THE DOOR IN THE FLOOR

För femton år sedan var Elle Fanning inte gammal alls. Närmare bestämt, hon var fem och skulle fylla sex. När jag ser henne i den här filmen slås jag med häpnad över vilken bra skådespelare hon var redan då OCH att hon är så otroligt lik sig själv nu. Det är precis samma manér, samma sätt att prata. Otroligt häftigt att se.

Elle Fanning spelar Ruth Cole, dotter till Ted (Jeff Bridges) och Marion (Kim Basinger) och syster till två bröder som inte finns i livet längre. Dom är döda och det är Marion med, i alla fall inombords. Det är generalknas i äktenskapet och Ted vill separera ”på prov” över sommaren och ha Ruth på halvtid. Marion verkar inte bry sig föga över hans förslag men sommaren kommer och med det sagda separation. I samma veva anställer Ted en assistent som heter Eddie (Jon Foster, ja han är bror till Ben) för en assistent är precis det Ted behöver i sitt yrke som författare. Eddie är ett stort fan av Teds böcker och ser det som en stor ära att få jobba för honom.

Jävlar i havet vad snygg Jeff Bridges är här. Och naken är han också. ”Din penis är rolig pappa”, säger Ruth men det är bara hon som får se den, en annan sitter och glor med förstoringsglas på min 70-tummare men närå, det är skuggor för hela paketet. Han är köttig. Naturlig. Går omkring i linne-nattlinne. Har utedusch. Dricker vin i stora glas. Lyssnar på klassisk musik. Karvar på en stor ost som han har på vardagsrumsbordet och som han äter skiv-vis av. Får Mimi Rogers att klä av sig alla kläder. Han är helt enkelt Den Store Konstnären så som han oftast porträtteras på film.

Kim Basinger är smal och sval och ser snäll ut. Hon har ömma modersögon och med dom tittar hon på Eddie så han håller på att smälla av av kåtslag. Hennes hår är busigt och hon har ljusa kläder. Hon visas till en början endast som ett vackert neutrum och det kan man ju dö av leda av men det ändrar sig ju länge filmen går.

The door in the floor är baserad på John Irvings roman A widow for a year som kom ut 1988. Tio år sedan kom den ut på svenska, då med titeln Änka i ett år. Tänk, det fanns en tid i mitt liv när jag i stort sett bara läste böcker av John Irving. Det var efter perioden då jag enbart läste Stephen King. Underbara författare båda två, superduktiga på att berätta riktiga historier och men ännu ett gemensamt – det är inte alltid dom skrivna historierna gör sig hundra på film.

Alltså, det är mycket masturberande i den här filmen med betoning på MYCKET. Eddie passar på när helst han får chansen, bara något som påminner om Marion finns i närheten så går han igång. Eller Marion själv, det är såklart bulls eye. Eddie har liksom fastnat i vinkelvolten, följer efter Marion till biografen, beter sig som värsta stalkern men den lilla skillnaden att Marion är en förstående kvinna, en förstående och TACKSAM kvinna (”det är skönt att veta att åtminstone någon tänker på mig” säger hon efter att Eddie runkat över underkläderna som låg på hennes säng), en förstående, tacksam och HUNGRIG kvinna som till och med bjuder ut unge Eddie på middag TROTS att hon vet om hans känslor för henne och att han är så oskuld som en ung pojke kan vara.

Inled honom icke i frestelse! tänker jag, det här kan aldrig sluta bra och i mångt och mycket gör det det inte heller. Det är verkligen ett familjedrama i det lilla som blir det stora och faktiskt en ganska underhållande filmstund. Filmen har skådespelarna att tacka för mycket, dom är riktigt bra allihop. Att filmens stämning och känsla känns som en 90-talsfilm trots att den är gjord 2004 gör inte heller ont. Kanske beror det på när boken är skriven. Det var ju nutid – då.

Jag såg filmen på Cmore.

FÅGELFÅNGARENS SON

En kvinna hörde av sig till regissören Richard Hobert och berättade en historia. Det var en verklig historia, något som hänt på Färöarna visserligen för länge sedan men historien förtjänade att berättas tyckte hon. Richard Hobert lyssnade andäktigt och höll med. Han höll med så pass mycket att han skrev ner berättelsen och Fågelfångarens son blev hans skönlitterära debut som författare. Nu är filmen baserad på boken klar också och berättelsen om Esmar, mannen som var tvungen att få en son för att få behålla sitt hus och jordlott, kan föras vidare även i bildform.

När jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar i januari var Richard Hobert på plats och pratade om filmen. Han kändes stolt, det var fint och något som var ännu finare (och kanske modigare) var att han satt kvar i salongen och såg filmen ihop med oss andra. Det var den svenska premiärvisningen och han kan omöjligt veta hur filmen skulle mottas. Skulle det bli en ny Tre Solar? Skulle publiken* bryta ihop som under Glädjekällan?

Enligt gammal färöisk lag kommer farmaren och fågelfångaren Esmar att förlora sitt markarrende om han inte får en son, en arvinge, inom ett år. Han måste då tillsammans med hustru och barn lämna hus och hem och det liv de har byggt upp. Johanna (Vigdis Hentze Olsen) och Esmar (Rudi Køhnke), som hittills bara fått döttrar, vågar inte lita till slumpen än en gång. För att säkra sin överlevnad bestämmer de sig för att välja ut en främmande man som kan göra Johanna med barn. Till sin hjälp tar de i största hemlighet den svenska värdshusvärdinnan Livia (Livia Millhagen). Ingen av dem anar följderna av deras desperata försök till räddning. 

Det är filmens handling i korthet. Lägg därtill väldigt många vackra vyer över färöisk natur så har du hux flux 110 minuter film som berättas i väldigt sakta mak, nästintill kontemplatoriskt ibland ändå måste jag säga att jag aldrig hade tråkigt. Skådespelarna gör ett fint jobb allihop.

Jag tror att det språkliga hade stört mig en smula om Richard Hobert inte förklarat omständigheterna innan filmen drog igång, att invånarna på Färöarna pratar både svenska, norska, danska och färöiska i en salig blandning och alla förstår varandra även om dom inte pratar samma språk. Därför pratar skådespelarna olika språk i filmen och den är textad rätt av.

Nu till en sak i filmen som faktiskt störde mig lite på riktigt. Hemma hos överklassdamen Livia är det fina tapetserade väggar, tapeter från Morris & Co som finns och säljs mer än någonsin nu. Mönstren heter Standen och Pimpernel och skapades av William Morris 1883 (fast då endast som tyg) respektive 1876. Historien filmen berättar utspelar sig under 1800-talet, frågan är bara när? Det här är dessutom då liksom nu väldigt dyra tapeter. Stämmer detta verkligen att Livia hade tapeter som dessa på väggarna i ett hus på Färöarna vid den tiden? Jag vet, jag är larvig och anal och nitpickande nu men det här är mitt jobb och jag må vara arbetsskadad men det är viktiga saker. Rätt scenografi kan ta mig in i vilken bubbla som helst men den kan också ta mig ur och då är det svårt att ta sig in igen, att släppa sargen.

Som sagt, jag hade inte tråkigt under visningen men jag upplevde att dom äldre i publiken var mer ”med i matchen” än jag var. Dom interagerade (läs: lät) mer och var också snabba fram till Herr Hobert efter visningen för att tacka. Jag själv jublade kanske inte men jag tycker att Richard Hobert är en ypperlig filmare och han har gjort ett par av mina absoluta favoriter inom svensk film (denna och denna till exempel). Fågelfångarens son når inte upp till dom höjderna men är ändå en fullt habil film.

(*publiken = syftar till mig själv i just detta fall)

 

OLYDNAD

Ronit (Rachel Weisz) är fotograf och boendes i New York. Uppvuxen i en judisk ortodox miljö fanns det inte utrymme att vara precis den man är så när hon kände kärlek och sexuell dragning till den jämngamla Esti (Rachel McAdams) flyttade hon från London, eller blev hon kanske utstött av samfundet?

Ronits pappa var en stor känd rabbi och när han dör åker hon hem till London för första gången på mycket länge. Väl där träffar hon Esti igen, Esti som nu är gift med deras gemensamma barndomsvän Dovid (Alessandro Nivola) men som helt uppenbart inte har kommit över Ronit. Dom dras till varandra som magneter och självklart är det upplagt för dramatik – på många plan.

Den här filmen är delvis skriven och helt regisserad av Sebastián Lelio, mannen som utan tvekan måste vara bäst i hela Sydamerika, eller i alla fall i Chile, på att göra filmer om starka kvinnoöden. Gloria (som han gjorde 2013), remaken Gloria Bell (med Julianne Moore) som hade biopremiär i Sverige på Internationella kvinnodagen samt Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna (från 2017). En intressant filmskapare, duktig på sitt jobb helt klart.

Olydnad (Disobedience) är helt klart en i grunden bra film men i längden blev den för högtravande för att jag på riktigt skulle kunna ta till mig den. Det var som att filmen hade en pinne i röven som jag skulle vilja avlägsna och jag tycker att überreligiösa människor är ganska svåra att förstå sig på ibland.

Rachel Weisz och Rachel McAdams är givetvis jättebra, inget annat fanns att förvänta sig men konstigt nog kände jag inte av den där passionerade kemin dom emellan. Dom spelar den bra men den känns inte. Filmen i sin helhet är alldeles oavsett sevärd även om betyget inte blir en superstark trea.

TRIPLE FRONTIER

I avdelningen ”vuxna män gör saker tillsammans” kommer vi nu till en ny Netflix-film där före detta soldater ska stjäla pengar från en brasiliansk knarkkung innan denne ska mördas av samma soldater. Filmen hamnar i ordspråksavdelningen ”liten tuva stjälper ofta stort lass” eller ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”, det vill säga, pengar kan göra en både blind och dum – eller en kombo av dom båda.

Här får vi se en samling av det bästa Hollywood har att erbjuda av generiska Ken-män med Charlie Hunnam och Garett Hedlund i spetsen. Ben Affleck är med och ser plufsig-men-i-karaktär ut och Oscar Isaac visar återigen vilket ESS han är. Finns det någon genre han inte bemästrar?

Filmen är lång, strax över två timmar och den pendlar mellan riktigt jävla bra i vissa scener och otroligt korkad. Jag tycker den är svår att betygssätta men eftersom jag var underhållen mesta delen av tiden får den godkänt. Men ändå, ÄNDÅ, vissa logiska luckor i filmen är verkligen helt sjuuukt idiotiska.

OVERLORD

Det börjar som en ganska vanlig krigsfilm. En grupp amerikanska fallskärmsjägare sitter i ett flygplan och väntar på att släppas innanför fiendens linje. Det är dagen före landstigningen i Normandie med allt vad det innebär för dom insatta och belästa – och oss som inte är det.

Jag tror visserligen inte att någon som drar igång Overlord tror att den ska få se en standardfilm 1A om Andra världskriget, jag tror verkligen inte det. Om inte annat är det ju bara att kolla in postern. Det jag snarare tror är att dom som ser Overlord för att få se sort-of-zombies och allmänt monsterklegg kanske blir förvånad över hur pass mycket krigsscener det ändå är. Det känns nämligen som att över halva filmen går innan det på riktigt ”händer nåt”. Ja, jag skriver ”händer nåt” inom citationstecken för det är klart att det händer en hel del även innan, det är dock inga zombisar med då.

För att vara en såhär pass ”liten” film med rätt okända skådisar måste jag känna att den imponerade på mig. Riktigt snygga krigsscener, bra skådespelarinsatser överlag, effektivt klafs och blodigt som tusan på sina ställen. Sevärd!

HELAN & HALVAN

Jag har absolut noll relation till Helan & Halvan. Jag har aldrig sett en hel film med denna klassiska komikerduo. Idag har filmen Stan & Ollie biopremiär, filmen som alltså tituleras med dessa båda herrars verkliga förnamn. På svenska fick den dock inte heta Stan & Ollie utan just Helan & Halvan och även om filmen självklart handlar om Helan & Halvan så är det inte dom fiktiva personerna som är i centrum, det är Stan Laurel och Oliver Hardy. Skulle inte filmen ha hetat Laurel & Hardy annars?

Nog om detta och nu till det väsentliga. Kan en film som Helan & Halvan locka någon som inte är insatt i deras filmer och gärningar? Jag kan säga att för egen del lockade filmen inte det minsta på förhand. Ännu en gubbig film och gubbar som gör saker tillsammans, tänkte jag. Luktar det inte lite malmedel? Lite unket? Lite trist?

Nu såhär med facit i hand måste jag säga att den där gubbauran kanske inte alltid är av ondo. Förväntningarna hålls på en grymt låg nivå och vad är det man säger om låga förväntningar? DET ÄR DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN. Jag satt nämligen med ett glatt flin i ansiktet under precis hela filmen. Jag tyckte om den. Jag tyckte jättemycket om både Steve Coogan och John C. Reilly som agerar Stan och Ollie, jag fastnade för stämningen, gillade musiken, tonen, färgerna. Den här 50-60-tals-feelingen är himla hemtrevlig och jag har svårt att tro att det här är en film som kan reta upp någon.

Stan & Ollie är en film som lägger sig som en omslutande filt kring mig. En varm film som handlar om manlig vänskap mer än någonting annat, en vänskap som tog dom genom både glädje och sorg, ända in i döden.

MADAME

Dom amerikanska rikisarna Anne och Bob (Toni Collette och Harvey Keitel) bor i ett stort mansion utanför Paris. Pengar och yta är allt, äktenskaplig lycka är ingenting dom kan stava till.

Det vankas fin sittande middag i huset och hushållerskorna har dukat för rätt antal gäster. Tretton. ”TRETTON VID BORDET – ALDRIG!” skriker Anne och den spanska husan Maria (Rossy De Palma) får duka för en gäst till. Men det finns ju ingen gäst! Vad göra? Anne säger åt Maria att ta den platsen och motvilligt ser hon sig bli tillfixad och inföst som den fjortonde gästen, som bordsdam till den brittiske konsthandlaren David Morgan (Michael Smiley). Maria gör succé och David blir mycket förtjust i henne. Dom inleder en romans men det är något som inte ses med blida ögon av den snarstuckna Anne.

Det här är en film som visserligen slår upp redan öppna dörrar men det känns som dörrar som inte kan slås upp ofta nog. Det här med människovärde, klass, att skrapa på varandras yttre för att hitta det som verkligen betyder något, allt det är viktiga grejer. När det dessutom berättas så pass välgjort som här så blir jag glad.

Toni Collette är alltid en fröjd att beskåda och scenerna hon har mot Rossy De Palma är knivskarpa. Collette är verkligen duktig på att spela en riktig iskall bitch.

Jag tycker Madame är en sevärd film i all sin enkelhet. Snyggt jobbat av alla inblandade!

THE HOUSE THAT JACK BUILT

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.

ALLA VET

Småstäders stora förbannelse är – väl? – att alla vet allt om alla? Eller att alla TROR SIG veta allt om alla? Eller att ALLA ibland faktiskt vet sanningar som den ende berörde inte har någon aning om? Den där förbannelsen, den där sjuuuuukt irriterande vardagsskvallermentaliteten, det är den som gör storstäder översvämmade och att inflyttat folk knappt vågar hälsa på sina grannar.

Mannen som dominerat Bästa utländska film på Oscarsgalan dom senaste åren – Asghar Farhadi – har skrivit och regisserat denna film och att han vet vad han pysslar med är solklart. Han är duktig på att berätta ”riktiga” berättelser och denna känns som om den skulle kunna vara tagen ut verkligheten även om jag hade lite bryderier kring kidnappningsdelen av historien.

Penelope Cruz och Javier Bardem är alltid en ynnest att se på film och det här är inget undantag. Det som förvånade mig lite – och det som gjorde sitt till när betyget skulle sättas – är att filmen försvann ur mitt medvetande lagom när eftertexterna rullat klart. Att det gick så fort är det som förvånade mig men jag hade inte tråkigt under filmens gång, inte alls.

TANGENT ROOM

För alla fans av svensk sci-fi (hej Jojje!), här är en film att hålla utkik efter.

Fyra vetenskapsmän (tre kvinnor och en man) blir inlåsta i ett rum och får av en femte person reda på att dom kommer dö om fyra timmar om dom inte tillsammans lyckas lösa det matematiska problem som stavas parallella universum. Siffror rabblas, filmens kloka skriver ner dessa och börjar räkna.

Ekvationer presenteras, svåra ord uppradas samtidigt som dom alla fyra sliter sitt hår. Vad är det som händer egentligen? Vad är det för problem som ska lösas?

Jag tycker om smart science fiction, speciellt på film. Jag gillar minimalistiska filmer, när själva idén är grundstommen, inte värstingbudget. Tangent Room är och har båda dessa parametrar plus en story som kräver att man är med på viss hjärngymnastik, skådespelare som sköter sig bra och den känns trovärdig mitt i allt det som antagligen av vissa skulle avfärdas som flum.

Filmen är snyggt fotad och musiken (som är skriven av Jean-Paul Wall) hjälper till att försätta mig i någon form av trans för jag ÄR där i rummet i den där forskningsanstalten i den chilenska öknen och jag fattar inte vad det är som ska räknas ut men jag tycker det är spännande, klurigt och härligt att behöva tänka efter.

Filmen har visats på Bio Kaskad i Blackeberg den gångna veckan och har släppts på VoD i USA och nu hoppas jag att fler svenska filmfantaster kommer få upp ögonen för den. Med en speltid på 66 minuter kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om något amerikanskt filmbolag köpte rättigheterna och stoppade in dollarmuskler i filmen, kanske skulle det gå att göra något i stil med Lights Out fast i sci-fi-genren? Jag hoppas dock att OM det sker, att filmens manusförfattare och regissör Björn Engström får hålla i regipinnen då med. Det förtjänar han. Det är nämligen en riktigt skön film han gjort!

Röd lördag: CODE RED

Det här temat kan verkligen ta en in i alla möjliga genres, det är det som är det roliga med teman. Att leta upp filmer man kanske inte hade sett annars, eller ens visste fanns. Code Red är definitivt en sån film.

Den här historien börjar under Andra världskriget där Stalin uppfunnit en nervgas – givetvis superhemlig sådan – som försvann vid slaget om Stalingrad. Sjuttio år senare befinner vi oss i Bulgarien där nånting jävligt spooky händer med lokalbefolkningen. Dom förvandlas till…mutanter. Till….zombies. Kan det vara den där nervgasen som är roten till det onda? Stalins version av kemisk krigsföring?

Kaptenen i US Special Forces John McGahey (Paul Logan) och den NATO-anställda läkaren Ana Bennett (Manal El-Feitury) befinner sig i området och nu måste dom ta sig därifrån samtidigt som dom ser till att det som orsakar skiten inte sprider sig. Kan tyckas vara ett omöjligt uppdrag men det är klart att det inte hade blivit en film om dom dött till förtexterna.

Den bulgariske manusförfattaren och regissören Valeri Milev har med relativt liten budget lyckas göra en riktigt bra film tycker jag. Lite dum, lite lökig, kanske inte med den bästa av personregi men ändå, den har en bra känsla och snygga effekter. Blodigt som tusan på sina ställen, köttigt, mörkt och eländigt precis som denna typ av film ”ska” vara. Lite lagom udda också. Filmen är inspelad på plats i Bulgarien och det är ett smart drag, det gör filmen lite annorlunda redan vid första anblicken.

Jag tycker Code Red är betydligt bättre än jag på förhand trodde och även om min trea inte är superstark får den ändå godkänt. Med vilja, vaselin och vansinniga idéer kan man komma långt.

 

 

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

BUSTER´S MAL HEART

Känner du att du vill ha mer av Rami Malek efter att ha sett honom briljera i Bohemian Rhapsody? Ett enkelt tips är att ratta in på Netflix och söka på filmen Buster´s mal heart.

Här spelar han Jonah, en tystlåten familjefar som känns väldigt nöjd med livet trots att allt inte riktigt är som han önskar. Han har en bedårande dotter och en fru han älskar men på grund av dålig ekonomi och i väntan på att dom ska kunna spara ihop lite pengar bor dom hemma hos hans svärföräldrar. Jonah jobbar natt på ett sjaskigt hotell och lider av sömnbrist. Ringarna under ögonen blir större och större och rödare och rödare och han verkar inte kunna se någon förändring i sikte. Han önskar byta till dagskift med hotellets manager vill inte gå honom till mötes.

En natt kommer en namnlös man (DJ Qualls). Han behöver ett rum. Han vill dock inte uppge sitt namn och ej heller visa sitt leg varpå Jonah är förbjuden att hjälpa honom. Den namnlöse mannen säger att han är ”den siste frie mannen” och börjar prata med Jonah om en annorlunda typ av livsåskådning. Han är en mix av ödesmättad mindfulnessnubbe och foliehatt skulle jag vilja säga men Jonah fastnar. Och lyssnar. Och förändras.

Det här är en film skriven och regisserad av Sarah Adina Smith, en ung kvinna som i mina ögon (efter att jag sett denna film) känns som en jätteintressant filmmakare att följa framöver. Det här är hennes andra och senaste långfilm i karriären (den första, The Midnight Swim, kom 2014) men efter den här filmen har hon mest regisserat TV-serieavsnitt. Tyvärr. För det är ”nåt” med det här manuset jag verkligen gillar. Den har samma typ av creepy luddighet som Fight Club, Twin Peaks, The Double och Enemy och det är svårt att inte dras med i Rami Maleks känslosvängningar. För att vara ett svart psykologiskt drama är den förvånansvärt lättsedd.

Ett filmtips i vårvinternatten!

Finns att se på Netflix!

SEARCHING

Det är inte särskilt svårt att tänka sig paniken man skulle få om ens barn inte svarar i mobilen efter flera flera timmar. Visst förstår man rent logiskt att batteriet antagligen är urladdat men ändå, klart man skulle bli väldigt rädd.

I den här filmen är det pappan David Kim (John Cho) som tvingas utstå det där överjävliga. Hans dotter Margot (Michelle La) kommer inte hem efter en natt med kompisarna och till slut tvingas han ringa polisen och anmäla henne försvunnen. Detective Wick (Debra Messing) tar hans om fallet men timmarna går och ingenting händer och David känner att han måste göra något. Vilka är Margots kompisar? Vilka kan han höra av sig till?

Som av en lycklig slump har Margot lämnat sin laptop hemma och den tar sig David in i och det är vad filmen går ut på. Letande. Letande efter ledtrådar, efter lösenord, efter telefonnummer och allt – ALLT – får vi se genom skärmar. Det är datorer och mobiler och ett jäkla klickande och öppnande av fönster hit och dit.

Det här är en film som jag till en början sa ”äsch” åt. Jag tittade men kände att den var ganska larvig. Men sen, sen äter den sig liksom in i min hjärna, ungefär i samma tempo som David tar sig längre och längre in i Margots digitala liv. Filmen blir spännande och den är filmad med ett nytt och kul grepp. Dessutom drar filmen inte riktigt åt det håll jag först tror och det är ett jätteplus. En riktigt stark trea till denna film. Sevärd!

Röd lördag: ETT ÖGA RÖTT

Det var 2003 och Jonas Hassen Khemiri hade precis fått sin roman Ett öga rött utgiven. Den blev så unisont hyllad att jag självklart inte kunde strunta i att läsa den. Så jag köpte den och läste den och var helt ärligt inte alls redo för den typen av dagbokssvenska författaren använde sig av. Det var jobbigt att lösa helt enkelt. Jag kan skylla mitt dåliga tålamod på mycket men det som är allra mest sant var att jag var inne i en period av Alfons, Madicken och Totte badar och hade ungefär tio minuter om dagen att läsa egen bok på i lugn och ro. Jag var helt enkelt inte i rätt fas i hjärnan för att kunna uppskatta ”ortensvenska” i skrift. Då.

Ungefär tio år senare ger jag boken en andra chans. Tre plus. Inte mer. Då har dessutom FILMEN några år på nacken men den gick jag aldrig och såg. Men nu, nu när detta röda tema är på tapeten passar det såklart UTMÄRKT att se denna film. Den finns dessutom på Cmore, jag har i.n.g.e.n.t.i.n.g att skylla på. SE FILMEN BARA!

Halim (Youssef Skhayri) bor med sin pappa Otman (Hassan Brijany). Dom bor i Skärholmen men pappan vill ge Halim mer än så, han vill ge Halim alla chanser han kan att bli en ”riktig svensk”. Svenskar pratar svenska, svenskar lyssnar på Abba, svenskar äter surströmming och framförallt, svenskar bor inte i Skärholmen, dom bor på Södermalm.

Den lilla familjen flyttar till Bondegatan och Halim måste börja på en ny skola men en annan typ av svennar. Halim förstår sig inte på sin pappa, han ser honom som en svikare, att han försöker bli ”försvenskad” alltför mycket. Samtidigt möter Halim Dalanda, en dement gammal kvinna som påstår att svenskarna har gjort en integrationsplan som handlar om att få bort invandrarna från Sverige. Hon vill få Halim på att inte lita på svenskar.

Jag måste säga att den här filmen förvånade mig, positivt. Den gjorde mig glad. Visst är den lite som en färgglad saga men den har saker att säga som jag både förstår och kan ta till mig betydligt bättre nu än för sexton år sedan. Kanske var filmen dessutom lite före sin tid? Kanske skulle den visas – igen – nu på biograferna? Den har en hel del bra poänger, skådisarna är genomgående helt okej, den har bra flow och är mysigt filmad. Sevärd skulle jag säga!

 

 

Det här filmen är en del av bloggtemat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag hittills skrivit om.

THE EQUALIZER 2

Denzel Washington är tillbaka som hämndens mästare Robert McCall och Antoine Fuqua repriserar regissörsrollen. Alla som gillade första The Equalizer kommer således inte bli besvikna.

Själv gav jag första filmen en stabil tvåa, och när jag läser min text från 2014 konstaterar jag att väldigt mycket är samma lika nu.

”Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en “polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder “Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. ”

Precis som John Wick och John Wick 2  (med Keanu) i mångt och mycket är samma film så är även The Equalizer ett karbonpapper mellan en kassako till en annan. För det är klart att den här filmen blev gjord när den första gick så bra och det är klart att den här filmen inte är sämre än den första. Nu känner vi ju Robert McCall lite mer, förstår hans agenda och kan heja på när han brukar övervåld på en annan nivå. Kanske? Eventuellt?

För egen del kändes det så i alla fall. Jag gillade den här filmen mer än första ÄVEN om dom är väldigt lika varandra. Dagsformen kanske krävde en hämnarrulle av rang? Ja, kanske det. Sen gillar jag scenen när Denzel öppnar en färgburk. Han har bra handlag med öppnaren. Det är alltid ett plus.