Kategori: Betyg 2

Publicerat

Skräckfilmssöndag: FROM A HOUSE ON WILLOW STREET (2016)

Det har kommit några skräckfilmer på senare år där handlingen inte är som premissen först får oss att tro. Det handlar alltså inte om någon twist i egentlig mening utan mer om att vilka som är förövare och utsatta kan ändras under filmens gång.

I den här filmen är det en ung kvinna som kidnappas av tre personer men det kidnapparna inte vet är att det lurar en DEMON i skuggorna. Eller skuggor och skuggor….vi alla vet var demoner håller hus nånstans. Väl?

Jag roade mig med att läsa IMDb:s användarrecensioner av filmen och man kan väl säga att citatet: ”Why is the rating so high for a movie so horrible??” användes av många. Filmen var nämligen uppe på imponerande 7,9 i betyg (men har nu sjunkit till mer modesta 5,2). Personligen tyckte jag den hade vissa kvalitéer, jag gillar mörkret och scenografin jättemycket och jag har definitivt sett sämre filmer i den här genren MEN det är dom manliga skådespelarna som drar filmen i smutsen. Det är nämligen ingen effektfilm det här, det är en historia som i grund och botten handlar om människor och deras reaktioner på det som händer och då kan man inte stå med uppspärrade ögon och artikulera ord som om det saknades ett par kromosomer – eller tre.

Summa summarum, regissören Alastair Orr kanske är en snubbe man bör hålla koll på framöver om man gillar skräckfilm?

Här kan du läsa vilka övriga filmer jag skrivit om i detta söndagstema. Jag försöker hitta skräckfilmer från lite olika länder och denna är en sydafrikansk produktion.

Publicerat

DEADLINE

I väntan på Den blomstertid nu kommer, filmen som många i min ålder (och yngre) ser som den första svenska RIKTIGA katastroffilmen kan jag meddela att vi har fel. Redan 1971 kom Deadline, Stellan Olssons film som tveklöst kan kallas katastroffilm även om effekterna kanske är aningens mindre spektakulära än i dagens filmer i samma genre.

Ett flygplan med biologiska stridsmedel exploderar ovanför Kullahalvön i Skåne. Dimman lägger sig över den lilla badorten Mölle, folk börjar hosta, polisen evakuerar och snart rapporteras det första dödsfallet. Det utbryter en epidemi och sjuka människor med blodiga köttsår trängs i provisoriska sjuksalar, det grävs gravar med grävmaskin och dom som har möjlighet att fly vill verkligen fly men det hjälper inte. Det har satts upp vägspärrar som tungt beväpnade militärer vaktar.

Det var på 70-talet som katastroffilmer blev en riktigt stort genre i Hollywood och även om inte Deadline kan mäta sig med filmer som Airport´77, Skyskrapan brinner och Earthquake så är det en ganska sevärd betraktelse över katastroftänk i både stort och smått, i familjer och samhället. I det lilla påminner Deadline om Contagion, just pga att man inte vet vad det är för typ av smitta och att folk faktiskt dör – och det fort.

Sen är det klart att det blir smått outhärdligt både med den otextade skånskan och det frigjort sexuella, föräldrar som utan att blinka tar av sig kläderna och börjar göka i vardagsrummet med barnen närvarande. Det förstnämnda på grund av att det inte går att höra/förstå vad som sägs och det andra på grund av ofräscht.

Det känns fint att få se en glimt av ett Sverige som var med gamla polisbilar och ett helt annat sätt att uttrycka sig men dialogen är för styltig för att jag ska känna mig bekväm. Som ett tidsdokument är filmen dock intressant på väldigt många sätt, det handlar om rädslor för det okända, miljöhot och en respekt för överheten som vi kanske inte riktigt ser nuförtiden.

Jag såg den här filmen på SVTPlay och det är en av alla filmer med några/många år på nacken som Svenska Filminstitutet restaurerat. Här kan du läsa mer om digitaliseringen för att vår filmskatt skall kunna beskådas i många många år framöver. 

Publicerat

UNFORGETTABLE

Det finns alltså schackspel som består av salt- och pepparströare som schackpjäser. Fan va smart! Det är kanske inte meningen att just denna inredningspetitess är det man ska minnas bäst av filmen Unforgettable men likväl, så är det.

Julia (Rosario Dawson) är tillsammans med David (Geoff Stults) som har en dotter tillsammans med exfrun Tessa (Katherine Heigl). Tessa gillar inte att ha delad vårdnad om dottern Lily och hon tycker definitivt inte om att Julia tar hand om henne. Tessa gör vad hon kan för att slå split mellan Julia och David och det är inget snack om att Tessa skulle vilja ha sin före detta man tillbaka. David verkar dock noll procent sugen på det.

Tessa kammar sitt blonda hår jättehårt bakåt så det blir en extrem backslick i stram tofs och det är ett enkelt sätt att visa att hon är en ond människa. Julia har mjuka utsläppta lockar och en öppen blick. Hon är god. Det är fint. David är som en manet mitt emellan sina kvinnor. Genomskinlig. Det är totalt omöjligt att förstå vad dom båda ser och har sett i honom men å andra sidan har det kanske inte så mycket med grundberättelsen att göra.

Filmen handlar i grund och botten om två kvinnors kamp för sig själva, för en liten flicka och för att i den enes fall bibehålla förståndet. Psykiskt störda kvinnor på film ger ofta en extra dimension till berättelsen (se bara på Glenn Close i Farlig förbindelse eller Rebecca De Mornay i Handen som gungar vaggan), det är karaktärer man minns, som gör intryck. Mitt största problem med Unforgettable är att den känns som en blek kopia av andra kvinnor-som-hämnas-på-andra-kvinnor-filmer. Det gör egentligen inte den här filmen dålig, det gör dom andra filmerna extra bra.

Tack Moya för filmtipset! Det är inte säkert att jag hade sett den här filmen utan din draghjälp. Här kan du se andra filmer Moya tipsat mig om.

Publicerat

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES (2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: POSSESSION (2008)

Jess (Sarah Michelle Gellar) är tillsammans med Ryan (Michael Landes). Dom verkar ha det bra ihop, det känns som ett kärleksfullt förhållande. Pga anledning tvingas dom dela boende med Ryans bror Roman (Lee Pace) och framförallt Jess tycker väl inte det är superkul direkt.

Roman är Ryans totala motsats. Där Ryan är lugn och omtänksam är Roman temperamentsfull, aggressiv och ego. Han är tillsammans med Casey (Tuva Novotny) och man kan väl säga att dom har ett passionerat förhållande som slagit över. Ja, rent bokstavligt talat faktiskt. Han ömsom älskar med henne och slår henne men hon är så kär och stannar kvar.

Som så ofta i denna typ av film händer dock det som inte får hända. En olycka. En bilkrock. Roman och Ryan dör nästan båda två. Ryan hamnar i respirator och Roman piggar på sig och kommer hem igen. Men….Roman pratar som Ryan. Minns sånt som hänt Ryan och Jess. Beter sig som Ryan. Men…han ser ut som Roman. Jess är mer än lovligt förvirrad vilket man absolut kan förstå.

Possession är en mörk thrillerskräckis som i sina stunder faktiskt är rätt läbbig. Tyvärr består själva grundhistorien av en del ”flum” vilket gör att jag inte riktigt köper den men kan man bara hacka i detta är filmen helt okej. Att detta är en remake på Jungdok, en sydkoreansk film från 2002, kan man nästan ana. Den är sparsmakad rent scenografiskt och gör mig sugen på att se originalet.

Nästa söndag kommer en skräckfilm från en annan del av världen.

Publicerat

MÄSTAREN

Det finns mycket jag vill säga om den här filmen men jag vet inte om så värst mycket av det är bra. Jag är kanske överkänslig, vad vet jag, men det här med Det Manliga Geniet står mig så långt upp i halsen att det retar gomseglet.

En medelålders (plus) man, småtjock, rätt ful, rödmosig i ansiktet, butter, bitter, klädsmak som en hemlös och verkar i princip knappt klara av att sköta om sig själv är alltså Mästaren Simon Brahe (Søren Malling), Den Store Framgångsrike Konstnären. Han bor i det mest fantastiska hus/studio, han har en vacker fru, en härlig ung älskarinna, han bjuder till excentriska middagar med kreativt folk som dricker lådvis med rödvin och han avslutar middagen med sexuella övningar på det överdukade bastanta träbordet med älskarinnan som vägrar släppa ciggen och stönar högt. Han är En Stor Älskare också alltså. Uppknäppt skjorta så det vita brösthåret tittar fram. Såklart.

Mannen, Myten, Legenden Simon Brahe. Att hans assistent Darling (Ane Dahl Torp) känner sig tvingad att be om ursäkt för hans beteende när den vuxne sonen Casper (Jakob Oftebro) kommer och hälsar på känns så ofräscht att jag vill spy. Casper är också konstnär. Han visar sig vara den världsberömda street-art-artisten The Ghost och pappa Simon har svårt att hantera honom på alla sätt som går.

Den här filmen är alltså skriven och regisserad av danskan Charlotte Sieling. Producerad 2017. En nutid som känns så jävla DÅ. Det här är en film som aldrig hade blivit gjord i Sverige med svenska pengar, i alla fall inte nu. Det här är en film som luktar malmedel och en story som var intressant när Manliga Genier fortfarande var inne. Typ alla år före 2017 alltså. Bortsett från detta är det inget större fel på skådespelarnas insatser eller produktionsvärdet i stort. Jag känner bara ”but whyyyyyy????” när jag ser den.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

SONG TO SONG

”Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.

Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.

Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?

Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?

Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.

Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.

Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.

Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

HUKKLE

Tänk dig ljudet av en orm som slingrar sig på gräs. Av en hävande fårmage. Av en nyckelpiga på ett blixtlås. Av mjölkkannor som slår mot varandra, av hästhovar på mjuk väg, rinnande vatten mot en trädstam, knirret av en trävagn som dras genom en skog, en hungrig gris som vallas av en man med gummistövlar, ungerska sömmerskor på rad, bin i en bikupa, uppslevad långkokt gryta i djup tallrik, biljudet från freestylehörlurar, upphälld dryck i glas, halvdöd groda i grumligt vatten, fiskespö en varm sommardag och som en röd tråd genom alla dessa ljud en hickande väldigt gammal man.

Behöver jag säga att Hukkle är en mycket speciell film. Jag tror banne mig inte att det sades ett enda ord i filmen annat att det sjungs en sång. Det är en ljudbaserad film kan man säga. Inte alls oäven men om man letar efter en film med handfast handling och ett ordinärt berättarsätt bör man inte välja Hukkle. Å andra sidan, vill man se en ”vanlig film” väljer man kanske inte en ungersk film från 2002 i regi av György Pálfi in the first place.

Sevärt om du vill se något meditativt och udda och som får dig att uppleva film på ett annat sätt än du är van vid. Kul att testa tycker jag men ingen film som berörde mig in i själen.

Publicerat

THE BEACH

Efter att ha sett Annihilation fick jag en craving efter att se fler filmer baserade på Alex Garlands penna. Vad kunde vara bättre än att återse kombinationen Garland och Danny Boyle? Självklart hade det varit supermycket bättre att se om Sunshine MEN det var tusen år sedan jag såg The Beach och jag minns den inte som nåt vidare värst bra. Kanske ser jag på den med andra ögon nu? Lite äldre, lite visare?

Här är det alltså regissören Danny Boyle som satt sin ofta anlitande manusförfattare John Hodge i tänderna på Alex Garlands roman The Beach. Hodge har skrivit manus till Shallow Grave (Dödsleken),  Trainspotting, A life less ordinary, Trance och T2 Trainspotting så dom har lekt ihop i många år. Till min glädje ser jag också att Hodge även skriver manus med Boyle till nya Bond-filmen, den som Danny Boyle även ska regissera! Härligt spännande filmtider väntar! Men nu går vi till stranden.

Unge Richard (Leonardo DiCaprio) är trött på tristess och att vara som alla andra. Han vill att det ska hända nåt, han vill hitta sig själv, han vitt göra nåt udda, nåt som det känns att han själv kommit på. Så vad gör killen? Han åker till Asien precis som ALLA ANDRA ungdomar som vill finna sin inre enhörning samt kröka, göka och röka i fred.

Richard hamnar på kicksökningsturné i Thailand och får av en extremt pårökt rumsgranne reda på att det finns en paradisö nånstans som INGEN ANNAN hittat. Han får till och med en ritad karta för att hitta dit. Med sig tar han dom andra grannarna, det unga franska paret Françoise och Étienne. Att Richard och grann-flickvännen Françoise (Virginie Ledoyen) ser ut att vilja göra små söta barn bara dom tittar på varandra gör att en blind kan se att det kommer bli otrohetstrubbel här.

Jag har inte läst Garlands roman som filmen bygger på men ALLT med filmen säger mig att boken är SÅ mycket bättre. Filmen gör mig nämligen varken till eller ifrån. Jag tycker den är rätt trist faktiskt och det var exakt så jag minns den som. Trist och…lång.  Jag kan förstå att filmen får ett mervärde om man gillar en solbränd Leo utan tröja med magrutor men för mig är filmens största plus musiken. Danny Boyle är väldigt duktig på att använda rätt låtar i sina filmer och när han brakar på här med Porcelain med Moby då ler jag faktiskt lite. Ett leende gör dock ingen film och jag kan återigen säga att just The Beach inte är nåt för mig. Danny Boyle – och Alex Garland – kan SÅ mycket bättre.

Publicerat

TOPPEN AV INGENTING

Nojet (Léonore Ekstrand) ärver en fastighet i Stockholm av sin far. Hon är 68 år och har levt på ett månatligt underhåll i hela sitt vuxna liv (vad jag förstår). Nu tvingas hon dimpa ner i verkligheten med allt vad det innebär och hon blir en del av storstadens hårdhudade bostadsmarknad när hon bestämmer sig för att knacka dörr, få ett ansikte på sina hyresgäster och inser att husets förvaltare sålt svartkontrakt och tjänat en jäkla massa pengar på ett fiffligt sätt.

Filmens regissörer Måns Månsson och Axel Petersén har jobbat tillsammans förut, närmare bestämt med filmen Avalon 2012 och det är Axel Petersén som skrivit manus till Toppen av ingenting. När jag tittar på filmen känns dock väldigt mycket improviserat. Om det är det eller inte vet jag såklart inte men känslan är sån.

När det gällde Avalon så var det i mångt och mycket Johannes Brosts film. Han satte den på kartan och blev Guldbaggebelönad för insatsen. I den här filmen är det det faktum att 68-åriga Léonore Ekstrand visar sig naken och att 90-talssmörsångaren Don Bennechi är tillbaka som gett mest eko men jag kan inte säga att det räcker för egen del, inte för att göra detta till en intressant film.

Okej. Intressant nog för att ge den en fredagskväll var den tydligen men så gillar jag ju att se svensk film också. Men jag hade å andra sidan sett den även utan naken kvinnohud och en hårlös Don.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

PARIS CAN WAIT

Att som kvinna långfilmsdebutera som regissör när man precis fyllt 80, det är inte många förunnat. Kanske hade det inte gått den här gången heller om nu inte kvinnan i fråga hetat Coppola i efternamn.

Det är nästan ett år sedan jag skrev om peppen på denna film på en Fredagsfemma och jag har faktiskt gått och småfunderat på den sen dess. Undrat var den tog vägen. Men så hux flux dök den upp på Itunes och den sena natten fick bli ännu senare. Jag måste ju bara se filmen!

En av mina verkliga mys-feel-good-favorit-filmer är Under Toscanas sol – med Diane Lane i huvudrollen. Hon har huvudrollen även här och handlingen är inte förlagd till Italien utan till en roadtrip genom Frankrikes landsbygd. Anne Lockwood (Lane) befinner sig i Frankrike med sin ”filmmogul” till man, Michael (Alec Baldwin). Dom umgås med Michaels vän Jacques (Arnaud Viard) och när Michael tvingas åka snabbare än väntat för jobbets skull beslutar dom sig för att sammanstråla i Paris om några dagar. Jacques ska ändå åka dit med bil och erbjuder Anne skjuts istället för att ta tåget. Sagt och gjort, det blir en resa genom natur- och matupplevelser som borde kunna bli väldigt mysigt att beskåda.

Borde skriver jag. Borde. Allt med den här filmen borde klicka – på pappret. Vackra vyer, närbilder på extremt vällagad mat, klirr i dyra glas, mysiga boendes, picknickar, doften av hav, blommor och bensin.

För att en film som den här ska ta sig in i kroppen på mig måste EN sak funka 100% – kemin mellan mannen och kvinnan. Och det är här skon klämmer för mig. Vad det är meningen att Anne eventuellt ska se i Jacques är för mig omöjligt att förstå. HON ÄR GIFT MED ALEC BALDWIN FÖR BÖVELEN!! Om Fru Coppola hade bytt plats på männen och satt Baldwin i rollen som Jacques hade filmen blivit klockren – tror jag. Att karaktären Jacques är skriven som ett stort naivt barn gör inte saken bättre MEN med en sprakande personkemi hade jag kanske köpt det? Jag finner honom inte charmig alls. Dom där stora stirrande bruna ögonen som säkert ska kännas inbjudande, öppna, varma och intensiva blir för mig bara SLUTA GLO!! Alla närmanden när fingrar plötsligt rör fingrar blir bara larv och det är så SYND, så jättesynd!

Diane Lane gör det hon ska, det finns ingenting att klaga på där och filmen går givetvis att se som tidsfördriv men någon ny Under Toscanas sol är den verkligen inte.

Publicerat

MUTE

Duncan Jones har skapat den här….upplevelsen….som det är att se Mute. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är ett mästerverk eller en busskrock då den lider av samma ”problem” som tex Tom Tykwer och syskonen Wachowskis film Cloud Atlas (från 2012). Mute är liksom too-much-extra-allt som ett påkostad ride på ett nöjesfält – och det var Cloud Atlas också. Äh, jag vet inte varför jag jämför dessa två filmer – egentligen – men jag tror att Cloud Atlas hade gått samma öde till mötes om den istället för 2012 hade gjorts 2018: den hade gått direkt till Netflix.

Mute handlar om den stumme amish-bartendern Leo (Alexander Skarsgård) som har ett förhållande med Naad (Seyneb Saleh), dom är jätteförälskade i varandra och Naad känner att hon vill berätta för Leo vem hon ”egentligen är” för nånting ”knas” är det. Hon har varit med om något, det är helt klart.

Samtidigt blandas dom suspekta kirurgerna Cactus Bill (Paul Rudd) och Duck (Justin Theroux) in i leken och det känns nästan som en film-i-filmen. Två starka och härligt udda karaktärer som har en egen agenda i filmen, Rudd dessutom med en mustasch som banne mig inte går av för hackor!

Inte jättedåligt, verkligen inte jättebra. Jättesnygg på ytan men saknar en hel del om man skrapar på denna. Det som gör att filmen ändå surfar på anständighetens glashala yta är skådespelarnas insatser. Alexander Skarsgård gör sitt jobb mycket bra och Justin Theroux är som vanligt otroligt stabil. Se filmen, om inte annat för deras skull.

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HUSET (2016)

Huset känns som urtypen av en ”man tager vad man haver-skräckis”, i alla fall i nordisk bemärkelse. Det är vinter, det är kallt och urrigt, det är kargt, sparsamt med ljus och det är säkert jätteexotiskt – om man är till exempel amerikan, asiat eller sydeuropé.

Filmen handlar om Jurgen och Andreas, två tyska soldater som tar norrmannen Max till fånga. Det är andra världskriget, Norge är ockuperat av tyskarna och bara DÄR är grundpremissen läbbig. Sen att dom dessutom väljer att låsa in Max i ett ödsligt hus mitt ute i skogen gör ju inte saken bättre. Eller sämre. I huset finns åtminstone värme vad det verkar, maten står och puttrar på spisen och Jurgen och Andreas tycker dom hittat ett smultronställe. Men om maten håller på att lagas bor det kanske någon där? Eller?

Det är rätt bra atmosfär i filmen som sagt, det ligger en viss spänning i luften när man börjar fundera på vem – eller vad – som befinner sig i huset men jag tycker inte riktigt premisserna håller för en långfilm. En femton minuter lång kortfilm, absolut, men det blir lite utdraget det här. Jag hade dock inte tråkigt när jag såg filmen, det saknades bara ”det” för ett högre betyg.

Nästa söndag dyker det upp en ny skräckfilm här på bloggen. Ingen norsk dock.

Publicerat

WONDER

Auggie Pullman (Jacob Tremblay) ser inte ut som andra pojkar i hans ålder. Han har aldrig sett ut som någon annan pojke vilket ålder han än varit i. Nu är han 10 och hade han bott i Sverige hade han varit på g att börja mellanstadiet. Nu ska han göra detsamma fast i USA och det är banne mig inte lätt eftersom han fram tills nu varit hemskolad av mamma Isabel (Julia Roberts).

Mamma Isabel är ganska lik tjuren Ferdinands mamma på julafton. Hon är lugn, förstående, klok, inkännande OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR! Höjer aldrig rösten, finns där JÄMT för den krävande sonen, ler, fixar, trixar och samtidigt verkar hon vara en varm och kärleksfull fru till maken Nate (Owen Wilson).

Pappa Nate är en cool katt. Han lattjar med Auggie, får honom att skratta, vänder på tråkigheter, ser det positiva i allt, är alltid glad, lugn, höjer aldrig rösten, kramar frun, är förstående, mysig, ansvarsfullt pappig OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Auggie har blivit behandlad som en udda pojke det är ”synd om”. Han ska ha en bomullsfilt runt om sig i alla lägen för alla är alltid dumma mot honom, tittar, stirrar, glor och säger okvädesord. Föräldrarna har daddat honom nåt så inihelvete och har i och med detta skapat en pojke som inte bara är intelligent, gullig, uppfinningsrik och charmig, han är även bortskämd som satan. Alltså som satan!

Vet du vad jag inte skrivit om än? Att Auggie inte är ett ensambarn. Det är lätt att tro det. Föräldrarna verkar bete sig som det, Auggie också. Men närå, Auggie har en storasyster som heter Via (Izabela Vidovic) och är det någonting Via är medveten om så är det att hon har en lillebror. En lillebror som är annorlunda. Via är gullig, hon är en helt vanlig tonåring som blir kär, vill testa att spela teater, skriver prov och behöver prata med sina föräldrar om både jobbiga saker och spännande ting ibland. Det har Via ingenting för. Auggie går alltid först. Ändå är Via ALLTID så himla gullig mot honom, så snäll, så kramig, så ansvarstagande och i och med det känns hon så JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Äh. Det är ingen idé att jag fortsätter. Filmen är en SAGA, ingenting annat. Det finns ingenting på-riktigt-mänskligt med någon av rollfigurerna, inte Auggies klasskompisar heller, inte lärarna, inte ens rektorn Mr Tushman (Mandy Patinkin) för även han är OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR även om jag ÖNSKAR att alla rektorer fungerade som han.

Men det är just det. Trots att filmen är nån slags feel-good-in-absurdum-historia så faller jag om inte som en fura men väl som ett litet trassligt plommonträd. Det ÄR en gullig film och den är snäll som helskotta. Och vem är jag att dissa snällisfilmer? Nä, just det. Jag tycker väldigt mycket om snällisar och snällisar ska premieras även om dom är OMÄNSKLIGA SÅ JAG BAXNAR.

Edit: Den fick en trea först. Sen kräktes jag lite i munnen av för mycket sockervadd. Den får en tvåa. Jag tyar inte såhär mycket gull.

Publicerat

HAPPY END

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)