Kategori: Betyg 2

Publicerat

THE BOUNTY HUNTER

Nicole (Jennifer Aniston) är en journalist som hamnat i blåsväder. Hennes ex-man Milo (Gerard Butler) försörjer sig på att leta upp brottslingar/ kriminella/allmänt bus som inte infinner sig på rättegängar och lämnar över dessa till polisen – mot betalning. Självklart har Nicole hamnat i den sitsen och självklart tackar inte Milo nej till 5000 dollar och den slutgiltiga hämnden på ex-frun.

Gäsp. Alltså, jag satt och gäspade fast jag sovit 14 timmar i sträck och druckit en liter magsårsstarkt kaffe. The Bounty Hunter må vara en actionromantiskkomedi på pappret, men i verkligheten, nääääää.

Det är stendött mellan Aniston och Butler, det är inte minsta sprak och känsla. Tydligen blev dom ihop en stund vid filminspelningen men det är ingenting som lyser igenom till oss i publiken. Det är lika känslokallt som att se två skyltdockor hångla.

Jag gillar Jennifer Aniston och hon är den enda anledningen till att jag ens ser klart filmen. Gerard Butler har skapat en alldeles egen genre för sig själv i sina filmer: den osympatiske snubben som man tror egentligen är en snällis men vändningen kommer liksom aldrig, det är precis som i hans förra film.

Publicerat

SÅ OLIKA

Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrica Ericsson) är systrar och rätt olika varandra som personligheter. Lotta är nyblivet borgarråd i Stadshuset och Sanna är en ytlig mediapersonlighet, anställd på ett produktionsbolag. Lotta är nyskild tvåbarnsmamma, Sanna har inga barn, är singel, men älskarinna åt en inte gift, men väl upptagen, man (Johannes Bah-Kuhnke).

Lotta tävlar om topplaceringen i sitt parti med en självgod snubbe som heter Martin (spelad av Rolf Lassgård) och hon övertog platsen som borgarråd från motståndarpartiets höga snubbe Joel (spelad av Philip Zandén) som har en brattig son som flirtar med Lottas 14-åriga dotter Julia.

Sen är det äkta paret Siw Malmqvist och Fredrik Olsson som spelar huvudrollsinnehavarnas föräldrar, och Rickard Wolff spelar och sjunger Strindberg och Nina Gunke är Joels fru och Johan Widerberg spelar en djurskötare som jag aldrig ser blinka.

Pieeehuwww.
Andas.

Så olika har ETT stort problem: handlingen kretsar kring alldeles för mycket folk. Jag bryr mig inte om nån utav dom därför att jag HINNER inte. Jag får inte en chans att landa nånstans och fundera, eller känna efter för den delen. Det är ett jävla tempo, det är konstiga klipp, det är situationer som är fullständigt superknepiga och mitt i allt detta är det loads and loads av kända ansikten som man ska försöka pussla in i en rollfigur och som grädde på moset överöses hela filmen av djur.

Jag gav upp. Jag tröttnade rejält och fort gick det. Ingela Olsson som Lotta är briljant, men det är hon alltid. Anna Ulrica Ericsson körde med massivt överspel genom hela filmen och slutet sen, ja slutet, herregud säger jag bara.

Om jag varit filmkonsulent och läst detta manus hade jag gett tillbaka det till Helena Bergström och Tove Alsterdahl och sagt ”Skriv om, skriv rätt, för det här slutet finns det ingen på jooooorden som köper”.

(och nu är jag snäll)

Publicerat

UNDER TOSCANAS SOL

Frances (Diane Lane) är nyskild och författare vilket är en skitdålig kombination. Hon drabbas av skrivkramp och åker på semester till Toscana för att hitta tillbaka till sig själv.

Frances i filmen är typ 35-37-40 år kanske. Jag får känslan av att hon är hopplöst gammal, att henns liv rinner genom fingrarna som fin sand, att det är typ SYND om henne.

”Livet erbjuder dig tusentals chanser….våga ta en” står det på filmfodralet.
Nästa gång jag ser solrosor på ett filmfodral ska jag inte tänka ”det här är nog en mysig smyga-upp-i-soffhörnet-med-en-stor-kopp-the-film”, jag ska våga tänka tvärtom. Jag ska våga fatta att jag blir grundlurad.

Okej. Jag fick se sol en stund och terracottafärgade italienska hus men Under Toscanas sol har ett manus från det infantila helvetet.

Uppdatering:
Av någon anledning har jag återkommit till den här filmen många gånger sen jag såg den för allra första gången och MYSKÄNSLAN är fenomenal – tycker jag nu. Betyget måste därför korrigeras.

Publicerat

ARGA MÄN UTAN BEN

Ben och Gus är grannar. Bens fru är otrogen och när han kommer på det blir han så förbannad att det går ut över Gus och dom börjar slåss på en åker vilket slutar med att dom båda blir överkörda av en skördetröska, hamnar på sjukhus, blir förlamade från midjan och nedåt och förpassas till ett liv i rullstol.

Livet blir ett riktigt miserabelt helvete för både Ben och Gus som båda tappar gnistan totalt och försöker sluta sitt liv på varsitt håll – men inte ens det lyckas dom med. En dag ses dom igen av en slump på en järnvägsstation och då bestämmer dom sig, dom ska tillsammans ta sig till Finland och stämma den där jävla jordbruksmaskinstillverkaren som förstört deras liv.

Arga män utan ben är en titel det inte går att blunda för. Jag tror att det är den bästa felöversatta filmtiteln i världshistorien (svenska översättningar brukar annars vara riktigt unkna). I original heter den Aaltra, vilket är den finska staden dom reser till.

Filmen är nåt så udda som en belgisk svartvit rullstolsroadmovie med två rollfigurer som jag i början av filmen faktiskt får lite tycka-synd-om-känslor för, men som ju längre filmen går bara blir mer och mer osympatiska. Det är kolsvart humor som jag ibland sätter i halsen, ibland skrattar gott åt, ibland åker skämskudden upp och ibland vill jag bara trycka in en sax i däcket och ge dom båda rullstolspunka så dom ramlar i diket och skrapar näsan.

Sevärt som omväxling till amerikanska actionrullar och svenskt dramatendravel? En film jag gärna ser igen?

På A svarar jag ja och på B nej.

Publicerat

(500) DAYS OF SUMMER

Tom (Joseph Gordon-Levitt) tror sig inte kunna bli lycklig förrän han träffar ”den rätta”. Summer (Zooey Deschanel) träffar gärna någon men vill inte hamna i ett konventionellt förhållande. Tom och Summer jobbar på samma hitta-på-nya-gratulationskort-företag och Tom blir jättekär i Summer. Summer gillar Tom med men inte lika stenhårt som Tom önskar.

500 dagar med Summer summeras i en kärleksfilm som inte är nån ordinär romcom direkt. Den är faktiskt vare sig särskilt romantisk eller kul. Ett stort ”jaha” var allt jag kände när eftertexterna rullade.

Zooey Deschanel är så jättefin och Joseph Gordon-Levitt kan tacka sin lyckliga stjärna att Heath Ledger gick bort för alla småroller Heath borde ha fått kommer Joseph att knipa. Han har precis samma minspel som Ledger, som om dom alltid är millimeter från att börja skratta även när dom är gravallvarliga. Så skådespelarna är det inget fel på alls i den här filmen, inte intentionerna med manus heller. Det som saknas är nerv och någon form av gnista mellan Tom och Summer – vilket kan vara nog så viktigt. Det är ju trots allt en kärleksfilm.

Publicerat

THE LIFE AQUATIC WITH STEVE ZISSOU

Steve Zissou (Bill Murray) är en vida känd dokumentärfilmare. En legendar skulle man kunna säga för att använda ett finare ord.

Under inspelningen av hans senaste undervattens-dokumentär blir hans gamla vän Esteban uppäten av något Zissou kallar en ”jaguarhaj”. Han bestämmer sig för att göra ännu en film och denna gång ska han leta upp hajen, allt för att hämnas Estebans död.

Steve Zissou har en stor jättecool båt. Han har en ståtlig jättecool fru (Angelica Huston) som har en jättecool ex-man (Jeff Goldblum). Han har en blond jättecool ”son” (Owen Wilson) som han inte vet om han är pappa till. Han har en cool tysk besättningsman (Willem Dafoe), en cool brittisk reporter (Cate Blanchett) som ska skriva om filmprojektet och alla – ALLA – i filmen har coola röda toppluvor.

Här är själva ”felet” med hela filmen: den är alldeles förjävla cool helt enkelt. Missförstå mig rätt nu, jag älskar bildspråket, jag kan se mig galen på alla färger och kompositioner – men – jag stirrar mig så blind att jag inte ser skogen för alla träd. Jag ser inte filmen! Jag tittar och tittar och efter en stund tänker jag ”Vad sa dom?”, eller ”Vad hände?” och efter halva filmen hänger jag inte med alls.

Så, filmen klarar jag mig utan men jag skulle lugnt kunna tänka mig ha en vägg med fotografier från filmen eller en röd toppluva, absolut en röd toppluva, även om den geniala idén är snodd från undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteaus som hade röda toppluvor på sin besättning.

För övrigt har Wes Anderson hittat mycket inspiration till denna film i Costeaus och Louis Malles dykfilm Den tysta världen från 1956. Dock hittade han inte Bill Murray där. Tror jag.

 

Publicerat

FLICKAN

Det är 1981. En mamma och en pappa åker till Afrika för att göra skillnad och jobba med viktiga saker och lämnar sin dotter, flickan, hemma med sin faster som mest längtar efter stock och sprit.

Det är sommar, det är Sverige, det är träskor och korta shorts. Det är en flicka (Blanca Engström) som blir lämnad helt ensam när fastern (Tova Magnusson-Norling) hittar en snubbe och även hon hellre pysslar med saker som (hon tycker) är viktigare än att ta hand sin brorsdotter.

Flickan får en hel sommar på sig att växa upp, att försöka överleva, att lära sig livet den hårda vägen.

Ja, det kanske låter intressant på ytan men filmen är ungefär lika engagerande som korpmatch i innebandy. Det är fint filmat, det är flickans ansikte i EXTREM närbild en gång i minuten, det är flugsurr och 80-tals estetik med ABBA-mimande och hela tjofaderittan. Flickan är mycket men den är också så tråkig så klockorna stannar. Jag gnager hellre av insidan på underläppen, det är roligare.

Men visst, helt rätt igenom uruselt är den inte heller. Flickan är bara en oengagerande film och jag är helt likgiltig inför flickans öde. Det tror jag inte var filmmakarnas syfte.

Publicerat

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?

Ett medelålders gift par bjuder hem ett yngre blont bar på efterfest. George (Richard Burton) och Martha (Elizabeth Taylor) gör sitt bästa för att förödmjuka och vara elaka mot varandra inför det andra paret som mest behandlas som publik.

Om man häller lika delar sorg, bedrövelse, bitterhet, ren och skär ondska, livskris och äktenskap utan kärlek i ett glas och sen fyller på med alkohol då får man drinken kallad ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”

Vill jag dricka den?
Är jag intresserad av att se en högljudd och jävligt irriterande Elizabeth Taylor bräka i tvåochenhalvtimme? Är det kul att bevittna Richard Burton när han orerande trycker till sin fru på alla sätt han tänkas kan? Är det bra skit att titta på ett kärlekslöst äktenskapsdrama som bara trampar vatten?

Nej. Inte särskilt faktiskt.

Det må så vara att det här är en klassiker, men då den är gjord 1966 kan jag gissa mig till att samma film utgiven 2006 inte skulle ha gått upp på biorepertoaren ens.

Elizabeth Taylor är en gudabenådad skådespelerska och en riktig kalaspingla, vilket lätt glöms bort eftersom hon nuförtiden mest syns i rullstol i Hänt Extra. Jag förstår att hon fick en Oscar för den här rollen, men jag förstår inte riktigt filmens storhet.

Publicerat

HIMLENS HJÄRTA

Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre) är gifta sedan 20 år. Dom bor i nåt som ska föreställa en överklasslägenhet, har bra betalda jobb och en dotter på 16 år som tydligen kom till när Susanna slutade äta p-piller utan att berätta det för Lars.

Ann (Maria Lundqvist) och Ulf (Jakob Eklund) har varit gifta lika länge men har inga barn. Ann kan inte få några men struntade i att berätta det för Lars innan bröllopet då hon var för rädd att han skulle lämna henne. Ulf vill inget hellre än att bli pappa. Ann tycker han kan köpa en hund.

Dessa par är bästa vänner. Under en middag kommer samtalet in på otrohet och både Susanna och Ulf visar sig känna förståelse för en kollega till Lars som lämnat fru och barn för en yngre kvinna och det sätter igång en spiral av händelser som ingen av dom fyra kunnat förutspå.

Men det kunde jag.

Det var inte ens särskilt svårt faktiskt. Har man sett några pjäser på fina teatern vid Nybrokajen i Stockholm kan man utläsa av dessa skådespelares dramatensvenska när och hur och vart hän det barkar men nu är det här ingen pjäs utan en film – tror jag.

Hade filmens fyra roller spelats av lite mer okända ansikten hade den funkat bättre. Nu överglänser namnen med lätthet rollkaraktärerna. Däremot inte sagt att det är dåligt spelat, för det är det inte. Persbrandt är rent lysande, men han är lysande som Persbrandt, inte som gifte Lars. Detsamma med Lena Endre.

Som alltid med denna typ av svenska filmer så faller trovärdigheten på språket. Jag tror inte en sekund på att när två manliga vänner sedan 20 år sitter och pratar i soffan så säger den ene totalt uttryckslöst:
– Har du nåååågon gång funderat på att bedraaaa Susaaaanaaaaa?

Nej. Den lätta går jag inte på.

Publicerat

RÄDDA MENIGE RYAN

Om jag nu ger mig in i krigsfilmsgenren (efter gårdagens recension av Full Metal Jacket) så har jag inget val annat än att ge mig i kast med denna storfilm.

Rädda menige Ryan kom 1998, utspelas under andra världskriget, under invasionen av Normandie.
Den regisserades av Steven Spielberg och han fick en Oscar för bästa regi. Det säger faktiskt det mesta om filmen.

Ingen skådelspelare vann, filmen vann inte men herr Spielberg är en rackare på att regissera sina skådespelare. Hurra hurra! Här har du din guldgubbe!

För det är just det som är problemet med Rädda Menige Ryan. Det är ett gäng toppenskådespelare som leker krig i 170 minuter. Det må vara hur häftigt filmat som helst (för det ÄR det), det må vara hur trovärdiga scener som helst (för det ÄR det), det må vara hur coolt ljud som helst (eller icke-ljud under de första 20 minutrarna) och hemskheterna skildras blodigt som sig bör i en krigsfilm.

Meeeeeeen…(Tony Irving hade inte sagt det bättre)…det är Tom Hanks i splitterhjälm, inte kapten John H. Miller i splitterhjälm.
Det är Edvard Burns i stridsuniform, inte Richard Reiben i stridsuniform. Detsamma gäller resten av dom stora skådisar som jag sett i så mycket annat: Tom Sizemore, Ted Danson, Giovanni Ribisi, Vin Diesel och Ted Danson.
Att det sen är Matt Damon som ska räddas, inte menigt Ryan, gör att det inte är spännande en enda sekund efter öppningsscenen.

Öppningsscenen på 24 minuter som beskriver landsättningen på Omaha Beach, 6 juni 1944 ÄR superhäftig och skitläskigt och bra gjord på alla sätt och vis men sen är det 150 minuter kvar och jag skruvade på mig av leda under hela tiden när jag såg den på bio och jag skruvar på mig i soffan när jag ser om den i min naiva tro att jag ska omvärdera den nu när jag ”blivit lite äldre”.

Det gör jag inte. Jag gillar inte Rädda menige Ryan. Jag har spenderat många timmar i otaliga kök på många fester diskuterande denna film med alkoholstinna snubbar som tycker jag är en mesfitta som inte förstår storheten i denna.

Då är jag en mesfitta.
En stolt mesfitta.

 

Publicerat

TENDERNESS

Polisen Cristofuoro (Russell Crowe) sköter sin svårt sjuka fru i hemmet. Han har inte så värst mycket att leva för och tycker att livet är en rätt sorgsam skapelse.

För några år sedan var han med om att sätta dit en tonåring för mord på sina föräldrar. Nu är tonåringen Eric (Jon Foster) inte tonåring längre och har precis blivit utsläppt från fängelset. Cristofuoro har en stark magkänsla att Eric är en presumptiv seriemördare och inte alls är ”botad” av tiden i fängelse så han bestämmer sig för att leta upp Eric och kolla lite vad som står på, vilket leder till en liten roadmovie i skuggan av Erics röda Volvo.

Samtidigt är 16-åriga Lori (Sophie Traub) hemligt förälskad i Eric och bestämmer sig även hon för att leta upp honom nu när han är en fri man. För dom har träffats förut och hon vet mer om honom än han någonsin kan ana. Men hur mentalt frisk är Lori – egentligen?

Början av Tenderness känns som en vanlig lågmält snigeltempodrama med Russell Crowe i bruna kläder som ”spännande affischnamn”. Ju längre filmen fortskrider ju mer drar den mot psykologiskt drama, men i mina ögon når den aldrig fram nånstans. Filmen känns som den vill vara nån form av indiethriller, men jag förstår helt ärligt inte existensberättigandet hos denna film. Den kan omöjligt göra någon tillfredställd.

Russell Crowe är som vanligt en karaktärkskameleont. Här ser han ut som William H Macy, han har samma hållning som William H Macy och han pratar som William H Macy och hur begåvat det än är så hjular jag inte genom lägenheten i pur glädje direkt.

Jag förvånade mig själv med att se klart filmen, men jag ville så gärna tro att det skulle komma en twist på slutet och att det skulle vara en twist värd att minnas. Så blev det inte. Inte det heller.

Publicerat

BECK – I STORMENS ÖGA

Den 25:e Beckfilmen är släppt på DVD.
Hurra liksom, eller?

Att titta på en Beckfilm är som att få besök av en klasskompis från förr. Det känns hemtrevligt och vant, det är som att tiden stått still och efter tio minuter vid köksbordet så är det som att man aldrig skiljts åt.

Att titta på en Beckfilm är ungefärligen lika spännande som att suga på en blyertspenna, men det smakar inte skit att suga på en sån så det är helt okej att göra igen och igen och igen.

Beckfilmerna är mer som delar i en lång såpa än som ordentliga spelfilmer och I stormens öga är definitivt inget undantag.

Rolf och Cilla Börjlind som har skrivit manus till dom flesta Beckfilmerna (alla?) hade inte någon av sina bättre dagar när denna skulle knåpas ihop. Den måste vara skapad i en absurd bakfylla, i ångorna efter vinterkräksjukan eller bara i extrem ångest och leda för det här är I N T E bra.

Historien är så infantil och konstig att jag inte ens ids skriva om den. Dom logiska luckorna är stora som Helvetesgapet och tanken från filmmakarna att göra filmen ”häftig” genom att i varje scen ha med något blått går helt överstyr.

(Varav den ena går till Mikael Persbrandt för att han klär nåt överjävligt i skägg)

Publicerat

BURN AFTER READING

CIA-agenten Osbourne Cox (John Malkovich) får sparken. Han skriver sina memoarer som på nåt underligt sätt hamnar i händerna på gym-nissen Chad (Brad Pitt).

Linda (Frances McDormand) är gift med Osbourne, kompanjon med gym-nissen Chad och är otrogen med Harry (George Clooney) som jobbar på finansdepartementet. Harry är en riktigt hemlig kille som har mycket skumt på gång hemma i källaren.

Linda tycker att hon är ful och vill gärna plastikoperera sig, men har inte råd. CIA-agentens memoarer känns som nyckeln till Lindas framgång och Chad får för sig att han ska sälja memoarerna till ryssarna för att kunna bekosta Lindas operationer.

Det är folk hit och folk dit, det nätdejtas och mördas och slåss och har sig. Det är en riktig jävla soppa helt enkelt.

Ja, Burn after reading är som en köttsoppa full med andra klassens köttbitar som inte ens är kött, det är bara fettbitar som knakar när man tuggar.
Det här är beviset för mig att även solen har fläckar. Bröderna Coen har gjort kalasfilmer som Fargo och No country for old men och en hel del mellanklassfilmer men inte något som är i närheten så dåligt som det här.

Trailern gjorde mig jättesugen. Filmen gjorde mig mätt efter 20 minuter.

(och då är jag snäll)

Publicerat

A LOVE SONG FOR BOBBY LONG

White-trash-bruden Purselane (Scarlett Johanson) bor i nåt white-trash-hus med sin white-trash-pojkvän när hon en dag får reda på att hennes white-trash-mamma Lorraine dött. Hon har inte haft kontakt med mamman på länge men bestämmer sig ändå för att packa väskan, lämna white-trash-pojkvännen och resa till mammans white-trash-håla för att kanske eventuellt hinna till begravningen.

Hon hinner inte men när hon kommer fram till mammans white-trash-hus märker hon att två white-trash-snubbar bor där: Bobby (John Travolta) och Lawson (Gabriel Macht).

Purselane gillar ingen av dom, Bobby beter sig som ett gubbluder, Lawson försöker leka diplomat men lyckas inte så vidare värst, men ändå fortsätter dom bo där under samma tak och ”stå ut” med varandra.

Ja. Det var filmens synopsis som låter ungefär lika intressant som filmen var. Eller ja, den var väl inte helt genomusel, Travolta och Scarlett skötte sig bra, men underhållande var den inte. Mer som en sömnmedelskompis.

Publicerat

THE FORGOTTEN

Telly (Julianne Moore) är mamma till en liten kille som heter Sam.

Telly lämnar sin son i skolan. Utanför skolan möter hon en pappa till ett flicka i Sams klass och dom pratar en stund. När sonen ska hämtas finns han inte i skolan, både han och flickan är spårlöst försvunna.
Tiden går och inget av barnen återfinns. Telly får professionell hjälp av en psykolog (Gary Sinise) men ingenting hjälper. Hon kan inte släppa taget och förstå att sonen är borta.

Telly upplever det som att pappan till Sam (Anthony Edwards) vill att hon ska glömma alltihop och att han medvetet tar bort fotografier på Sam från deras hem, foton som alltid funnits men som pappan säger aldrig har varit där. Psykologen vill tvångsinlägga Telly på sjukhus men hon rymmer. Hon pratar om Sam med alla hon möter men inte ens den gamla barnvakten minns honom. Då ringer hon på hemma hos pappan till Sams klasskompis som också försvann. Han om någon VET hur hon mår och borde minnas Sam. Men han gör inte det. Han minns inte ens sitt eget barn.

Det händer underliga grejer. Det händer så mycket underliga grejer att det bitvis är svårt att hänga med i svängarna. Första halvan av filmen är ruskigt spännande men sen händer nåt som gör pyspunka på det hela. Det går liksom överstyr i knepigheter.
Men fram tills dess är det sevärt och även när det inte är sevärt längre kan jag inte stänga av. Jag vill verkligen se hur det slutar.