Kategori: Betyg 3

Publicerat

SHADE

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

Publicerat

THE INTERVENTION

Fyra par träffas över en weekend i ett sommarhus. Det är Annie (Melanie Lynskey) som varit den drivande till att denna sammankomst skulle bli av och den primära baktanken är att tre av paren ska säga till det fjärde att dom måste skiljas. Det fjärde paret anar dock ingenting av vad kompisarna tänker säga men vi som tittar på filmen kan lugnt se att Peter (Vincent Piazza) och Ruby (Cobie Smulders) inte är direkt varma och kärleksfulla mot varandra.

Alla människor har dåliga sidor och ingen relation är helt perfekt, i alla fall inte objektivt. Det är därför inget svårt att ställa sig frågan: hur mycket har man rätt att lägga sig i andras liv? Vad är okej? Är det inte upp till var och en att säga nej när det är nog, ska vänner vara kompispoliser och sätta ner foten?

Clea DuVall spelar inte bara en av huvudrollerna i denna film, hon har även skrivit manus och regisserat alltihop. Ett tämligen smart manus och ett gäng bra skådespelare gör detta till en angenäm film att titta på trots det svåra ämnet.

Publicerat

A KIND OF MURDER

Patrick Wilson är en tacksam skådis att använda sig av om man ska göra en film som andas 60- eller 70-tal. Att leta upp romaner skrivna av Patricia Highsmith är också en toppenbra idé.

Highsmith har skapat böckerna om Tom Ripley varav fem filmatiserats men hon har även skrivit Främlingar på tåg som blev film 1951 i regi av Alfred Hitchcock samt Carol som Todd Haynes filmade 2015. Dagens film, A kind of murder, är baserad på romanen The Blunderer (svensk titel: När bussen stannar) som kom 1960 och jag tror inte jag är ensam om att tycka att bokens titel hade varit toppen även som filmtitel meeeeeeen nån tyckte tydligen annorlunda.

Det här är en ganska klassisk pusseldeckarthriller, en story som känns som den hade varit som hand i handsken för Alfred Hitchcock. Det är en småklurig twist, det är stiliga kläder, svala vackra damer och det är en manlig huvudroll som jag med fördel hade sett James Stewart eller Cary Grant i. Patrick Wilson får dock duga, han är ju ändå vid liv. Lättare att agera då.

Walter Stackhouse (Wilson) är en framgångsrik arkitekt med författardrömmar som är gift med Clara (Jessica Biel) som arbetar som mäklare och lider av psykisk ohälsa. Walter försöker och försöker och FÖRSÖKER få henne att gå och prata med en läkare men ingenting hjälper, hon blir mer och mer deprimerad och ser allt i svart. Walter försöker glömma vardagen genom att skriva mordhistorier och fastnar i en artikel han läst i tidningen om en kvinna som blivit mördad vid en busshållplats och vars sörjande man (Eddie Marsan) jobbar som bokhållare i en närliggande stad.

Som tidsfördriv är det här en alldeles lagom film, den har en skön känsla och skådespelarna levererar hela bunten – till och med Jessica Biel. Jag hade klippt om slutet en aning om jag hade varit filmens klippare men nu är jag inte det och kanske är det lika bra det. Då hade jag antagligen pajat resten av filmen.

Publicerat

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Svante (Elias Palin) är en 20-nånting-kille som går runt och räknar sina dagar. Han lider av ett obotligt hjärtfel, ett fel som inte går att operera 1973 vilket är det år filmen utspelar sig.

Svante hänger i Bengans skivaffär i centrala Stockholm och Bengan själv (Henrik Dorsin) vill att Svante ska köpa in sig i firman. Vinylskivor är helt klart framtidens stora business tror Bengan och fortsätter skriva progglåtar som han framför på tvärflöjt medan han väntar på att få till den stora hitten. Även den på tvärflöjt givetvis.

Att gå och vänta på döden som Svante gör är givetvis superjobbigt och därför kom kanske tunnelbanefärden in i framtiden som en glad överraskning. Var hamnade han? På samma gata fast 2016? Och vem bor i hans lägenhet? En tjej som heter Elsa (Victoria Dyrstad)?

Det är mycket som är annorlunda 2016 jämfört med 1973. Bostadspriserna till exempel. Skivindustrin för att ta ett annat. Ett tredje är att sjukvården tagit stora steg framåt och Svantes hjärtproblem är i vår tid tämligen lättfixat. Svante behöver tänka ut ett sätt så han får rätt till vård i nutid trots att han enligt personnumret i passet faktiskt inte överlevde 1973. Handlingen snurrar till sig och in sig och om sig och kring sig och jag sitter i soffan och har en riktigt trevlig stund.

Ulf Malmros gör mig sällan besviken med sina filmer, han är duktig både på att skriva manus och att se till att filmerna blir någonting alldeles extra rent visuellt. Flykten till framtiden fick en Guldbagge för Bästa scenografi och Liv Ask och Bengt Fröderberg är väl värda denna utmärkelse. Men att Henrik Dorsin INTE fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll är rent utsagt FEL och detta säger jag trots att jag verkligen beundrar Johan Kylén som spelade Roland i Jätten (han vann inte heller…Det var ju Michael Nyqvist som vann).

Som tidsfördriv och lättsam underhållning för stunden är Flykten till framtiden perfekt. Mitt enda och största aber med filmen är egentligen titeln. Den är svår. Svår att memorera och alldeles för lik många andra. En mer unik titel hade nog gett filmen mer uppmärksamhet, uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar.

Jag pratar lite mer om just den här filmen i avsnitt 81 av Snacka om film.

Publicerat

Sista veckans varulv: SILVER BULLET

Då har vi kommit fram till finalen i årets första tema, det som varje tisdag har handlat om varulvsfilm. Självklart sparade jag en godbit till sist, en film som jag såg på hyr-VHS nånstans i slutet på 80-talet men inte har sett sen dess. En film jag såg när jag var som mest inne i Stephen Kings värld både i bok- och filmform.

Silver Bullet är baserad på Kings roman Varulvens år och det är han själv som skrivit filmens manus. Silverkulor är även ett effektivt sätt att döda varulvar på men i den här filmen är Silver Bullet en motordriven rullstol tillhörande den unge Marty (Corey Haim).

Marty har en syster som heter Jane (Megan Follows) och jag tycker hon är en strålande skriven ung kvinnlig filmkaraktär. När hon blir förbannad skriker hon så håret raknar och när hon ramlar i lervälling blir hon på riktigt askladdig. Hon är helt enkelt störtskön. Det är för övrigt något som filmen vinner massor på, det där att karaktärerna är så bra. Gary Busey är också med på ett hörn och när filmen gjordes 1985 var Gary Busey fortfarande en skådis att räkna med – åtminstone lite.

Som varulvshistoria är den tämligen ordinär MEN det är en härlig 80-tals känsla, effekterna är en mix av jätteplastiga, charmiga och okej och jag måste säga att jag dras in i filmen ögonaböj. Betygsmässig….ja var hamnar den? Det är sista filmen, jag är på bra humör och jag gillar filmen så SJÄLVKLART blir det en helt godkänd trea.

Det här var alltså sista filmen i Veckans Varulvs-tema. Vill du läsa om fler varulvar, klicka här. Nu blir det tema-paus i ett par veckor, sen drar vårens tema igång.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

Publicerat

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

Publicerat

EN VÄLDIG VÄNSKAP

Fúsi (Gunnar Jónsson) är en man runt 45-50 skulle jag gissa, en stor man med långt hår som fortfarande bor hemma hos mamma. Han har jobb och så men annars är det inte mycket ”normalt” med honom. Han har nån vän, det har han, men mestadels är han ensam, leker med sitt modellbygge föreställande nåt slag under andra världskriget.

Mammans jämnårige älskare tycker att Fúsi borde bege sig ut och träffa lite folk (aka fruntimmer) så han ger Fúsi ett presentkort på att lära sig linedance. Han klär upp sig och på sig och beger sig dit trots att han verkligen inte vill men efter några sejourer på dansgolvet lär han känna en kvinna som till och med bjuder hem honom på thé. Men eftersom han inte dricker thé utan bara mjölk tackar han nej. Idiot.

Det här är en såndär riktigt liten film och även om den är isländsk så känns den även svensk, eller nordisk om man så vill. Socialrealism med en komisk twist och en jättestor man i huvudrollen som jag har svårt att känna sympati för. Jag inser att det är synd om honom i vissa fall men samtidigt känner jag bara ”kom igen för faaaaaaan, skärp dig!”

Vad gäller den svenska titeln på filmen så tycker jag den mest är missvisande och dum. Originaltiteln är rätt och slätt Fúsi och det hade väl funkat bra även här? Virgin Mountain är inte heller klockren men En väldig vänskap signalerar en helt annan typ av film än det faktiskt är. Tycker jag.

En isländsk trevlig bagatell, det är min känsla för filmen. Och en fräsch motvikt till alla CGI-blockbusters med miljardbudgetar.

Publicerat

Veckans varulv: TEEN WOLF

Att vara som Scott Howard (Michael J. Fox), tämligen liten, tämligen medioker i det riktigt kassa skol-basket-laget, tämligen ordinär som människa, det är ingen lek. Scott drömmer om att hångla med den snyggaste tjejen i klassen och han vill så gärna vara annorlunda, sticka ut, synas och ”vara nån”.

Vissa drömmar kanske är bäst att inte prata om högt för Scott får mer av den varan än han önskat när han en dag börjar förvandlas. Hörntänderna växer, naglarna blir långa och gula och håret….håret….alltså han blir hårig som en….BEST. Kan det bero på att det är fullmåne?

Som highschoolfilm är Teen Wolf helt okej tycker jag. Den tar upp många tidlösa frågor och Michael J. Fox spelar den osäkre Scott med fingertoppskänsla. Som varulvsfilm är väl filmen lite lam kanske men då det ändå är en komedi och ingen skräckis på något sätt så köper jag det också. Förvandlingsscenerna är enkla men rätt snygga trots att filmen har 32 år på nacken. Att Teen Wolf var en av dom första VHS-filmerna jag ägde spelar säkert också in, jag har inte sett filmen på jääääättemånga år men jag minns den otroligt väl.

Som småmysigt tidsfördriv funkar filmen alldeles ypperligt men det är ingenting som stannar kvar i medvetandet. Inget annat än T-shirten med texten ”What are you looking at dicknose”. Såna ser man alldeles för sällan nuförtiden.

På´t igen med en ny varulvsfilm nästa tisdag!

Publicerat

WEINER

Anthony Weiner är en amerikansk politiker, jude och demokrat, som representerade en valkrets i New York mellan 1999-2011. Han var fram till 2016 gift med Huma Abedin som är muslim, demokrat och medarbetare till Hillary Clinton. Vad deras religiösa ståndpunkter har med saken att göra vet jag inte riktigt men det verkar uppenbarligen viktigt när man läser på om dessa tu.

Det man mer hittar av informatoriskt värde både i text och i denna film är att Mr Weiner hade den ytterst dåliga smaken att skicka sex-sms och nakenbilder på sig själv till ett gäng kvinnor men även en ekivok bild tagen när han ligger i samma säng som ett sovande barn samt sex-mess till en 15-årig flicka. Flertalet av dessa ”fadäser” inträffade dessutom under tiden han var gift vilket ICKE ses med blida ögon av dom amerikanska väljarna. Det vore även en underdrift att säga att fru Huma är nöjd för det är hon verkligen INTE men som en ”god hustru” håller hon fasaden utåt och piller hjälper henne att hålla psyket i schack.

Dokumentärfilmen Weiner är en närgånget porträtt av en politiker som har ett driv och en – visserligen skum men ändock – personlighet som svämmar över alla bredder. Den är dessutom filmat på ett ytterst lättsamt och underhållande vis, dessa nittio minuter bara flög iväg. Jag satt och tänkte att det vore intressant att se filmen ”Abedin” där samma händelser skildras men enbart ur fruns perspektiv. Hon är visserligen med en hel del i den här filmen men det är inget snack om vem som är huvudperson i filmen. Anthony Weiner är en såndär typ av människa som är huvudperson varhelst han visar sig. Han tar plats, han får plats och han är en ”politiker” ända ut i fingerspetsarna.

Steffo och jag pratar jättemycket mer om den här filmen i avsnitt 75 av Snacka om film.

Publicerat

DOLDA TILLGÅNGAR

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

Publicerat

DEEPWATER HORIZON

Den 20:e april 2010 drabbades oljeplattformen Deepwater Horizon av en explosion och två dagar senare sjönk den. Deepwater Horizon var alltså en oljeplattform som låg i den Mexikanska golfen strax utanför Louisiana och på havsbotten, 1522 meter under vattenytan, borrades det efter olja och själva hålet hade borrats 5486 meter in i jordskorpan när allt gick åt pipsvängen. 126 personer arbetade på plattformen och efter att ha sett filmen känns det förvånande att NÅN överhuvudtaget överlevde men otroligt nog var det bara elva personer som dog.

Regissören Peter Berg, mannen som verkar ha fastnat lite i det patriotiska flaggviftandet efter filmer som Battleship och Lone Survivor och som även verkar ha tagit Mark Wahlberg som sin personliga lilla ”maskot”, står bakom filmatiseringen av detta katastrofala haveri. Alltså, det ÄR ett katastrofalt haveri men filmen är det INTE. Filmen är precis så som ”man tror” och den gjorde mig inte det minsta besviken.

Filmens stora PLUS är skådespelarna. Allt från Kate Hudson som spelar fru till huvudpersonen Mike Williams (Mark Wahlberg) till Kurt Russells Jimmy som hamnar riktigt i skiten, till John Malkovich, Gina Rodrigues och Marky Mark himself som faktiskt är riktigt toppen här. Alla skådespelarna känns så ”vanliga” och jag gillar att kameran är närgången och filmar ansikten och känslor in i minsta detalj. Det gör att filmen KÄNNS betydligt mer än om den ”bara” gjorts sådär ytligt snygg som så ofta är fallet.

Som så ofta när det vankas based on a true story-filmer så används eftertexterna till att visa bilder och klipp på dom riktiga människorna bakom historien. Ibland funkar det jättebra, ibland vill man typ kräkas och ibland – som här – så känns det som att Peter Berg passar på att göra en liten reklamfilm om överlevande fantastiska amerikaner. Näääe, nu var jag kanske lite elak, men jag får känslan av att Peter Berg skulle ääälska att göra reklam-informationsfilm om den amerikanska armén.

Publicerat

HACKSAW RIDGE

Krigsfilmer är inte min grej men när nyblivne pappan till sonen Lars (!!), aka Mel Gibson, glider in från utvisningsbåset och regisserar en storfilm som Hacksaw Ridge, mmmmmm, då tar till och med JAG ner garden åtminstone en smula.

Det småregnade oscarsstatyetter över Gibson och hans film Braveheart på galan 1996 och sen dess har han stått bakom kameran på filmerna The Passion of the Christ (2004) och Apocalypto (2006). Det var alltså hela tio år sedan han regisserade en film och under dessa år har det känts som att han mer eller mindre ratats av Hollywood, mest på grund av sitt eget tveksamma beteende (som man med lätthet kan hitta om man är nyfiken och googlar sig fram). Därför känns det kanske än mer intressant att han blivit oscarsnominerad för Bästa regi vid årets gala, juryn har alltså sett mellan fingrarna och tänkt bort ”personen Mel” och premierat hans yrkesroll. Bara. Det känns tämligen….modernt….ändå.

Hacksaw Ridge är den sanna historien om Desmond Doss (Andrew Garfield) som kastades in i Andra världskriget trots att han var Sjundedagsadventist och superpacifist. Han vägrade alltså bära vapen trots att han var ute i strid. Idioti låter det ju som, kanske till om med BORTOM idioti eftersom krig ändå på nåt sätt förutsätter vapen för att vara ett….krig. Sjundedagsadventisterna har dessutom vilodag på lördagar vilket inte heller är nåt som direkt faller i samklang med krigslogistik.

Andrew Garfield är så fin i huvudrollen som Desmond, han är så känslig och naiv och jag tror filmen står och faller med att han är rätt man på rätt plats. Den andra huvudrollen spelar krigsscenerna som jag tycker får Rädda menige Ryan att kännas som nåt hämtat från Bolibompa. Jag är väldans imponerad av allt slafs och klafs, det känns så väldigt autentiskt alltihop.

Summa summarum tycker jag det här var en riktigt bra film. Otroligt mycket bättre än jag ”borde” tycka. Och jag tycker väldigt mycket om Andrew Garfields skådespelarskills. Skulle han vinna en Oscar för Bästa manliga huvudroll skulle jag inte bli förvånad. Den kategorin är extremt oviss i år.

I avsnitt 76 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Här kan du lyssna om du vill veta vad vi tycker och här kan du kolla om du istället vill läsa Steffos skrivna recension.

Publicerat

FIFTY SHADES DARKER

Alla som följt denna säsong av På spåret har kunnat höra Fredrik Lindströms upprepande prat om Cajsa Warg, upprepningar som blivit så pass tjatiga att Kristian Luuk en gång lämnade studion för att han inte orkade höra hennes namn en gång till.

När jag sitter i en väldigt-långt-från-fullsatt Rigoletto 1 och tittar på uppföljaren till kalasfilmen Fifty shades of Grey (ja jag TYCKER den är bra. So sue me!) så känner jag mig lite som Fredrik Lindström. Det är nämligen väldigt mycket Cajsa Warg över Fifty shades darker. Det är koka-soppa-på-en-spik-men-ojsan,-vi-hade-visst-inte-ens-en-spik-känsla.

Visst, filmen är såklart baserad på E.L. James andra bok om Anastasia Steele och hennes brännmärkta sadistmiljonär Christian Grey, men allt det där som var lite edgy i första filmen, det som kunde kännas både sagolikt romantiskt, spännande och smått förbjudet, allt detta är som bortblåst nu. Deras relation är på nåt sätt etablerad nu och Anastasia var redan i första filmen tydlig med vad hon inte gillade med Christians sexuella preferenser och hon står fast vid det och Christian är fortsatt så besatt av Anastasia att han hux flux inte behöver sina lekar och leksaker längre. Bara han får Anastasia så är han lycklig. Och då vill Anastasia hux flux bli lite spankad. Nämen SÅ DET KAN BLI när man ska försöka laga mat utan ingredienser.

Jag känner att jag låter lite gnällig nu, att det kanske går att läsa både på och mellan raderna att det här inte är en speciellt bra film? Ja det kanske du kan tro men bara för att du tror det betyder det inte att det är rätt. Jag tycker nämligen inte att det är fullt så illa som jag kanske ”borde” tycka. Jag gillar nämligen kemin mellan Dakota Johnsons Anastasia och Jamie Dornans Christian, som filmpar tycker jag dom är jättehärliga ihop.

Allt med historien är hundra procent en överdriven, skruvad SAGA men trots alla fel, brister, ytlighet, ren dumhet och brist på smakförstärkningar har jag ändå en trevlig stund i biomörkret. Den här filmen är inte i närheten så bra som den första och det är ingen stark trea jag delar ut men jag kan inte ge en underhållande film som denna underkänt ÄVEN om jag tycker det är jättesynd att Sam Taylor-Johnson inte ville regissera även uppföljaren. Nu heter regissören James Foley och han ska regissera även film nummer tre i serien, Fifty Shades Freed, som kommer om exakt ett år. Under eftertexterna på dagens film bjöds det föga förvånande på en trailer till trean. Jag kommer sitta som på nålar ända till Alla hjärtans dag 2018, SEN är det slut på eländ…..f´låt, sagan.

Jag såg filmen ihop med Sofia (konstigt att inte fler filmspanare ville hänka på….jättekonstigt). Här är hennes tankar om filmen.

Jag pratade om den här filmen i avsnitt 76 av Snacka om film. Här kan du lyssna på det om du blir sugen.

Publicerat

LOVING

Richard och Mildred Loving älskade varandra. Dom älskade varandra så mycket att dom bestämde sig för att gifta sig i slutet på 50-talet trots att det var olagligt i Virginia vid den tiden.

Det olagliga var alltså att Richard var vit och Mildred brun. Ett giftemål mellan två människor av olika ras innebar fängelse, alternativt 25 års deportering från den egna staten. Vi pratar alltså 1958 nu, det är inte länge sedan, inte länge sedan alls. Tänk på det. Sånt som vi skakar på huvudet åt nu som ren galenskap hände alltså för bara knappt sextio år sedan.

Det enda Richard (Joel Edgerton) och Mildred (Ruth Negga) ville var att leva tillsammans med sina barn och sitt enkla liv i sann amerikansk konservativ anda. Dom gjorde inte en fluga förnär, var försynta, ja i det närmaste blyga och hade ingen tanke på vilken förändring dom skulle skapa med kärlek. Filmskaparen Jeff Nichols däremot, han tänkte. Han tänkte så mycket på den lilla familjen Loving att han skrev ett filmmanus och berättar här och nu historien om hur två personer kunde förändra världen utan att slå på stora trumman, utan att vända ut och in på sig själva, utan att sälja sin själ.

Loving är ett fint berättat drama, en lugn film som visserligen upprör mig till en början men som sen lägger sig som en filt på en sommarljummen gräsmatta och där ligger den kvar. Det känns som om Jeff Nichols har velat göra en snäll film denna gång, en film utan snabba svängar och utan effekter, en film som pågår inne i kroppen istället för framför ögonen. Han är bra på det, han är väldigt bra på att få rollfigurer att nå fram och ut.

Det finns några scener i filmen där jag tycker Mildred beter sig märkligt och jag vet inte om det är Mildred som faktiskt GÖR det eller om det är Ruth Negga som misslyckas gestalta hennes känslor. Hur som helst tycker jag Loving är en totaluppvisning av Joel Edgerton. Han har gjorts otroligt porträttlik verklighetens Richard Loving med sitt stubbade rödblonda hår och tandproteser och han underspelar på det mest fantastiska vis.

Jag vet inte om det beror på att filmen är baserad på en verklig historia men det är nåt med Loving som gör att den – för mig – inte riktigt når upp till Jeff Nichols övriga filmer i betyg. Samtidigt är det sjukt orättvist att jämföra med hans andra filmer även om jag inser att det är oundvikligt. Loving är en mycket sevärd film i all sin mänskliga enkelhet och även om sluttexterna får mig att kräkas lite i munnen så antar jag att dom har ett mervärde i denna typ av berättelse. Historien om den lilla familjen Loving måste trots allt berättas korrekt hela vägen och det har Jeff Nichols gjort. Att jag är en bitter cyniker är inte hans fel.