Kategori: Betyg 3

Publicerat

MANNEN I HUSET BREDVID

Att titta i VHS-lådor på loppisar belägna i såna avkrokar att knappt radiovågor hittar dit kan vara en lukrativ sysselsättning om man gillar film. För en krona eller två kan man hitta filmer man inte visste fanns och med en tillräckligt trött (eller givmild) försäljare kanske han kastar ett par filmer på dig ”som plåster på såret”. Det var så jag hittade The neighbor eller Mannen i huset bredvid som är den svenska titeln.

Fodralet vittnar om att det kan vara en habil thriller som döljer sig därinne men det kan också vara ett riktigt magplask. Jag bestämmer mig för att ta reda på svaret och kryper upp i soffan.

Lille Myron Hatch är en glasögonprydd pojke som just förlorat sin far. Den gravida mamman lovar att hon kommer att finnas hos honom för evigt och är snabb på att säga att Myron nu är mannen i huset och att det är hans jobb att finnas där för henne. Vad kan han vara, 10 år? 11? Inget enkelt ansvar för en liten pojke.

När mamman ett kort tag därefter märker att nåt inte står rätt till i magen, föder en liten flicka och sedan dör i barnsäng bestämmer dig Myron för att göra det enda – i sina ögon – rätta: han kväver sin lillasyster. Det var ju hon som dödade mamman. Så börjar filmen och då och där tar lille Myron avstamp i det som ska bli den vuxne Myrons kall. Han blir läkare inom obstretik.

Mary (Linda Kozlowski) och John (Ron Lea) väntar barn och letar efter ett hus för sin lilla familj. En viss Myron Hatch (Rod Steiger) ska sälja sin mosters gamla hus och när han får ett skambud från Mary och John säger han ja. Inte för att han verkligen behöver bli av med huset utan för att Mary är en kopia av hans mamma. När han sen får reda på att Mary är gravid börjar dom onda idéerna snurra i hans skalle och han är INTE någon jag skulle vilja ha till granne – eller gynekolog, förlossningsläkare eller barnmorska för den delen.

Alltså, det här är ganska bra. Det funkar. Visst är det en historia som berättats hundratals gånger både förr och senare men gör det nåt? Nej, jag tycker inte det. Rod Steiger är en frisk fläkt som the bad guy, han är otäck men utan att ha den där uppenbara elaka uppsynen som man alltid ser hos exempelvis Ray Liotta eller Eric Roberts i denna typ av film. Att han har riktiga oldschool-pilot-brillor gör inte saken sämre.

Det finns egentligen inget riktigt lågvattenmärke i filmen, inte ens Ron Lea som mesige John är nåt jag retar mig på. Det här blev helt enkelt en liten bra överraskning just för att jag förväntade mig noll och ingenting.

Publicerat

TRE MÄN OCH EN BABY

Tre mörkhåriga, framgångsrika, snygga män delar skitcool och stor lägenhet i en stor amerikansk stad. Livet leker, champagnen flödar, tjejerna avlöser varandra i den egna hissen som går direkt upp till lägenheten. Det finns liksom inga problem i världen, inte förrän en dag när det står en korg utanför dörren och i korgen ligger en liten nästan nyfödd flicka, en flicka som behöver bo hos sin pappa. Och nu ska alltså dessa tre hunkar ta hand om den lilla flickan med allt vad det innebär av småbarnsbestyr.

Tom Selleck var 42 år, Ted Danson 40 och Steve Guttenberg 29 när Tre män och en baby spelades in och jag som alltid sett dom som GAMLA. Sen tänker jag på vilka killar jag skulle vilja se i rollerna vid en eventuell remake och Channing Tatum dyker upp, liksom Jonah Hill och Shia LaBeouf. Dom är 33, 30 respektive 27 år gamla. Vet inte om det spelar nån roll förresten, jag tycker bara fortfarande att Selleck, Danson OCH Guttenberg ser ut och beter sig mycket äldre än jag, fast jag tänker nog helt fel där.

Nu när jag är inne i en period då jag försöker välja filmer som inte berör mig känslomässigt alls så passade den här som handen i handsken. Det går inte att bli uppretad ens om jag försöker. Den stryker så mycket medhårs att en kelsjuk angorakatt skulle tröttna. Men den är samtidigt mysig i all sin harmlöshet.

Jag gillar filmen fortfarande, dock inte lika mycket som då. Tom Selleck däremot, HAN håller minst lika bra nu.

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2013:

Publicerat

LIMBO – GRÄNSLANDET

David Strathairn, är han singel?

Det är en återkommande tanke som susar runt i skallen när jag ser John Sayles långsamma  relationsoutbackdrama Limbo. Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Vilken jävla snubbe han är David Strathairn! Han är en skådespelare solid som vilken gotlandsrauk som helst. Han bara är. Han är lika naturlig som källvattnet i Bergslagen, lika naturlig som Yvonne Ryding var när hon blev Miss Universum 1984.

Vi befinner oss i den lilla staden Juneau i Alaska. Allt kretsar kring fiskenäringen och det känns som det pysslas en hel del med inavel i stugorna. ’Jumpin’ Joe Gastineau (Strathairn) är en tystlåten man som jobbar med lite av varje men självklart även som fiskare. Han känns som en man som accepterat ensamheten men när sångerskan Donna (Mary Elizabeth Mastrantonio) dyker upp i byn blir han intresserad – och hon med. Som kringflackande ensamstående mamma till tonårsdottern Noelle (Vanessa Martinez) tycker hon att Joe känns som en klippa (jag säger ju det!) och dom inleder en relation.

Det här är en finfin film. Det är en film mycket finare än mitt betyg säger men jag blev så jävla irriterad av själva slutet att betyget sjönk som en gråsten. Fan-fan-fan säger jag bara. Varför då? Hur tänkte John Sayles? Har jag missat nåt? Tänker inte spoila nåt alls här utan mer ge ett tips: se filmen och skriv gärna en kommentar om du gillade slutet eller inte. Och om du sett filmen, vad tyckte du?

Publicerat

HOTELL MARIGOLD

Om den här filmen hade gjorts i Sverige hade vi sett idel äldre högpresterande dramatenskådespelare i huvudrollerna, Colin Nutley eller Hannes Holm hade säkert regisserat och filmen hade sågats jämt med fotknölarna. Nu är det en engelsk film, det är engelska högpresterande skådisar i samtliga stora roller och det är mysigt som bara den. Vari ligger skillnaden?

Den frågan är kanske inte så viktig att besvara, snarare är det kanske inte så konstigt att filmer som Gossip och Bäst före hittar sin publik även om filmrecensenter inte förstår varför. Det finns en trygghet i det vi känner igen, varför skulle det annars filmas en ziljon Beckfilmer?

När ett gäng brittiska pensionärer med dålig ekonomi möts på ett hotell i Indien blir det en hel del förvecklingar. Personlighetstyper krockar, gamla hundar kanske inte alltid kan och vill lära sig sitta, främlingar ska läras kännas och det ska acklimatiserat till en ny kultur och ett nytt klimat.

Det blir ganska tjommigt faktiskt. Mysigt. Att se Dame Judi Dench gör mig alltid glad, hon är så otroligt fin! Visst känns det lite som en geriatrisk variant av Slumdog millionaire men inte på ett negativt sätt. Jag hade trevligt och jag känner mig inte speciellt rädd för att bli gammal, inte om det finns ställen på jorden som sköts av Dev Patel.

Publicerat

BÄST FÖRE

I söndags eftermiddag, i ett försök att mentalt få vila en stund i en biosalong bestämde jag mig för att bjuda mina barn och min mamma på en film som inte borde kunna göra en fluga förnär. Det var liksom kravet, det måste vara en mellanmjölksfilm så menlös att inga känslor sattes på prov och den nya svenska filmen Bäst före kändes som det perfekta alternativet bland dom aktuella biofilmerna.

Ska sanningen fram var tanken att vi skulle gå redan i lördags men då samtliga salonger i lagom närhet var fullbokade väntade vi en dag till. Jag blev faktiskt förvånad när jag skulle boka för det här är en film jag inte hört ett dyft om innan den hux flux dök upp på repertoaren men när vi gick in i den fullsatta salongen förstod jag att det var många 60-plussare som hade bra mycket bättre koll än jag på detta pensionärsromcomdrama.

Bosse (Brasse Brännström) är teckningslärare och precis nybliven pensionär. Han blir lämnad av sin fru sedan typ trettio år (Anki Lidén) som helst sonika kastar ett skilsmässopapper framför näsan på honom. Hans förtidspensionerade och otäckt snåle polare Anders (Göran Ragnerstam) drömmer om att ta fram ett nytt frågesportformat för TV som ska göra honom rik och den notoriskt otrogne rektorn  Lennart (Kjell Bergqvist) får en allvarlig sjukdom. Dom tre vännerna vinner en liten sudd på travet och bestämmer sig för att ta en tur med Silja Galaxy för att festa loss och leva loppan i 24-timmar. Det går sådär.

Alltså, det ÄR ganska mysigt att höra människorna omkring mig skratta så hjärtligt och gott åt dråpligheterna i filmen. Dom oooooar på rätt ställen, jag hör till och med en och annan snyftning och jag känner mig varm till sinnes av att det finns filmer som denna, filmer som ingen med all vilja i världen kan säga är ett mästerverk men som helt klart hittar fram till sin publik.

Om Bäst före hade förhalats alternativt tidigarelagts och hamnat mer i rätt tid för guldbaggenomineringar så hade Brasse Brännström utan minsta tvekan nominerats för en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll OCH med all säkerhet vunnit. Jag håller tummen för att han inte glöms bort när det blir dags för 2013-års filmer att premieras för hans porträtt av Bosse är minst lika hjärtskärande som Michael Segerströms Bernard i Darling eller Sven-Bertil Taubes George i En enkel till Antibes.

Betygen från oss fyra biobesökare blev som följer:

14-årig son:

15-årig dotter:

40-årig moi:

66-årig mormor:

Publicerat

JESUS HENRY CHRIST

Lille Henry (Jason Spevack) är en exceptionellt annorlunda pojke. Som spädbarn kan han läsa, som barn kommer han in på college, han är klok som en bok, använder ett så avancerat språk att dom flesta vuxna knappt fattar vad han säger och han är fast besluten att ta reda på vem som är hans pappa även om pappan är en spermadonator som mamman (Toni Collette) inte ens känner till.

Det här är en udda liten guldklimp, inget häpnadsväckande världsomvälvande men en varm film som lockar fram både fniss och en del djupare tankar. Barnskådespelarna är rätt igenom toppen, utan rätt barn på rätt plats hade det här blivit en vidrig film att se men speciellt Jason Spevack som Henry är helt mitt-i-prick.

En film som är sevärd, mysig och aningens bisarr.

Publicerat

DREAMGIRLS

Jag är verkligen inget stort fan av TV-programmet Idol men när jag nångång ibland zappat mig in på den amerikanska varianten har samma tanke alltid slagit mig: Fan, dom kan ju sjunga! Väldigt väldigt sällan har jag känt samma sak när jag tittar på svenska Idol. Det är troligare att skämskudden åker fram eller att jag byter kanal.

En av huvudrollerna i Dreamgirls gick till Jennifer Hudson, vinnaren av 2004 års American Idol. Jag minns att jag tyckte det var både modigt och lite konstigt men människorna bakom filmen hade definitivt bättre koll än jag på Hudsons kapacitet. Hon fick nämligen en Oscar för Bästa kvinnliga biroll för sin gestaltning av Effie White, den unga kvinnan med den stora rösten och det eldiga humöret som tillsammans med sina sjungande vänner försöker ta sig fram som svart sånggrupp på 60-talet.

Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Eddie Murphy (i riktigt tok-ugly frisyr) och Danny Glover sätter stjärnglans på filmen, filmen som kanske bör ses som musikal trots att dom inte sjunger riktigt heeeela tiden. Men svänger gör det och underhållande är det men bra, näe, kanske inte så värstans. men som tidsfördriv funkade den finfint – i alla fall för mig.

Publicerat

TROUBLE WITH THE CURVE

Det är nåt med baseballfilmer som gör att även dom träigaste är bra mycket mer sevärda än okej filmer i andra genres. Jag vet inte vad det beror på för jag är inget stort fan av baseball, jag tror inte ens jag greppat reglerna riktigt. Hur som helst, sportfilm i kombination med Clint Eastwood i kombination med oscartider gör att intressesirenen på skalpen börjar tjuta som tusan.

Clintan spelar Gus, en åldrad gumpy talangscout som lätt skulle kunna vara tvillingbror med hans karaktär i Gran Torino, Walt Kowalski. Det är ett jävla surkart till karl, otrevlig rent utsagt, det går inte att ana så mycket som ett uns charm även om man gnider honom med sandpapper. Dottern Mickey (Amy Adams) är en framgångsrik advokat som sliter som ett djur för att bli delägare i firman och det är rätt övertydligt att det mesta hon har gjort i livet har hon gjort för att den frånvarande pappan ska se och bekräfta henne, vilket har gått sådär. Han skiter liksom en hel hög i henne liksom han skiter i allt som inte har med framtidens baseballspelare att göra.

Det blir hur som helst en liten roadtrip av det hela, en sista chans för far och dotter att närma sig varandra, en anledning för dottern att tänka igenom sitt arbetsliv och sin (brist på) relationeroch det är där Johnny (Justin Timberlake) kommer in i bilden.

Trouble with the curve är inte regisserad av Clint Eastwood men det märks knappt alls. Filmens regissör Robert Lorentz har nämligen varit Clint Eastwoods högra hand ända sedan Broarna i Madison County-tiden och det är som om han lagt ett kalkeringspapper över Clintans repertoar. Det finns ingenting personligt i hans regi och jag som gillar Clintan mycket mer som regissör än skådespelare har inget emot det alls.

Det jag gillar absolut bäst med den här filmen är Amy Adams och Justin Timberlake. Scenerna dom gör tillsammans är sitter fast på näthinnan och var för sig visar dom att dom är framtidsskådespelare att räkna med, båda två. Clint Eastwood känns skrämmande gammal. Han närmar sig sin 83:e födelsedag och det syns och märks. Ibland känns han mer som en fågelskrämma än man och själva agerandet är det väldigt si och så med.

För att vara en baseballfilm är den knappt godkänd, för att vara en eventuell oscarsnackis är den superbeige men jag tycker ändå den är sevärd på sitt eget lilla vis.

Publicerat

Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

”Someday, someday I´ll kill you”. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

” Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

Publicerat

KON-TIKI

”Men….alltså….hur svårt kan det va? Kan vi inte bara byta Skåne mot Norge rätt av?”

Det uttalandet hörde jag utanför biografen direkt efter visningen av Kon-Tiki. Hen hade uppenbara problem med vårt sydligaste landskap i allmänhet och filmen Äta Sova Dö i synnerhet och själv fick jag en tankeställare. Om Äta Sova Dö hade gjorts av en norsk regissör, hade hen dissat den då? Om Kon-Tiki gjorts av en svensk regissör men svenska skådespelare, hade vi skickat den till Oscars då? Mina spontansvar på båda dessa frågor är troligen inte.

När vi svenskar försöker oss på att göra storfilmer av våra kända personligheter, höjer vi själva dessa filmer till skyarna? Vad fick Kjell Gredes God afton, Herr Wallenberg och Vilgot Sjömans Alfred för recensioner? Inga vidare om jag minns rätt. Jag tror inte att vi är sämre på att göra film än våra grannar i väst men just nu känns det som att den norska filmvärlden har byggt sig en totalt osänkbar flotte i balsaträ och vi i dom andra nordiska länderna är polaren med dom smutsiga shortsen, han som snorar, stoppar fingret i näsan och käkar upp den han hittar.

Filmen handlar alltså om den norske upptäcksresanden Thor Heyerdahl (Pål Sverre Valheim Hagen) och den expedition som han mot alla odds lyckades genomföra på den egenbyggda flotten Kon-Tiki. Med sig hade ett sällskap på fem män, fyra norrmän och svensken Bengt Danielsson (Gustaf Skarsgård). Vid en middag härom veckan försökte jag ta pulsen på mina tonårsbarn för att se om det här var en film vi kunde titta på allihop. ”Thor vemdå?” sa dom båda. Ingen av dom hade läst/hört ett ord om denne norrman. ”Vad äre fören film då? Varrå flotte?” Jag försökte beskriva filmen men fick bara likgiltiga blickar till svar. Till slut sa jag det, det där jag inte borde. ”Det är som en norsk Berättelsen om Pi”. Dom jublade och jag kände mig som att jag hade dragit en vit lögn. Vadå Pi? Vad gör jag om dom vill se den här nu då? Vad gör jag när vi sitter på biografen och dom väntar på en tiger och knallblå havsbilder och en undervattenskamera som kan göra storverk? Jag kommer bli mulad med popcorn från golvet.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att jämföra Kon-Tiki med Berättelsen om Pi var nämligen inte riktigt så dumt som jag först trodde. Kon-Tiki är nämligen en våldsamt vacker film. Det blå är riktigt blått, det gröna riktigt grönt, det onda riktigt ont, det blodiga riktigt rött och det skäggiga rikigt skä…. Nääää, där går gränsen. 100 dagar på sjön kan göra att män med miiiinimal skäggväxt ser ut som jultomten men dessa skägg blir skrattretande. Det är som att Bilbos kompisar, dom namnlösa dvärgarna, jobbat extra i Norge sådär som svenska hantverkare kan göra. Det är så mycket lösskägg att hälften vore nog. Men bortsett från dessa så är allt med Kon-Tiki prickfritt. Det är helt enkelt en extremt välgjord film.

Som vanligt när det gäller framgångsrika män så finns det en kvinna i bakgrunden som får ta ”skiten” för att mannen ska kunna göra och komma dit han vill. Thor Heyerdahl var inget undantag. Hans kärlek Liv (Agnes Kittelsen), mamman till hans söner, får spela andrefiol och det till synes utan samvetskval från Heyerdahls sida. Som vanligt hamnar jag i parallell-historie-tankar när jag ser sånt. Jag funderar på hur Liv klarade sig rent ekonomiskt med hus och familjeansvar, hur bitter och ledsen hon var att bli lämnad/ratad/bortvald, hur hon fixade att vara ensamstående mamma till två små pojkar i en tid då denna familjekonstellation knappt fanns och jag tänker på pojkarna som hade en levande pappa men som i deras värld kanske varit bättre som död?

Men historien om Liv får minimal plats i filmen. Hon är inte viktig. Thor och hans män är viktiga och det är på flotten större delen av berättelsen utspelar sig. Sex män ensamma på en flotte i hundra dagar. Tjohoo liksom. Spännande? Nja. Jag hade hoppats på lite mer gruppdynamiska problem än det faktiskt blev men jag fick å andra sidan en redig dos av köttätande undervattensdjur.

Filmen är enastående på många sätt men den lämnar ingenting känslomässigt efter sig. Tummen upp för att den blivit oscarsnominerad som Bästa utländska film, det betyder att fler går och ser den. Det är den värd.

Bloggfrossa håller dock inte med alls.

Publicerat

Veckans klassiker: EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN

Zack Mayo (Richard Gere) är ung kille utan mål och mening med sitt liv. Uppväxt med en död mamma och en pappa (Robert Loggia) som knappt förtjänar att kallas far känner han sig rätt vilsen. Och liten. Och han vägrar växa upp som en loser. Så han kommer på en lösning. Han tänker söka till det militära och där kommer han att hålla sig kvar med näbbar och klor. Han har ingen annan utväg, inget annat val som han ser det.

Han drillas och peppas och trakasseras av serganten Emil Foley (Louis Gossett Jr) och han träffar Paula, en vacker brunett som sätter fart på andra delar av hans kropp, dom som inte går att träna upp på boot camp. Kanske börjar han få ordning på sitt liv?

Paula (Debra Winger) och Zack kan vara ett av filmvärldens allra vackraste par. Jag får liksom aldrig känslan av att dom spelar, dom är fina så man bara döööör och det liksom glittrar om deras ögon när dom tittar på varandra. Debra Winger har gjort många enastående rollprestationer i sin karriär men jag håller hennes Paula som en av dom allra bästa.

Jag läste nånstans (hade gärna velat minnas var) att En officer och en gentleman egentligen bara handlar om en enda sak: personlig utveckling. Så kan man ju absolut se det men jag tycker det låter aaaningens uppblåst sett till vad det är för film. Det är att lägga på en dimension till filmen som den kanske inte har fundament till att bära upp. Visst är det en tänkvärd film, visst handlar den om att växa upp men jag tvivlar på att det här är den troligaste kandidaten till film att visa på en kurs i just personlig utveckling. Jag tycker dessutom att det känns som att Top Gun är en några år yngre karbonkopia av denna film och den skulle man knappast ge samma epitet.

1983 fick En officer och en gentleman tre oscarsnomineringar varav den vann två: Bästa manliga biroll (Louis Gossett Jr) och Up where we belong blev Bästa originalsång. Richard Gere blev inte nominerad alls men han har med denna roll gett den vita uniformen ett ansikte och satt prägel på flera av dom klassiska filmscener som filmen bjuder på. Slutet framförallt. Ojoj. Detta slut.

 

Publicerat

EVENING

Efter att jag sett Anna Karenina har jag fått nån konstig craving efter lågmälda filmer, gärna där skådespelarnas namn är skrivna med vita små versaler mot svart bakgrund i förtexterna och det är snäll plinketiplonkmusik i bakgrunden. Jag vet inte riktigt var jag fått det ifrån, det är inte riktigt ”likt mig”, men å andra sidan är det alltid spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv. Som att denna craving fick mig att nästan hyra Försoning igen, men bara nästan.

Istället klickade jag på Evening, en film jag inte visste ett dugg om. Jag såg Claire Danes namn i rollistan, jag fick en ”Lasse Hallströmsk-känsla” för postern och jag inbillade mig en i sammanhanget perfekt förtext, ibland behövs inte mer än så. Några dagar senare dök filmen ner i lådan och det visade sig att jag hade rätt, den var precis så som jag hade hoppats. Den var välspelad, långsam, mysig och vita små versaler talade om att filmen var fullsmockad med stora namn ända in i minsta biroll.

Ann (Vanessa Redgrave) är gammal och väntar på att dö. Vid sin sida har hon sina två döttrar Nina (Toni Collette) och Constance (Natasha Richardson). I något som döttrarna tror sig vara drömmar berättar Ann om Harris, en man som var hennes ”första misstag” och att hon och Harris dödat någon vid namn Buddy. Döttrarna börjar såklart undra vad det är frågan om och som tittare får jag se just det. Jag får se den unga Ann (Claire Danes) och vad som egentligen hände när hon skulle vara brudtärna på sin bästa väns bröllop. Lila (Mamie Gummer) vill egentligen inte gifta sig, hon är hemligt förälskad i Harris (Patrick Wilson) och hon berättar det för Ann. Förvecklingar uppstår, kärleken spirar, känslorna bubblar över åt alla håll och jag sitter i soffan och bara myser. Sen är det ett stort plus och ett smart drag att ge Meryl Streep rollen som den åldrande Lila. Det blir väldigt träffande och trovärdigt eftersom det är hennes riktiga dotter som spelar den yngre förlagan och dom är lika som två kloner.

Evening är som en försommarkväll när det är perfekt temperatur, varken varmt eller kallt. Det blåser inte, det är inga regnmoln som spökar, det är liksom inget i vägen. Det är ingen film som upprör mig, ingen film som engagerar, den gör mig inte ledsen men heller inte glad, den är enkom mysig och just precis idag var det EXAKT det jag behövde.

Publicerat

Veckans klassiker: CALIGULA

I skrivande stund är det söndag, jag befinner mig i Rom, det är cirka 40 år efter Jesus födelse och jag har hittat hit med hjälp av Stig Järrel och Hitchcocks fru Alma Reville. Dom filmiska vägarna äro outgrundliga, ibland likaså målet.

Caligula (Malcolm McDowell) blir som 25-åring romersk kejsare då han tar över efter sin farfar Tiberium (Peter O´Toole). Det dröjer inte länge innan Caligula utnämner sig själv till Gud, sin häst till senator och sina undersåtar till ett liv i tyranni. Han tvingar fruarna och döttrarna till sina närmsta män att prostituera sig och är det nån som motsäger sig hans vilja väntar inget annat än döden.Han våldtar både kvinnor och män och den enda kvinnan han verkar hysa sanna känslor för (både kärlek och sexuella diton) är hans syster Drusilla (Teresa Ann Savoy) som han satt på kontinuerligt sedan dom unga tonåren.

Det är en fruktansvärd man som porträtteras, en man helt i avsaknad av empati. Det finns inte något hos Caligula som går att tycka om eller känna ens det minsta respekt inför. Han var en tyrann, en man som ser till att världen kretsar kring honom och han behandlar folk som fän.

Jag minns att den här filmen fanns att hyra i videoaffären när jag var tonåring och jag minns snacket om allt det nakna, om att det nästan var en porrfilm och att det var extremt mycket blod och våld. Ingen jag kände vågade hyra filmen och ta reda på sanningen, det var liksom mer spännande att inte veta. Nu har jag sett den så nu vet jag. Många scener i filmen är ren porr, spekulativ sådan till och med. Jag kan förstå att Malcolm McDowell och filmens andra stjärna Helen Mirren var rosenrasande när dom såg slutresultatet och märkte att filmens producent (och Penthouseredaktören) Bob Guccione helt sonika sett till att det klipptes in rena sexscener med nakenmodeller och porrproffs för att ”hotta upp” filmen ännu mer. Behövdes det? Ja, kanske, reklammässigt blev det blev ju en snackis i alla fall även om det sannolikt inte gjorde filmen bättre.

Som ”historiskt dokument” är Caligula ändå intressant, det är en välgjord film i all sin ångande svettiga blodiga smutsiga och ibland ganska otäcka sexualitet och musiken är genomgående magnifik. Ursprungligen har filmen en speltid på 153 minuter men det finns nedklippta versioner som är så korta som 83 minuter. När filmen hade premiär i Sverige 1981 var endast fyra minuter bortklippta vilket förvånar mig och jag kan anta att det är den versionen jag nu sett.

Nu återstår att se åt vilket håll denna film sparkar mig vidare. Stig Järrel och Helen Mirren har gjort sitt och en ny klassiker blir det nästa måndag.

 

Publicerat

KAJANS VASALOPP

Som en liten uppladdning inför morgondagens morgonmastodont-TV-sändning Vasaloppet tipsar jag om filmen Kajans Vasalopp. Jag tar liksom för givet att inte många som läser min blogg faktiskt kommer staka sig igenom nio mil på längdskidor men jag skulle bli GRYMT förvånad och faktiskt lite stolt om nån som ska åka/åker/åkt gör sig till känna.

Alla som känner mig vet att jag har en liiiiiten fetisch för män med mörk mustasch och Kaj-Åke ”Kajan” Hansson (Johan Wester) är inget undantag. Han är en av höjdpunkterna i serien Hipp Hipp och Johan Wester har varit mitt frikort ända sedan Tom Selleck började botoxa sig så det finns ingenting som kan hindra mig från att se filmen med honom i huvudrollen.

Denna ”dokumentär” handlar om när Kajan ska fullfölja sitt 40-års-löfte och ta sig från Sälen till Mora på skidor, resan till Dalarna i husbil, uppladdningen, träningen,  incheckningen, loppet och det är ganska mysigt faktiskt.

Själv är jag uppväxt med att vasaloppssändningen är helig, att det var uppstigning tidigt, att det serverades blåbärssoffa framför TV:n, att det spontanfnissades när TV-sportens reportrar intervjuade ”miffon” längs spåren så det känns som att denna film inte ger mig något nytt under solen. Jag såg även på TV (live) när Kajan åkte även om jag inte förstod då att det var filminspelning.

Som sportfilm har den inte mycket att hämta men som informationsfilm för Vasaloppet funkar den fint. Och rolig var den. Också.

Filmen går att streama gratis på Lovefilm.

Publicerat

DERAILED

Det var många många veckor sedan jag såg den här filmen och jag har fortfarande inte skrivit om den. Det är inte likt mig. Oftast brukar texten ta sig från hjärtat via hjärnan till fingertopparna som ett rinnande vatten men här har det varit tji. Tomt, tyst, ingen inspiration, ingenting vettigt att varken skriva eller tycka. Det är synd tycker jag, jag tyckte den var helt okej, en vardagsfilm på nåt vis men som underlag för ett tjommig text är den lika inspirerande som bakplåtspapper.

Clive Owen, Jennifer Aniston, Vincent Cassel i en thriller regisserad av Mikael Håfström (som gjorde Ondskan).

Jaha. Det var väl det.