Kategori: Betyg 3

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Det luktar lite knark här

Det var ett jäkla tema vi valde att gemensamt skriva om på förra filmspanarträffen. Knark. Ett ganska luddigt ord i sammanhanget. Jag trodde att jag ganska enkelt skulle välja att skriva om knarkfilmer som Trainspotting eller Fear and loathing in Las Vegas men när jag satte mig ner och funderade på från vilken vinkel jag skulle närma mig ordet blev svaret otroligt enkelt och fullkomligt ologiskt: Dr Seuss.

Theodor Seuss Geisel är en amerikansk författare som skrev under pseudonymen Dr Seuss. Flera av hans böcker har blivit film och när jag ser dessa filmer är det som att bokstäverna K N A R K blinkar i flerfärgad neon framför mina ögon.

Grinchen, Horton och nu senast Lorax är filmer som jag har mycket svårt att se att någon med en icke kemikalieindränkt och/eller pårökt hjärna skulle kunna fantisera ihop. Därmed inte sagt att Dr Seuss VAR en knarkare, sånt skvaller vill jag inte ge upphov till. Men precis som att jag kunde se den vitryska kulstöterskan Nadezjda Ostaptjuk skjuta ryssfemmor på löpande band när hon framträdde i OS med adamsäpple stort som en biljardboll så kan jag se Dr Seuss slicka frimärken med tryckta smaljgubbar på som vore han en postanställd på femtiotalet. Nu visade det sig att mina farhågor gällande vitryskan stämde men sanningen om Dr Seuss eventuella drogmissbruk tog han tyvärr med sig i graven.

Den mikroskopiska världen i Horton, Ned McDodd, den gula Katie som med sina jätteögon tydligen ser ut som jag när jag kommer från ögondoktorn med pupillvidgande droppar i ögonen (hon är så fiiiiin, titta här bara), den gröna håriga varelsen med uppnäsa och rosa läppstift som stal julen (hur man nu kan göra det?), psykadeliska färger och mönster både högt och lågt, listan kan göras lång på härligt knepiga underligheter, såna som jag inbillar mig att man kan se om man käkar schysst knark på rätt sätt. Förutom det faktum att dessa Dr Seuss-inspirerade filmer är underhållande så gör dom att jag slipper knarka själv. Det är bra. Jag tycker verkligen att knark är bajs och även om jag inte tyckte det så har jag alldeles för utpräglat kontrollbehov för att någonsin ge LSD-trippen en chans att besöka min hjärna.

”It smells like butterflymilk”. Gammelfarfarssniglar. En mamma som spontandansar till Do the Hustle. Full fart på nån form av moppe. En jakt på riktiga träd. En liten kärlekshistoria. Musikalnummer. Dansande djur. En arg guldfisk beväpnad med en handvisp. Filmen Lorax bjussar på ett tempo som gör att jag på rätt humör vill ta på mig paljettklänningen och sjunga Euuuuphooooooria och på fel humör sannorlikt ser ut som en gipsavgjuting. Men när jag ser den både första och andra gången är jag på helt rätt humör. Jag släpper taget och njuter av knasbolligheterna.

Lorax är en svinmysig film, det svänger, kränger, fipplas och trixas och jag tror filmen har samma effekt på mig som en tantfika med sju sorters haschkakor skulle ha. Jag blir glad, det finns liksom inga moln på himlen. Det växer tops på päronträdet utanför och jag har en orange gubbe med välbalsamerad mustasch under sängen. Ingenting är omöjligt och jag blir hög på livet när livet är så konstigt som i Lorax.

Lorax är alltså knark – för mig.

Lorax (2012)

Grinchen (2000)

 

 

Horton (2008)

 

 

Idag är vi ett helt gäng filmbloggare som skriver om samma knarkiga tema. Klicka här för att hitta länkar till samtliga.

 

Publicerat

BARBARA

När det skulle väljas film till Filmspanarnas förra träff kan man säga att det blev som en Bellmanhistoria. Det var en fransk (Jag minns en sommar), en tysk (Barbara) och Bellman (som i detta fall får symboliseras av Total Recall) och den valda filmen blev Bellman.

När det dök upp en helt ledig eftermiddag och längtan efter nåt som inte hade en sekund CGI-effekter på menyn smög sig på, ja då dök Barbara upp på näthinnan. Det vore nåt, tänkte jag och bokade plats i den minimala biografen på Söder. Bara en förbokad plats av dom 48 befintliga, det kan bli bra det där, det kan bli öde i salongen, det kan bli tyskt biomys på riktigt. Trodde jag.

Fan, jag känner mig enfaldig nu men jag hade hoppats på en åtminstone halvtom biograf. Istället väller det in folk, salongen blir full och jag räknar till att strax över 25% av besökarna har bredrandig tröja och av dessa är 90% av tröjorna marinblå och vita. Halvvägs in i filmen känner jag av astmaproblem som jag inte ens har. Det är varmt, det är syrefattigt, det luktar härsken parfym och fis och bredvid mig sitter ett par som tror dom är vikarierande sportkommentatorer eller nåt. ”Nu lagar hon punka!” ”Nääää, nu blir det inget bra.” ”Oj, vilket skavsår!” Sådär höll det på och jag tvingades koncentrera mig på filmen till 100% för att inte bli galen i huvudet.

Barbara (Nina Ross) är läkare och bor i Östtyskland. Hennes blivande man bor i Västtyskland och hon har ansökt om utresetillstånd men fått avslag på denna. Istället planerar hon och fästmannen för en avancerad flykt och det är ett himla trassel med alltihop. Barbara har nämligen en stasiofficer i hasorna och så fort hon avviker några timmar ringer det på dörren och det blir husrannsakan och kroppsvisitering medelst diskhandskar.

Barbara jobbar på ett litet sjukhus nånstans på den tyska landsbygden och hon jobbar nära doktor André (Ronald Zehrfeld), en man som visar upp många sidor under filmens gång. Utseendemässigt är han otroligt lik en något fyllig Tom Hanks vilket jag tror är en del av den hemtrevliga aura som han sprider omkring sig.

Filmens första ganska lågmälda två tredjedelar krattar grusgången för den sista tredjedelen som är riktigt stark. Både Nina Ross och Ronald Zehrfeld är bra skådespelare och jag uppskattar att jag aldrig sett dom i någon film förut, det gör det väldigt lätt att ta till sig denna historia. Jag har läst att filmen utspelar sig 1980 och hade jag inte läst det hade jag aldrig kunnat gissa rätt. Kanske spelar årtalet ingen roll, jag ser att det inte handlar om nutid men det är ett spann på trettio år som det skulle kunna vara.

Det är ett makalöst bra ljud filmen igenom. Barbaras klackskor knastrar perfekt i gruset, papper klipps med knivskarpt ljud, det hörs när vatten dricks. Detta i kombination med gamla tanter som äter jordnötter ur foliepåse gör att ljudbilden blir aaaningens mer utförlig än jag bett om men nånstans går det att vänja sig vid allt. Nästan allt i alla fall. Gränsen går vid brist på syre och lukt av fis. I det här fallet kokt-fisk-fis.

Publicerat

THE EXPENDABLES 2

Om inte Sylvester Stallone hade saknat sina gamla polare så mycket att han drog ihop projektet The Expendables så hade min lilla blogg antagligen fortfarande varit mikroskopiskt liten. Mängder med läsare hittade min blogg under några augustiveckor 2010 och ganska många har stannat kvar sen dess. Jag har alltså föga otippat Stallone att tacka för mycket.

Egenligen är det jag som borde fira honom, baka en jättetårta, sjunga en trudilutt, pussa lite på kinden men vad händer? HAN typ tackar MIG dels genom att göra en uppföljare till den där filmen som var sååå dålig och så nostalgisk underbar på en och samma gång OCH han odlar en långtradarmusche som jag tycker är det snyggaste som finns på var man med fungerande skäggväxt.

Stallone gav som grädde på moset fan i att regissera denna uppföljare och jag tror fler än jag gör vågen åt detta. Simon West (Conair, The Mechanic, Lara Croft: Tomb Raider) fick förtroendet och med honom bakom ratten så har The Expendables 2 blivit en långt mycket bättre film än ettan någonsin var.

Där ettan enbart var en totalt obegriplig historia med korniga actionscener ingen människa förstod sig på, där har tvåan morskat på sig i alla dimensioner. Historien är någorlunda vettig, fortfarande grovporig och hoppig men jag hänger i alla fall med på vad som ska hämtas, vem som ska räddas och ungefär varför. Actionscenerna är totalmaxade sett till ljud, våld och skottsalvor och jag kan inte för mitt liv förstå hur dessa expendablesmän kan se skillnaden på elaking och ortsbefolkning men det kanske dom inte ens gör? Det kanske inte finns hederliga människor i dom avkrokar gänget besöker? Nåja. Alla dör. Det kan jag skriva utan att spoila allt gör mycket. A L L A dör förutom dom själva. Det går inte att sitta i biosalongen och vara blödig på det viset, här är det klaffs och slaffs och pow och kabooook från början till slut and I loooooove it!

Självklart är det Sylvester Stallone som har mest screentime, hallåååå, han är ju den tuffaste av dom alla! Dessutom är han den av åldermännen som trots att han ser ut som en rik tant med nageltrång i ansiktet ändå åldrats med skön pondus och värdighet. Arnold Schwarzenegger är motsatsen, han ser precis ut som den där vaxdockan på Madame Tussaud som föreställer honom med halvt huvud i Terminator 2 och om han var en rackig skådis förr så är det ingenting mot vad han är nu. Sweet baby Jesus vad han bör hålla sig borta från filmmediet.

Jean-Claude van Damme är den nya stjärnan i gänget och han gav upphov till flera gapskratt hos mig. Med lite vitare puder i ansiktet skulle han nämligen vara en fotostatkopia av Heath Ledger´s Joker i The Dark Knight. Han är pinsamt pinsam som storskurken Vilain men bjussar på sig själv ändå på nåt underligt sätt. Annars är Dolph Lundgren klockren som galne Gunnar, Terry Crews (som var så rolig i White chicks) får in några oneliners så får mig att skratta så tårarna rinner och Jason Statham är sådär charmigt engelsk stenhård som bara han kan vara.

Det som gör att filmen höjs ett snäpp i mina ögon är scenerna mellan Stallone´s Barney och Liam Hemsworths´s Billy. Det är fina scener som känns äkta på ett sätt jag sällan ser i denna typ av film. Det är också dessa scener som gör att filmens andra halva fungerar riktigt bra och faktiskt – tro´t eller ej – gör filmen en smula känslosam.

Vad gäller kvinnlig fägring i filmen så är Maggie (Nan Yu) rätt ensam men bara för att hon finns betyder det inte att hon är väsentlig för handlingen. Amanda Ooms är med nån minut och gör det hon kan med sin lilla roll. Hon fick klappa Stallone på bröstmuskeln, något som jag själv skulle se som en redig lönebonus, men annars spelar hon mest östeuropeiskt uppriven.

För att sammanfatta mina känslor för The Expendable 2: Jag VET att det här är skitfånigt, larvigt, överdrivet, macholasse-nostalgi-dravel men det struntar jag i. Jag njöt av varenda sekund av filmen! Jag kan blunda för styltigt uttalad dialog, för hackiga klipp och för att det går att flyga mellan Nepal-Kina-USA på två minuter. Hela filmen är fullkomligt o-trolig men det är också det som gör att den funkar. Att se dom här farbröderna tillsammans gör mig varm i magen och jag känner mig alldeles kär nu.

Stallone har händer, underarmar och en mustasch jag skulle kunna döda för. Så är det. Fram med geväret. KABOOOM liksom.

Filmen:

Stallones truckermusche:

Andra filmbloggar som skrivit om filmen: Flickorna,  film4fucksake och Addepladdes j-la filmblogg.

 

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: LUCKY LUKE

Nåt av det allra bästa jag visste när jag var liten var att läsa seriealbum. Smurfarna, Tintin, Finn och Fiffi och Lucky Luke var favoriterna och det höll i sig långt upp i åldrarna. När jag sist kollade gillade jag det och nu närmar jag mig fyrtio med stormsteg.

Den största skillnaden mellan då och nu är att jag nu vet att Bröderna Dalton heter Bröderna Dalton och inte Bröderna Dalltånn. Hur Lucky Luke uttalas visste jag redan som liten, trodde jag kanske jag ska tillägga för efter att ha sett den här filmen blir jag osäker. Lucky Luke på franska låter nämligen inte alls som det gör på engelska. Det låter fånigare och gulligare, lite som namnet på en väldigt hårig katt, en sån som är jättestor och toklurvig ända tills man tar fram vattenslangen och tvingar den bli blöt. Då är den inte så magnifik direkt.

Mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga gestaltas på franskt vis av Jean Dejardin, killen som gav The Artist ett ansikte. Jean Dejardin är en höjdarkille! Han är jättebra, jättesnygg, jätteduktig och som någon som ska se i princip tecknad ut – med jättehög lugg och allt – är han jättetrovärdig. Filmen är snyggt filmad med coola kameravinklar och scenografiska lösningar men det blir tradigt i längden ändå tyvärr. Historien är tämligen ospännande och Bröderna Dalton är inte med. Men det som gör att filmen ändå är sevärd är just ”Lykki Lyk”. Han är cool, precis som i serierna. Jag blir nostalgisk glad bara av att se honom och den känslan räcker en bra bit.

Här finns filmen att hyra och den kan också ses gratis på Voddler.

Publicerat

BAISE-MOI

Kvinnor som hämnas på män på mäns vis finns det ganska många exempel på i filmvärlden. Det går att göra det på det tänkvärda hollywoodsättet som i Thelma & Louise, det går att göra det a la skräckfilm som i I spit on your grave och det går att göra på det grafiskt våldsamma porrfilmssättet a la Baise-moi för att visa på tre väldigt olika varianter på samma tema.

Själva kärnan i denna typ av film är kvinnor som blir utsatta för dåliga mäns allra sämsta sidor, för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp och att all skit till slut står dom upp i halsen, dom får nog och utkräver hämnd.

I Baise-moi är det Manu (RaffaëLa Anderson) och Nadine (Karen Bach) som fått så jävla nog på män som grupp, på deras aggressiva humör och att dom vägrar sluta använda sina erigerade penisar som vapen. Jag skriver dom för här handlar det verkligen inte om en eller två specifika män som gjort dom illa, här handlar det om män i flock. Alla män i filmen är grisar och då menar jag verkligen a l l a. När dom väl drar igång sin sexuellt våldsamma hämndbärsärkargång så går ingen säker.

”Arthouse porn movie shocks even the French”, det är ett citat om filmen från en engelsk journalist och det är dagens sanning. Den här filmen chockade Frankrike rätt hårt när den kom och även övriga delar av världen ska tilläggas. Med riktiga porrskådisar i många av rollerna, autentiska sexscener, närbilder som hade platsat i vilken dyngrulle som helst är Baise-moi ingen enkel film att se med objektiva ögon. Det är lätt att vifta bort den som hyperprovocerande trams eller smutsig konstporr men jag ser den inte så. Jag tror jag förstår vad Virginie Despentes vill påvisa med sitt manus och tillsammans med Coralie Trinh Thi har dom regisserat något som skulle kunna vara en feministisk maktfantasi. Kan dom kan vi, liksom.

Baise-moi är ingen vacker film. Det är en film som luktar runkbulle, blodplättar och återanvända kondomer. Jag fattar från sekund ett att det här är ingen film som bjussar på lullilull och lyckliga slut, det här är rullskridskor rätt ner i rännstenen och sen fortsätter det käpprätt åt helvete. Jag vet inte om det här är en film gjord som tändvätska för redan manshatande kvinnor eller om det är en film som ska locka män att titta och sen kanske få sig en tankeställare. Kanske är det både och? Som sagt, jag vet inte.

Jag personligen brukar gå igång på alla cylindrar åt orättvisor och kvinnor i underläge men här gör jag inte det och jag tror det beror på att tjejerna inte beter sig som uppenbara offer. Jag kan lugna ner mig, jag vet att dom klarar sig, att dom har en grundstyrka och en jävlar-anamma som man inte alltid ser kvinnor ha. Detta anti-offer-tänk gör att kvinnorna känns ganska trovärdiga om än inte speciellt vanliga. Filmens sista minutrar är riktigt bra, alltså RIKTIGT BRA och det är dom scenerna som sitter kvar i min skalle såhär några dagar efteråt. Däremot är det ingen film jag kommer se igen, av många anledningar.

Publicerat

HESHER

TV-serien Två och en halv män goes sopstation, där är filmen Hesher.

Där TV-serien har Alan (Jon Cryer) har filmen den trasiga ledsna ensamstående pappan Paul (Rainn Wilson). Där TV-serien har den lille pojken Jake som inte är så liten längre (Angus T. Jones) har filmen T.J (Devin Brochu), en skolpojke som försöker klara sig själv då han inte har så många andra att förlita sig på med en pappa som inte orkar och en farmor som gör sitt bästa som inneboende hemma hos dom.

I TV-serien Två och en halv män finns också Charlie (Charlie Sheen) och Walden (Ashton Kutcher), snygga men kanske inte så vettiga grabbar. I filmen Hesher finns Hesher (Joseph Gordon-Levitt), en ung man i långt smutsigt hår, fills som en gång i tiden var vita men nu snarare liknar en andra hud och hemmafixade tatueringar. Han hatar typ allt och alla, sig själv inkluderat och han ses mer sällan med kläder än utan.

Dessa tre män i olika storlekar möts på ett minst sagt udda vis och Hesher flyttar liksom bara in hos Paul, T.J och T.J´s farmor. Det är som att dom alla står på ruinens brant och det finns bara två alternativ: hoppa eller backa som fan.

Jag är glad att jag hittade den här filmen. Den är fin. Den visar ensamhet och ledsamhet från flera olika håll och trots att filmen är överdriven så känner jag med och för dom alla tre. Jag vill dom väl, jag vill att det ska gå bra, att det ska sluta lyckligt.

Joseph Gordon-Levitt ser ut som en ung Keanu Reeves i sitt lortiga hårsvall och det skulle inte förvåna mig om vi får se dessa två som bröder i en film framöver. Rainn Wilson spelar inte, jag tror att han sitter där i fåtöljen och är sig själv. Smutsig, skäggig, flobbig och vilsen. Han är duktig. Trovärdig.

Unga killen Devin Brochu är precis så vanlig som han behöver vara för att filmen ska fungera. Han är en skolpojke, han skulle kunna vara vem som helst, vilken liten grabb som helst som just förlorat sin mamma. Den kvinnliga karaktären spelas av Natalie Portman i stora glasögon och faktiskt, hon ser också ordinär ut. Det borde inte kunna gå men det gick.

Tänk så mycket film som går att få till med lite vilja, hjärta, hjärna och ett skapligt manus.

Filmen går att se gratis på Voddler om du har Voddler Plus.

Publicerat

TOTAL RECALL

Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.

Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.

Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.

Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.

Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.

Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.

För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.

Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.

Publicerat

ROAD TRIP

Josh (Breckin Meyer) har varit ihop med sin Tiffany (Rachel Blanchard) typ hela livet. Nu går dom på två olika college med massor av mil emellan sig men har ändå lovat varandra att hålla ihop och vara trogna. Lättare sagt än gjort.

Josh får för sig att Tiffany träffat en annan så när han blir förförd av Beth (Amy Smart) kan och vill han inte säga nej, inte ens när han märker att Beth filmar hela tjottaballongen. Dagen efter får han reda på att en släkting till Tiffany dött och att det var därför hon varit okontaktbar. Han har alltså varit otrogen och bandet han spelat in med gulliga hälsningar har blivit utbytt mot den nyinspelade nakna varianten och är nu postat och på väg till Tiffany. Josh får panik och bestämmer sig för att försöka hinna till Tiffany före brevet och för att göra det behöver han en bil och gärna lite sällskap. Tre polare hänger på och roadtrippen är igång.

Road trip är på ett sätt en ganska vanlig halvgalen collagefilm med några få höga berg och en hel del brådjupa dalar men på ett annat sätt är den mer än så. Road trip är nämligen begåvad med en skådespelare som jag tycker har en märklig utstrålning, en skön stil och är annorlunda på det där sättet som jag inte kan värja mig emot. DJ Qualls heter han och här spelar han rollen av bilens ägare Kyle. Innan jag såg den här filmen var han mest känd för mig som Theodore Donald ’Rat’ Finch från filmen The Core men nu är han Roadtrip-Kyle för hela slanten. Råttlik, smal som en sticka, underlig men han har mer karisma än vilken Ben Affleck som helst. Jag hoppas få se honom i nån riktig höjdarroll framöver.

Road trip är en film som klippt och skuren för starköl, snacks och kompisgäng. Ju fler som är med och skrattar ju roligare blir filmen. Jag skrattade gott några gånger men det är ingen Eurotrip, inte för mig. Men det är det å andra sidan inte många komedier som är.

 

Publicerat

PÅ HEDER OCH SAMVETE

Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?

På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.

Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.

Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.

På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.

När jag såg den 1993:

När jag såg den 2012:

Publicerat

LOCH NESS TERROR

Förra våren såg jag en norsk film som heter Trolljägaren. En ganska vansinnig film egentligen men en film som visar att med hjärta, kreativitet och charm så kan även en på pappret ”dålig” film med liten budget bli sevärd och underhållande.

I genren läskiga-djur-under-vatten-filmer är det mer en regel än undantag att filmerna är kekkiga. Hafsigt gjorda, banal story som man sett tusenmiljarder gånger förut, dåliga effekter, unga tuttlisor i minimal bikini/vaxade sixpack i huvudrollerna och en avsaknad av vilja att göra något riktigt bra känns det som. När jag börjar titta på Loch Ness Terror så gör jag det med samma föresats som jag alltid gör när jag ser den här typen av film: jag vet att filmen antagligen inte kommer få bättre betyg än en tvåa och jag vet att jag kommer spä på min rädsla att bada i sjöar och hav.  Det jag inte tror är att jag ska få se något som känns nyskapande och fräscht och heller inte något som är gjort med genuin kärlek för genren.

Därför blir jag lite perplex när jag efter första tio minutrarna tänker nämen, det här är ju BRA! Min halvsittande, småslumrande kroppshållning rätar på sig ju längre filmen går och jag avslutar filmen sittandes med rak rygg i soffan, klarvaken och glad. För det första, det är snyggt filmat. Fint ljus, snygga vyer, bra undervattensscener och genomtänkta färger. För det andra, effekterna är riktigt bra gjorda sett till att det faktiskt är en kanadensisk TV-film jag beskådar. För det tredje, jag har inget att klaga på gällande någon av skådisarna. Samtliga är okända ansikten för mig men det gör ingenting alls. Dom är trovärdiga trots att dom i många scener spelar mot ett icke existerande sjöodjur. För det fjärde så känner jag en uppriktigt trevlig inställning från hela filmteamet att göra något vettigt av det här tämligen simpla manuset, lite på samma sätt som Trolljägaren. Sånt gör mig glad ända in i hjärteroten. Jag gillar när folk tar sitt arbete på allvar, lägger ner engagemang och energi, bjussar på lite själ och hjärta. Det är så yrkesstolthet skapas och det alldeles oavsett vad yrket är.

Alla inblandade i Loch Ness Terror (eller Beyond Loch Ness som filmen också heter) ska ha en varm klapp på axeln. Det är klart att det här inte är oscarsmaterial, det är ingen film som förändrar mitt sätt att se på världen eller som får mig att börja gråta av random anledning. Men det är en BRA film, obegripligt bra sett till omständigheterna och den är helt klart värd att se – även om det underlättar om du gillar genren från början.

Publicerat

DEN RÖDA VARGEN

Jag skriver ganska ofta om likriktningen i svenska filmer, om det tröttsamma och tråkiga i att se samma skådisar i film efter film efter film och i samma typ av roller. Det känns som att nya ansikten väldigt sällan får en chans. I Den röda vargen finns ett par nya ansikten som kanske inte borde ha fått en chans och jag hoppas verkligen att dessa – ingen nämnd, ingen glömd – har blivit castade i form av statister med dialog och inte som skådespelare.

I Den röda vargen samsas riktigt underpresterande folk med storheter som Per Ragnar, Stefan Sauk och Stina Ekblad och det är kanske just därför filmen ändå behåller någon form av värdighet. Historien är heller inget större fel på. En mördad man i Luleå leder till ett attentat som skedde för trettio år sedan och en grupp extremister som skickar brev till mördade män och kvinnor med maocitat. Lite hattigt berättat men nånstans känner jag att slutresultatet ändå är helt okej.

Annika Bengtzon som huvudkaraktär är en rätt perplex kvinna. Det är svårt att tycka om henne. Hon är kall, hon är egoistisk, hon sätter karriären framför allting annat och när det går åt helvete är jag som tittar inte särskilt överraskad. Jag tycker på riktigt att hon är en rent usel morsa. Jag förstår mig liksom inte på henne och visst, det är okej, jag behöver inte fatta allt men det underlättar i denna typ av film om jag känner nån form av lojalitet och medkänsla för huvudrollen och det gör jag inte här, inte ett uns.

Det är ingen stark trea jag ger den här filmen, den fjärde i serien. Det är mer en tvåa som precis halkat på en trottoarkant och kommit över på den tredje sidan, så svag är den men det är samtidigt den hittills bästa av delarna. Man kan säga att kraven är inte så höga.

Publicerat

Christopher Nolan-helg: INSOMNIA

The Dark Knight Rises har haft premiär (recension kommer på måndag), jag klurar fortfarande på slutet på Inception och efter att ha köpt The Dark Knight på Blu-ray och blivit stående en halvmeter från TV:n i två timmar bara för att begrunna den helt makalöst klara bilden kände jag att det var dags för en helg tillägnad Christopher Nolan här på bloggen.

Jag har två av hans filmer kvar som jag inte skrivit om än och dessa två tänker jag beta av nu. En idag och en imorgon. Vill du läsa mer hittar du recensionen av The Prestige här. Batman Begins tänker jag faktiskt inte ge en andra chans, maken till tråkig film….Liam Neeson…hua. Men nu till något helt annat.

Alaska är inte ett dumt område att använda som spelplats i en film, det är nästan lika bra som dom norska fjällen.

Insomnia är från början en norsk film som gjordes redan 1997. Erik Skjoldbjærg regisserade och i huvudrollerna fanns Stellan Skarsgård och Sverre Anker Ousdal. 2002 gjorde Christoper Nolan en remake på filmen, förflyttade scenariot till Alaskas karga natur, plockade in den knasiga kombon Al Pacino och Robin Williams i rollistan och vips hade han fixat till en rätt annorlunda thriller, i alla fall med amerikanska mått mätt.

Al Pacino spelar den stentuffa Los Angeles-polisen Will Dormer som skickas till Alaska för att hjälpa den lokala polisen lösa ett flickmord. Med sig har han sin kollega Hap (Martin Donovan) som han inte riktigt drar jämnt med.

Alaska, liksom dom nordiska delarna av vårt eget land, har en egenhet som kan upplevas som sjukt konstig i dom ovanas ögon: det blir liksom aldrig mörkt på sommaren. Natten är lika ljus som dagen och för en man som Will som inte har ap-lätt att somna är detta ett gissel. Dagar av sömnlöshet adderas till varandra, hjärnan spelar honom spratt och han ser ut som han har valnötter inopererade under ögonen.

Den lokala polisen Ellie (Hilary Swank) har tagit med sig duktig-flicka-devisen ända in på arbetsplatsen. Hon är metodisk, noggrann och tråkig så klockorna stannar men när hon osar ugglor i mossen så är den otäcka lukten oftast rätt och hon låter inte gapiga storstadspoliser köra över henne, inte ens en polis hon verkligen ser upp till.

Jag har sett Insomnia fyra gånger genom åren, varje gång startar jag filmen med föresatsen om att den ska vara himlastormande bra. Det är den inte. Insomnia är en habil thriller med en hel del sköna välskrivna scener men den biter sig inte fast hos mig, den rinner mer förbi som en vild sommarflod. Eftersmaken är god,  Nolan har fått till en tuff stämning bland alla dessa oformliga stenar och Al Pacino gör mig glad trots att han spelar över och vägrar artikulera med någon annan kroppsdel än underläppen.

Insomnia är i mina ögon den Christopher Nolan-film som är mest mainstream. Detta är inte på något sätt negativt menat, filmen är sevärd och speciell men som thriller betraktad är den ganska medelmåttig. Allt är liksom…..lagom. Utom Al Pacino då. Han kan inte ens stava till det ordet.

Publicerat

PRISCILLA – ÖKNENS DROTTNING

Jag var på väg mot Australiens mittpunkt, Ayers Rock. Jag var i den lilla staden Alice Springs, därifrån skulle jag flyga vidare till Sydney tre dagar senare men jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig till och från det stora röda berget som var så nära men ändå så infernaliskt långt bort.

Ett år tidigare satt jag på en av Stockholms bästa biografer och bevittnade tre transors resa mot just Alice Springs men där och då, när jag stod i den där obegripliga australiensiska torra värmen i knallblå snickarbyxor och en hysterisk blågul sverigetröja så tänkte jag inte på det. Det tog sjutton år till innan jag skulle kunna se dom små komiska likheterna som ändå fanns mellan Mitzi Del Bra, Felicia Jollygoodfellow, Bernadette Bassenger och deras silverfärgade buss Priscilla och den där blågula transan som liknade mig och den vita Adventurebussen som blev min metalliska trygghet några dagar den hösten.

Tick (Hugo Weaving) är en dragshowartist som får en förfrågan att sätta upp en ABBA-show på ett hotell i Alice Springs under en månad. Han tackar ja och övertalar Adam (Guy Pearce) och Bernadette (Terence Stamp) att följa med. Det blir en roadtrip genom Australien av sällan skådat slag och en film som jag den där hösten 1994 hade väldigt svårt att ta till mig. Huvudrollerna bestod av tre snubbar jag hade noll relation till och visst var det festliga färgglada kreationer och kul musik men nä, filmen var en medelmåttig trea, inget mer än så.

Hösten 1995 gör jag min egen månadslånga roadtrip genom samma land. Trots att jag missat att packa ner min fjäderboa, mina meterlånga lösögonfransar och barbiesminkresväskan i min lilla backpackerryggsäck så känner jag mig som jag men ändå inte. Jag har kläder som enbart är till för att vara praktiska, jag har fotriktiga skor, ändå syns jag. Jag är en färgglad turist som känner mig otroligt fel i denna värld där alla andra bär beige. Beiga knälånga shorts med benfickor. Beiga fjällrävenprodukter fast med andra loggor. Grova beigebruna vandringskängor med ankelkorta beiga strumpor som andas. Jag är blågul, kritvit och tokblond och nu ska jag resa ut i vildmarken i en äventyrsbuss. Jag ska sova under bar himmel, jag ska klättra i berg, jag ska äta torftig mat lagad över öppen eld och jag ska under tre dagar befinna mig som ett med naturen i ett land som kan stoltsera med nitton av världens tjugo giftigaste ormarter.

Blickarna Tick, Adam och Bernadette får av bybefolkningen när dom kommer in på en bar i full drag är inte nådiga. Det är ingen skillnad på Australien och resten av världen. Udda människor är läskiga människor i inskränkta ögon. Killarnas resa mot Alice Springs kommer att lära dom mycket om sig själva, vilka dom är och varför. Min resa i samma region har gjort detsamma med mig även om det är först nu som jag på riktigt förstått vad jag faktiskt gjort. Ibland behövs det en fungerande backspegel för att kunna se klart.

Att vara annorlunda på vilket sätt det än må vara och stå upp för sig själv är bland det största man kan göra och Priscilla – Öknens drottning kan ge en självförtroendeboost till vilken egoskeptiker som helst. Att som ormfobiker sova i öknen med stjärnhimlen som täcke och all världens småkryp som madrass är så stort att jag ibland gör en mental high-five med mig själv när jag minns tillbaka.

Att se om den här filmen som jag minns som medioker och upptäcka så många nya sidor är jättehärligt. Hugo Weaving är en skådespelare jag normalt sett inte tycker så bra om men han är fantastisk här, Guy Pearce och Terence Stamp likaså. Jag tror att jag har behövt se dom i andra roller för att på riktigt förstå exakt hur bra dom är här. För dom är bra, filmen är bra, det är en feel-good-film som inte får glömmas bort. Jag var bara inte redo att förstå det – då.

För mig fungerar filmen på samma sätt som mitt minne av Australien. Det är en resa jag aldrig vill glömma, det är minnen starka som harissa mot tungan och den är en vetskap om att hur konstigt och knasigt och tokigt och jobbigt det ibland känns så blir det alltid bra – till slut.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

MARIA WERN – Stum sitter guden

Eftersom det känns som jag är inte i ett stim av ganska rackiga svenska kriminalfilmer tänker jag ge mig på en serie som jag missat/avstått/blundat för helt fram tills nu.

Böckerna om visbypolisen Maria Wern är skrivna av gotländskan Anna Jansson och det är lika bra att jag erkänner direkt: jag har inte läst en enda av dom. Varför jag inte sett filmerna när dom gått på TV beror på att dom gått på megareklamkanalen TV4. Jag vill försöka behålla min mentala balans och undviker därför all form av tittande på reklam-TV-kanaler – vilket är något filmer som denna ska vara glada för. Ständiga avbrott är inte positivt för någon film, än mindre sådana som man kanske är lite tveksamt inställd till från början.

Den första av Maria Wern-filmerna heter i alla fall Stum sitter guden och handlar om ett ritualmord som ska försöka lösas av den ensamstående mamman (änkan?) Wern och hennes gotländska kollegor mitt under midsommarhelgen. Wern är fint spelad av Eva Röse och övriga roller spelas av skådespelare som kan sitt jobb och inte retar upp mig i onödan. Det enda som retar upp mig är att deckargåtans lösning presenteras redan i halvtid för alla som har en syn någorlunda mer skarp än Stevie Wonders och mitt hopp stod till att jag skulle ha sett fel men icke sa Nicke, jag såg rätt och det blev ingen twist.

Det filmen lever på är genuina skådespelare och jag tror att serien som sådan kan så ett frö i mitt svenska filmhjärta om jag orkar ta mig igenom ett par till av delarna. Jag kanske gör det, det är i alla fall sommar och kraven på meningsfulla filmer som ger mig minnen för livet tonas ner.

Jämför jag Maria Wern med Sebastian Bergman i Den fördömde så väljer jag Wern tio gånger av tio.