APORNAS PLANET: STRIDEN (3D)

I den första filmen i denna ap-trilogi föddes den hyperintelligenta apan Caesar, i den andra är det inbördes stridigheter i skogen mellan den gode Caesar och den onde Koba och nu i den tredje (och förhoppningsvis helt avslutande delen) är det krig på riktigt, apa mot människa – både i singularis och pluralis.

En väldigt stor mängd apor är infångade för att bygga en mur åt den enväldige icke namngivne ”The Colonel” Woody Harrelson, en mur som är tänkt att stänga ute dom som är ute efter den diktatoriske ledaren mer än att stänga inne aporna. Det är ett krig som ligger på lut, helt klart.

Det är väldigt svårt att skriva om den här filmen utan att spoila handlingen så här kommer en ***VARNING FÖR SPOILER*** i texten nedan. Har du själv inte sett filmen och vill du inte veta något om handlingen är mitt råd att sluta läsa här men kom gärna tillbaka när filmen är sedd för jag är nyfiken på hur du ser på saken. Mina åsikter om den här filmen är nämligen inte nådiga och jag verkar definitivt vara i minoritet om min åsikt. Så klicka vidare om du är spoilerkänslig, läs vidare om du är nyfiken.

* * * * *

Jag kan börja med att berätta att jag tycker väldigt mycket om både Rise of the planet of the apes OCH Dawn of the planet of the apes (länkar till recensionerna finns i första meningen i denna bloggpost). Framförallt den förra filmen, den blåste mig av stolen, den var nästan uppe och gned sig mot en femma. Förväntningarna på War for the planet of the apes var däremot modesta, sådär skönt ljumma så jag vet att min eventuella pepp/opepp inte kunde paja för filmen.

Precis lika fort som jag lyckades komma in i dom andra två filmerna precis lika segt var det att klicka med dagens film. Kanske beror det på att en väldigt lång stund i början på filmen är ren och skär krigsfilm, såndär som verkligen inte ligger på topp i min pulshöjarlista. Det är pang-poff-skjuterier, det är skitigt, folk dör, apor dör, det är mest bara eländigt – såklart – det är ju krig. Det som också slår mig tämligen direkt är att aporna inte är lika perfekt gjorda som i Rise och Dawn. Jag blir förundrad. Det är nåt som inte stämmer här.

Ju längre in i filmen jag kommer desto mer stabil blir den känslan. Det ÄR nåt som inte stämmer. Den här filmen ÄR inte lika minutiöst perfekt gjord som dom andra två och det gäller inte enbart CGI-aporna, det är konstiga klipp, klipp som hoppar både i tid och rum och som känns ”förenklade”, kanske för att korta ner speltiden som trots detta ändå landar på två timmar och tjugo minuter. Jag märker också att jag hamnar i känslan av att beskåda ett TV-spel och den känslan är aldrig någonsin bra när det är en film man tittar på.

I långa perioder är det segt, mycket segt och jag ser många, väldigt många, mobildisplayer i biomörkret. Det facebookas och instagrammas och trots fokus på mobilerna tror jag inte någon missar ett dyft av handlingen. Inte ens jag även om jag känner irritationen växa i bröstkorgen. Att det ska vara SÅ svårt att hålla fingrarna borta ett par timmar från denna lilla teknikpryl.

Det känns som att även filmmakarna tyckt att manuset är långsamt och segt och jag får känslan av att två av karaktärerna är inslängda i efterhand, ja i alla fall den ena. Den första karaktären som stör mig är en stum blond flicka vid namn Nova. Det går inte att ha med ett barn såhär länge i en film utan att för en enda sekund förklara till exempel vad hon äter. Var kommer födan ifrån? Hon har samma kläder i hela filmen, samma oklanderliga hår och som sagt, hon käkar inte så mycket som en tugga av någonting, alltså kan jag inte köpa karaktären Nova som varken välskriven, underbyggd eller ens nödvändig för handlingen. Är hon enbart med för att det är ”inne” att ha med en ung orädd tjej i blockbusters (se Logan och Transformers: The Last Knight till exempel)?

Men hur malplacerad Nova än känns i handlingen så blir det värre. En ”rolig” apa dyker upp, en comic relief-apa som ser lite halv-om-halvt bakom ut, en apa som lägger en stickad mössa uppepå sina redan utstående öron så han ser ännu mer ut som Toker i Snövit, en apa som tar på sig en blå täckjacksväst för att inte frysa när det enda historien går ut på är att en handfull ”utbrytarapor” ska gömma sig I VIT SNÖ för The Colonel och gänget. Den här apan, ”Bad ape” spelas av Steve Zahn och han gör det jättebra, han gör det så bra att jag får Jar Jar Binks-vibbar, alltså på det sättet att han är med enbart för att lätta upp stämningen, för att göra filmen lite mer barnvänlig och kanske kunna sälja lite fler actionfigurer. Grejen är den att han ÄR charmig, han ÄR rätt rolig MEN hans karaktär funkar inte alls i filmen. I Jumanji, sure, men det här är ingen glassig actionkomedi.

Ärligt talat så är det inte mycket i den här filmen som funkar för mig. Jag tycker manuset är både lökigt, konstigt och illa skrivet, musiken är tok-trum-jobbig sådär som den kunde vara i krigsfilmer på 60- och 70-talet, jag bryr mig inte om någon av huvudkaraktärerna och det sistnämnda förvånar mig mycket. Jag var väldigt investerad känslomässigt i dom första två filmerna och här sitter jag mest och….nej, inte gäspar….utan mer försöker analysera hur tusan detta kunde bli så fel.

Det rids i vatten i solnedgång, ena scenen filmas framifrån, senare i filmen är typ exakt samma scen med fast filmad bakifrån. Det känns som billiga lösningar och det känns så gång på gång. Woody Harrelson är alltid bra men här har han nästan ingenting att jobba med och han är heller inte med i bild speciellt mycket.

Filmens sista scen borde i normalfall ha fått mig att böla men nu vill jag bara ut i sommarnatten och se nåt mer givande. Baywatch kanske? Betygsmässigt kan det inte bli mer än en tvåa och då känner jag mig ändå rätt snäll.

DIRTY GRANDPA

När min poddkollega Steffo går loss som han gjorde i avsnitt 95 av vår podcast då gäller det att lyssna. Han höll på att fnissa ihjäl sig när han pratade om Dirty Grandpa så hur lite jag än hade tänkt se den, hur minimalt sugen jag än var på att se Robert De Niro sitta i en soffa och runka, hur ointressant det än känns att återigen se Zac Efrons nakna torso på film, ja nu sitter jag här och filmen ska alldeles strax börja.

Och nu är den slut.

Ooooookej. Var ska jag börja. Det här med diplomati är kanske inte helt nödvändigt, inte den här gången, Jag skrattade nämligen bara två gånger under hela filmen och båda gångerna berodde det på att Zac Efron pruttade.

Nä det här var helt enkelt inte kul alls och det förvånar mig trots allt, den här typen av icke-pk-humor brukar verkligen funka för mig men Dirty Grandpa är helt enkelt inte en rolig film i mina ögon.

Flummig drogromantik, en Robert De Niro som helt saknar komisk talang, en hundra procent uppenbar story med den trötta beskrivningen av ”fel” kvinna (kontrollerande, egoistisk, snipig och sur pga blivande make som inte hör av sig) och sugiga sexskämt. Zac Efron är filmens enda plus, jag tycker han växer för varje film han är med i. Han känns skönt bjussig på nåt vis.

Jag är ledsen Steffo, jag är inte med i ditt lag när det gäller Dirty Grandpa. Den här filmen skulle vi ha kunna battla om i podden.

Asiensommar: ACHILLES AND THE TORTOISE (AKIRESU TO KAME, 2008)

Akilles och sköldpaddan, det låter som en barnbok. Achilles and the tortoise låter däremot smått poetiskt. Originaltiteln Akiresu to kame klingar nästan argt i mina öron. Hur som helst, det är vad filmen heter och den handlar om den missförstådda konstnären Machisu Kuramochi (Takeshi Kitano). Han tycker sig ha ”rätt till” en betydligt större framgång än han fått med sin konst men fortsätter måla på sitt speciella vis ivrigt påhejad (curlad?) av hustrun Sachiko (Kanako Higuchi).

Filmens titel syftar till en av Zenons paradoxer där Haren och sköldpaddan kanske är den mest kända (för oss i alla fall) men den kan även kallas Akilles och sköldpaddan. Denna rörelseparadox innebär en tävling mellan två djur varav den ena är mycket snabbare än den andre och att den långsamme får ett visst försprång. På den tiden det tar för haren/Akilles att komma fram till sköldpaddans startpunkt har sköldpaddan kunnat ta sig ytterligare en bit, kommer då haren/Akilles någonsin ifatt?

Jag tolkar filmens titel som att Machisu upplever sig springa i ett ekorrhjul där han aldrig lyckas komma fram till sitt mål och om jag hade brytt mig det allra minsta om denne sure buttre bittre man så kanske filmen hade funkat bättre på mig. Nu bryr jag mig inte ett dugg, det enda som sprakar om filmen är scenerna när Machisu skapar sin konst, när han med hjälp av en cykel och färgburkar fastspända på ryggen kraschar in i en dukförsedd vägg och därmed skapar konst med färgen som splaschar mot ytan. Jävligt coola och vackra scener! Jag spolade fram och tillbaka, pausade, filmade av skärmen och njöt av färgerna men det var tyvärr det enda i filmen som jag tog till mig.

Takeshi Kitano är en av dom stora namnen när det pratas om japansk film. Han är skådespelare, manusförfattare och regissör  och till och med jag som inte är SÅ bevandrad i asiatisk film har sett honom i ett antal filmer där han ibland skådespelar under namnet ’Beat’ Takeshi. Jag har sett honom i Brother, Battle Royale, Zatôichi, nyinspelningen av Ghost i the shell och Johnny Mnemonic för att nämna några och han kommer dyka upp igen lite senare i sommar i detta tema. Tyvärr är han ingen favorit för mig skådespelarmässigt, jag tycker mest han känns som en sur jäkel och dom få gånger man ser honom le känns det som att det svider i kinderna och att mungiporna ska spricka av ovana. Men, stor och känd är han både i sitt hemland och i resten av världen och kanske får jag anledning att omvärdera honom vad det lider? Den som lever får se.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

IT COMES AT NIGHT

Återigen, trailers är ett jävla skit och nu har den tagit mig ända hit.

It comes at night har en trailer som är nåt grönjävligt missvisande jämfört med filmen i sin helhet. Trailern visar mörka läbbiga scener som får mig att hamna i en skräckfilm där det KAN vara monster som döljer sig i skogen, det KAN också vara något helt annat men oavsett vad det är så blir jag sugen på att se mer. Filmen däremot, filmen är jordnötter jämfört med trailern. Osaltade jordnötter.

Filmen hade biopremiär igår och det var en riktigt charmig visning jag var på. Fullsatt på en av Filmstaden Sergels minsta salonger med allt från tonårstjejer till pensionärer i publiken. Det tjejskreks redan till Annabelle 2-trailern som visades före filmen (jävligt bra trailer den med by the way) och alla kändes pepp på att se skräckfilm klockan 15 på dagen. Det var förväntningar i luften som man säger.

Till och från filmen igenom ser jag huvuden som nickar till. Jag hör små snarkningar, det kollas klockor och mobiler och ja, jag förstår varför. Filmen har nämligen – bitvis – ett tempo som får bilregisterdjuret i Zootropolis att kännas rask. Historien berättas otroligt sakta för att nån gång här och där tjonga till med en jump scare som får en att skaka till en smula men knappast bli rädd. Fan alltså, jag känner mig besviken faktiskt, jag hade ju trott så väldigt mycket mer om den här filmen.

Joel Edgerton går får klarhet till klarhet och han är mycket bra även här. Hans son Travis spelas av Kelvin Harrison Jr och det är en ung man vi lär få se i många filmer framöver. Väldigt närvarande och duktig. Carmen Ejogo spelar frun och även hon är bra. Riley Keough, Christopher Abbott och en liten pojke vid namn Griffin Robert Faulkner har resten av dom bärande rollerna och jag tycker om dom alla tre.

Att filmen inte är någon toppenrulle i mina ögon beror nog mest på kombinationen FÖR höga förväntningar och att den är mer ett psykologiskt drama än den regelrätta skräckfilm den säljs in som. Jag hade gärna sett lite monster om man säger så.

Det absolut bästa med filmen är dock ljudet. Vilket JÄVLA ljud alltså! Tänk att du står i en tunnel och slår på ett oljefat med nåt stort strumpförsett föremål och att man sen lägger en djup basgång på ljudet, så låter det genom hela filmen. Brummar liksom. Ashärligt. Med en budget på knappt 5 miljoner dollar har man ändå lyckats få ut väldigt mycket bra, det är bara inte tillräckligt för mig.

Filmen:

Ljudet:

COMPLETE UNKNOWN

Tom (Michael Shannon) jobbar tillsammans med Clyde (Michael Chernus). När Tom fyller år har han en liten bjudning med nära och kära och Clyde tar med sig en ny bekantskap på kalaset.

Alice (Rachel Weisz) mötte Clyde i jobbets sunkiga personalmatsal och dom började prata. Hon jobbar med att studera grodor och har skrivit nån form av uppsats i ämnet, även om hon är tydlig med att hon bara var forskningsassistent under studien. Efter att ha jobbat och verkat på Tasmanien under en tid känner hon ingen på nya jobbet eller i stan och blir glad är Clyde bjuder med henne på socialiserande hemma hos kollegan. Tom blir dock kanske inte lika glad. Hon som kallar sig Alice känner han som Jennie. Hur kommer det sig? Vem är hon? Egentligen?

Det här är en film vars premisser på pappret är helt klart intressanta men GOSSE vad filmen är blek och omständig. Michael Shannon är – som vanligt – stabil som en kanadensisk gran i sin yrkesroll men för övrigt, nää, jag är skeptisk.

HELLO, MY NAME IS DORIS

Det här skulle kunna vara en film för alla oss som är trötta på filmer med griniga gamla Ovar och andra manliga hundraåringar i huvudrollen. Här är det istället en äldre excentrisk kvinna i fokus. Doris (Sally Field) har bott med sin mamma i hela sitt liv, skött henne till hennes död och är nu ensam kvar i ett överbelamrat smutsigt hus och med ett inre tomrum när ingen längre behöver henne.

Doris jobbar som nån form av administratör på ett företag där alla över henne i lönegrad (och det är ALLA) är unga, coola och utanför-lådan-tänkare, alltså cheferna är SÅ balla att dom byter ut kontorsstolarna mot pilatesbollarna. Ja du hör ju! Krääääääjsyyyy!

Så börjar John (Max Greenfield) på firman, en ung snygg och framförallt trevlig kille som ser Doris och behandlar henne som en jämnställd medarbetare och inte som den halvgalna ”crazy cat lady (fast utan katt)” hon ser ut som. Och Doris ser honom också. Alltså hon SER honom. Och hon blandar ihop Johns vänliga uppmärksamhet med kärlek och kärar ner sig totalt i den hälften så gamla kollegan.

Jag önskar SÅ att jag kunde se den här filmen utan att behöva en skämskudde framför ansiktet men det går inte. Jag tycker filmen är jobbig. Jag tycker synd om Doris samtidigt som jag tycker hon är modig och dum i huvudet. Sally Field är som klippt och skuren för den här rollen och hon gör den jättebra. Det stör mig att jag inte kan se bortom allt detta och uppskatta filmen och en komplex roll skriven för en äldre kvinna men det går inte. I´m sorry.

 

Sista dagens duo: THÉO & HUGO

Den här filmen har tre titlar, Théo et Hugo dans le même bateau, Paris 05:59 och Théo & Hugo. Jag valde att använda den senare för jag ville verkligen ha med filmen i detta tema. Kanske kantboll på fusk men hey, my blogg, my rules. *blinksmiley*

Dagens film börjar med 26 minuter gayporr. Jäpp. Gayporr. Filmad från en sexklubb med helnakna gaymän som sätter på varandra rakt upp och ner och åt alla håll och kanter och detta till pumpande klubbmusik och rödtonad bordellbelysning. Ibland zoomas det även in på påträdning av kondom för att man ska förstå vikten av säker sex även på dessa etablissemang.

Efter att ha slussats runt via kameramannens lins bland dessa kåta nakna hårlösa män (ja, i närbild!) blir det mer och mer tydligt vilka två män som är just Théo och Hugo. Dom dras till varandra som två magneter bland alla kroppar och förstår man inte medan dom ligger med varandra att det är nåt extraordinärt som händer mellan dom så blir man på det klara med detta efteråt. Hugo (Francois Nambot) och Théo (Geoffrey Couët) går nämligen därifrån tillsammans och speciellt Hugo berättar öppenhjärtigt hur fantastisk han tycker att Théo är.

Och sen händer nåt. Théo berättar att han inte använde kondom och jag uppfattar det som att Hugo blir asförbannad för att Théo kanske smittat honom med HIV. Han kastar cykeln ner i gatan, skriker och vrålar och Théo bara står där och ser dum ut. Tyst. Tittar med tom blick.

Men det var inte som jag trodde, det var precis tvärtom. Hugo är nämligen HIV-smittad.

Filmen utspelar sig under en natt i Paris och det räcker mer än väl. Jag lyckas aldrig komma killarna in på livet det allra minsta och flera saker som händer under natten känns bara så konstiga. Så….skrivna. Overkliga. Går det verkligen till såhär? tänker jag och känner samtidigt att jag är rätt glad över att jag inte vet hur akut-HIV-mottagningar i Frankrike fungerar. Sen är det såklart alltid fint med människor som hittar kärlek där och när dom minst anar det men det är en annan femma. Som film är det här alldeles för lättglömt för att det ska kunna bli högre betyg än en medioker tvåa.

 

 

.

Théo och Hugo som duo då? Tämligen intetsägande tycker jag. Även om dom själva upplevde det som att deras kroppar var pusselbitar så är det ingenting jag som tittar känner eller förstår. Vad ser dom hos varandra? Vem vet, inte jag.

 

 

.

Det här var sista filmen i det här temat. Nu blir det ett litet uppehåll i tematisdagarna till den 20 juni då sommarens tema kör igång. Denna gång ett väldigt mycket knepigare sådant än övriga somrar. Svårare att hitta filmerna jag vill se. Men jag ska göra allt i min makt för att få ihop det. Om jag lyckas eller inte får du se under tio sommartisdagar.

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN: RESURRECTION (1997)

Alien – Resurrection är som en pall som står på fyra rätt intressanta ben.

Sigourney Weaver är givetvis det första benet. Utan henne, utan Ripley ingen Alien-film, i alla fall kändes det inte möjligt 1997. Det andra benet är den egensinnige regissören Jean-Pierre Jeunet, fransosen som innan denna film faktiskt endast hade gjort Delikatessen och De förlorade barnens stad. Tredje benet är den amerikanske multikonstnären Joss Whedon som innan han fick chansen att skriva manus till denna Alien-film faktiskt ”bara” hade skapat Buffy the Vampire Slayer-TV-serien samt varit med på ett hörn och skrivit manus till Toy Story. Sen har vi det fjärde benet som är en man vid namn Jean-Christophe Comar men som i filmsammanhang endast rör sig med sitt artistnamn: Pitof.

Denne Pitof jobbar mest med visuella effekter i diverse filmer men han har även regisserat Vidocq (2001) samt Catwoman (2004) och efter den fadäsen var det nog läge att backa in i regissörsgaraget för evigt. Namnet ger mig dock en känsla av att killen har hybris. Pitof. Låter som en resande i knallpulver eller en suspekt trollkarl i Montmartres mer ljusskygga kvarter.

Nåja. Alien återuppstod i vilket fall 1997, både som franschise och i verklig mening. Ripley som ju dog i förra filmen är med i matchen igen men denna gång som en artificiell uppenbarelse eller en klon för att vara lite mer exakt. Det har gått 200 år sedan Alien³ slutade och på det rymdskepp där dagens film utspelar sig forskas det i biologiska vapen. Aliendrottningen som Ripley hade i magen (när hon tog självmord genom att kasta sig själv i ett eldhav för 200 år sedan) omhändertogs efter en lyckad operation och lever nu i trygg och säker fångenskap och har dessutom producerat ägg. Monstrets DNA har dock på nåt sätt fått fäste i Ripley som nu är badass-vältränad och robot-like på en helt ny nivå.

Jag har alltid tyckt att Aliens är den svagaste delen i Alien-universumet men efter att ha sett Alien – Resurrection kapitulerar jag. Det. Här. Är. Inte. Bra.

Dom stundtals kassa effekterna i Alien³ känns med ens charmigt moderna (trots att den kom hela fem år tidigare) för CGI:n som används i dagens film har verkligen INTE åldrats väl. Alla Alienfilmerna är väldigt grund-mörka, alltså nu tänker jag på färgskalan, men Alien – Resurrection är så mörk så man ser knappt vad som händer i vissa scener om man inte ser filmen i ett helt mörklagt rum.

Winona Ryder är med på ett hörn också. Och Ron Perlman och Dominique Pinon såklart eftersom det är en Jean-Pierre Jeunet-film. Jag kan inte direkt säga att någon skådis sticker ut som varken lågvattenmärke eller oscarsmaterial för filmen är så jävla dum att det går inte att kräva så mycket av aktörerna. Dom gör säkert så bra dom kan.

För mig spelar Alien – Resurrection litegrann i samma liga som Hajen 4, vilket är en film jag gillar mycket mer än jag borde. Den är toklökig, jättekonstig och har en historia som inte håller för mer än en nanosekunds granskning men gillar man hajfilmer är den helt okej. Funktionell. Sevärd för stunden. Alien – Resurrection är likadan. Gillar man Alien-världen är det självklart att man ska se filmen och man kan absolut se den med förlåtande ögon. Bara att återse Ripley känns fint även om möjligheten till varför är helt kockobello.

Vill du läsa alla mina Alien-recensioner så finns dom här:
Alien
Aliens
Alien³

Och nu blickar vi framåt mot Alien: Covenant! Hurra!

Dagens duo: ELSA & FRED

Sure, bittre, buttre Fred (Christopher Plummer) har tvingats flytta. Dottern (Marcia Gay Harden) har sett till att det kommer en hemtjänstassistent och tittar till honom varje dag, något som Fred tycker är skit. Han vill vara ensam och han vill klara sig själv.

Freds fru är död och det är något Fred tar rätt lätt på. Enligt egen utsago hatade dom varandra nästan hela livet och således är frugan ingenting Fred saknar. Han verkar inte ens sakna henne som sällskap.

Den nya lägenheten ligger granne med Elsas (Shirley MacLaine). Elsa är Freds totala motsats i allt, hon är vivid, hon är spontan, öppen och full av livsglädje. Hennes yolo-mentalitet sprider så sakteliga av sig på Fred även om han är extremt motvalls – såklart. Han är ju gammal och gubbe och det är en amerikansk film, klart han ska vara fullkomligt omöjlig att tycka om och givetvis ska Elsa vara en sån stark och envis kvinna att hon inte ger upp hoppet om att få Fred att dansa och le.

Suck.

Jag tror jag är alldeles för ung för det här. Jag kan tänka mig att Elsas och Freds jämngamla tittare kan oooooo:a och åååå:a sig röda i ansiktet men jag är alldeles för urbota skittrött på lättkränkta gamla gubbar att jag har svårt att se det charmiga i dom även om det är Christopher Plummers trevliga ansikte som spelar en av dessa just idag. Däremot är det en bra kemi mellan honom och Shirley MacLaine.

Som filmduo är Elsa och Fred jättegulliga. Jag tror på dom och jag köper historien – även om jag inte gillar allt jag ser.

A THOUSAND WORDS

Hur skulle du uttrycka dig om du visste att du bara hade ett visst antal ord kvar att säga och när dom orden var slut skulle du dö?

Tänk på saken.

Tänk riktigt ordentligt på saken.

Exakt.

Visst får man direkt tanken att man vill förflytta den idén till Twitter?

I filmen A thousand words är det den snabbpratade komikern-som-hade-sin-peak-på-80-talet Eddie Murphy som behöver brottas med det här dilemmat. Han som gjort sig en grej av munlädret, som ordbajsar som om det inte fanns en morgondag. Perfekt att casta honom som bokagenten Jack McCall alltså.

Det mest intressanta med filmen är att den byter riktning helt efter typ halva filmen och blir något annat än den flamskomedi man kanske trodde till en början att den skulle bli. Inte såååå pjåkig men högre betyg än en stark tvåa blir det tyvärr inte.

Dagens duo: FRANK & LOLA

Attans alltså. Man läser idel lovord om en film, man är förtjust i Michael Shannon i alla roller han gör och samtidigt är man inte så värst begeistrad i skribenter som frekvent använder man i text istället för att skriva jag.

Frank & Lola är en såndär film som gjorde mig genomglad när jag hittade den. Imogen Poots och Michael Shannon i en och samma film, en spännande duo, ett filmpar man inte sett förut, det kändes spännande och fräscht. Att Michael Nyqvist och Justin Long dyker upp i biroller samt en sjukt plastikopererad Rosanna Arquette gör inte mycket för att höja filmen, det är mer ett faktum. Dom är där. Ja det är dom. Punkt.

Frank (Shannon) lever och verkar i Las Vegas och där träffar han på Lola (Poots), en kvinna som verkar ha ett ganska mörkt och rörigt förflutet. Frank blir väldigt förälskad i Lola och Lola berättar historier om sina ex för Frank och då speciellt en man som verkar ha gjort Lola illa. Frank blir som besatt av denne man och en kärlekshistoria som kantas av svartsjuka och svek tar sin början.

I andra filmer på detta tema kan det vara rätt enkelt att bli känslomässigt engagerad, när jag känner att jag tror på kärlekshistorien och ser i dom båda vad dom ser hos varandra. Men här…nada. Filmjäveln är iskall och kemin mellan Shannon och Poots är rent skrattretande icke-existerande. Hur kan man göra en film som blir så fel? Jag fattar verkligen inte. NÅN måste ju ha sett att det inte funkade, att det sprakade noll och ingenting mellan Frank och Lola? Nähäpp, inte då. Inte nån enda. Så då får jag bli ”nån”, för det här är verkligen inte bra på en fläck.

Jo. Michael Shannon är bra. Men att vara det alldeles allena bland andra skådespelare hjälper inte filmen så värst mycket. Tyvärr.

Som duo är Frank och Lola som två isbitar som samsas i ett glas utan att klirra i varken glasets kanter eller varandra. En etta alltså. Kan inte bli mer än så.

 

 

 

Nästa tisdag kör jag på med en annan duo. Kanske blir det bättre lycka då?

I AM YOUR FATHER

David Prowse är mannen bakom Darth Vaders mask i dom första tre Star Wars-filmerna. Han gick omkring där, lång och bastant, i dom karakteristiska kläderna och hjälmen som täckte allt vad hud heter. I en enda scen i dessa filmer får man se hans ansikte, i slutet av Jedins återkomst. Det var Davids chans till sina femton sekunder i rampljuset men då tog filmteamet in en annan snubbe som fick bli Vaders fejs – utan att säga något till David. Han såg det först på filmens premiär. Det är 35 år sedan och det sveket sitter fortfarande kvar i Davids stora kropp.

Är han bara en långsint jävel? Är han filmhistoriens största vita kränkta man? Har han blivit överkörd och helt felaktigt behandlad? Var han en sladdertacka som pratade bredvid munnen till pressen så fort nåt inte passade? Tycker jag synd om honom eller blir jag irriterad? Frågorna hopar sig och när jag sett Marcos Cabotá och Toni Besterds dokumentärfilm som behandlar alla dessa frågor sitter jag i soffan och en mening har bitit sig fast. Den när David Prowses fru beskriver vad hon tycker om alltihop. För mig beskriver hennes synpunkt allt och nej, jag tänker inte spoila hennes åsikt ifatt du tänkt se filmen, det jag undrar är bara hur många maskförsedda skådespelare har det funnits i världshistorien och är det ett stort problem att dom spelat roller med mask och därmed inte fått visa upp sig ”på riktigt”?

Det är fullt möjligt att andra ser mer plus i den här dokumentären än jag men för mig blev det bara ett enda stort ”booo-hooooo” åt en man som tillåtit sig att slösa energi på något han inte kan påverka i över trettio år. Det säger mer om honom än om George Lucas, även om filmen försöker säga en hel del även om den sistnämnde mannen och hans anhang.

Filmen finns på Netflix.

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

ALLA TIDERS KVINNOR

Ibland ser jag en film som får mig att känna mig som en Kleenex doppad i ljummen mjölk när den är över. Jag är liksom full av nånting som känns bra under tiden men jag har ingenting vettigt att säga om saken. Kleenex kan vara bra att ha, ljummen mjölk är en sämre variant av kall mjölk och det är ganska jobbigt att känna sig tom och innehållslös även om men inte somnade under tiden.

Låter det flummigt? Det ÄR flummigt. Alla tiders kvinnor är en flummig film. Den handlar om en massa kvinnfolk som på olika sätt ska försöka uppfostra en ung kille. En film om kvinnor alltså, kanske till och med en film FÖR kvinnor och ändå handlar den om någon av manligt kön. Förklara meningen med det för mig den som kan, tack på förhand.

Nu ska jag ta mig en promenad i vårsolen, försöka torka upp en smula och lägga mina tänkande celler på nånting viktigare än denna film. Anette Bening var fantastisk dock, men vem är förvånad?

Vill du läsa mer genomtänkta texter om denna film, klicka dig vidare till mina bloggkamraters eminenta recensioner:
Sofia
Jojjenito
Henke

Veckans varulv: GINGER SNAPS

I Amy Schumers fenomenala stand-up-show Live at the Apollo (finns på HBO) beskriver hon hur hon som typ 12-åring tappade båda framtänderna och fick sin första mens precis samtidigt. Det ena kanske aningens för sent och det andra aningens tidigt. I den här filmen är det storasyster Ginger som får uppleva sitt livs första rediga mensvärk samtidigt som hon blir biten av en varulv i en skog. Jag undrar om inte det sistnämnda klår Amys helvete ändå på nåt vis. Bullseye i otur är det i vilket fall för Ginger.

Systrarna Birgitte (Emily Perkins) och Ginger (Katharine Isabelle) är totalt besatta av döden eller som dom själva säger när dom leker en ”kvällslek”: ”Suicide is the ultimate fuck you! It´s so….us!” Dom är tajta, systrarna och fascinationen för döden är som ett osynligt kitt mellan dom. Men när Ginger börjar förändras, blir könsmogen OCH får hår både på bröstet och axlarna då glider dom isär och den redan introverta Brigitte blir ännu mer ensam.

Jag tycker storyn är bättre än filmen, sådär så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken om det hade funnits någon. Effekterna är mer än trivsamt kackiga och jag hade verkligen önskat filmarna antingen en större budget ELLER nån visual effectsmänniska med mer fingertoppskänsla.

Det är skönt att se tämligen okända skådespelare i huvudrollerna, det blir liksom mer ”på riktigt” då, även om Mimi Rogers spelar värsta sortens a-wanna-be-young-curlingmorsa.

Så summeringen blir att det var kul att ha sett filmen men den var inte nåt att hänga i julgranen.

Filmen är småsvår att hitta på laglig streamad väg (om man inte vill köpa den) men den finns faktiskt att se i sin helhet på youtube.