Kategori: Betyg 2

Publicerat

BECK – DITT EGET BLOD

Martin Beck (Peter Haber) är tillbaka – IGEN – och är den första av fyra nya Beck-filmer som visas på C More. I sista filmen i förra omgången fick Martin nog och lämnade in sin avskedsansökan, detta strax efter att Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) dött och en ny karismatisk polis anställts i teamet: Steinar Hovland (Kristofer Hivju).

När Ditt eget blod börjar är Martin fortfarande ”pensionär” och njuter av sina lediga dagar bland annat genom att åka på vinprovningsresa till Trosa med dottern Inger (Rebecka Hemse). En ung kvinna anmäls försvunnen av sina föräldrar, en ung man eftersöks i sin frånvaro då han misstänks ha haft samröre med IS samtidigt som hans bror börjar plugga på universitetet (?) och uppenbarligen försöker sig på att tillverka en bomb. Trots att ingenting verkar höra ihop så gör det det i allra högsta grad även om det använts både kofot och glidmedel för att få manuset att hålla någotsånär ända in i mål.

Som en Beck-tycka-om-are nöjer jag mig med rätt lite, jag tycker det är en mysig filmserie och jag följer den gärna även om filmerna känns mer som långa TV-serieavsnitt än långfilmer. Jag begär inte att alla historierna ska vara supertajta MEN jag begär lite mer än vad Ditt eget blod kan ge mig. Det är torftigt det här. Det enda som sticker ut är alla scener med Steinar. Steinar is my homeboy. Han är cool, han är annorlunda och jag tror på honom. Men som helhet är den här filmen långt ifrån dom bästa i serien.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

I avsnitt 124 av filmpodcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen. Blev det ett battle??

Publicerat

THE MEDDLER

Marnie (Susan Sarandon) har inte mycket till eget liv. Åldrande, men inte gammal, märker hon att hon inte längre behövs i någons liv och definitivt inte i dottern Loris (Rose Byrne). Den högt älskade maken (och pappan till Lori) har precis dött och lämnat Marnie i ett jättelimbo. Massor med tid över OCH massor med ärvda pengar men ingen att lägga varken tid eller pengar på. Hur hon löser det? Hon punktmarkerar dottern som en galen människa, ringer, messar, hälsar helt oförhappandes på och har noll koll på personliga gränser. Skitjobbig människa helt enkelt. The Meddler handlar alltså om denna mamma Marnie och hur hon nästlar sig in i Loris vänners liv (när Lori stänger henne ute pga stalker) och hade inte Marnie haft dessa pengar hade hon inte kunnat nästla sig in. Hon KÖPER sig vänner. Otroligt äckligt.

Antagligen ska Marnie kännas som en öppen och charmig dam men jag avskyr henne. Att filmen ens går att se beror på att Susan Sarandon är en sån sjukt bra skådespelare. Men usch annars. Folk som köper sig makt och inflytande är sällan bra folk och allt Marnie gör ger en sur eftersmak i munnen. I min alltså. Inte i hennes uppenbarligen. Karaktärsutveckling var det ja? Hmmm. Det finns en del övrigt att önska gällande detta i dagens film.

Publicerat

WE ARE YOUR FRIENDS

Eftersom jag tycks fastnat i Zac Efron-vinkelvolten en smula blir det en film med denne tajte man i huvudrollen även idag. I dagens film spelar han Cole Carter, en ung kille som drömmer om ett liv som discjockey. Det är inte speciellt spännande, ej heller intressant, inte för någon som inte finner ett onaturligt intresse i den Zac Efronistiska ytan med magrutor och oljeglansiga axlar. Filmen är dock inte extremt dålig, den är bara ungdomlig sådär på ett dåligt sätt, sådär så att en medelålders cynisk och lite trött kvinna som jag inte riktigt kan ta till sig historien. Det är nämligen en kärlekshistoria inblandad också, en såndär jag egentligen inte tror på men Cole är betuttad och kärlek är aldrig lätt när man är liten och livet drar i en. MEN kärlek KAN vara lättare när man är docksöt, tajt och glider runt på en räkmacka.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

SUBURBICON

Med vänner som bröderna Coen behöver man inga fiender.

Elak mening? Ja, kanske. Men det råder inga som helst tvivel om att Suburbicon är årets stora nepotismfilm i Hollywood. Att George Clooney känner bröderna Coen är en självklarhet efter hans skådespelarinsatser i O Brother where art thou och Burn after reading. Att bröderna Coen säkert har ett och annat mediokert manusutkast i byrålåderna står också utom alla rimliga tvivel, speciellt efter Suburbicon är ett av dessa.

Clooney vill regissera, ett halvtaskigt Coen-manus är bättre än mycket annat, Clooney känner Matt Damon, titeln är sjukt klatschig, Julianne Moore rings in för att hon är skitsnygg i 50-talsklänningar, det har hon visat på vita duken förut, Oscar Isaac som får två inspelningsdagar mot ett namn på affischen och VIPS har man en budget som håller och en film som får grönt ljus. Jag kan förstå det. Premisserna är klockrena. Så många stora namn bakom och i en film, den säljer i princip in sig själv, dummare än så är inte filmfabriken. Vi som tittar däremot, vi är kanske desto mindre smarta eftersom vi gång på gång går på det. Men…å andra sidan…vad fan ska vi göra? Man vet ju aldrig förrän efteråt om slutresultatet blev bra eller anus.

Suburbicon – för mig – är inte ända-in-i-tjocktarmen-anus, jag kan se vissa ljusglimtar även om dom inte är många. Matt Damon är en sådan. Maken till stabil skådespelare har sällan skådats med ett annat förnamn än Tom (Hanks, Cruise, Hardy). Julianne Moore är också alltid bra även om rollerna som Rose och hennes syster Margaret är så endimensionella att hon säkerligen hade kunnat göra detta i sömnen. Oscar Isaac skulle kunna vinna VM i Glimten I Ögat, det är klart han är bra även här men sen då…..sen då….allting annat.

Att bli skriven på näsan är sällan en funktionell åtgärd om man vill få fram sin åsikt OCH få till en verklig förändring och i Suburbicon är antirasismen så övertydlig att en blind kan läsa bokstäverna med fingertopparna trots att dom är skrivna med blyerts under en två decimeter tjock glasskiva. Ändå är den svarta familjen i ”den perfekta amerikanska förorten” kanske dom mest intressanta personerna av dom alla. Sablar vilket tålamod dom uppvisar. Ett knyta-handen-i-byxfickan-jävlaranamma av sällan skådat slag. Att denna del av filmen är både onödigt stor och samtidigt irriterande liten bevisar att manuset är rätt taffligt. Clooney vill berätta saker men manuset håller inte för det.

Det enda jag egentligen bär med mig av filmen är lille Nicky, den enda rollfiguren som jag känner för och med. Bra skådespelare också. Noah Jupe har ett imponerande CV trots att han är en youngster och vi kommer få se massor av honom framöver, det är ett som är säkert.

Något annat som är säkert är att det här är en film jag inte kan ge godkänt, den är alldeles för undermålig för det MEN jag hade heller inte supertråkigt och jag har sett många långt mycket sämre filmer. Så. En medelmåttig tvåa får det bli.

 

Det här var december månads filmspanarfilm. Klicka på namnen för att läsa mina filmspanande vänners tankar om filmen. Joel skriver inte om den men han hade planer på att lämna biografen efter halva filmen, det kanske är betyg nog?

Sofia
Cecilia
Jojje

 

Publicerat

STAR WARS – THE LAST JEDI (IMAX 3D)

Jag skulle utan att tveka byta ut min originalaffisch på Star Wars  från 1977 som hänger på sovrumsväggen till den här versionen av Star Wars: The Last Jedi. Det här måste vara årtiondets snyggaste filmaffisch! Jag får hjärtklappning. Den röda färgen. Dom rundade kanterna. Rey. Mark Hamills blick. Det är perfektion tamejfan!

Tyvärr, ja jag använder mig av ordet tyvärr redan nu, det enda som är perfektion med den här filmen är just postern. Det mesta annat är mig väldigt likgiltigt. Konstigt likgiltigt. Irriterande likgiltigt. Jag menar, Star Wars-världen ligger mig varmt om hjärtat och jag såg fram emot filmen men var inte överdrivet pepp, inte sådär så att förväntningarna låg som en spikmatta mellan mig och upplevelsen. Jag satt där på IMAX-salongen i Solna exakt på min uträknade favoritplats, den som minimerar ögonstrul när man tvingas se film i bajs-3D. Jag hade kaffe med mig och kroppen var på helpaus då mobilen låg och vilade i en vaktad påse utanför entrén. Det fanns ingenting runtomkring som störde. Ingenting att skylla på. Jag kan bara säga att regissören och manusförfattaren Rian Johnson inte är en snubbe i min bok. Inte alls faktiskt. Och detta varken före eller efter The Last Jedi.

Filmen tar vid där Star Wars: The Force Awakens slutade, där Rey (Daisy Ridley) kommit till den där gröna ön där Luke Skywalker (Mark Hamill) befinner sig. Och sen är det det gamla vanliga med motståndsrörelser och farkoster och rymdkrig och sprängningar och ord man inte förstår och platser man inte sett förut och lasersvärd, CGI-gubbar, elakingar och snällisar och allt däremellan. Och den unga svarta killen och den unga vita tjejen och den stora håriga killen och han den långa med stora näsan och hon den jättelånga stormtroopern och den rödhåriga irländaren har nu fått en ny kompis i en manga-kindad asiatisk flicka och en stammande puertorican. Det är ju fint. PK-rätt och riktigt. Flera av dessa unga skådespelare gör sitt jobb mycket bra och en av dessa är inte Domhnall Gleeson.

Sen är det Laura Dern med världens längsta hals som i flera scener får mig att vilja sitta bredvid den blå anden från Aladdin bara för att kunna gnugga på den där flaskan eller vad det nu var och önska mig en skämskudde gjord av mörkläggningstyg. Den känslan kommer till mig lite då och nu faktiskt och det med fler skådisar i bild än Dern. Till och med Mark Hamill lyckas med den bedriften i en scen då han med uppspärrande ögon ser mer ut att passa i en SNL-sketch än någonting annat. Rian Johnson och personregi alltså. Ingen match made in heaven direkt.

Överhuvudtaget känns filmen i långa stunder tråkig för att sedan blixtra till här och där och bli om inte bra så väl en fröjd för ögat. Slutklämmen på den röda saltytan till exempel. Kanonfint. Men för övrigt, är det ett mastodontavsnitt av Planet Earth (Planet Space?) jag kollar på? Så SJUKT mycket djur överallt. Allt från ekorrar med samma gulliga uppsyn som Mästerkatten i stövlar när han vill ”nåt” från white-walkers-rävar till nåt konstigt med fyra bröst och grön mjölk och det är ett helt GÄNG med fler djuriska varelser och jag kan inte låta bli att fundera på hur alla högljudda Jar-Jar Binks-haters tar detta. Funkar det? Är dessa gulliga gimmick-figurer okej? Blir det för mycket? Ja, jag tycker nog det. Det blir för mycket av både djuren och den underliga humorn som sipprar in här och där. Rian Johnson och humor alltså. Inga BFF´s direkt.

Det var länge sedan två timmar och trettiotvå minuter kändes längre än nu. Det var i april 2016 närmare bestämt och då hette filmen Batman v Superman: Dawn of justice. Betygsmässigt hamnar båda dessa filmer på samma betyg pga just tråkig, oengagerad och för lång. Det här med tajt klippning och kill your darlings är inte så dumt faktiskt. Hör du det Rian Johnson?

Jag, Steffo och vår gäst Frippe pratar mer om den här filmen i avsnitt 119 av filmpodcasten Snacka om film. Här kan du lyssna.

Publicerat

YOU´RE NOT YOU

Hilary Swank är en skådis som inte alltför sällan väljer (eller får) rätt svåra roller och annorlunda roller. Här spelar hon en kvinna, Kate, som får ALS.

Kate är klassisk konsertpianist och gift med hunken Evan (Josh Duhamel). När filmen börjar firar dom hennes 35-årsdag och hans förhoppning är att hon ska vara lika läcker i hans ögon när hon fyller 70. Hon lovar honom att hon kommer vara det men när filmen direkt hoppar 1,5 år framåt i tiden förstår man att så inte är fallet. Kate har redan då börjat bli rejält sjuk och rätt snart behöver hon en personlig assistent. Kate och Evan anställer Bec (Emmy Rossum).

Det här är egentligen exakt samma film som Livet efter dig, minus romantiken. En hemtjänsttjej med skinn på näsan och ett jäkla driv som gör livet lättare för den rullstolsburne kvinnan som förtvinar där hon sitter.

Som vanligt när jag ser denna typ av sjukdomsfilm sitter jag i soffan och mår dåligt. Jag blir så himla rädd att själv hamna i den situationen och jag blir så rädd att jag har svårt att se filmen som ”bara en film”. Det här är trots allt verklighet för väldigt många människor. FÖR många människor. Skådespelarmässigt klarar sig alla och dom får godkänt betyg men det finns många filmer i den här genren som berör mig mycket mer än You´re not you gjord. Däremot inte sagt att det är en jättedålig film, det tycker jag inte det är. Sevärd men beige, kanske.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag såg den efter att ha fått ett tips från Moya. Klicka här för att se listan på filmtips jag fått från henne och skrivit om.

Publicerat

BABY DRIVER

Edgar Wright är en regissör att lita på. Även om många av hans filmer börjar i hundra knyck och det-här-blir-en-fullpoängare-känsla så är det väldigt ofta andra halvan saggar betänkligt och jag hamnar på en 2,5-3 till slut ändå. Men, det är ändå SEVÄRDA filmer. Scott Pilgrim, The World´s End, Hot Fuzz, Shaun of the dead, klart det är filmer man bör ha sett, inget snack om saken, ojämna eller inte.

Att Baby Driver på pappret känns som en film i min smak är solklart. Efter första kvarten är jag i himmelriket. Kreativt, kul, coolt, massor med musik, fullt ös medvetslös. Jag borde ha fattat redan då att det var början på slutet men jag ville så gärna att det skulle hålla in i mål. Tyvärr gjorde det inte det. Det höll knappt alls.

Vissa scener är jättecoola men det är så långt emellan dom att filmen inte kan bli godkänd trots allt. Att Jon Hamm ser ut som sångaren i Rammstein är ett jätteplus i min bok men inte heller det hjälper upp betyget. Tjatigt och enahanda, så känns det. Inte alls lika fluffigt, fartigt och färgglatt som trailern utlovade.

Årets besvikelse såhär långt, i alla fall för mig.

 

Publicerat

THE BABYSITTER

80-talet är inte enbart på tapeten när det gäller kids-i-Gooniesinspirerade-grupper-med-ET-cyklar-som-löser-spännande-problem (som i Det och Stranger Things). Under 80-talet var skräckkomedier riktigt stort och det känns nästan FÖR självklart att filmbranschen ska köra vidare på den grejen just precis nu.

Skräckkomedier med lökig grundstory, nån nördig ung snubbe, nån lättklädd blondin och en jävla massa blod och klafs, när man ser The Babysitter känns det inte som om någonting hänt på trettio år. Tiden har stått stilla, på gott och ont.

Jag tycker inte det är dåligt men jag tycker inte heller att det är bra. Effekterna ÄR toppen men jag känner mig trött filmen igenom. Den känns så omodern i bemärkelsen ofräsch. Samtidigt snygg och ett hjärndött skönt tidsfördriv.

Jag är skeptisk helt enkelt.

Nyfiken på filmen? Den finns att se på Netflix.

 

 

Publicerat

OH LUCY!

Setsuko Kawashima (Terajima) är en medelålders (?) uttråkad storrökande kontorsråtta och tillika hoarder som saknar sociala spärrar och, för att dra till med en klyscha – ett liv. Hennes systerdotter tipsar om en engelskakurs hon borde gå, en kurs som hålls i ett överpiffat hotellrum i något som känns som en bordell och läraren är en over-the-top-jobbig amerikansk kramig man vid namn John (Josh Harnett).

Setsuko får dra en lapp ur en låda som John sträcker fram och på lappen står det Lucy. Det blir alltså Setsukos amerikanska namn under dessa kurstillfällen. Men en dag ställs kursen in, det finns ingen lärare får hon veta. John har slutat, han ska åka tillbaka till USA. Setsuko ser hur John hoppar in i en taxi – med SYSTERDOTTERN! – och som den otäcka stalkerkvinna hon är så åker hon efter. Inte för att hon engagerar sig i systerdotterns rymning till ett annat land utan för att hon kärat ner sig i John.

Ju mer jag tänker på den här filmen ju mindre gillar jag den. Setsuko är en kvinna som det är hopplöst svårt att tycka om och filmen har ganska många likheter med den japanska festivalfilmen från 2014, Kumiko, The treasure hunter. Den gången fattade jag inte att Kumiko var psykiskt sjuk, jag trodde bara att hon var allmänt udda men den här gången kan Setsuko försöka agera ”bara” knepig hur mycket hon vill, jag genomskådar det. Hon ÄR galen på riktigt och jag tycker inte om henne alls. Hon är otäck och jag bryr mig inte om henne. Jag börjar tänka på en regntunna igen faktiskt. Skulle vilja doppa henne i den. En snabbis bara.

Och sen vet jag inte om det känns fräscht och nyskapande eller bara äckligt med en scen som skulle kunna få en man att skriva #metoo på sin facebooksida.

Det här var en av filmerna under Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Länkar till övriga filmspanares recensioner kommer när dom är publicerade.
Henke
Sofia

 

Publicerat

ALL INCLUSIVE

Vi befinner oss i Danmark och precis som i Sverige så är juldagen årets största biodag. Juldagen 2014 hade alltså den danska filmen All Inclusive premiär på biograferna över hela Danmark och det blev en succé av stora mått då den med facit i hand blev den mest inkomstbringande filmen i landet det året (läs mer om detta här). Nu har det gått tre år och det är dags för Sverige att göra en remake. Funkar det danska framgångsreceptet även hos oss?

Juldagspremiären är i år redan bokad då Solsidan kommer få oss att gå man ur huse så All Inclusive får en lite mer ödmjukt hållen premiärdag, 10 november. Datumet funkade ypperligt för Helena Bergströms film En underbar jävla jul för ett par år sedan men det var en film som låg helt rätt i både årstid och annan tid, All Inclusive är någonting helt annat. Jag har så himla svårt att se att det här ska kunna bli en succé, jag tror verkligen inte det.

Antagligen kommer filmen, precis som Medicinen och andra lättsamma produkter i komedi-trams-facket, att nå sin publik MEN det krävs en hel del mun-mot-mun-metoden för att en komedi ska flyga, det krävs att den som ser den säljer in den runt fikabordet på arbetsplatsen, i yogagruppen, i köket på efterfesten. All Inclusive är inte en sån film. Den är tämligen harmlös för stunden men den innehåller absolut ingenting som jag tar med mig efteråt. Den enda som sticker ut med handlingen är att en av döttrarna (Liv Mjönes) köper sällskap av en kroatisk man åt sin nyligen separerade mamma (Suzanne Reuter) på en semesterresa. Hon köper alltså inte sex (nä hualigen, HUR skulle det se ut?), hon köper sällskap och möjligtvis en kyss. Det ger alltså en extra krydda till vad som egentligen ingår i en all inclusive-resa.

Det här var den svenska invigningsfilmen på Malmö Filmdagar och under flera år har det varit någon eller några från filmen på plats för att introducera visningen i salongen. Colin Nutley och Helena Bergström var där när Medicinen visades, Pernilla August och Karin Franz Körlof var där inför Den allvarsamma leken och när Monica Z skulle visas så var både regissören Per Fly och Monica herself, Edda Magnason där. I år kom inte någon. Jag vet inte om det är signifikativt för filmen i sig men det känns lite tråkigt på nåt vis. Det är tid, pengar och engagemang nedplöjt även i denna film, jag hade velat se lite stolthet, lite stake från personerna bakom filmen. Nånting i alla fall.

All inclusive är långt ifrån en usel film, den har ganska ihållande dalar men också riktiga toppar. Liv Mjönes är toppen som ena systern, Jennie Silferhjelm behöver inte skämmas hon heller även om vissa överspelsscener var på gränsen till krav på skämskudde och Suzanne Reuter är naturligtvis jättebra. Hade inte denna trio fungerat så bra som den faktiskt gjorde hade filmen faceplantat totalt. Nu gjorde den inte det.

Att Seinabo Seys kanonlåt Younger överanvänds så den till slut känns sönderspelad är inte bara synd, det är rent utsagt förjävligt, onödigt och snålt! Det finns fler låtar på jorden, Seinabo själv har gjord många som hade kunnat platsa i filmen. Det blir liksom inte trovärdigt när en låt som används som bakgrundslåt i flera scener sedan återkommer i en scen på en klubb i upptempo-dans-version som om vi bodde i Nordkorea och endast en artist åt gången fick tillstånd att släppa en låt.

Som sagt, jag har svårt att se att den här filmen kommer att komma i närheten av den danska succén och jag kan tycka att det är lite trist att vi väljer att göra en remake av en dansk film istället för att producera våra egna. Det måste handla om att ”money talks” och att All Inclusive med sitt inkomstbringande facit i grannlandet sågs som ett säkert kort även för oss. Girigheten bedrar visheten, det är vad jag tror.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om All inclusive-visningen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Jojje
Carl
Johan
Henke (valde bort filmen pga jetlag)

Publicerat

THE GLASS CASTLE

Jag är så sjukt less på fäder.

Fäder på film är i 99 fall av 100 gestaltade som missförstådda genier som hur jävla alkade och/eller missbrukare av andra saker dom än är så vinner Charmen, Närvaron och den blotta Uppenbarelsen av denne Man alltid. Alltid. Mammorna i sammanhanget kan ha vänt ut och in på sig själv hela livet för att få ihop familjens liv med sitt eget – och ofta genom att ha försummat sitt eget till max – men det är oväsentligt, det är Pappan som är värd att minnas till slut.

Jag känner att ju fler såna filmer jag ser ju längre ner på tålamodströskeln kommer jag, jag orkar helt enkelt inte vara förstående längre. Jag sätter upp handflatan och säger nej. Nej säger jag. Jag vill inte mer, jag tyar inte längre.

The Glass Castle är baserad på den självbiografiska boken med samma namn skriven av Jeannette Walls, i filmen spelad (som vuxen) av Brie Larson. I boken och filmen får vi se hennes och hennes tre syskons liv från barndom till nutid (som i filmen är slutet av 80-talet) och relationen med föräldrarna som faktiskt båda två är extremt dysfunktionella.

Mamman Rosemary (Naomi Watts) verkar inte ha någon annan diagnos än att hon är en gränslös konstnärssjäl utan minsta känsla för ansvar och som älskar sin man Rex förbehållslöst. Rex (Woody Harrelson) är speciell på många sätt, frihetstörstande, kreativ, drömmare OCH alkoholist som grädde på moset. Dom lever ”ur hand, i mun” och flyttar runt som nomader med sina fyra barn och barnen kan inte stava till trygghet. Den enda trygghet dom möjligtvis kan känna är dom stunderna när pappan är vid gott humör och ger dom all sin uppmärksamhet. Att han känner kärlek till sina barn kan ingen förneka, han har bara väldigt – för mig – irriterande sätt att visa det på.

The Glass Castle är en svår film att bedöma tycker jag. Dels är den full av väldigt fina skådespelarprestationer, speciellt barnskådespelarna imponerar rejält. Ella Anderson som den unga Jeannette är hjärnskärande och Chandler Head spelar Jeannette som liten, även hon gör det så jag får ont i hela hjärtat. Övriga casten med Sarah Snook och Max Greenfield gör inte heller någon besviken men självklart är detta Brie Larsons och Woody Harrelsons film.

Det är skådespelarna i kombination med regissören Destin Daniel Cretton har ett gott öga för filmskapande och tempo som gör att jag tycker okej om filmen även om jag vill SPY på historien. Stackars stackars barn och stackars stackars syskonen Walls som försonas med sitt öde genom att sätta det där ASET till pappa på en pidestal. Vad är det där för grej med att det inte verkar gå att minnas döda människor med alla sina fel och brister – också? Och i det här fallet, en galen alkis nästan helt utan försonande drag som ÄNDÅ ska hyllas som nåt fucking jävla GENI???

Nä. Jag blir bara förbannad. Dessa skitpappor. Filmen är dock sevärd – ändå – ska tilläggas, jag tycker verkligen det. Den är välgjord och det kommer vara många som kan ta till sig filmen på ett betydligt finare sätt än jag. Kanske dom som själva växt upp med samma problematik och kanske dom som är lite mindre hårdhudade och krassa än jag?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Henke och Jojje. Läste förresten att Jennifer Lawrence skulle ha spelat huvudrollen samt varit medproducent till filmen. Nu blev det inget av det. Undrar varför?

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEWARE THE SLENDERMAN


Den 31 maj 2014 gick tre 12-åriga tjejer, tre bästisar, en promenad i skogen. Platsen var Waukesha, Wisconsin, USA. Bara två av flickorna kom ut ur skogen. Den tredje hade lämnats att dö där bland träden, knivhuggen 19 gånger av sina allra bästa vänner. Orsak: flickorna upplevde att dom var tvungna. Slenderman hade tvingat dom, annars skulle alla deras nära och kära dö.

Slenderman (eller Slender Man, det är lite olika om det särskrivs eller inte) är en så kallad ”creepypasta”, en form av vandringssägen kan man säga, en legend kanske till och med? Han skapades som en internetmeme av Eric Knudsen 2009 och har sedan dess ”synts till” på mängder av platser. Ett tips om du blir nyfiken är att kolla in fenomenet på youtube, det finns mycket, MYCKET, att se där (i skrivande stund 3,2 miljoner resultat). Men nu tillbaka till filmen.

Den här dokumentären är alltså tänkt att gräva i historien om dessa två flickor och försöka hitta en förklaring till att det kunde gå så jävla fel. En ganska viktig del av detta är att den stackars knivskurna flickan faktiskt inte dog och att tjejerna alltså inte är mördare i egentlig mening även om det var kanske mer tur än skicklighet. Men, ingenting i dokumentären belyser offret, ingen i hennes familj kommer till tals och jag känner att det hade behövts för att på riktigt förstå djupet och eländet i allt som hänt. Att intervjua förövarnas mammor är också intressant men en två timmar lång dokumentär som inte tar upp åtminstone lite av alla sidor känns som ett hafsverk.

Att filmen dessutom är klantigt klippt, att den bitvis saknar flow och att den är alldeles för lång är andra problem. Det är synd tycker jag, det hade ju kunnat bli en tajt och spännande 80-90-minutersdokumentär av det här.

Laddar Sofia och Johan upp ännu ett inlägg idag? Det är klart! Sofia har sett Indisious Chapter 3 och Johan var sett…denna film!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: CARNAGE PARK


Årets skräckfilmsvecka kör igång i min soffa.

Det är en söndageftermiddag som-vilken-som-helst, jag har bestämt mig för att skräckactionfilmen Carnage Park ska bli film nummer ett och jag passar på att äta lite mat samtidigt. Oxfilépasta närmare bestämt. Alltså, det är nåt speciellt det där med att äta kött när man tittar på skräckfilm, det funkar inte för mig. Jag mår illa även om filmen jag ser inte är speciellt otäck eller ens (till en början) blodig. Köttbitarna växer i munnen och jag har två val. Sluta äta eller pausa filmen. Jag väljer det förstnämnda, skadan är liksom redan skedd.

Carnage Park nominerades i tre kategorier till iHorror Awards 2017, Bästa skräckfilm, Bästa regi (Michael Keating) och Bästa Kvinnliga Skådespelare i en skräckfilm (Ashley Bell). Det blev ingen vinst men ser man sig slagen av Don´t breathe, James Wan för The Conjuring 2 och Mary Elizabeth Winstead i 10 Cloverfield Lane så kanske man inte bör vara så ledsen. 2016 var helt klart ett riktigt starkt skräckfilmsår.

Carnage Park utspelar sig 1978 och handlar om två bankrånare som tagit en kvinna som gisslan och som hamnar mitt ute i ingenting där en psykiskt sjuk krigsveteran med seriemördarlook (spelad av Pat Healy) sköter biffen på sitt alldeles egna vis.

I filmens början står det att det är en sann historia men att namnen på alla inblandade har ändrats. Jag har försökt ta reda på sanningshalten i detta men inte hittat någon information alls, således är detta i min värld fejk. Å andra sidan spelar det ingen större roll för filmens skull om historien är sann eller inte, den är ändå filmad som en typ av ”Tarantino-saga” med ett slags sandigt sepiafilter över sig. Inte alls helt oävet, i alla fall inte till en början.

Det är gritty, det är blodigt, det är spagettivästerntypsnitt i förtexterna och Ennio Morricone-wannabe-musik och det är inget snack om var den 26-årige regissören Michael Keating hämtat sin inspiration ifrån. Precis. Tarantino. Sam Peckinpah. Grindhouse. Motorsågsmassakern. Inget fel i det men det resulterar heller inte i något nytt under solen.

Helt okej under filmens gång men ingenting som fastnar vare sig på näthinnan eller i magen. Inte ens oxfilébitarna fastnade, dom hamnade i sopen. Att jag aldrig lär mig. Dagens filmtips blir alltså: ÄT INTE KÖTTBASERAD MAT NÄR DU KOLLAR SKRÄCKFILM.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes för endast 19 kr.
Hoppa nu över till Johan och Sofia för att läsa om vilja otäcka filmer dom skrivit om idag. Johan skriver om något riktigt spännande och Sofia skriver om Last Shift Imorgon dyker en ny skräckis upp här på bloggen precis som det kommer göra varje dag heeeela veckan lång.

Publicerat

THE DINNER

Vad konstigt det här blev. Oj så tokigt. Fan också.

Jag hade sett fram emot The Dinner ett bra dag, jag menar, hur skulle jag inte ha kunnat göra det? Laura Linney, Richard Gere, Rebecca Hall, Steve Coogan och Chloë Sevigny, finfina skådisar alltihop i en film som säljs in som en dramathriller. Snygg poster också, peppen växer. Så bullar jag upp med kaffe och gummilimpmacka efter en tuff jobbdag och nääääää vad tusan alltså, usch vilken besvikelse.

Jag tror aldrig jag sett någon jobbigare jävel på film än Steve Coogans rollfigur Paul. Kanske irriterar han mig extra mycket för att han är en rätt vanlig personlighetstyp i verkligheten och såna retar mig till fucking VANSINNE även öga mot öga. Men ärligt, det är på gränsen att jag stänger av filmen så mycket avskyr jag honom. Spydig, negativ, totalt anti-socialt beteende, sånt beteende som kräver av kvinnor (eller EN kvinna, dvs frun) att släta över mannens vidriga sätt och pisksnärtande ord annars kan dom inte vistas bland folk tillsammans. Hur denna typ av män kan bli gifta är för mig en gåta, speciellt när killar som Roland har så svårt att hitta kärleken.

Jag känner mig sur nu. Jag vill inte skriva mer. Hejdå.

Ett dygn senare.

Fan. Filmjäveln släpper inte. Texten jag skrev skaver. Är min känsla om filmen korrekt eller är jag orättvis, baserar betyget enbart på mina förväntningar som inte infriades? Det finns bara en sak att göra. Se om filmen.

Två timmar senare.

Varför är Richard Gere första namnet på affischen och i förtexterna när Steve Coogan är i bild i varenda scen? Det är den första tanke som slår mig. Men sen, sen dyker det upp andra funderingar. Som att manuset egentligen är jäkligt bra. Intressant på många plan. MEN, filmen är fortfarande ingenting som den utger sig för att vara. Det här är ett kolsvart familjedrama med en samling rätt osköna personer i fokus. Jag gillar egentligen inte någon av dom, alltså bryr jag mig inte så mycket om det som händer och vad som händer personerna i fråga. Det är i grunden inga schyssta människor, det är den känslan jag har. Inga bra vuxna, inga bra föräldrar och heller inte några bra barn. Hur det ska bli bra barn när dom uppfostras av rätt kassa vuxna förebilder är en heeeelt annan fråga.

Historien var bättre andra gången jag såg filmen, bitar föll på plats. Men karaktärerna vill jag mest bara slå på käften och det ger inte en behaglig filmupplevelse direkt. Och nu har jag genomlidit detta TVÅ gånger. NU räcker det. Men ge Steve Coogan en Razzie by all means. Det förtjänar han.

Publicerat

ZIPPER

Jag undrar vad Lena Headeys make tänker när han missat gå ut med soppåsen och hon spänner ögonen i honom och trycker ihop läpparna sådär som hon gör på arbetstid. När hon är Cersei Lannister i Game of Thrones. Psykopatincestkvinnan personifierad.

Här spelar Headey Jeannie Ellis, fru till politikermaken Sam (Patrick Wilson) som har en sprudlande karriär framför sig. Han är The It Guy i staden kan man säga. Men som ”vanligt” med människor som kommer i maktposition så stiger makten en åt huvudet och han börjar få svårare och svårare med moralen. En eskortflicka kommer i hans väg och han passar på. Sen kommer den en till och hux flux letar han upp dom som duvor letar brödsmulor och det enda jag tänker under tiden är ”Cersei kom igen, börja koka kaniner nu. Visa vad du går för!!”

Uppenbarligen har han inte sett Game of Thrones för begäret kan inte stillas och plötsligt befinner han sig i en livsposition där allt ställs på ända. Såklart. Bubblan spricker alltid förr eller senare för den som ljuger sig blå.

Patrick Wilson har helt klart en av Hollywoods mest vänliga fest, det är väldigt svårt att tycka illa om honom. Kanske är det därför han oftast castas som schyssta killen (The Founder), problemlösare (The Conjuring) eller trygg polis (Fargo säsong 2). Här är han en sexmissbrukande douchebag och det krockar lite för mig i hjärnan samtidigt som det blir mer spännande när en till synes hygglig skådespelare agerar skithög. Det hjälper dock inte upp filmen i sig.

Filmens regissör och (delvis) manusförfattare Mora Stephens har gjort en film som jag inte riktigt greppar meningen med. Det är liksom inget nytt under solen. För mig hade filmen höjts till något utöver det vanliga om grundstoryn varit densamma men fokus legat mer på kvinnorna, på eskortflickorna och speciellt på frun. Jag vill ju se Cersei lacka ur!

(Ja, hon gör det. Också. Men jag vill se mer.)