Meningen är väl att jag som tittar ska BRY MIG hur det går för dom, men hahahaha, nääääää, inte en chans att jag gör det.

Frozen är lite som en tittkö vid en stor bilolycka. Jag plockar fram mina primitiva sidor, tittar med stora ögon och gottar mig åt att det inte är jag som sitter i skiten.

Publicerat

Se The Terror gratis

Fredagkväll med Idol och Skavlan på TV eller en bisarr Roger Corman-skräckis i datorn?

Jack Nicholson är stilig och välklippt och följer efter en mystisk kvinna (Sandra Knight) till ett slott som ägs av baronen Victor Frederick Von Leppe (Boris Karloff). Han smyger runt där som en annan James Bond i soldatmundering. Sen är det lite häxprylar också. Och mörkt är det. Och konstigt.
Hey, det är Roger Corman. Han är inte dom stora – dyra – effekternas man, det ska gudarna veta.

Hur som helst, för mig är en knepig skräckrulle från 1963 i alla fall mindre läskig och mindre konstig än en Idol-audition.

Tycker du som jag kan du se filmen här alldeles gratis. Tycker du inte som jag kan du se den en annan gång om du vill. Fortfarande gratis.

(och nu är jag fredagsmys-snäll)

Publicerat

GODZILLA

Jag antar att efter succén med Independence day så fick Roland Emmerich göra i stort sett vad han ville. Och vad ville den gode Roland göra? Jo, han ville återuppliva det japanska monstret Godzilla och flytta det till Manhattan. Var det en bra idé? Som jag ser det, både lite ja och lite nej.

Den här teasern visades på biograferna typ ett år innan Godzilla fick premiär. Funkade den på mig? Döööööööhh, jaaaaaaa! OM den gjorde! Jag var alldeles eld och lågor, det här kunde ju bli nåt alldeles superhäftigt. Sen kom trailern och javisst, den utlovade härlig action och läskigt monster i nån slags symbios av dom gamla Godzilla-filmerna och Jurassic Park. Visst kunde det bli bra, visst kunde det det.

Men. Det Jurassic Park har är hjärta, det dom gamla japanska Godzilla-filmerna har är charm, det Godzilla a la Roland Emmerich har är…Matthew Broderick! Hur tänkte Emmerich? Det skulle vara så roligt att veta hur faaan han kom fram till att just Matthew Broderick skulle få huvudrollen. Denna beiga man som jag inte skulle känna igen på stan även om jag var tvungen, han är så intetsägande som skådespelare och så asexuell som man att jag häpnar över alla som väljer honom i någon roll whatsoever.

Men, han knep rollen som Dr Niko Tatopoulos och nej, han spelar inte doktor han LEKER doktor, precis så känns det. Det hittills bästa denne man gjort i sin karriär är rösten till den fantastiske lille musen Despereaux och han borde ha slutat medan han låg på topp, det är min syn på saken.

Jean Reno, Hank Azaria och Maria Pitillo spelar dom andra stora rollerna och dom klarar sig fint även om det i dessa typer av film faktiskt bara finns plats för EN huvudroll: monstret itself.

I denna tolkning av Godzilla är inte ens monstret bra nog som jag ser det. Godzilla har samma utstrålning som Matthew Broderick, dvs nollkommanoll och det funkar inte riktigt om det ska hetta till. Visst är det maffigt och påkostat och bra katastrofscener men jag skiter faktiskt en hel hög i att det är just Godzilla som trashar staden, det kunde lika gärna vara utomjordingar, män med skägg eller dåligt väder, det hade varit lika intressant.

Jag ville så gärna tycka bra om den här filmen när den kom, jag har velat det båda gångerna jag sett om den men det går inte. Det är alldeles för mycket som tar emot. Filmens tagline – SIZE DOES MATTER – är visserligen sann, men det handlar också om vad man GÖR med det som är stort. Det kan inte bara vara snack, det måste till lite verkstad också även om det handlar om ett japanskt atombombsmuterat monster.

Eller för att översätta min åsikt om filmen till ett fint gammalt svenskt ordspråk: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.

 

Publicerat

NÄTET

Efter att ha varit borta ungefär en månad från Sverige och besökt både annorlunda och ganska outvecklade delar av världen landade jag en höstdag 1995 på Australiens västkust, närmare bestämt i Perth.

På gångavstånd från motellet där jag bodde fanns en gammal biograf, en sån som i känsla påminde om biografen Röda Kvarn som låg på Biblioteksgatan i Stockholm innan nån med hela byxan full med stålars och sjuklig drift efter mer beslutade sig för att bygga bort bion och öppna ett fucking jävla shoppingcenter istället.

Nåväl. Efter att ha varit ociviliserat skitig ett antal veckor och levt på nudlar och mangojuice var det som att återerövra mitt liv att befinna mig i Perth.
Jag hade en dusch, jag hade inte saltvattensvid i ögonen dygnet runt, jag såg inga gekkoödlor på sovrumsväggen det sista jag gjorde innan jag somnade och det första jag gjorde när jag vaknade. Folk pratade så jag förstod, det fanns min barndoms favoritgodis i butikerna (The musketeers. Satan vilken nostalgichock och vad många jag åt!) och som sagt, en bio på nära håll.

Första kvällen var det nån kultfilmskväll och dom visade Bernardo Bertoluccis The conformist från 1970. Jag satt där och tittade men var mer fascinerad av dom röda tunga sidendraperierna än av filmen. Kvällen efter var det nya affischer utanför entrén. The net med Sandra Bullock. Hela tarmystemet liksom hoppade hopprep av glädje. The net! Speed-Sandra! Wihiiiii, liksom!

Så jag köpte biljett till kvällens föreställning och jag kom i tid, mycket i tid, köpte två ”musketörer”, satt och tittade på folk (australiensarna är ungefär lika snygga som irländare för att hårddra det) och sen började filmen.

Sandra Bullock spelar Angela Bennett, en dataprogrammerare som jobbar hemifrån och vars sociala nätverk befinner sig online, inte IRL. Hon ska åka på sin första semester på åratal när hela hennes identitet raderas. Hon blir bestulen på sitt pass, sina nycklar, sitt namn, sitt liv. Någon har tagit kontrollen över hela hennes värld, hennes dåtid och framtid och det är inte lätt att vara kaxig i det läget men vad gör man när all information finns tillgänglig på nätet och fel person får tag på den?

Hösten 1995 var The net högtekologisk finaction när den var som bäst. Det var coola typsnitt på datorerna, det var datorer som PRATADE, för tusan, hon beställde till och med PIZZA online! Det var ju skitfränt och jättenytt och ingen hade en aning om då hur mycket och hur fort detta INTERNET skulle utvecklas.
Det är just denna utveckling som gör The net till ett ganska lättmobbat offer. Filmen känns nämligen inte så fräsch längre. Det känns som The net har femtio år på nacken och hur mycket jag än fattar rent intellektuellt att jag borde se filmen mer som ett tidsdokument än som en tajt thriller så går det inte.

2010 tycker jag The net är en ganska sugig film. 1995 tyckte jag inte det. Sandra Bullock är fortfarande söt som sockervadd och jag blir glad bara av att se henne i bild men filmen dammar när jag blåser på den även om jag inte ens tar i.

Till filmens försvar ska väl ändå sägas att tanken var god och det som då var nån slags framtids-hittipå-spännande-handling i nuläget mycket väl skulle kunna bli dagens sanning. Jag tror inte ens jag skulle höja på ögonbrynen.

Publicerat

SALT

Det är få kvinnliga skådespelerskor som ensam kan – och får – bära en film. Just nu finns det mig veterligen bara tre: Julia Roberts, Sandra Bullock och Angelina Jolie.

I Angelina Jolies senaste jag-gör-det-enbart-för-att-försörja-min-familj-film spelar hon CIA-agenten Evelyn Salt i en riktig vem-är-du-vem-är-jag-levande-charader-thriller.

Salt är väldans lik i Bournefilmerna både i story och uppbyggnad och precis som när jag ser Bourne så vet jag att inte en enda ball twist ligger och lurpassar i vassen. Varenda steg går att förutse och det är så tråkigt att jag kämpar för att hålla mig vaken.

Liev Schreiber spelar den manlige huvudrollen, Salts kollega Ted, men han blir bara precis den bifiguren han är tänkt att vara. Salt är Angelina Jolies film, ingen annans.

Skådespelare som är för öppna med sitt privatliv (antingen genom egen glappkäft eller ihärdiga paparazzis) blir lätt rätt tråkiga skådisar i mina ögon. Det finns liksom ingen magi kvar när man blir fullskiten av info i varenda tidning som jobbar med färgbilder.

Jag tycker det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på Billy Bob Thornton och Brad Pitt eller på hur hon gör rent praktiskt när Brad filmar i Pakistan och hon ska natta Maddox och Pax och Sahara och Shiloh och Knox och Vivienne samtidigt – och ensam.

Jag tycker också det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på vilket perfekt karvat dockfejs hon har och hur extremt lika hon och Jessica Alba faktiskt är. Jolie är perfekt sminkad även när hon kastar sig mellan lastbilstak. Det är kaxigt. Jag skulle inte se ut så om jag slängde mig på det viset. Jag skulle bli jävligt…tovig.

Salt som film betraktad är som lösgodis i papphink. Tanken är god men allt smakar liksom likadant när det blir för mycket av det goda. För precis som med The Bourne Identity som fick uppföljare i The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum så kommer det komma både en Saltare och en Saltast efter den här. Jag kommer inte att se dom men dom kommer. Tro mig.

Publicerat

SHELTER

Dr Cara Jessup (Julianne Moore) är expert på människor med djupa psykologiska störningar som multipla personligheter och andra riktiga knepigheter. Hon utreder kriminella som riskerar dödsstraff för sina brott och får en riktig luring på sitt bord.

Adam (Jonathan Rhys Meyers) är inte helt lätt att diagnistisera. Han är Adam, han är David OCH han är kille vid namn Wes. Men vem är han egentligen och varför är han så otäck?

Cara sliter sitt hår på sin sida skrivbordet och jag sliter mitt. Jag blir inte klok på Adam/David/Wes och jag blir inte klok på filmen heller. Är den spännande, är den läskig eller är det jag som lider av narkolepsi eftersom jag somnar hela tiden?

Jag tittade, somnade, spolade tillbaka, tittade, somnade, började om från början och nej, inte ens när jag sett hela filmen från A till B får jag kläm på den.

Dom svenska killarna Måns Mårlind och Björn Stein har regisserat filmen vilket faktiskt ger mig rätt höga förväntningar. Dom ligger bakom både sci-fi-filmen Storm och flera avsnitt av TV-serien De drabbade som är en av dom bästa svenska serier jag någonsin sett.

Det retar mig lite att Shelter inte är bättre än den är. Det känns som om grundhistorien är bra, skådisarna är utan anmärkning, det skulle ha kunnat bli något riktigt häftigt av det här men det blev inte mer än ett gäsp från mitt håll.
Inte ens en liten ynka rysning faktiskt.

Publicerat

PIPPA LEES HEMLIGA LIV

Pippa Lee (Robin Wright Penn) lever ett rätt trist förortsliv. Hon och hennes kände och rike man Herb (Alan Arkin) har flyttat från sitt stora fina boende i storstan till ett hus på landet då Herb haft tre stora hjärtinfarkter och behöver lugn och ro.
Men vad behöver Pippa? Behöver hon lugn och ro?

Vi får följa Pippa från den dagen hon föddes till nutid och man kan lugnt säga att den röda tråden genom hennes liv är att varken hon själv eller omgivningen verkar ha brytt sig det minsta om HENNES behov. Allt ifrån hennes amfetamin-missbrukande mamma till hennes knäpptysta prästpappa till alla män som hon givit sig hän åt till hennes barn som behandlar henne som luft, alltså, precis på samma sätt som hon behandlar sig själv.

Jag vet inte om meningen är att jag ska tycka synd om Pippa och se henne som ett offer för omständigheter eller om meningen är att jag ska bli förbannad. Vilken baktanke Rebecca Miller än har (manusförfattare och regissör till filmen) så känns det misslyckat.

För det första så funkar inte Robin Wright Penn riktigt i den här rollen. En annan skådis gestaltar Pippa bra långt upp i åldrarna (Blake Lively) och jag fattar inte varför det ska behövas, det krockar liksom, dessutom är dom inte speciellt lika utseendemässigt. Robin Wright Penn är otroligt vacker och ser väldigt ung ut. Att hon skulle falla pladask för den tråkiga beiga gubben Herb är inte speciellt trovärdigt. Okej, jag fattar trygghetsgrejen, men gubben är inte ens charmig.

För det andra, vad är det med Pippa Lees liv som är så hemligt? Jag fattar det inte. Hon gör inget speciellt och det hon gör berättar hon för Herb. Hon är helt enkelt som en öppen bok.

Det som är härligt med filmen är att se Winona Ryder och Keanu Reeves igen. Winona spelar med stor övertygelse och Keanu har schysst magtatuering och ungdomlig blick. Han blir aldrig någon stor skådis men han gör det han ska och är fin på sitt lilla vis.

Publicerat

TRANSSIBERIAN

Det amerikanska paret Roy och Jessie (Woody Harrelson och Emily Mortimer) har varit i Kina och jobbat som någon form av hjälparbetare. Riktigt vad vet jag inte men det är tydligt att jag som tittar ska förstå att Roy och Jessie är snällisar, the good people.

Dom hoppar på Transibiriska järnvägen för att ta sig till Moskva och väl på tåget träffar dom på ett annat par, Carlos och Abby (Eduardo Noriega och Kate Mara), ett par som uppenbarligen inte har rent mjöl i påsen vilket jag som tittar får hjälp med att förstå för dom är mörkhåriga och lite skitiga, dvs the bääääd people.

Dessa fyra delar kupé, det är uppenbart något sexuellt i luften mellan Jessie och Carlos, Abby är mest bara skum och Roy är bara glad som en speleman och i det närmaste perverst intresserad av tåg.

Som passagerare på Transibiriska järnvägen är man som västerlänning inte kaxig. Att bli avsläppt på nån suspekt station längs vägen utan värsting-vinterkläder, att komma bort, att hamna i trubbel och behöva polishjälp ELLER hamna i trubbel och vara på andra sidan rättvisan, allt känns lika skitjobbigt, så visst är tanken god med en tågthriller på just denna sträcka.

Däremot är kanske inte tanken lika god att casta Emily Mortimer som tjejen med ett skumt förflutet som fängelsekund och värsting (bland annat) när hon ser ut som en frikyrklig bibliotikarie. Manus glappar betänkligt och flera gånger säger jag högt ”inte faaaaaaan skulle man göra sådär i den situationen? Bli GLAD när man kommer bort från sin fru mitt ute i ryska vildmarken, inte har en mobil, får sova på nåt Gulaghotel och ingen vet var man är?”.

Ben Kingsley som den ryske kriminalaren och Woody Harrelson som Roy är i alla fall lyckokast, det är tack vare dessa två som filmen är tittbar över huvud taget. För den ÄR på gränsen till just det. Tittbar.

Publicerat

FALSKT ALIBI

Jag undrar vem som skötte ekonomin i den här filmen. Jag undrar om han/hon har jobbet kvar.

Jag undrar om det är riktigt försvarbart att ha en budget och sen ge 95% av den som lön till Michael Douglas för att han ska tacka ja och sen sitta där alldeles viljelös och inte kunna bjuda på nåt godare än havregrynsgröt för resten av pengarna.

Okej. Jag fejsar fakta. Det fanns ett manus som på pappret säkerligen var bra. Filmen är en remake av Beyond a resonable doubt från 1956 och kanske var det en spännande film, vad vet jag? Filmbolaget hittade en regissör som villigt la ner sin energi i filmen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att regissören är Peter Hyams och att han hade sin storhetstid för 15 år sedan med van Damme-rullarna Sudden death och Timecop.

En sånhär film är bra om det är en twist som blir en twist till på slutet, om man som åskådare är fullständigt bortkollrad. Jag kunde gnomskåda hela filmen efter första kvarten och det är inte godkänt. Långt därifrån.

Michael Douglas gör sitt jobb och som vanligt gör han det bra. Den andra huvudrollen görs av Jesse Metcalfe som är mest känd som Gabrielle Solis unge älskare John Rowland i Desperate housewives. Han är genomskinlig som en manet.

Nej. Jag säger nej till det här. Det kunde ha blivit bra men det blev en riktig djupdykning där Michael Douglas får agera både flytväst, livbåt och åldrad sjökapten.

Publicerat

DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN

Det finns vissa situationer då jag verkligen kan ifrågasätta min mentala hälsa som ung. Jag minns att jag i min barndom under mitten av 80-talet hade svårt att hitta någon film som var roligare än Det våras för sheriffen. Hur fan tänkte jag?

Jag måste helt klart ha varit helt humorbefriad under den tiden i mitt liv för när jag nu ser om den här filmen skrattar jag inte en enda gång. Jag drar inte ens på smilbanden.

Mel Brooks har gjort en ”komedi” om en järnväg i amerikanska södern. Järnvägen ska passera den gudsförgätna hålan Rock Ridge och när den väl är färdigbyggd kommer marken vara värd massor med pengar. Höjdarnas sluga plan är att jaga dom boende i Rock Ridge på flykten och det med hjälp av det konstigaste/värsta dom boende kan tänka sig: att tillsätta en svart sheriff.

Det våras för sheriffen är en slags cowboy-musikal utan tillstymmelse till roliga scener. Däremot är både Cleavon Little som sheriffen och Gene Wilder som Jim rätt charmiga och för mig som är närmast psykotisk-fascistisk-betuttad Magnum P.I-fan är det en glädje att se Higgins – John Hillerman – i en liten roll. Därav det snälla betyget.

Publicerat

PIRANHA

Nu ska jag göra en liten jämförelse.

Om man tänker sig en riktig hitlåt, en sån låt som alla nynnar på och sjunger med till oavsett om man gillar den eller inte. Låt oss säga för enkelhetens skull att låten heter Boten Anna.
Basshunter gjorde låten 2006. Går det att tänka sig att någon annan skulle göra en cover på Boten Anna bara nåt/några år senare? Går det att tänka sig att någon gjorde en låt som hette Boten Ellen och som var på pricken lik Boten Anna samtidigt som Basshunter kom med en ny hitlåt som lät precis som Boten Anna (men hette Now you´re gone)?

Snurrigt?
Nja. Egentligen inte alls. Det är nämligen filmen Piranhas dilemma i ett nötskal.

Steven Spielberg är Basshunter i den här jämförelsen. Hajen är Boten Anna. Spielberg gjorde Hajen 1975. 1978 gjorde han Hajen 2 och samma år kom Piranha som egenligen är ett flummigt plagiat av Hajen från 1975, bara med töntigare fiskar.

Jag tycker inte Piranha är så kul faktiskt. Jag tycker inte det är underhållande med svart-vita skuggfiskar som ser ut som några urklippta figurer från en tjeckisk dockfilm som visades i Farbror Frippes skafferi.

Någon sitter på en båt och dinglar med benen i vattnet. Båten är till vänster i bild och tjejen med benen tittar åt höger. Klipp – skuggfiskarna är vända åt vänster och låtsas simma ditåt.

Några paddlar sig fram på en hemmagjord flotte till höger i bild och vips – klipp – dom larviga skuggfiskarna är vända åt höger så man som åskådare ska förstå att dom typ ”jagar” flottfolket.

Inte en enda sekund av Piranha är spännande, däremot inte sagt att det är en genomusel film. Eftersom jag avskyr djur i allmänhet och djur under vatten i synnerhet så finns det trots allt ett viss mått av fascination i mina ögon när jag tittar på det här. Den fascinationen yttrar sig såhär:

1. Jag har absolut ingen lust att någonsin mer bada i någon form av sjö/insjö/hav.
2. Jag anser att om en pojke ser sin pappa ramla ur deras gemensamma kanot och bli uppäten av gläfsande små, jävligt ettriga, fiskar och grabben knappt reagerar så är det nåt riktigt stor-knas mentalt liksom.
3. Jag har ingen lust alls att se om filmen.

Publicerat

VALENTINE´S DAY

Regissören Garry Marshall, han som bland annat lyckades göra myspysunderhållning av prostitition med Pretty woman 1990, har nu gjort en film av den mest romantiska dagen av dom alla: Alla hjärtans dag.

Valentine´s day är som ett slags Short cuts, eller Dumpa honom för den delen. Massor med karaktärer som vävs ihop under en dag till en härligt rosaskimrande gegga.

Det är som att ligga i en fleecevadderad tygpåse som sakta fylls på med ärtsoppa, fint mixad i en matberedare och samtidigt lyssna på vågskvalp i sin Ipod.
Det är helt ofarligt, det ger inte upphov till några känslor whatsoever, det svänger inte, gungar knappt, det är bara en lugn beige resa mellan förtext och efterdito.

Alla är snygga, alla är normalt fungerande människor, eller så normalt funtad man då kan vara när man som Ashton Kutchers Reed friar till sin drömtjej på morgonen, får ett ja, blir glad som en speleman och hoppar, sjunger, kramar och berättar den stora nyheten för alla som vill höra på för att sen framåt eftermiddagen bli dumpad men tre sekunder senare skutta vidare mot nya mål, fortfarande lika frejdigt glad. Men filmen är liksom bara tradigt snäll. Varken mer eller mindre.

Jag tror egentligen att min jämförelse här ovan med Short cuts och Dumpa honom är grovt felaktig, jag tror att filmmakarna ville göra en amerikansk Love actually.

Om jag har rätt i det tar jag på mig min Bark-at-the-moon-kostym, väntar in fullmånen, sätter mig i skogen och HÅNSKRATTAR högt med långa gula tänder ända till gryningen.

För om Love actually är kungen, drottningen, kronprinsessan, prinsen, prinsessan, prins Daniel och hela kungariket så är Valentine´s day Jonas Bergström.

Publicerat

VANILLA SKY

1996 korsades regissören Cameron Crowe och skådespelaren Tom Cruise´s vägar när dom tillsammans gjorde braksuccé med filmen Jerry Maguire.

Fem år senare vill Crowe göra Vanilla sky, nån slags mystisk science fiction-thriller-romantiskt-drama och jag tror inte ett dugg på att Tom Cruise varit påtänkt som huvudroll i denna om det inte varit för att dom redan filmat tillsammans. Det blev nämligen rätt tyst om Cruise efter Jerry Maguire-framgångarna.

Det blev faktiskt det dittills största glappet i hans filmkarriär. Tre år tog det innan han gjorde sin lilla (men fantastiska) roll i Magnolia och sedan sexdramat Eyes wide shut med dåvarande äkta frun Nicole Kidman.

Att han blev tillfrågad om Vanilla sky var således rätt otippat – och lite modigt – av Crowe, även om Cruise strax innan denna även hann med att göra den inte jättebraiga Mission Impossible II.

Hur som helst, Vanilla sky som film kräver en hel del av sina skådespelare. Det är inte ens en film med en självklar handling men Tom Cruise klarar biffen galant. Han, liksom Brad Pitt, är män som är alldeles för snygga för sitt eget bästa egentligen, i alla fall om man vill bli en ärad skådespelare och bedömd för det man presterar, inte hur man ser ut. Dom båda är enligt mig betydligt bättre skådisar än dom får cred för, men så tycker jag inte någon av dom är nån tiopoängare urseendemässigt heller.

Så att Vanilla sky är en film som inte håller från början till slut har ingenting med Tom Cruise att göra, inte heller med Penelope Cruz eller Cameron Diaz. Jag vet inte exakt VAD det beror på, men ATT den inte håller är ett faktum.

Cruise och Cruz blev ihop på riktigt under inspelningen. Det kan vara det mest intressanta som rör den här filmen och inte ens det är särskilt intressant.